Den röda katalanska mössan, barretinan, är noppig och har ett hål i pannan. Men versalerna skrivna med svart spritpenna syns fortfarande: »JIMMY JUMP«.
Det är också så han presenterar sig, trots att hans riktiga namn är Jaume Marquet Cot.
– Jaume säger bara mamma och syrran, säger han. För alla andra är jag Jimmy. Kalla mig Jimmy.
Utan att förklara varför ger han mig en blå kylskåpsmagnet med ett ankare på. Sedan kränger han på sig mössan och knyter fast en gulröd katalansk flagga på ett av räckena inne på Hamburgs centralstation. Förbipasserande resenärer kastar nyfikna blickar på den senige 50-åringen och tittar inte mindre när han lyfter halsduken och ropar:
– Visca Barça! Visca Catalunya!
Jimmy väntar på att fler supportrar ska anlända. Hans favoritlag spelar i Hamburg i kväll eftersom motståndaren Sjachtar Donetsk har sitt temporära Champions League-hem på Volksparkstadion. Även Jimmy lever i exil. 2012 lämnade han Barcelona för att undkomma de dryga böter han samlat på sig genom upprepade planinvasioner, galna upptåg och saboterade evenemang. Efter en tid i Berlin flyttade han till Hamburg där en vän erbjöd bostad. Sedan dess har han hankat sig fram med hjälp av olika ströjobb. Han har varit fabriksarbetare, diskare, städare och »hopplös kock« på en spansk restaurang. Mellan februari och oktober klipper han gräs och rensar rabatter i Hamburgs parker några dagar i veckan.
– Just nu är jag arbetslös, säger han. Men jag hoppas kunna bli portier på ett hotell där jag känner en kille.
»Ingen verkar lita på att Jimmy Jump kan hålla sig i skinnet.«
Jimmy har inte råd med biljett till kvällens match. Han har försökt använda sina gamla kontakter för att få en, men ingen – allra minst klubben han älskar – har velat hjälpa till. Ingen verkar lita på att Jimmy Jump kan hålla sig i skinnet. Möjligen är det också en riktig bedömning. I ena stunden säger Jimmy att allt han vill är att se sitt lag spela fotboll, i nästa fantiserar han om att göra ett »jump« – om Barça leder och andan faller på.
– På något sätt kommer jag nog in i alla fall, säger han obekymrat. Du kan hjälpa mig!
– Hur då? frågar jag.
– Vi kommer på något, säger Jimmy. Medieingången är aldrig lika bevakad.
En hemlös farbror kommer fram och ber om pengar. Jimmy ler och skakar på huvudet. Han ger gubben en klapp på axeln och halar fram ett blått paket Lucky Strike.
– Min vän, ta en cigarett av mig. Det är inte pengar, men i alla fall något. Vill du ha en halstablett också?
Den hemlöse tackar och hasar i väg. Jimmy ställer sig framför sin flagga och ber mig ta några bilder av honom. Han håller upp halsduken från säsongen 2008/2009, då FC Barcelona under nye tränaren Pep Guardiola vann ligan, Champions League och spanska cupen. Samma säsong tog Barça även hem VM för klubblag och efter finalvinsten mot Estudiantes i Abu Dhabi fick Jimmy fira med sina idoler på spelarhotellet.
– Mitt livs kväll, säger han. Alla var så glada: Messi, Iniesta, Dani Alves som till och med föreslog olika jumps jag kunde göra. Puyol la sig tidigt, som du vet är han en väldigt seriös person. När han kom upp på morgonen och såg att jag fortfarande festade skrattade han och sa: »Jimmy, hur orkar du?«
Jag köper kaffe till oss och vi slår oss ner på en av stationens många själlösa serveringar. Jimmy säger att Hamburg är okej, men inte som Barcelona. Två gånger om året åker han dit för att hälsa på sin mamma och sin syster. Men han kan inte återvända på riktigt.
– Jag har varit borta i tio år. Jag fick höra att preskriptionstiden för mina … inte brott, jag är inte kriminell eller så. Men efter tio år skulle böterna vara glömda. Tyvärr verkar det inte vara så.
– Hur mycket är du skyldig?
– Totalt var det 300 000 euro. Det går inte. Man tycker att tio tuffa år i Tyskland kan vara straff nog.
