Hjärtats röst

Lise Klaveness har varit utom synhåll i nästan en timme när det där omisskänneliga röda håret lyser upp Scandichotellets karusellentré. Mellan hennes högra handflata och öra vilar den mobiltelefon som hon gåpratat i sedan hon anlände med morgontåget från Oslo.

Det är en mulen septembertorsdag i Göteborg och ordföranden för Norges fotbollförbund (NFF) är här för att föreläsa på Elitfotboll Dams hållbarhetsseminarium. Ämne: internationell fotbolls långa väg mot jämlikhet. Att åka runt och hålla föredrag med liknande rubriker har blivit en del av hennes vardag. Hon hade räknat med en lugn dag, men de senaste två dagarnas Uefastorm innebär att hennes mobil brinner.

En rapp engelsk avslutningsfras senare tar Lise Klaveness plats i en pastellfärgad lobbysoffa och ber om ursäkt för måstesamtalen som skjutit fram intervjun med över en timme. Samtidigt fastnar hon med blicken i mobilskärmen.

– Nu … ringer Čeferin här, säger hon. Förlåt, är det okej om jag tar det?

Så cirkulerar Lise Klaveness utanför hotellet med telefonen tryckt mot örat igen. Då och då stannar hon till för att stirra in i de höga buskar som skiljer hotellets glasfasad från den nya Hisingsbron.

»Den sortens idrottspolitiskt sammanhang var något helt nytt.«

Klaveness är oense med Uefapresidenten Aleksander Čeferin om organisationens avsikt att låta Ryssland delta i europeiska ungdomsturneringar igen. Hon önskar en mer unison och transparent diskussionsprocess bakom den sortens kontroversiella beslut, som nu bara skapar onödig splittring bland Uefas 55 nationella medlemsförbund.

Exakt vad som sägs i de interna samtalen har hon som princip att aldrig avslöja, men klart är att det inte är första gången som Lise Klaveness ståndpunkt skiljer sig från världsfotbollens mäktigaste beslutsfattares.

 

Bara tre veckor efter att hon i mars 2022 blev Norges första kvinnliga förbundsordförande intog Klaveness rollen som nagel i ögat på de män som leder Uefa och Fifa. Hennes sex minuter långa attack från talarstolen under Fifakongressen i Qatar överraskade president Gianni Infantino och de andra pamparna.

– Det var första gången jag träffade dem, berättar hon.

Hon har avslutat samtalet med Čeferin och återvänt till hotellobbyn.

– Jag visste inte vilka de flesta var, och de visste förmodligen inte vem jag var. Jag kom från en rent sportslig roll som teknisk direktör för Norges herr- och damlandslag, så den sortens idrottspolitiskt sammanhang var något helt nytt.

Med sina förändringskrav gällande mänskliga rättigheter, damfotbollens tillväxt, korruption och insyn bröt hon mot den slutna maktbubblans tabu att öppet kritisera dess förehavanden. Talet uppmärksammades – i Sverige, i Norge, i världen. The Guardian kallade henne för »The Norwegian who rocked Fifa«.

Redan den våren upplevde Lise Klaveness att hon stämplades som aktivistisk, och av en manlig ordförande i ett annat nationsförbund fick hon rådet: »Ha tålamod med jämställdheten, Lise.« Då visste hon att hon måste göra det motsatta.

»Jag gick på ganska hårt, för jag ville förstå varför de inte ville rösta på en kvinna.«

Medan hon märkte att många av de andra förbundspresidenterna kuvade sig för fotbollsorganens mäktigaste ledare fortsatte hon ifrågasätta och utmana dem i såväl offentliga som stängda rum. Samtidigt kände hon sig inte helt bekväm med den rebelliska stämpeln.

– Jag är ju en lagspelare, säger hon. Jag gillar rebeller, jag uppskattar dem som är lite utanför och har själv alltid varit annorlunda nog för att skönja ytterkanten, men mitt liv har handlat mer om samarbete och medlande. Om att prata med båda sidor – förstå båda sidor – som jag gjorde i mina tidigare jobb som jurist och tingsrättsdomare. Det ligger närmare min personlighet.

Lise Klaveness poängterar att ingenting av det hon hittills slagits för hade kunnat göras utan en enighet inom Norges fotbollsförbund.

– Det är vi som förbund som vill driva igenom förändringar. Exempelvis var det långt innan jag fick det här jobbet som vi beslutade att vår ordförande skulle åka till Fifakongressen och kritisera Qatar-VM. Vid den tidpunkten var det helt otänkbart för mig att det skulle bli jag.

