Gäst i piratligan

Ibland känns det som att mitt jobb går ut på att kartlägga fotbollens förfall. Att berätta hur den brukade fungera, hur den ser ut i dag, vart den är på väg och vad som gick fel. Det finns också tillfällen då jag tröttnar på mitt pompösa malande och tänker att allt som har hänt är att jag har blivit en medelålders man och därför utvecklat en misstänksamhet mot allt som är modernt: »Snälla, kan inte allt bara bli som det var förr?«

I fotboll, och kanske särskilt inom engelsk fotboll, är nostalgi ett komplicerat begrepp. Jag gick på min första match 1982. Mina tidiga fotbollsupplevelser kantades av ilska och våld, supportrar som drabbade samman med poliser på läktarna. Arenorna var slitna och – visade det sig – rena dödsfällor. Planerna var usla och fotbollen inte ens i närheten av dagens kvalitet.

Det vore märkligt att vilja tillbaka dit.

Samtidigt har fotbollen förändrats på ett oroväckande sätt. Premier League är världens rikaste liga (åtminstone intäktsmässigt) och nivån på spelet är otrolig. Men när investeringsfonder, riskkapitalister och till och med rena stater tar kontroll över klubbarna är det svårt för någon ur min generation att inte känna olust, kanske till och med avsmak. 

Dessa ämnen kom på tal när jag i september åt lunch med Sir Bob Murray. Han var Sunderlands ordförande 1986–2006 och styrde en av ligans äldsta klubbar från tiden av läktarkatastrofer till oligarkernas era. Murray är också en påminnelse om en tid när klubbledare i grunden var supportrar, och där de flesta av dem drevs av en vilja att göra det bästa för laget och det lokala samhället, innan fotbollen blev en scen för geopolitiska maktspel och moralfrågor i kapitalismens spår.

– Jag brukade bli bjuden på spelarnas bröllop, sade Murray. Men under min sista tid handlade allt om pengar.

I dag framstår till och med de ägare som enbart vill tjäna pengar som reliker från en renare epok. Saudiarabien går på offensiven, eliten drar ifrån och varken Premier League, FA, Uefa eller Fifa kan, eller vill, stå emot. Utvecklingen har fått mig att allt oftare fundera på frågan om vad en fotbollsklubb ska vara. Fanns det någonstans, undrade jag, en plats som lyckats behålla känslan av klubben som en enande kraft? Någon liga som kunde slunga mig ur min engelska världssyn, kanske till och med ge mig några svar?

»Han var vänlig, eftertänksam och påläst. Och han hatade VAR.«

Så jag reste till Sverige. Till Sverige och till europeisk klubbfotbolls oväntade piratliga. Sverige med sina medlemsägda föreningar, sitt högljudda VAR-motstånd och med en publik som entusiastiskt fortsätter att sluta upp trots att deras landslag missar EM, samtidigt som de regerande ligamästarna förlorar i Champions League-kvalet mot ett lag från Färöarna. 

Med samtalet med Bob Murray färskt i minnet landade jag mitt i en alternativ fotbollsmodell. Tre dagar, tre matcher, tre allsvenska städer.

 

Sebastian Bengtsson menade att hans hemstad gav mig ett falskt intryck.

– Du kommer att tro att Norrköping är ett fartfyllt ställe.

Och så framstod den verkligen. Gatorna var fulla av människor, band och artister spelade musik överallt. Intill en kanal [Motala Ström] hade en stor klunga samlats för att se på när en flygplansmotor, tror jag det var, mullrade i gång. Men Norrköping var tydligen inte alltid så här festligt. Någon form av kulturfestival pågick och det var den som hade lockat ut alla människor. 

Bengtsson och jag åt en sushilunch på en vackert bevarad innergård. Han var klädd i den typiska supporteruniformen för en man mellan 30 och 40: mörkröda Adidassneakers i retrostil, matchande träningsoverallsjacka och en rutig gubbkeps på huvudet. Han var vänlig, eftertänksam och påläst. Och han hatade VAR.

Det var en passande dag att diskutera ämnet. Samma lördag som jag och Bengtsson satt i Norrköping och pratade underkändes Luis Díaz mål mot Tottenham, trots att Liverpoolspelaren var på rätt sida offsidelinjen. Den uppmärksammade blundern berodde på ett kommunikationshaveri mellan domaren och VAR-rummet och illustrerade på ett sätt mänskliga brister i en allt mer teknikstyrd värld. Men händelsen underströk också hur snabbt allt hade gått när VAR infördes, hur ogenomtänkt processen bakom en så omvälvande förändring hade varit. Som om den moderna fotbollen, som den numera tenderar att göra, meddelade sin dom utan vare sig förhör eller rättegång.   

»Jag vill kunna uppleva den rena lyckan i att fira ett mål. För mig är det inte förhandlingsbart.«

I England pågick egentligen två VAR-debatter samtidigt. Den mer rimliga handlade om hur videodomarna med sina granskningar förändrat spelets flytande natur. Den andra var mer konspiratorisk. Tidigare var det mer accepterat att en plandomare i stridens hetta begick misstag. När det däremot blev fel efter att flera matchfunktionärer studerat olika reprisbilder tenderade en drabbad supporter, eller tränare, att bli misstänksam. Standardursäkten – »den mänskliga faktorn« – var inte längre lika gångbar. Mitt i allt verkade dessutom ingen längre förstå handsregeln, eller vad en spelare behövde göra för att anses påverka spelet.

I Sverige var alla fans jag träffade starkt emot VAR. 