Han skrattar efter att ha sagt det sista. Det finns heller ingen självömkan i hans röst när han berättar om den första tiden i Berlin, när han sov i kyrkor eller utomhus. Innan han blev känd som planvakternas fiende nummer ett jobbade han som bokförsäljare. Han reste runt i Katalonien, men även till Valencia och Mallorca, och sålde böcker på katalanska. Om han bara hade fortsatt med det hade han kunnat leva ett behagligt liv i sin hemstad i dag, med en fast lön och årskort på Camp Nou. Kanske haft en familj som sin ett år yngre syster?
Jag presenterar det scenariot för Jimmy.
– Du menar, som en normal person?
Jag nickar.
– Mamma skulle bli glad, säger han. Men ledsen kompis, jag är ingen normal person. I’m a little bit crazy boy. Och jag kan inte ångra mina jumps. Jag kände mig så levande, så full av adrenalin. Jag älskade det.
»Ronaldo böjde sig ner och surade. Men Messi log. Jag lovar.«
Han berättar om sin senaste riktigt stora planinvasion, den 4 maj 2011. Inför andra halvlek i Champions League-semifinalen mellan Barcelona och Real Madrid lyckades Jimmy ta sig in på Camp Nous gräsmatta. Med nio vakter efter sig rusade han fram till Cristiano Ronaldo och försökte sätta sin barretina på fiendens huvud.
– Ronaldo böjde sig ner och surade, säger Jimmy. Men Messi log. Jag lovar, det finns bilder på internet. Messi log!
Tre veckor efter den matchen vann Barcelona turneringen på nytt, efter att ha lekt med Manchester United i finalen på Wembley.
– De var verkligen bäst i världen då, säger jag, mest för att hålla konversationen i gång.
– Jag var också bäst i världen, säger Jimmy och knyter näven.
Han kastar en blick på bordet bredvid där två kvinnor äter friterad kyckling, reser sig sedan upp och går fram till dem.
– Ursäkta mina damer, finns det Kentucky Fried Chicken på stationen?
Damerna nickar och en av dem pekar i den riktning där snabbmatskedjan håller till. Jimmy tittar på mig och pressar handflatorna mot varandra i en bedjande gest.
– Snälla Johan, skulle vi kunna köpa lite Kentucky? Vi behöver energi om vi ska lyckas i kväll.
»Jag fick en helt sjuk adrenalinkick. Även nästa dag när jag såg mig själv i tidningarna. Så föddes Jimmy Jump.«
Den första fotbollsspelaren Jimmy blev trollbunden av var Diego Maradona. Han var nio år när det argentinska underbarnet anlände till Barcelona och såg honom spela på Camp Nou flera gånger. Jimmy brukade åka in från Sabadell, en stad två mil nordväst om Barcelona, tillsammans med sin pappa Domingo. Oftast köpte Domingo de billigaste biljetterna, vilket betydde platser högt upp på den väldiga arenan. Där uppe satt man långt ifrån Maradona. För långt ifrån, tyckte Domingo. Hans rygg var dålig och han gick med hjälp av en käpp. På matchdagar brukade han överdriva sin skada och halta fram till den funktionär som såg vänligast ut. Efter några minuters ojande över sin onda rygg och de många trappstegen fick Domingo och Jimmy vanligen sitta längre ner istället, nära Maradona och de andra hjältarna.
När Jimmy blev äldre följde han Barcelona både hemma och utomlands. Mest spännande var cupresorna och när Barça vann Cupvinnarcupen 1997 var Jimmy på plats. Efter finalsegern mot Paris Saint-Germain i Rotterdam kastade mittbacken »Pitu« Abelardo upp sin tröja på läktaren. Efter en hård kamp med andra fans lyckades Jimmy slita till sig tröjan. Helst hade han velat vara Abelardo, men trofén gjorde ändå att han kände sig extra nära laget. Och han ville gärna ge tillbaka till Abelardo på något sätt.
»Väl inne bland högdjuren gick han lugnt omkring och försåg sig av drycken och snittarna.«
Tillfället kom fem år senare. Abelardo hade då bytt klubb till Alavés och när han återvände till sin gamla hemmaplan för ett ligamöte var Jimmy beredd. Från den södra sidan av Camp Nou tog han sig förbi vakterna och sprang fram till spelaren, klädd i en t-shirt med texten »Pitu för alltid«.