Nästa steg var att kandidera i årets val till Uefas exekutiva kommitté, europeisk fotbolls verklige elitgrupp. För att framhäva att kvinnor inte borde ställas mot varandra vägrade hon ta genvägen via den enda vigda kvotplatsen för kvinnor. Ingen kvinna hade tidigare kandiderat till någon av de 19 »fria« stolarna i Uefas exekutivkommitté.

»Hennes tre små pojkar frågar henne ibland om killar också kan spela fotboll.«

Lise Klaveness var i slutändan inte ens nära att väljas in, och hade inte förväntat sig det heller. Signalvärdet var det viktiga. Efteråt menade hon att kampanjen i sig hade »bidragit till en förändring«.

– Bara att vi hade samtal med alla presidenter … och jag gick på ganska hårt, för jag ville förstå varför de inte ville rösta på en kvinna. Och varför de var skeptiska till att jag inte kandiderade för kvinnoplatsen. Jag tror att alla de samtalen gör att de inte behöver ske igen. Nästa kvinna slipper dem. För så kul var det nog inte.

Lise Klaveness vinklar upp sin mobil som ligger med skärmen mot soffan. Om 35 minuter ska hon hålla sitt föredrag om just de här sakerna på hållbarhetsseminariet, och först behöver hon äta.

 

Medan hon slänger i sig den vegetariska konferenslunchen byter hon ut sina ljusbeige skinnboots mot ett par knallröda finskor med hög klack.

– Hållbarhetsseminarium för damfotboll eller inte – det är alltid röda skor och röd dress som gäller, säger hon med ett brett leende och berömmer i nästa andetag förbipasserande Annika Grälls rosa kavaj.

De senaste veckorna har Lise Klaveness och svenska förbundets andre vice ordförande haft mycket kontakt. De har diskuterat sina framtidsplaner för en nordisk klubblagsturnering vid namn Nordic League, och om dessa berättar hon under sitt föredrag en stund senare. Hon avslöjar också att hennes tre små pojkar där hemma ibland frågar henne om killar också kan spela fotboll. Och så betonar hon en av sina käpphästar: att lika villkor inom sportens styrande organ inte uppstår genom politiska beslut utan genom att välja in ledamöter med kompetens från både herr- och damsidan.

»Förändringsbehoven kring mänskliga rättigheter är just nu så prekära att de blir viktigare än allt.«

En fem minuter lång inspirationsvideo på Marta rundar av Lise Klaveness presentation, med brasilianskans tårdrypande brandtal efter VM-uttåget 2019 i centrum. När klippet släcks ner fyller en avslutande uppmaning duken: »KICK ASS!« Lise Klaveness tackar för åhörarnas applåder och sätter sig längst fram. Hon drog bara över tiden med tjugo minuter.

 

Lise Klaveness har svårt att hålla sig kort. Enligt henne själv beror det på att hon är så pass engagerad och närvarande i det hon gör i stunden. Därför behöver hon inte sällan be om ursäkt för förseningar till avtalade intervjuer eller telefonmöten.

Närvaron hon syftar på kan märkas när hon intar talarstolen på Fifakongresser, men också på sättet hon pratar under intervjuer. Hon vrider och vänder på sina resonemang och kan inleda ett svar med frasen »det finns sex sidor av detta« – följt av en detaljerad utläggning innehållande sju sidor. Och undrar man vilka frågor som upptar mest tid just nu går hon på i tjugo minuter om inhemskt gummigranulatförbud, rekrytering av en ny förbundskapten för Norges damlandslag, representationsuppdrag, klubbesök, utbildningsprojekt för kvinnliga gräsrotstränare i muslimska länder, styrelsemöten, internationell idrottspolitik, sportslig effektivisering av den skandinaviska medlemsmodellen och utvärdering av Fifas subkommitté för mänskliga rättigheter.

– Och så är det tusen andra saker, avslutar hon sedan.

»Jag får motivation när jag kan representera människor som inte klarar av det själva.«

Det är lätt att få uppfattningen att Norges fotbollförbund kanske borde ha två ledare – en nationell och en internationell? Lise Klaveness nickar, förstående till tanken.

– Det är en vansklig balans, säger hon när vi videosamtalar en vecka efter Göteborgsbesöket.

Hon befinner sig hemma hos sina svärföräldrar i Bergen. Under dagarna som passerat sedan intervjun i Göteborg har Uefa hunnit backa från förslaget om att åter välkomna ryska ungdomslandslag. Lise Klaveness har haft fullt upp med det, och med andra frågor på hemmaplan.