– Jag står inte ut med det, sade Sebastian Bengtsson. Jag såg inte en sekund av VM i Qatar. Många bojkottade mästerskapet för att det hölls där och jag skulle kunna säga att det var samma för mig. Men eftersom jag hade noll lust att titta var det egentligen ingen bojkott.

Bengtsson berättade att han tidigare »var beroende« av engelsk fotboll. Han brukade se alla matcher med Liverpool, laget han höll på, men också »typ Bolton–Fulham, vad som helst«. Han hade gjort flera fotbollsresor till England. Till Anfield förstås, men även till klubbar som Fulham, Charlton och Brentford (innan de blev trendiga). På lördagarna visste hans omgivning att han inte ville bli störd efter klockan fyra, då veckans ligamatch i programmet Tipsextra började.

– Engelsk fotboll var en så stor del av mitt liv. Nu har jag inte sett en match på kanske fem år, men i augusti och på annandag jul drabbas jag av fantomsmärtor.

Bengtssons besvikelse och skilsmässa från engelsk toppfotboll hade flera anledningar, men det var svårt att inte se VAR som den främsta. 

– Till att börja med fungerar det inget bra, sade han. Det kanske kommer att bli bättre, men jag vill kunna uppleva den rena lyckan i att fira ett mål. För mig är det inte förhandlingsbart. Bara själva risken i sig, att mitt lags mål kan underkännas i efterhand, skulle få mig att hålla tillbaka glädjen.

»Det är kanske är jag som är konservativ, men jag tror nog att fotbollen hade dött för mig då.«

Lätt att säga på ett sushihak i Norrköping. Men om Bengtssons lag skulle missa Europacupspel på grund av ett tydligt offsidemål för motståndaren?

– Det jämnar ut sig, insisterade han. Ibland gynnas vi, ibland drabbas vi. Det är inte värt det.

För honom handlade frågan heller inte bara om omöjlig rättvisejakt och förlorad spontanitet – han ogillade även hur VAR sabbade spelets rytm. Så jag frågade hur han hade känt om offsidebesluten kunnat automatiseras, så att »förseningen« inte blev längre än vad det tar för den assisterande domaren att höja flaggan. 

– Det är kanske är jag som är konservativ, sade Bengtsson. Men jag tror nog att fotbollen hade dött för mig då.

 

Efter lunchen såg jag ett lokalt band spela Norrköpingslåtar, varefter jag slank in på ett fik för en kaffe och ett bakverk med namnet dammsugare. Utanför marscherade ett gäng av IFK Norrköpings ultrassupportrar förbi. De placerade sina klistermärken på fönster och vägskyltar, och som så många gånger förr kom jag på mig själv med att förbryllas av ultraskulturen. Sannolikt visste alla redan här vilka de var. Att de brukade dra fram på just den här gatan före matcherna var också välkänt. Jag kan i viss mån förstå att man vill lämna sitt avtryck i en annan stad – likt en hund som pissar på en lyktstolpe – men varför göra det på ett ställe där man går varje vecka? 

Hemmafansens tifo före avspark var imponerande: en enorm flagga, rader av bengaler, oavbruten sång. Samtidigt kändes uppvisningen lite märklig med tanke på att det som väntande var en match mellan två mittenlag utan mycket att spela för. Jag vet fortfarande inte om jag bevittnade en handling avsedd för inbördes beundran, eller ett försök att hetsa motståndarna – i det här fallet några hundra Kalmaranhängare, varav en handfull kontrade med osynkroniserat flaggviftande. Det fanns en känsla av vemod över hela scenen.

Själva matchen var ungefär så underhållande som man kan förvänta sig av ett möte mellan en tabellsexa och en tabellsjua mot slutet av säsongen. Norrköping hade det bästa av spelet och utan en rad spektakulära räddningar av Kalmarmålvakten Jakob Kindberg hade segern blivit större. Nu blev Victor Linds fullträff i den 36:e minuten matchens enda.

»Vad höll de här svenska skojarna på med?«

Ögonblicket som jag reagerade starkast på kom just före paus, när tavlan med tilläggstiden visade en minut. Jag var nära att börja skratta, vilket säger något om hur snabbt man vänjer sig vid nya omständigheter. En ynka minut? Vad höll de här svenska skojarna på med? Men det är klart, utan VAR blir det färre avbrott och därför kortare tilläggstid. Så brukade det vara hemma också, och så är det fortfarande för den som tittar på fotboll i engelska andraligan. Under matchen i Norrköping tänkte jag heller inte så mycket på frånvaron av VAR, delvis för att inga kontroversiella situationer uppstod. Eller så fanns misstagen där utan att vi i publiken uppfattade dem. 

Kanske VAR hade kunnat ge oss några händelser att bråka om? Samma dag som Norrköping besegrade Kalmar krossade Aston Villa Brighton med 6–1 i Premier League. Ligans Independent Key Match Incidents Panel, gruppen som granskar samtliga VAR-beslut efter varje omgång, pekade senare ut Aston Villas andra och tredje mål som regelvidriga. Dessutom slog panelen fast att hemmalagets back Ezri Konsa borde ha visats ut i den 71:a minuten, vid ställningen 4–1. Sannolikt hade de besluten blivit fel även utan VAR, och mer intressant var egentligen det som hände efter att Brightons Ansu Fati reducerade till 3–1 fem minuter in på den andra halvleken. Målet VAR-kollades i tre minuter innan det godkändes. Under den tiden hann Villaspelarna samla sig och diskutera fortsatt strategi, medan Brighton inte fick möjlighet att surfa på den energivåg som gärna uppstår omedelbart efter ett sådant mål. Det indikerar att VAR inte bara stör åskådarupplevelsen och missar en hel del betydande domarmisstag, det påverkar också matchbilden.