– Det var för att hedra honom, säger Jimmy. Men framför allt fick jag en helt sjuk adrenalinkick. Även nästa dag när jag såg mig själv i tidningarna. Så föddes Jimmy Jump.
Karaktären blev snabbt svår att skilja från den riktiga personen. Jimmy tryckte upp egna tröjor och snickrade ihop en hemsida. Han gjorde några fler inrusningar innan han presenterade sig för den stora massan under EM i Portugal 2004.
Jimmy åkte till Lissabon tillsammans med sin brasilianska kompis Albert och lyckades planka in på semifinalen mellan Portugal och Nederländerna. Han höll på gästerna. Dels var bandet mellan Barcelona och Nederländerna starkt sedan länge, dels var »förrädaren« Luís Figo lagkapten i Portugal. När värdlandet vann bestämde sig Jimmy för att hitta på något i finalen mot skrällaget Grekland. Han satte på sig en egengjord t-shirt som han dolde under en vanlig tröja. Under den placerade han också barretinan och en Barcelonaflagga.
»De flesta såg honom som en jobbig typ som sabbade för hemmalaget. Själv kände han sig som en ädel krigare.«
Både han och Albert försökte smita in på Estádio da Luz utan biljett. Bara Jimmy lyckades. Han tog sig in via vip-ingången och väl inne bland högdjuren gick han lugnt omkring och försåg sig av drycken och snittarna, som om han hörde hemma där. Uefaordföranden Michel Platini var i rummet, liksom Portugals president Jorge Sampaio. Jimmy såg också Barcelonabossen Joan Laporta, innan han kort före avspark tog hissen till marknivån. Han satte sig bakom Greklands avbytarbänk med perfekt sikt över planen där storfavoriten hamnade i underläge en bit in på andra halvlek. Klockan tickade snabbt för Portugal och mitt i kvitteringsjakten skred Jimmy till verket. Han tog sig över räcket, förbi säkerhetspersonalen och sprintade fram till Luís Figo. Lagkaptenen rörde inte en min när Jimmy kastade sin flagga i ansiktet på honom. Publiken busvisslade medan Jimmy fortsatte mot Greklands mål. Majoriteten av åskådarna längtade förtvivlat efter att få se en portugisisk boll gå in mellan stolparna, men det enda nätrassel de fick se där denna finaldag orsakades av en adrenalinstinn 30-åring från Katalonien. De flesta såg honom som en jobbig typ som sabbade för hemmalaget. Själv kände han sig som en ädel krigare när han till sist omhändertogs längst in i målburen.
Medan Grekland firade sitt oväntade guld fördes Jimmy till en polisstation i Lissabon. Flera poliser ville ta bilder tillsammans med token de nyss sett på TV. Jimmy blev väl behandlad och när han hämtades av Albert nästa dag var det ingen tvekan: det här ville han vara med om igen.
Hemma i Barcelona igen blev Jimmy något av en kändis. Många dunkade honom i ryggen och ville bjuda på öl. Men alla var inte roade. Hans mamma blev ledsen och hans pappa skämdes när folk berättade att de sett hans son på TV.
Barretinan och flaggan innebar också att hans attack i någon mån gjordes i Kataloniens namn. Och FC Barcelonas ledning ville ogärna sammankopplas med Jimmy Jump. »Man får en dålig smak i munnen när Barcelona och katalanska symboler utnyttjas för den här typen av aktioner«, sade Barcelonas president Joan Laporta till tidningen La Vanguardia och avfärdade Jimmy som en »spontanfigur« som mest skadade sporten.
»Jag levde bara för stunden. Som en missbrukare.«
Jimmy lyssnade inte. Istället breddade han sin repertoar genom att även krascha andra typer av evenemang. Han rusade fram till Roger Federer när tennisstjärnan spelade final mot Robin Söderling på gruset i Franska öppna. Han sprang in på asfalten mitt under Barcelonas Formel 1-lopp. Han tog sig upp på scenen i Oslo när den spanska artisten Daniel Diges sjöng i Eurovisionfinalen 2010. Inför VM-finalen i Sydafrika samma år var han ytterst nära att lyckas sätta en barretina på VM-pokalen. En del hejade på honom, andra suckade. Några som utsattes tyckte att det var genuint obehagligt. Roger Federer beskrev till exempel upplevelsen som »otäck«.
