Jonas Lantto om att trappa ned

När du var som hetast i Allsvenskan tackade du nej till anbud från andra klubbar för att bo kvar i Gävle och bli en klubbikon. Nu bor du i Karlskrona. Vad hände?

– Min frus bror bodde här nere, vi hade hälsat på någon sommar och tyckte det var trevligt. Vår nu fem år gamla son är jämngammal med deras barn också. När Gefle åkte ur Superettan för fem år sedan letade jag ny klubb, men inget bra alternativ dök upp, så vi flyttade ned till Karlskrona istället och jag började plugga. Sedan började jag spela i FK Karlskrona, som låg i division två.

Hur var det för en Kirunakille att komma till de sydligaste delarna av Sverige?

– Det är lite skillnad, framför allt med dialekten. Det tog flera månader i FK Karlskrona innan jag kunde tyda orden i segersången. Jag tror att den gick så här: »Här var det livat här var det glatt, här var det blommor i morsans hatt.« Eller något sådant. Men jag har fortfarande svårt att höra vad de säger ibland. Nu lär min grabb få sådan dialekt också, så det är bara att lära sig. Men jag trivs ändå bra i Karlskrona. I går kom mina föräldrar på besök och innan du ringde åt vi renskav som de hade tagit med sig. De senaste dagarna har det snöat också, så nu känns allt nästan som hemma.

Hur gick det med plugget?

– Jag hoppade av efter en vecka. Eftersom jag ville plugga på en skola valde jag ett program på tekniska högskolan här i Blekinge: Fysisk planering. Det var inte alls min grej, så jag gick tillbaka till ekonomiutbildningen som jag hade påbörjat i Gävle, och fullföljde den på distans. Nu är jag klar och jobbar sedan augusti som ekonom på ett vårdbemanningsbolag.

»Ibland är det lätt att hamna på soffan med en godispåse.«

Hur trivs du?

– Bra. Jag skickar fakturor och sådant. Det var en omställning att gå från fotbollsspelarliv och studentliv med mycket fritid till att jobba från åtta till fem varje dag. Innan kunde jag lägga upp dagarna lite som jag ville. Men det finns inget att klaga över. Jag får bara kliva upp och göra det som alla andra gör.

FK Karlskrona gick upp till ettan under din första säsong, men åkte ur året efter. Då lämnade du klubben för att spela i division fem-laget Kristianopel. Nu är ni i trean. Hur gick det egentligen med försöket att varva ned karriären?

– Ganska bra ändå. Jag känner att jag håller på den här nivån fortfarande. Trean är roligare än division fem, och det funkar fortfarande att inte träna så ofta. Under hösten gjorde jag kanske tre träningar och tio matcher.

Var det inte roligare att kunna dominera i femman än att möta ganska bra spelare i trean?

– Nej. Samtidigt som jag bytte till Kristianopel gjorde flera av mina lagkamrater i FK Karlskrona detsamma. Vi blev lite för bra för femman och vann vissa matcher med 10–0. Då var man inte så sugen på att ta de där extra hemlöpningarna. Nu får man kämpa för att ha chans att vinna.

Är det så kul att kämpa då?

– Det är betydligt roligare att få sin motion på en fotbollsplan än ute i löpspåret. Men jag känner att det sliter på kroppen. Flåset finns inte där längre och benen tar slut så fort man tar en löpning eller dribblar lite. Jag har fått problem med knät också, för att jag är för svag i lårmuskeln. Det är frustrerande, när huvudet vill mer än kroppen klarar. Men jag får skylla mig själv.

Det är väl inte ditt fel att du är gammal?

– Nej, men efter min första säsong i FK Karlskrona, i samband med pandemin, tappade jag träningen helt. Sedan dess har det bara gått utför. Jag borde genomföra mina pass, men ibland är det lätt att hamna på soffan med en godispåse. Numera får jag inte dåligt samvete när jag gör det. Och det gör inget längre om jag hamnar i säng för sent kvällen innan match. Det är skönt.

»Det känns inte helt schysst mot mina lagkamrater att träna så sällan.«

Ångrar du att inte du höll i gång elitsatsningen längre?

– Nej, det gör jag väl inte. Sedan kan jag sakna vissa saker med min tid i Gefle, även om det ofta var jobbigt för att vi kämpade i botten. Det hade varit kul att vara med på resan upp från division ett efter att vi åkte ur, men den resan var kul att följa från sidan också.

Saknar du din gamla tränare Pelle Olsson?

– På ett sätt gör jag det, men det är mer tiden vi hade där. Jag tänker på honom när jag ser Halmstad spela. Det finns en del likheter med Gefle runt 2010.

Har dina yngre lagkamrater koll på att du är en gammal allsvensk profil?

– Jag tror de flesta vet om det. När jag först gick ner i divisionerna kände jag en press att leverera, eftersom folk visste vilken nivå jag hade hållit tidigare. Men det är nog få som har sett mig spela när jag var som bäst.

Hur länge kommer du fortsätta med fotbollen?

– Det är lite svårt att hinna med nu när jag jobbar till klockan fem och träningarna börjar vid sex. Det är några mil att åka från Karlskrona också. Det känns inte helt schysst mot mina lagkamrater att träna så sällan, så jag får se till att lösa det. Jag tycker det är roligt fortfarande. Vi har en kille som är 52 år och fortfarande spelar. Han gjorde några inhopp i trean förra säsongen! Så även jag borde hålla några år till.

»Som tränare hade jag behövt någon med mig som är mer talför inför grupp.«

Du och din fru driver ett vandrarhem i Karlskrona också. Hur kommer det sig?

– Det är mest hennes grej egentligen. Jag hjälper bara till lite när det behövs. Hon har haft second hand-butiker och lite annat tidigare. Sedan fanns den här lokalen tillgänglig när vi flyttade ned.

Vad hjälper du till med?

– Lite städning, svara i telefon, vaktmästare … Det är ingenting egentligen.

Har du några framtidsdrömmar?

– Nja. Nu vill jag mest komma in i jobbet som ekonom. Jag har ju ganska mycket kunskap inom fotboll, men vet inte om jag passar som ledare riktigt. Det kanske skulle vara om grabben börjar spela, eller en roll i periferin, typ som analytiker eller scout. Som tränare hade jag behövt någon med mig som är mer talför inför grupp. Men det tar mycket tid med jobb inom fotbollen, så drömmen är kanske att få jobba som ekonom på min frus företag.