 

Sir Bob Murray var en klubbledare av den gamla stammen. Han växte upp i Consett, ett litet samhälle tre mil väster om kuststaden Sunderland där jobben var få efter att stålverket slog igen 1980. Han såg studier som sin enda möjlighet, utbildade sig till revisor och blev senare rik genom företag som sålde köks- och badrumsdelar i Englands »gör det själv«-boom. Han blev ordförande i Sunderland eftersom han stått på Roker Parks läktare som barn. Han jobbade sex dagar i veckan men missade aldrig matchen på lördagen.

Säsongen före Murray valdes till ordförande hade Sunderland varit bortalag på Stamford Bridge när Chelseaanhängare löpte amok i en ligacupsemifinal. Det var den första av fyra fotbollstragedier 1985. Millwalls huliganer gick bärsärk i Luton nio dagar senare. Två månader efter det dog 56 personer i en brand som utbröt på Bradfords gamla läktare. Ytterligare 18 dagar senare inträffade Heyselkatastrofen, där Liverpoolsupportrar attackerade Juventusfans varpå en mur vid läktarkanten kollapsade. 39 människor omkom.

»Hade jag drabbats av lika starka känslor som 47-åring? Möjligen inte.«

När Murray tog över i Sunderland förstod han att klubben tids nog behövde överge Roker Park. Det gamla hemmet var för omodernt, och detsamma gällde många andra lag. Hillsboroughkatastrofen 1989, där 97 fans miste livet, underströk det faktumet för allmänheten. Liksom Bradfordbranden var det inte en tragedi orsakad av huliganism, utan av polisiära misslyckanden i kombination med en föråldrad arenadesign – och av staketen som rests längst ner på läktaren. Den så kallade Taylorrapporten, som släpptes 1992, förordade arenor helt utan ståplats i Englands två högsta divisioner. 

– Efter de fruktansvärda händelserna på 80-talet var det nödvändigt, sade Murray när vi åt lunch före min Sverigeresa.

Han berättade hur en ny, modernare och mer säker arena (Stadium of Light, där Sunderland flyttade in 1997) fick en del gamla supportrar att återvända till fotbollen. Samtidigt som klubben kunde attrahera nya målgrupper.

– Vi fokuserade mer på familjer, sade Murray.

Och det fungerade. Publiksiffrorna dubblerades efter flytten från Roker Park. 

– Efter ett par säsonger var vår genomsnittlige årskortsinnehavare yngst i ligan. Samtidigt blev vi klubben med flest kvinnor på läktaren.

Även de som varit emot flytten från Roker Park insåg nog efter ett par år att den var nödvändig. Det ändrade inte på det faktum att det fanns ett starkt nostalgiskt skimmer över matcherna från gamla dagar, i mitt fall särskilt kvartsfinalomspelet mot Chelsea i FA-cupen 1992 som vi vann med 2–1 efter ett sent avgörande. Det höga publikljudet som steg upp mot himlen och liksom rullade över det korrugerade plåttaket på kortsidan Fulwell End, målet som kastade mig 20 meter längre ner på ståplatsläktaren.

»I England finns en befogad oro över att hutlösa biljettpriser stänger ute många traditionella supportrar.«

Men det är en sak att njuta av sådant i sina tonår. Hade jag drabbats av lika starka känslor som 47-åring? Möjligen inte, och frågan är hur som helst av akademisk natur eftersom fotbollsarenor med enbart sittplatser är standard i England sedan länge. Vilket leder oss in på en annan viktig sak, nämligen att uppväxt och intryck från våra mest formbara år styr alla argument i debatten om vad som är en bra fotbollsupplevelse.

– Det som jag upplever på läktarna i Sverige känns naturligt för mig, sade Sebastian Bengtsson i Norrköping. Det är det jag är van vid. Hade jag varit en tioåring i Manchester med en farsa som höll på Manchester City hade kanske den världen känts lika naturlig.

Läktarna på Roker Park som jag minns med sådan värme var kraftigt dominerade av vita män. Arbetarklass. Sedan flera år finns i England en befogad oro över att hutlösa biljettpriser stänger ute många traditionella supportrar från matcherna. Samtidigt är publiksiffrorna i dag högre än på 70 år, åskådarmassan är brokigare och upplevelsen tryggare.

I en uppmärksammad artikel från 1985 beskrev Sunday Times engelsk fotboll som »en sjaskig sport, med en sjaskig publik«. I dag är sporten ett marknadsföringsmonster och den stora förändringen tillskrivs ofta tillkomsten av Premier League 1992. Det är förmodligen att göra det väl enkelt för sig. Sir Bob Murray hävdade att skiftet hade varit omöjligt utan etableringen av satellit-TV. Han beklagade också »den girighet« bland Premier Leagues ordföranden som öppnade vägen för den hyperkapitalism som nu råder, där glappet mellan dem som har och inte har växer för varje år. Fotbollen existerar heller inte i ett vakuum. Enligt Murray var Premier League bara att av många exempel på en ny, modern – gilla den eller inte – västvärld.

»Atmosfären inför matchen var annorlunda jämfört med Norrköping, mer laddad och folkrik.«

Varför det engelska supporterbeteendet förändrades är en komplex fråga. Historikern Dominic Sandbrook har argumenterat för hur höjda biljettpriser stävjade huliganproblematik och gjorde åskådarmassan mindre dominerad av unga arga män. Andra har pekat på rejvkulturens betydelse, fanzineboomen och erfarenheterna av Italien-VM 1990. Personligen tror jag att chocken efter Hillsborough fick många att uppföra sig bättre. Vi visste alla att det lika gärna kunde ha varit vi som klämts mot de där stängslen, och att stängslen enbart fanns där på grund av tidigare planinvasioner.  