Efter sina överträdelser blev Jimmy vanligen förd till närmaste arrest, där han fick tillbringa en natt eller två. De efterföljande böterna struntade han i.
– Jag levde bara för stunden, säger han. Som en missbrukare. Och efter ett tag var det hur som helst så mycket pengar att jag omöjligen kunde betala.
»I ett mejl fantiserade han om att åka till Los Angeles och ta sig upp på scenen under Oscarsgalan.«
Ökad säkerhet på arenorna i kombination med Jimmys kändisskap gjorde också hoppandet svårare. Ofta misslyckades han. I oktober 2009 var han i Stockholm inför Sveriges VM-kvalmatch mot Albanien. Redan före matchen rapporterade Aftonbladet att den ökände planstormaren planerade att slå till – mot Zlatan Ibrahimović. En 17-årig svensk som träffat Jimmy på Max hamburgerrestaurang kunde berätta för tidningen att katalanen planerade att springa fram med sin mössa till Zlatan och ropa: »Jag är Holgersson.«
– Henrik Larsson, rättar Jimmy i dag. Min engelska är inte så bra. Zlatan spelade i Barça då, men jag tyckte mest om Henrik Larsson. Jag hade Larssons tröja och ville ropa hans namn. Vakterna tog mig innan jag fick chansen.
Jimmy använder en blandning av engelska, spanska och tyska när vi kommunicerar. Första gången vi hade kontakt var i februari 2023. Jag hade hört att han bodde i Tyskland och skrev på vinst eller förlust till en gammal mejladress som skvalpade runt på nätet. Han svarade två dagar senare med en mängd emojis (hans favoriter är ölsejdeln och den spända bicepsmuskeln) och skrev att visst kunde vi träffas, men i så fall ville han gärna ha pengar. Jag skrev att han kunde få två öl och en kebab. Jimmy kontrade med ett nytt förslag: om jag gav honom en mindre summa kunde han tänka sig att flyga till Sverige och »göra en riktig partyintervju« i mitt TV-program. Jag svarade att jag inte var TV-journalist, utan redaktör för en fotbollstidning med begränsad budget.
»Spanska journalister förstod ingenting när jag ringde för att höra hur man såg på Jimmy.«
Vi behöll kontakten och skrev sporadiskt till varandra. Ibland ville Jimmy bara uttrycka sin glädje efter en Barcelonaseger, ibland frågade han mig om allsvenska lag som han emellanåt bettade småsummor på. I ett mejl fantiserade han om att åka till Los Angeles och ta sig upp på scenen under Oscarsgalan. Kände jag kanske någon som kunde sponsra honom?
Det tog lång tid innan han förstod att jag verkligen var beredd att åka till Hamburg för att träffa honom.
– Jag trodde att du drev med mig, förklarade han senare.
Vid det laget hade jag också börjat tvivla på storyn. Var det här verkligen en person att ge utrymme? En skojare som inte velat göra rätt för sig? Spanska journalister förstod heller ingenting när jag ringde för att höra hur man såg på Jimmy i landet i dag. Två sportreportrar på El País hänvisade till varandra och slutade sedan svara när jag ringde. Juan Castro på största sporttidningen Marca undrade:
– Varför ska du skriva om honom? Han har inget med fotboll att göra.
Samtidigt var det något rörande med Jimmys berättelse. Drömmen om att få komma nära sina hjältar, den ständiga jakten på kickar och bekräftelse, den långa baksmällan i Tyskland. Det går definitivt att kritisera många av hans handlingar. Samtidigt kan ingen påstå att hans tillvaro i dag är särskilt munter. Han betalade aldrig sin saftiga räkning, men på ett sätt gör han det ändå.
»En landsman. Kommer du ihåg killen som brukade hoppa på Camp Nou?«
Jimmy sätter på sig läsglasögonen och kollar på sin telefon. Han visslar när han publicerar en av mina nytagna bilder på sin Facebooksida. Matchen mellan Sjachtar och Barcelona är fem timmar bort och det är läge att starta uppvärmningen.
– Bar Vivo, säger han. Dit måste vi nu, det är där alla fans samlas före matchen.
Vi lämnar serveringen på centralstationen och rör oss mot tunnelbanan. Jimmy frågar mig vilken station vi borde åka till. Jag tittar på kartan och säger att det nog är Ottensen.
– Ottensen, bra. Då ska vi bara hitta rätt linje.