– De nationella frågorna är alltid essentiella, säger hon. Men för mig personligen är de internationella förändringsbehoven kring mänskliga och lika rättigheter just nu så prekära att de blir viktigare än allt. När vi har en Uefastyrelse som på det stora hela inte reflekterar damsidan så är det ett kjempestort problem.

»Jag förstår att folk ser mig som någon som hela tiden påpekar fel. Men det är varken sådan jag är eller så jag vill ha det.«

Engagemanget leder ofta till att hon rider ut som ett slags rättfram sanningssägare när andra trampar i klaveret med plumpa uttalanden. Under VM i somras skrev exempelvis Finansavisens chefredaktör Trygve Hegnar att »damfotbollen är bedrövlig« och »spelarna är primadonnor«. Lise Klaveness svarade i en kommentar till Verdens Gang att hon förstod all form av kritik mot underpresterande landslagsspelare på både dam- och herrsidan, men att ingen idrottare ska tolerera att förödmjukas. »Å spelarnas och alla unga fotbollstjejers vägnar känner jag ett ansvar att slå ner på den här sortens kvinnohat«, röt hon.

De där starka ansvarskänslorna som hon inte sällan nämner – varifrån kommer dem? Vad rotar de sig i?

– Bra fråga, säger Lise Klaveness och tänker efter. Vi är alla olika, och vi drivs av olika saker. Såg du på L.A. Law när du var liten?

TV-serien? Det var före min tid.

– Du är för ung. Alla i min ålder såg på L.A. Law. Den fick mig att vilja bli advokat. Jag har alltid varit intresserad av människor som stått upp för något viktigt, och jag får motivation och kraft när jag känner att jag kan representera människor som inte klarar av det själva. Kanske har de utsatts för något, kanske kan de inte prata det juridiska språket, kanske har de hamnat utanför samhället. Energin jag får av att hjälpa dem sitter nog djupt rotad i mig som person.

Lise Klaveness gör en konstpaus.

– Det var det första. Det andra är att fotbollen har varit en stor del av mitt liv. Som för alla som spelat mycket fotboll sedan barndomen är känslan för sporten väldigt äkta. Den finns djupt inne i mig, i barnet mitt. Om någon då bråkar med den känslan när man blir stor känns det som en viktig sak att korrigera. Att fotbollen …

En kaffekopp svävar in i bild. Lise Klaveness tar emot den, tackar sin fru och placerar koppen intill datorn på bordet.

– Vi måste absolut ha maktstrukturer, säger hon. Men fotbollen är stor eftersom den ägs av alla. Det måste finnas en viss grad av öppenhet, och det måste finnas en grundläggande respekt för landslagsspelare.

Kan du ibland bli trött på att ha den rollen? Att ständigt behöva vara den vuxne i rummet?

– Efter att vi höll det där talet, och eftersom jag har tagit den rollen några gånger, så förstår jag att folk ser mig som någon som hela tiden påpekar fel. Och det är varken sådan jag är eller så jag vill ha det. Men jag är nog en person som på gott och ont blir väldigt, väldigt motiverad. Tycker jag att något är viktigt så klarar jag inte av … jag har lust att släppa det, för jag tänker »herregud, det där kan jag inte göra något åt«, men jag kan inte släppa det. Det bara kommer och kommer och kommer. Och jag vill verkligen förstå hur andra tänker. Så ja, jag blir ofta trött. Men det ligger nog i min personlighet att inte ge mig.

»Ibland blir jag bara så förbannad att jag inte klarar av att släppa en sak.«

Hon funderar under tystnad i några sekunder. Blicken fastnar på något en bit bort i rummet där hon sitter.

– Jag vet att det är lite naivt, men jag tänker alltid att man kan förändra saker. Stora saker. Men då måste man vara många fler, och man måste ha bra folk med sig.

Hjälper naiviteten dig att …

– … skapa nytt driv när jag blir trött? Precis så! För jag blir också trött på mig själv. Egentligen gillar jag allra bäst att jobba i lag, diskutera ihop med andra. Jag har ju aldrig varit någon politiker. Och jag har varit ganska kompromisslös i den här rollen. Ibland blir jag bara så förbannad att jag inte klarar av att släppa en sak.

Ilska kan vara en drivkraft i sig.

– Ja. Då börjar det på natten, att jag ligger och tänker på något som måste ändras. Ofta styrelsefrågor. Jag tycker att det är viktigt med förnuftig maktförvaltning. Det låter inte särskilt sexigt, men det är viktigt att vi har en löpande diskussion om hur makt ska fördelas och balanseras.