Mer säker är jag på att decenniet av skam och återuppbyggnad gjorde att England aldrig utvecklade samma hårdnackade Mot Den Moderna Fotbollen-inställning som är så vanlig i andra europeiska länder, kanske särskilt i Tyskland och Sverige. Vi har heller aldrig riktigt haft en ultrasrörelse i våra supporterled. Antagligen är det därför den fortsätter att fascinera mig så, trots att jag vid det här laget har träffat många ultras – från Serbien till Argentina. 

 

Jag fick skjuts till Stockholm av Svante Samuelsson, sportchef i organisationen som ser efter klubbarna i Sveriges två högsta herrserier. Atmosfären inför matchen var annorlunda jämfört med Norrköping, mer laddad och folkrik. En påtaglig känsla av ett stundande stormöte.

Före avspark träffade jag Oscar, Supporter Liaison Officer i Hammarby, en ung man med rakad skalle och intensiv blick. Han berättade att hans jobb gick ut på att vara en dialogbrygga mellan klubben och supportrarna, och förklarade vänligt vad vi fick och inte fick fotografera. Det vore fel att påstå att Oscars roll inte finns i England, men den har inte samma formella och viktiga framtoning. En supporterrepresentant hemma är mest intresserad av biljettfördelning och prissättningar. Det är inget stort åtagande.  

Stämningen före matchen var på många sätt välbekant för en engelsman: folkmassan i lagtröjor, sorlet av förväntansfulla diskussioner, lukten av avslagen öl och oset från snabbmatsstånden. Det fick mig också att reagera på de olikheter som trots allt fanns, och det som stack ut mest var den stora mängd tifomaterial som samlats bakom den arenaingång där Oscar var stationerad. Det och bengalerna. Samt rökbomberna.

»Många skulle inte ta med sin tioåring på en stor match.«

Genom James Montagues bok 1312 hade jag viss kunskap om ultrasscenen i Sverige, och hur spänningarna mellan supportrar och polis visat sig de senaste åren. I Norrköping förklarade också Sebastian Bengtsson, samtidigt som han gjorde klart för mig att han inte var någon ultra, hur pyrofolket gömmer sig under stora flaggor där de snabbt byter tröjor och drar på sig ansiktsmasker för att undgå att bli identifierade. Ändå måste jag erkänna att jag i Norrköping kände mig obekväm när de maskerade figurerna dök upp, om inte annat för att det kändes så avvikande.

Hammarbyarnas tifo på Tele2 Arena var både större och mer avancerat. Kort efter avsparken fick matchen pausas i flera minuter i väntan på att bengalröken skulle skingras. Uppehållet fångade en undran som många brittiska fotbollsfans får när de betraktar läktarstöd i Sverige, Tyskland eller Italien. Kort sagt: Hur mycket bryr sig egentligen ultras om själva fotbollen?

Jag har hört en mängd (engelska) personer diskutera den frågan efter att ha sett matcher i andra länder. I början imponeras de av volymen och passionen, men efter några minuters spel inser de att sjungandet pågår konstant, oavsett vad som händer på planen. Ultrasgruppen tycks inte reagera på matchsekvenser. Inga grymtanden efter felpassningar, inget stigande sorl när ett lovande anfall rör sig framåt. Supportrarna med megafoner står med ryggen mot favoritlaget. Rökbomberna stoppar spelet. Som åskådare till detta kan intrycket bli att ultrassupportrarna ser sig själva som viktigare än matchen de har kommit för att se. Slutsatsen må vara felaktig, men det är lätt att förstå varför den dras.

»Några är bara där för spelet, några älskar koreografin, några är ultras, några är stökiga. Den gruppen är en minoritet.«

 

I samband med matchen i Stockholm träffade jag Simon Bank, mångårig krönikör på tidningen Aftonbladet.

– De flesta supportrar skulle säga att det inte är farligt att gå på fotboll i Sverige, sade Bank. 

Det var en åsikt som Bank delade. Men han ville gärna nyansera den.

– Samtidigt skulle jag inte vilja påstå att det är en trevlig upplevelse. Många skulle inte ta med sin tioåring på en stor match. Inte för att de är rädda för att råka illa ut, utan för att de kanske hamnar nära någon som kastar smällare eller skriker vidrigheter matchen igenom. 

Simon Bank underströk också det problematiska i att se »supportrar« som en enhetlig grupp. Han drog en parallell till hiphopkulturen.

– Där finns graffitimålare, breakdansare, rappare … Samma sak med fotbollssupportrar. Några är bara där för spelet, några älskar koreografin, några är ultras, några är stökiga. Den gruppen är en minoritet. Men en tillräckligt stor minoritet för att påverka miljön.

Det här är svårt att bortse ifrån. Ingen i England – allra minst Bob Murray – tvivlar på att de våldsamma besökarna höll många fotbollsälskare borta från läktarna på 80-talet. Här är det nog också på sin plats att jag påpekar att huliganer och ultras inte är samma sak, även om de möjligen överlappar varandra i vissa avseenden. Hur som helst förefaller den svenska ultrasscenen för närvarande vara högst levande, och publiksiffrorna i Allsvenskan stiger. 2013 sågs en genomsnittlig match av 7 627 personer. Under mina dagar i serien, sex omgångar från slutet, såg det ut som om säsongen kunde bli den första sedan 2007 att nå en snittsiffra på över 10 000 åskådare. Då har det ändå varit ett år där flera av de större klubbarna har underpresterat sportsligt, utan att kunna locka besökare med titeljakt.