I myllret av människor frågar Jimmy alla han ser hur man snabbast kommer till Ottensen, men han gör det så forcerat att få uppfattar frågan. Under tiden tittar jag på en linjekarta där man lätt kan se hur man ska åka.
– Bra, Johan, säger Jimmy. Jag blir avundsjuk på dig. Du är så lugn medan jag är helt …
Han skrattar och gör luftcirklar med sina pekfingrar bredvid huvudet. Sedan får han syn på fem unga män som står på perrongen och väntar. Tre av dem har Barcelonatröjor.
– Kolla, Barçafans!
Jimmy småspringer fram till dem och frågar varifrån de kommer. Fyra av dem är tyskar, den femte kommer från Galicien.
– Ah, säger Jimmy. En landsman. Kommer du ihåg killen som brukade hoppa på Camp Nou?
»Många i Barcelona vet fortfarande vem Jimmy Jump är. Och åsikterna är väl blandade, skulle jag säga.«
Spanjoren, som bär glasögon och ser ut att vara i tjugoårsåldern, ler osäkert. Jimmy drar fram barretinan ur jackfickan och sätter på sig den. Sedan börjar han springa på stället med höga knän.
– Du minns väl vad han hette? flåsar Jimmy.
– Hm, få se nu, säger killen avvaktande.
– Jimmy …
Killen funderar. Jimmy kan inte hålla sig:
– Jump! ropar han. Jimmy Jump, det är jag!
Femmannagänget nickar och ler artigt. En av dem frågar om han får ta en bild.
– Så klart, säger Jimmy. Hur många ni vill. Vad tror ni om matchen förresten? Jag tippar 5–1 till Barça.
Gänget hamnar i samma tågvagn som vi. Jimmy sätter sig mittemot en kvinna med en minibulldogg mellan fötterna och börjar omedelbart kela med hunden.
– Vad heter den här rackaren då? Franz? Bra namn, mycket bra. En stark liten herre.
– Jag vet inte, säger kvinnan och skrattar. Han är ju rätt liten.
– Säkert snabb också, fortsätter Jimmy. Tro mig, det är bra att vara snabb. Jag är fortfarande ganska snabb fast jag är 50. Jag springer i skogen tre eller fyra gånger i veckan. Ska vi förresten av här? Trevligt att träffas!
»Många tyckte att jag gjorde fotbollen roligare. Så ser jag på det också.«
Inne på Bar Vivo dånar Coldplays Viva La Vida, låten som Barcelona gjorde till sin under storhetstiden med Pep Guardiola. Olika supporterklubbar, så kallade »penyas«, har satt upp sina flaggor vid bord och väggar. Penya Berlin, Penya Stuttgart, Penya Prag. Jimmy studsar runt mellan borden, skrålar ramsor och poserar framför mobilkameror. När klubbhymnen spelas lägger han ena armen runt axeln på Sergi Roberto, ordförande i Penya Bau från Barcelona, och den andra runt sin tyske kompis Fabian, som också håller på Barça.
– Sergi och jag har gjort mycket kul tillsammans, säger Jimmy. Han har sett alla våra finalvinster i Champions League på plats. Inte sant, Sergi? Du var till och med på Wembley 1992.
Sergi nickar lojt. Varken han eller Fabian är lika energiska som Jimmy som inte ens verkar ha ro till att låta sig bjudas på en öl. Fabian jobbar inom mäklarbranschen i Hamburg. Sergi är egentligen datorlärare i Barcelona men är mitt inne i ett friår.
– Som datorlärare kan man alltid få jobb, säger han lugnt. Efter Hamburg ska jag hälsa på några kompisar i Edinburgh ett par dagar.
»Vi måste vara försiktiga. När Barça spelade i Frankfurt stoppade polisen mig.«
Till skillnad från Jimmy har både Sergi och Fabian biljett till kvällens match. De medger att deras vän är »ganska knäpp«, men poängterar att han har ett gott hjärta.
– Många i Barcelona vet fortfarande vem Jimmy Jump är, säger Sergi. Och åsikterna är väl blandade, skulle jag säga.
– Det är fifty-fifty, säger Jimmy. Jag har många hatare, i alla fall hade jag det förr. Men många tyckte också att jag gjorde fotbollen roligare. Så ser jag på det också. Några gånger hade jag bra budskap, som »nej till rasism« och »befria Tibet«. Men mest bara hoppade jag för att det var så kul.