»Jag var så trött på mig själv, trött på att upprepa samma saker och trött på att vara naiv.«

 

Under valkampanjen till Uefas exekutivkommitté var stunderna många då Lise Klaveness kände att hon dunkade huvudet i väggen. Hon kände sig misstrodd för att vara populistisk, någon som bara ville ha medial uppmärksamhet, och att hon därför inte blev tagen på allvar.

– I Norge tyckte vi att kandidaturen var betydelsefull å damfotbollens vägnar. Och med mänskliga rättigheter i åtanke. Att jag var en kandidat som kom inifrån själva fotbollen, med en massa kompetens från både herr- och damsidan. Och jag kom inte in för att skälla på herrfotbollen, tvärtom var jag väldigt mån om att lyfta damsidan utan att ta ner herrsidan. Jag tyckte den inställningen var så bra! Det handlade inte om något behov av makt eller att ta plats i en styrelse, utan om att utnyttja politiken för att leda en valkampanj om något som behövdes så desperat. Men det var inte så det togs emot av de andra presidenterna.

Hur tog de emot det?

– Vissa var positiva och samarbetsvilliga, men jag träffade så många som var så skeptiska till att jag inte sökte till kvinnoplatsen. Och att jag lyfte damfotbollen. Det var så personligt. »Du måste ha varit med längre« och »du måste känna den här personen«. Våra argument nådde liksom inte fram. När jag ser tillbaka var det säkert helt naturligt, men då tänkte jag: »Är vi inte mer idealistiska än så här? Vi driver ju en rörelse å andras räkning.«

Hur påverkade det ditt mående?

– Efter ett tag blev jag väldigt missmodig. Det tog månader innan jag insåg att det inte skulle fungera. Att det här bara drunknar. Det var mycket lödder som fastnade på kroppen allt eftersom. Till slut kände jag mig tvungen att ägna några veckor åt att vandra i bergen.

Varför?

– För att ta ut mig fysiskt istället. Jag var så trött på mig själv, trött på att upprepa samma saker och trött på att vara naiv.

Vilka berg vandrade du i?

– Väldigt ofta vandrar jag här på Vestlandet. Det är precis bakom huset här.

Hon gör en svepande gest med handen mot bergen som tornar upp sig genom fönsterrutan bakom henne.

– På Vestlandet går man rakt upp, och sedan går man rakt ner. Man kan vandra en hel dag, men jag gillar bäst att gå en slinga på en och en halv timme och bara slita som en galning. Bli utmattad. Det är perfekt. Och så blickar man ut över en helt fantastisk miljö. Det är den bästa medicinen.

»Om personen jag träffar är tillräckligt spännande glömmer jag alla andra saker jag har i huvudet.«

Lise Klaveness ser sig själv som en social person, men under den perioden behövde hon vara ensam i ett par dagar.

– Jag är vanligtvis viljestark och förtjust i människor, men ibland åker man på smällar. Ibland är de förtjänta, och då kommer någon sorts självförakt. »Nu vill jag inte höra ett ord från någon, varken av mig själv eller andra.« Då måste jag dra mig undan lite. Så går det två dagar och de negativa känslorna är borta igen. Men såna smällar händer inte särskilt ofta, inte varje år.

Det låter ändå som viktiga stunder för att samla ny energi.

– Jag är egentligen inte så bra på att samla energi på det sättet. Jag är snarare ganska eviggående och kan sitta uppe och jobba om nätterna. Det är både en styrka och en svaghet. Anledningen till att det fungerar för mig är att jag är barnslig i hjärtat, och jag har lätt för att logga ut. Om jag snackar med grannen eller någon på bussen så tar det samtalet över allt. Om personen jag träffar är tillräckligt spännande glömmer jag alla andra saker jag har i huvudet.

Varför fungerade inte det under Uefavalet?

– Om man brinner för en sak och den inte fungerar … särskilt när jag gång på gång får höra att det inte borde handla om kön utan om kompetens. Ja, självklart! Jag vet ju att jag är kompetent, och jag tjatar själv ofta om att just fotbollskompetensen måste stärkas inom Uefa.

»Jag vill bara ställa upp i valet om det går att kliva in på en nivå som jag kan leva med.«

Med handflatorna utsträckta i axelhöjd kommer Lise Klaveness på sig själv med att vara på väg för långt in på ett sidospår igen.

– Men till slut sätter sig den destruktiva känslan så djupt att man lite dras ifrån det man håller på med. Det bästa som ledare är när man ser alla andra och bryr sig om vad de känner, men om man själv får upprepade smällar blir man till slut för upptagen av sig själv. Valet var lite så. Jag kände till slut att jag behövde »detoxa« hela grejen för att hitta tillbaka till inställningen att …

Lise skrattar till mitt i en utandning, som om det hon ska säga borde vara helt uppenbart.