– Just nu är det coolt att gå på matcher, sade Peking Fanz-ordföranden Sebastian Bengtsson. Efter pandemin märkte flera lag hur något förändrades på läktaren. Plötsligt kom en massa yngre tonåringar som ingen hade sett där tidigare.

Möjligen fanns det efter en tid av gruppförbud en lockelse i att ansluta till en större flock. Det har också förekommit ordningsstörningar efter att publiken välkomnades tillbaka och växte. Framför allt tycks det handla om fyrverkeripjäser – knallskott – som kastats och provocerat fram reaktioner.

Simon Bank uttryckte viss oro över den svenska läktarutvecklingen efter pandemin, och spådde i möjliga konsekvenser.

– I alla länder som har använt repressalier mot supporterkulturen fanns huliganism som gjorde att politikerna kunde fråga samhället: »Vill ni ha det så här?« Så tog man bort ståplats, ändrade arenornas utformning och införde hårdare bestraffningar. Allt det där. Jag tror att vi står inför den risken i Sverige också.

Men det är här det blir klurigt, eftersom det alltid är problematiskt att jämföra saker som springer ur olika kulturer. I andra länder har jag ofta stött på missuppfattningen att det var Margaret Thatcher som besegrade Englands huliganer. När Taylorrapporten presenterades var hon i själva verket borta från premiärministerposten sedan två år, ersatt av sportälskaren och Chelseasympatisören John Major. Möjligen kan man säga att thatcherismen besegrade huliganerna, samma kapitalism som satte i gång födseln av Premier League.

»Kvaliteten är rätt risig om jag ska vara ärlig. Även jämfört med fem eller tio år sedan.«

 

I Sverige tycktes det snarare vara supportrarna själva som lockade fler besökare till arenorna. Det verkade i alla fall osannolikt att publikrusningen berodde på fotbollens kvalitet, även om jag förstås inser det orättvisa i att basera sitt omdöme på några få matcher.

Hammarby–Göteborg slutade 1–1, ett resultat som speglade matchen väl. Behållningen var Jusef Erabis 1–0-mål, inskjutet efter en rad kortpassningar, men på det stora hela var det en jämn och tillknäppt historia. Jag frågade Svante Samuelsson, Sef-chefen som gav mig lift från Norrköping, vad han ansåg om nivån på spelet i Allsvenskan. Samuelsson svarade diplomatiskt:

– När vi jämför oss med andra länder kan vi se att vi inte varit så bra på att få fram unga spelare de senaste fem till tio åren, sade han.

Senare under resan skulle jag ställa samma fråga till direktörer i Malmö FF, som förstås hellre ville prata om klubbens prestationer i Europacuperna. Simon Bank var mindre svävande i sitt omdöme:

– Kvaliteten är rätt risig om jag ska vara ärlig, sade han. Även jämfört med fem eller tio år sedan.

Sebastian Bengtsson verkade inte alls bry sig om fotbollen var bra eller dålig. Viktigare för honom var konkurrensen och att Allsvenskan, relativt sett, är en jämn serie med åtta olika mästarlag de senaste 15 åren. Malmö har dock vunnit sju av gångerna och det tycktes finnas en viss oro över att de ska utvecklas till ett svenskt Bayern München. 

– Vad gäller världsfotbollens ekonomiska situation väntar jag på en total kollaps så att man kanske kan bygga något nytt, sade Bengtsson. För svensk del är jag inte orolig just nu, vi är så långt ifrån de stora pengarna. Men jag tycker verkligen synd om engelska supportrar som fungerar som jag.

»Många av de som klagade från TV-soffan kunde inte relatera eftersom de aldrig varit på en fotbollsmatch.«

 

I andra halvlek på Tele2 Arena vecklade IFK Göteborgs fans ut en banderoll med budskapet: »PUBLIKEN ÄR ALLSVENSKANS STÖRSTA MERIT. LÅT SUPPORTRAR GÅ FÖRE TV-BOLAGENS PROFIT«.

Jag har sett liknande kritik framföras på tyska läktare. I England grymtas det för all del om publikfientliga avsparkstider och olika motioner har lagts genom den samlade supporterorganisationen, men synliga protester på arenan är ytterst ovanliga. Snarare tycks det hemma finnas en motvillig acceptans för att TV tillåts styra matchtiderna, trots att speldatum ibland flyttas i sista stund eller avsparkstider som gör det omöjligt för resande bortafans att hinna med sista tåget hem.

Det har också slagit mig att problemet med avsparkstiderna faktiskt hör ihop med debatten om VAR. En av de stora förändringarna i engelsk fotboll på senare tid har varit hur biljettförsäljningens betydelse minskat i relation till TV-intäkterna. Svante Samuelsson bekräftade att samma trend syns i Sverige, om än i mindre omfattning. Och den för klubbarna allt viktigare TV-publiken har helt andra behov än de som väljer att se samma match på plats.

»Så fungerar det i affärsvärlden. Men tanken var aldrig att sporten skulle fungera så.«

För några år sedan var jag på en Tottenhammatch. Avsparken blev fördröjd på grund av omfattande trängsel utanför White Hart Lane och jag blev bestört när jag såg allt sociala medier-gnäll från TV-tittare världen över som inte fattade varför de skulle behöva vänta på att några tusen besökare skulle släppas in. Folk verkade helt kallsinniga inför obehaget, och faran, som kan uppstå mitt i en tätt packad folkmassa som försöker ta sig fram på Seven Sisters Road. Och så gick det upp för mig: Många av de som klagade från TV-soffan kunde inte relatera eftersom de aldrig varit på en fotbollsmatch.

