När Andreas Johnsson vandrade de runt 300 meterna från Göteborgs-Postens redaktion till Gamla Ullevi i går var han inställd på att fånga upp ett par Häckenspelare i farten och fråga om vädret. Väl framme upptäckte han att det var betydligt mer uppstyrt än så. Häcken hade förberett en presskonferens med tränaren Per-Mathias Högmo och lagkaptenen Samuel Gustafson. De hade ställt fram stolar i prydliga rader och ljussatt lokalen omsorgsfullt.
GP:s reporter fick snabbt tänka om. Här var det minsann inte tal om några avslappnade glimten i ögat-intervjuer i farten, utan en proffsigt inramad presskonferens. Så kom Häckens presschef Malin Fahlén fram och berättade att Andreas var ensam besökare. Han fick en mikrofon i handen och uppmanades att ställa sina frågor i den.
– Man skulle kunna kalla det för presskonferensrealism, säger Andreas Johnsson.
Precis som de flesta andra sportjournalister har han besökt så många presskonferenser att han tappat räkningen. De flesta efter matcher, då det åtminstone i Allsvenskan är obligatoriskt med en presskonferens. Ofta är de ganska tråkiga och stela. Någon kanske stirrar ned i telefonen och en annan slår hårt på tangenterna för att skriva klart en krönika, samtidigt som ena tränaren säger något i stil med: »Jag tycker vi kom ut bra i andra, men när de fick in målet tappade vi i intensitet. Vi måste bli bättre på att sätta våra lägen när vi har övertag.«
Citaten kan vara intressanta för den fotbollsnördige, men blir sällan klickraketer. Har man tur ryker tränarna ihop eller ilsknar till på någon fråga. Vid ett par tillfällen varje säsong händer något extraordinärt som väcker det annars halvsömniga pressrummet. Som nyligen, när Elfsborg misslyckades med att säkra guldet och Degerfors åkte ur samma dag. Då gnuggade flera av journalisterna händerna när de bänkade sig i väntan på Jimmy Thelin och Andreas Holmberg. Lite på grund av kylan kanske, men mest för att de skulle få se två känslosamma och bedrövade tränare.
»Jag kände mig så dum som satt där och pratade i en mikrofon som inte hördes.«
Men så finns det också presskonferenser som väcker så lite nyfikenhet att de blir komiska. För en och en halv månad sedan höll Schalke 04:s interimtränare Matthias Kreutzer presskonferens inför en match mot Hertha Berlin. Laget hade inlett säsongen uselt i Zweite Bundesliga och intresset kanske borde ha varit större, men bara Recklingshäuser Zeitungs »Schalkereporter« Norbert Neubaum dök upp. Samtidigt följde flera tusen supportrar presskonferensen via en livesändning och samtliga tre inblandade (journalisten, Schalkes tränare och Schalkes presschef) höll skenet uppe, som att det inte var något konstigt alls att sitta på ett podium framför en enda reporter.
Presschefen tog ton: »Hej och hjärtligt välkommen till vår presskonferens inför hemmamatchen mot Hertha BSC på söndag. Bredvid mig har jag Matthias Kreutzer. Låt oss starta med frågorna. Vi börjar med Norbert Neubaum från Mediehuset Bauer och Recklingshäuser Zeitung.«
»Ja, om ingen annan vill kan jag börja«, sade Neubaum innan han ställde sin första fråga.
Sedan fortsatte skådespelet. Efter varje fråga och svar fördelade presschefen på nytt ordet till den ensamme reportern. Ibland bara genom att säga »Neubaum igen«. Ibland mer formellt: »Norbert Neubaum från Mediehuset Bauer.« Frågestunden avslutades med att presschefen frågade om det fanns fler frågor, varpå Neubaum svarade: »Inte från mig. Kanske har någon av mina kollegor en fråga?«
Nu vet GP:s Andreas Johnsson hur Norbert Neubaum kände. Presskonferensen inför matchen mot Leverkusen skulle nämligen genomföras, trots att han var ensam på plats. Det var ett krav från Uefa.
Andreas räknade till 60 stolar. Han spanade in en sittplats långt fram, centralt placerad. Som ensam besökare hade han i alla fall fördelen att välja plats, tänkte han. Men GP-reportern hann knappt sätta sig ned innan Häckens »content manager« Rudy Alvarado, ansvarig för filmkameran, ropade för att hejda honom. Tydligen fick Andreas inte sitta i mitten, eftersom han då skulle vara i vägen och synas i bild.