– … det inte är så farligt. Det är liksom inte farligt att inte väljas in i »exko« [exekutivkommittén]. För mig är det en viktig tanke att ha med mig: So what? Jag försökte.

 

Och försöka kommer Lise Klaveness att göra igen. Eller Norges fotbollförbund, som hon noggrant påpekar. Inte hon, utan de, planerar att kandidera i nästa val till Uefas exekutiva kommitté, som äger rum våren 2025. Återigen till ett av de 19 »fria« mandaten.

Klaveness hoppas att hon och NFF kommer att göra en del saker annorlunda den här gången. Första försöket kretsade kring att skapa medvetenhet om att Lise skulle bli första kvinna invald utan kvotering. Det tror hon knappt att folk visste, för hon själv gjorde det inte. Och hon blev »väldigt förvånad« när hon fick veta, för det »är ju helt galet«.

– Det där ligger bakom oss nu, säger hon. Och självklart ska vi jobba ännu hårdare för att få personerna som ska rösta på oss att förstå varför. Men jag vill bara ställa upp i valet om det går att kliva in på en nivå som jag kan leva med. Jag kan inte sälja min egen integritet.

Hur menar du?

– Jag vill vara en person som måste kunna prata om saker utanför de slutna rummen, för jag tror stenhårt på att transparens drives behaviour. Inte i varje fas av en fråga, men i slutändan, och innan ett beslut är fattat måste vi ha ett slags öppenhet.

»Jag borde ha besökt och pratat med dem. I och med att det blev så radikalt.«

Finns det något du har insett under de senaste 18 månaderna som du önskar att du hade vetat från början?

– Hade jag fått göra om allt så hade jag innan talet i Doha försökt skapa tillit bland de andra nordiska företrädarna. För att kunna bilda en starkare nordisk allians i Uefa.

Med »de andra« menar hon framför allt Karl-Erik Nilsson och Jesper Møller Christensen, Danmarks förbundsordförande och medlem i Uefas exekutivkommitté sedan 2019.

– Alla förbund i Norden var ju med på kraven, vi hade mejlat dem några dagar i förväg och fått svar, men jag borde ha besökt och pratat med dem. I och med att det blev så radikalt.

Exakt hur radikalt det var att kritisera fotbollens styrande organ insåg hon först senare.

– Det var väldigt impopulärt i Uefa, där Karl-Erik och Jesper sitter. Och jag ville absolut inte vara respektlös, för jag anade inte den reaktionen. När jag nu vet hur nära de nordiska förbunden har varit varandra, hur känsliga de här sakerna är och hur mycket press det satte på alla nordiska presidenter, så hade jag ägnat mer tid åt att förankra våra tankar hos dem och visat att jag har stor respekt för det jag inte kan själv.

 

Fredrik Reinfeldt har Lise träffat två gånger sedan han efterträdde Karl-Erik Nilsson som Sveriges fotbollsordförande. Men vad han har för inställning till hennes hjärtefrågor – öppenhetskulturen och jämställdheten – har norskan ingen uppfattning om än.

– Jag känner honom inte bra nog. Men han är ju från Norden, och min tydliga bild är att alla i Norden är för en jämställdhetskultur. Det viktigaste är att vi gör som vi säger. Att vi jobbar för att få Nordic League på plats för damfotbollen. Att vi stöttar kvinnliga representanter som ska in. Det är faktiskt vad det till syvende och sist handlar om.

På den stora frågan hur hon vill att framtidens fotbollsvärld ska se ut svarar Lise Klaveness i sex minuter och sjutton sekunder. De tre viktigaste spörsmålen ringar in vad hon mestadels pratat om både under den här timmen och under dagen i Göteborg: fotbollskompetens i styrelser, öppenhet i beslutsprocesser och att ta det kvinnodiskriminerande systemet på allvar.

– Och att använda herrsidan till att lyfta damsidan, fyller hon i.

Hon tänker efter i några sekunder, tittar ner i den orörda kaffekoppen vars innehåll förmodligen hunnit kallna. Sedan kommer hon på en fjärde sak.

– Hållbarhet. Hur ska vi som fotbollsrörelse bidra till att vi får en grönare vardag? Vi reser mycket, har många klädesplagg och en massa material, men samtidigt är fotboll det som träffar hjärtat starkast. Och vi klarar inte av att göra the green transition utan att få med oss hjärtat.