Varifrån kom pressen att införa VAR? Jo, från TV-tittarna. En matchpublik kan förstås reagera med ilska mot domslut, men oftast vet egentligen inte åskådarna exakt vad som har hänt förrän de sett en repris långt senare. Vid det laget kan hundra andra saker ha hunnit hända, matchen är över och den där händelsen de skrek om framstår plötsligt bara som en av många som kan ha påverkat resultatet. TV-publiken har däremot möjlighet att omedelbart repriskolla om det verkligen var offside, hands eller filmning. Visserligen har smartphonen inneburit att även matchåskådarna kan klicka fram repriser, men andelen som gör det är fortfarande relativt liten. I Norrköping noterade jag också att vissa supportergrupper propsade för telefonförbud på läktaren.

Det är även åskådarna på arenan som påverkas mest av VAR-avbrotten. Det är de som måste sitta där och vänta, medan de som följer matchen hemma kan gå och koka kaffe eller zappa till en annan kanal under tiden. Supportrarna på matcherna är också de som tydligast upplever den förlorade spontaniteten.

– Att fira ett mål i sin soffa är inte samma sak, som Sebastian Bengtsson uttryckte saken.

Som så mycket annat här i världen handlar VAR också om pengar, vilket Simon Bank påpekade under vårt samtal i den än så länge VAR-fria Hammarbymiljön.

– Kapitalismen gillar inte när saker går fel, sade Bank. Om du har investerat miljarder kan du inte låta en dålig domare förstöra allt. Så fungerar det i affärsvärlden. Men tanken var aldrig att sporten skulle fungera så. 

 

Dagen började med ett tidigt tåg från Stockholm, som tyvärr inte avgick så tidigt som det var tänkt. En halvtimmes försening är dock ingenting för någon som är van vid brittiska järnvägar, och lyckligtvis kunde Ola Toivonen och Niclas Carlnén planera om sina scheman. Det är svårt att tänka sig engelska fotbollsdirektörer lika avslappnade.

Malmös framgång, och faktumet att de är klart rikast i Sverige, har satt klubben i ett läge som alla stora fiskar i små vattendrag hamnar i. Om de vinner tjänar de mer pengar och kan investera för ytterligare titlar. Samtidigt riskerar inhemsk dominans att drabba ligan, vilket gör det överlägsna laget sämre rustat för matcher mot bättre motstånd i Europacuperna. Jag tog en gång upp dilemmat med Zoran Avramovic, tidigare marknadschef i serbiska giganten Röda Stjärnan. »Vad ska vi göra då?« frågade han. »Bli lite sämre, som våra rivaler?« Ja, tänkte jag för mig själv. Kanske det?

Carlnén förnekade inte Malmös finansiella försprång, men ville också poängtera att »fotboll är en fantastisk sport« och att hans välmående klubb faktiskt bara slutade sjua föregående säsong. Han påpekade också att Malmö flera gånger besegrat rikare utländska klubbar och såg mästarvägen till Champions Leagues gruppspel som en chans att passera några fler. Samtidigt skulle en sådan utveckling öka klyftan till övriga allsvenska lag. Ola Toivonen menade att det var upp till övriga lag att komma i kapp och jag lyssnade på några, inte helt övertygande, argument om hur Malmöframgångar även skulle kunna gynna deras blågula konkurrenter.

»Ett svenskt lag i en Champions League-kvartsfinal är förstås bara en fantasi i dagens fotbollsvärld.«

Men det är svårt att klandra Malmö för positionen de har: en pyssling i Europa, en jätte på hemmaplan. Det är bara så systemet ser ut. Så vad är viktigast, hög fotbollskvalitet eller konkurrenskraft? Jag frågade Svante Samuelsson om han, i egenskap av språkrör för Sveriges elitklubbar, skulle vilja att Malmö tog sig till kvartsfinal i Champions League om det också innebar många år av enklubbsvälde på hemmaplan. Eller föredrog han en serie med många titelutmanare på bekostnad av magra internationella resultat?

– Den är klurig, svarade Samuelsson. På ett sätt är ligan viktigast för oss, men det är också viktigt att våra lag gör bra ifrån sig i Europa eftersom det höjer vår status och ökar intäkterna. Jag vill ha båda … men om jag måste välja sätter jag kanske Allsvenskan främst.

Tanken på ett svenskt lag i en Champions League-kvartsfinal är förstås bara en fantasi i dagens fotbollsvärld. Turneringens slutskede har blivit ett slutet rum reserverat för ett fåtal klubbar från de stora ligorna. I Malmös pressrum möttes jag av ett foto från München 1979 då klubben spelade Europacupfinal mot Nottingham Forest. Den nivån är numera oåtkomlig.

– Det är näringskedjan helt enkelt, sade Ola Toivonen. Det är i princip omöjligt att tävla mot intäkterna och pengarna i de stora ligorna.

Jag undrade om Uefa hade kunnat göra något för att stävja ojämlikheten. 

– Enda sättet att jämna ut fotbollen i Europa skulle vara ett lönetak, sade Toivonen.

Jag frågade om han själv hade velat se ett lönetak under sin tid som europeiskt fotbollsproffs.

– Nej, svarade Toivonen och skrattade.

 

Bob Murray avgick som Sunderlandordförande 2006. Han var trött, desillusionerad och inte längre tillräckligt rik för engelsk toppfotboll. Och det var inte bara den extrema pengarullningen som skilde hans inledande år mot de sista. När Murray lämnade sitt uppdrag återstod ytterst få klubbledare som var geografiskt och känslomässigt kopplade till klubben. Vilket kom att förändra ledningarnas sätt att jobba.