– Jag fick ta några steg till vänster och satt helt asymmetriskt i förhållande till podiet, säger Andreas Johnsson. Det tillförde på något sätt till det bisarra, att lokalen var helt tom, men att platsen jag först bestämde mig för inte var tillgänglig.
Per-Mathias Högmo inledde med en utläggning om Häckens form, de svaga resultaten i Europa League-gruppspelet och med vilken inställning de gick in i matchen mot Leverkusen. Han kastade en blick då och då på GP:s utsände, men tittade i första hand in i kameran, som om det var där hans riktiga publik fanns. Sedan var det dags för frågestund och Andreas Johnsson fick ordet.
»Jag kände mig ganska trygg i att få vara ensam om min vinkel.«
Hans initiala plan hade varit att hämta hem en lättsam vinkel om att spela fotboll i vinterväder, med mindre än en månad kvar till jul. Men som ensam utsänd kände sig Andreas nödgad att av ren artighet ställa några frågor om matchen mot Leverkusen också. Han inledde med en fråga om att spela på gräs istället för konstgräs.
– När jag började prata blev jag först lite ställd, säger Andreas. Mikrofonen jag skulle tala i var inte inkopplad i systemet, så jag hördes inte mer än vanligt. Jag kände mig så dum som satt där och pratade i en mikrofon som inte hördes, men jag antar att den gick in direkt i kameran.
Han ställde ytterligare ett gäng frågor och fick någorlunda bra svar.
– Det blev en text i alla fall. Den var väl okej. Jag hade hoppats på lite vassare citat, men jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig. Med facit i hand kanske inte vinkeln på förhand var den skarpaste någonsin.
Oavsett kvaliteten på vinkeln behövde han i alla fall inte oroa sig för att bli bestulen på den. Trots att Samuel Gustafson och Per-Mathias Högmo hängde kvar i rummet efteråt kände inte Andreas något behov av individuella intervjuer.
– Det är ett klassiskt knep, typ när jag har varit på presskonferenser i Superettan, att man tar tränaren åt sidan och ställer sina vassaste frågor efteråt. Men här kände jag mig ganska trygg i att få vara ensam om min vinkel faktiskt!
Hur kändes det att sitta där?
– Jag har varit med om liknande situationer tidigare. För några år sedan hade de alltid presskonferenser efter matcher i Superettan. Då kunde det hända att jag var ensam reporter på plats efter att Gais hade mött typ IK Frej. Jag kände mig ibland lite elak som bara frågade Gaistränaren saker, medan Frejs tränare fick sitta där helt tyst och lyssna. Men det var något extra bisarrt i går med den lite »coola« ljussättningen. Rummet var helt mörkt, bortsett från att Högmo och Samuel hade spotlights rakt i ansiktet. Och så det där med att jag skulle ställa mina frågor i mikrofon. Det hade kunnat kännas proffsigt och stort, men i det här fallet blev det bara tragiskt.
Är det den märkligaste presskonferensen du varit på?
– Nej, faktiskt inte. Jag har varit på en ännu bisarrare presskonferens. Jag tror det var 2017, när Frölunda skulle presentera kontraktsförlängningar med Joel Lundqvist och Roger Rönnberg och bjöd in media till Frölundaborg. När jag kom dit visade det sig att GT [Göteborgs-Tidningen] var försenade, så även den gången var jag ensam. Men det var ingen vanlig presskonferens med ett podium, utan jag fick sätta mig vid ett konferensbord. Runt mig satt Rönnberg och Lundqvist, men även sportchefen Fredrik Sjöström, klubbchefen Christian Lechtaler och presschefen Peter Kymmer.
Det låter nästan som om du var på en arbetsintervju.
– Precis så kändes det. De iakttog mig mer än tvärtom. Men jag ställde mina frågor och kände mig nöjd. När jag sedan kom till bilen utanför hittade jag inte inspelningen. Jag fick panik. Jag var ny på GP och tänkte att jag hade fuckat upp totalt. Då såg jag att GT:s reporter kom dit och skulle få samma »presskonferens« som jag. Så jag hakade på honom, sade till presschefen att jag hade glömt spela in och frågade om jag fick vara med igen. Jag minns fortfarande blicken Roger Rönnberg gav mig när jag kom tillbaka. »Vad gör han här?« Jag mådde riktigt dåligt, men låtsades som ingenting och ställde samma frågor igen. När jag kom tillbaka till redaktionen och kollade igenom diktafonen ordentligt upptäckte jag så klart att den första inspelningen hade funnits där hela tiden.