Vi lämnar baren och går ut till Fabians lilla gräddfärgade Fiat 500. Jimmy erbjuder sig genast att sitta bak, jag hoppar in bredvid honom medan Sergi tar plats jämte chauffören Fabian. Det är knappt två timmar kvar till match men trafiken ut till stadion står nästan still. Jimmy får syn på två polisbilar som kört upp på en refug.
– Eins, zwei, Polizei, nynnar han. Vi måste vara försiktiga. När Barça spelade i Frankfurt stoppade polisen mig. De kunde förstås inte ta mig någonstans för jag hade inte gjort något. Men jag missade matchen.
En timme senare har vi fortfarande ett par kilometer kvar. Fabian krypkör och visar stort tålamod med en allt mer rastlös Jimmy Jump.
– »Fabi«, kanske du ska ta motorvägen istället?
– Snälla, Jimmy. Motorvägen? Man kan inte ens komma till den härifrån. Dessutom är det inte långt kvar nu.
En minut senare:
– Fabi, vad sägs om att bara göra en U-sväng och försöka hitta en annan väg?
– Snälla, Jimmy. Varför skulle vi plötsligt börja köra åt fel håll? Och har du kanske sett alla bilar runtom oss?
»Sluta. Jag är Jimmy Jump, det här är inte min stil.«
Efter ytterligare någon minut föreslår Jimmy en fickparkering mellan två bilar som står längs vägkanten. Utrymmet är så litet att inte ens en cykel skulle få plats och den här gången lämnar Fabian förslaget okommenterat. En kvart senare rullar han in på Volksparkstadions officiella jätteparkering. Han och Sergi säger hej då och försvinner bort till den entré dit de har biljetter. Jimmy hänger på mig till byggnaden där man hämtar ut sin pressackreditering. I vimlet ser han ut som vilken tunnhårig tysk som helst, i svarta jeans och mörkblå vindtygsjacka. Mössan och flaggan har han knölat ner i fickan.
– Låtsas som att du inte känner mig vid insläppet, säger han. Försök distrahera någon vakt så kan jag passa på att smita in. Eller så kan du sära på benen så kan jag krypa mellan dem och sedan bara springa. Det var så jag kom in till VM-finalen i Sydafrika.
Jag får min ackrediteringsbricka och noterar att den är förvånansvärt gammaldags för att vara Champions League 2023. Inget foto, ingen bifogad biljett som ska skannas. Det står bara mitt namn och min arbetsplats och det enda jag behöver göra för att komma in är att ha den runt halsen. Jag går fram till Jimmy som står och spanar i mörkret tio meter bort. Sedan sträcker jag fram brickan mot honom.
– Ta den, säger jag. Det är bara att valsa in om du har den här på dig.
– Absolut inte, säger Jimmy.
Jag insisterar. Jag säger att matchen betyder mycket mer för honom än för mig, men han vägrar. Han verkar nästan förnärmad.
– Sluta, säger han. Jag är Jimmy Jump, det här är inte min stil. Det ordnar sig. Ställ dig i kön istället.
Jag gör som han säger. Innan själva medieingången ska man förbi ett allmänt insläpp vid norrsidan av arenan. Matchen väntas locka 50 000 personer och det är trångt utanför grinden. Vanliga åskådare måste blippa sina biljetter men vid en av fållorna går det – om ingen upptäcker en – att passera utan att nudda vändkorset. När det blir min tur kommer en vakt fram och inspekterar min ackreditering. Under tiden ser jag i ögonvrån hur Jimmy glider förbi. När jag har passerat är han som uppslukad av mörkret.
Jag vet att han måste ta sig förbi en kontroll till. Jag vet också att det är en operation han lyckats med många gånger förut och blir därför inte förvånad när han i första halvlek skickar en bild från kurvan där Barcelonas supportrar håller till. I pausen kommer ett filmklipp från vip-rummet där man hör en hummande Jimmy inspektera gratisbuffén. Videon följs av en ny bild, den här gången från en loge med utmärkt utsikt över planen. På bordet framför sittplatsen ligger välputsade silverbestick på ett underlägg, komplett med dessertsked.
Få av oss behöver avundas snyltarens smådeppiga vardagsliv i Hamburg. Men just den här kvällen går det ingen nöd på Jimmy Jump.