Murray sålde till ett irländskt konsortium, Drumaville, lett av den tidigare Sunderlandspelaren Niall Quinn. Men när finanskrisen slog till 2008 behövde affärsmännen snabba pengar för att skydda sitt fastighetsimperium, varpå de sålde vidare Sunderland till den amerikanske riskkapitalisten Ellis Short. Han visade sig bli en katastrof för klubben. Under Shorts ledning sjönk laget från Premier League till tredjedivisionen, samtidigt som ägaren stod för en mängd dystra tränarrekryteringar och spelarvärvningar (Toivonen, som Sunderland lånade från Rennes 2015, var varken anmärkningsvärt dålig eller sensationellt bra). 

Men för Murray var det minst lika symboliskt att klubben kapade banden till The Foundation of Light, en välgörenhetsorganisation han själv startat för att hjälpa stadens mindre bemedlade invånare. Samtidigt var han inte förvånad. För, som Murray uttryckte det, »varför skulle en riskkapitalist från Dallas bry sig om att göra skillnad för några invånare i Sunderland?«

»Vi har en unik demokratimodell med medlemsägda föreningar och den ska vi använda.«

Utvecklingen handlar heller inte bara om ägarna. I takt med att engelsk fotboll blir allt mer globaliserad, vem bryr sig om samhället ur vilket klubben uppstod? Knappast majoriteten av spelarna, som i princip bara ser klubben som en arbetsgivare. Knappast direktörerna, som vill tjäna mer pengar. Och inte heller den växande skaran av fans – för vad angår ett härbärge för hemlösa i Islington en Arsenalanhängare i New York eller Nairobi? 

I fotbollens barndom såg engelska åskådare bara på fotboll för att de gillade spelet, efter ett tag började de heja på ett lag och med tiden kom laget att representera dem. Men fotbollsfans i England har egentligen aldrig haft makt eller kontroll över sina favoritklubbar. De har alltid tvingats lita på ägarens goda avsikter, vilket var lättare att göra när den som bestämde i någon mån var en av dem. Uppväxta på samma gator, med liknande värderingar och mål. Den identifikationen bröts när vågen av utländska ägare vällde in. Och de supportrar som vill rättfärdiga smaklösa klubbledare lever i fantasin att deras husbonde älskar dem. Därför försöker de se investeringar i eftersatta områden i Manchester eller Newcastle som en akt av välvilja – snarare än fastighetsklipp. En rökridå som försöker dölja det faktum att relationen mellan ägare och supportrar i dag är rent affärsmässig.

»Sveriges styrka är supportrarna. Fotbollen är inte jättebra.«

Det här är skälen till varför Sveriges 51-procentsregel framstår som så attraktiv från engelsk synvinkel. Baksidan är förstås att den begränsar klubbarnas ekonomiska potential, särskilt när föreningens medlemmar motsätter sig kommersialisering (eller »överkommersialisering«, som SLO-Oscar i Hammarby hellre ville kalla det när ämnet kom på tal). Simon Bank efterlyste en livligare debatt om svensk föreningsdemokrati. Supporterordföranden Sebastian Bengtsson försvarade den förstås, men det gjorde även VD-Carlnén i Malmö.

– Vi har en unik demokratimodell med medlemsägda föreningar och den ska vi använda, sade Carlnén. Vi är ett litet land. Även om vi förändrade oss tvivlar jag på att vi skulle få samma möjligheter som ni har i England.

Bengtsson uttryckte sig så här:

– Sveriges styrka är supportrarna. Fotbollen är inte jättebra och de i ledande positioner borde bara acceptera det. Fundera på vad vi är bra på och omfamna det. 

 

Matchen i Malmö var märklig. Hemmalaget var först klart bättre än Brommapojkarna och ledde med 2–0 efter en kvart. Det kändes som ett typiskt möte mellan en guldjägare och en nedflyttningskandidat. Jag tappade koncentrationen på spelet och började istället fundera på varför svenskarna tycks så besatta av klubbhymner. I de engelska lag som har dem – som Liverpool, Sheffield United eller Norwich – behandlas de inte alls med samma vördnad. Åskådarna höjer kanske halsduken och de flesta sjunger med, men sången föregås inte av en andaktsfull paus där alla reser sig upp.

Mina tankar avbröts av Oscar Pettersson, som från ingenstans gav Brommapojkarna en reducering sex minuter efter paus. Efter det uppträdde Malmö otroligt ängsligt. De gav ständigt bort bollen, hade stora problem med sina uppspel och med en mer behärskad forward än Nikola Vasić hade BP kunnat få med sig en poäng.

»När jag går som privatperson är fotbollen nästan sekundär, jag är där för att ta några öl.«

Stämningen på läktaren var inte lika intensiv som under Hammarby–Göteborg dagen innan, men Malmöpubliken var ändå inte lika uppretad som en engelsk åskådarmassa hade varit om en hemmafavorit spelat så svagt. Sångerna fortsatte matchen igenom. Och före avspark hade jag återigen fått bevittna den till synes närmast obligatoriska bengalbränningen. Sebastian Bengtsson hade berättat för mig att klubbarna officiellt var emot pyroteknik eftersom den är olaglig, men att de i praktiken såg mellan fingrarna. Ändå blev jag förvånad över hur lättsamt klubbarnas representanter verkade se på bengalerna.

– Jag tycker att stämningen på läktarna är fantastisk, sade Toivonen. När det gäller pyrotekniken är det mest kastade smällare jag personligen inte gillar, även om vi såklart jobbar förebyggande mot allt som inte är lagligt.

Inte en chans att en engelsk klubbrepresentant skulle säga något liknande. Å andra sidan har engelsk fotboll aldrig varit särskilt intresserad av vare sig fyrverkerier eller rökbomber.

Under promenaden tillbaka mot city efter slutsignalen stannade jag för att köpa en falafel, vars höga standard jag hade hört Malmö berömmas för. Medan jag mumsade slog det mig hur många liknande kvällar jag upplevt i olika fotbollsländer. Och hur allmängiltig fotbollskulturen ändå kan vara: lukten av en fuktig kväll som börjar bli kylig, klungor av fans som diskuterar matchen de just har sett, den tillfredsställande chilismaken på tungan efter den giriga tuggan i något varmt. 

Folk i min omgivning har frågat mig hur det kommer sig att jag fortfarande gärna går på fotboll för skojs skull, när det samtidigt är mitt jobb. För mig är det två helt olika saker. När jag går som privatperson är fotbollen nästan sekundär, jag är där för att ta några öl. Ibland händer det att någon match gör mig nervös, men framför allt är fotbollen ett sätt att hålla kontakten med mina rötter och det gör jag helst genom att prata strunt med mina kompisar. Som Simon Bank sade: supporterskapet kommer i många former.

 

Ibland är de enklaste frågorna de svåraste att besvara. Samtidigt som engelska klubbar i allt högre utsträckning tagits över av stater, oligarker och riskkapitalister har jag brottats med frågan om vem eller vilka fotbollen är till för. Och återigen: Vad är en fotbollsklubb?

– För oss är det ganska enkelt, sade Malmös VD Niclas Carlnén. Vårt A-lag ska spela fotboll på vår stadion och försöka vinna. Lyckas vi med det uppstår många möjligheter, då kan vi vara en god samhällskraft och en positiv förebild.

Svante Samuelsson svar gick att koppla till hans roll som sportchef på Svensk Elitfotboll.

– För mig som jobbar med klubbarna i de två högsta serierna skulle jag säga att det primära målet måste vara att komma etta, sade han. Och för att ha ett framgångsrikt A-lag behövs en bra akademi och en stark organisation runt klubben. Samtidigt ska man ha ett långsiktigt perspektiv, vilket är svårt i fotboll. 

Ola Toivonen menade att vinster inte var det enda som betydde något. Han pratade också om vikten av att representera sitt område.

– Det är en jättegrej, sade han. Att veta vad både klubben och staden vill stå för. Malmö är den stora staden i syd. Vi har många människor från Balkan, många invandrare, och är stolta över hur klubben speglar det. Vår akademi spelar en viktig roll där och vi har fått fram många fantastiska spelare med olika bakgrunder. Vi ska vara en klubb för alla.

»Svensk fotboll är lite som Asterix, den sista kämpande byn som imperiet inte har tagit kontroll över.«

Och vad tycker Sebastian Bengtsson, som tycks så äcklad av toppfotbollen och som medger att det ibland känns som om han »bara går och väntar på apokalypsen«? När vi sågs i Norrköping var det tydligt att han, i egenskap av svensk fotbollssupporter, såg sig som en outsider. Och att det i sig gav honom energi.

– Vi vill vara underground, sade han. Vi är stolta outsiders. Svensk fotboll är lite som Asterix, den sista kämpande byn som imperiet inte har tagit kontroll över. Av de 32 största fotbollsländerna är vi det enda som inte har VAR.

Rebellen Sverige? Det låter udda i mina öron. Be någon i England säga något som är typiskt svenskt och de flesta skulle fortfarande peka på Abba och Ikea. Ingen ser på Sverige som en upprorisk nation och även om vi inte har någon engelsk motsvarighet till ordet »lagom« förstår vi innebörden. Därför kom det som en stor överraskning när Sverige under pandemin gick långt utanför mittfåran genom att rata munskydden. Det går kanske inte en spikrak linje mellan VAR-oviljan och munskyddsmotståndet, men känslan av Sverige mot resten är densamma. Toivonen var den enda svensk jag träffade som hade något positivt att säga om VAR, och det tycktes rotat i den straff Sverige tilldelades mot Sydkorea i VM 2018. 

I övrigt var det svenska motståndet slående, och det var tydligt att VAR inte bara stod för en slarvigt installerad modell i syfte att korrigera domarmisstag. VAR sågs som en symbol för den moderna fotbollsindustrin med alla dess provocerande beståndsdelar. En protest mot VAR innebar en protest mot en hel utveckling.

 

Så, hittade jag mina svar i Sverige? Jag är osäker. Jag har fortfarande svårt att begripa mig på ultraskulturen och makten de tycks ha i vissa klubbar bekymrar mig. I min mossiga medelåldersuppfattning om fotboll har de lika lite plats som oligarker. Och jag är fortfarande så präglad av mina erfarenheter från 80-talet att jag inte kan delta i ståplatsromantiken. Dessutom: jag är 47. Låt mig sitta ner.

Trots känslorna, volymen och färgerna jag bevittnade på svenska läktare fann jag heller inte publikens symbios med spelet lika stark som på en engelsk arena när ett anfall når sitt crescendo. 

Kanske var de allsvenska matcher jag råkade se bara inte tillräckligt kittlande. Eller så handlar allt om att jag skulle vilja vara ung igen.

Något som verkligen gjorde mig glad var hur rotade klubbarna tycktes vara i sina städer och områden. Att de fortfarande var en naturlig del av samhället och såg anhängarna som något mer än cheerleadergrupper för generösa ägare. 

Medlemsdemokrati är knappast ett globalt vaccin mot alla sjukdomar i världsfotbollen, men 51-procentsregeln erbjuder ändå svenskarna visst skydd. Den hindrar externa maktspelare utan respekt för fotbollens traditioner att göra hastiga förändringar utifrån egenintresse. Den ger hopp om att fotbollens dagar som en folksport inte behöver vara räknade.

Och än så länge håller Asterix fortfarande imperiet utanför stadsmuren.