Neil Reynolds har tappat räkningen på hur många gånger han har visualiserat ögonblicket sedan finalarenan avslöjades: hur han går i de mytomspunna korridorerna under jord, kliver upp från tunneln och blickar ut mot långsidan som vetter mot Milanos skinande skyskrapor.
– Det kan inte vara så många engelska tränare som har lett ett lag på San Siro, va?
46-åringen från Liverpool lutar sig tillbaka på lunchrestaurangen mitt emot hotellet i Milano som han nyss checkat in på. FC Uniteds huvudtränare har varit vaken sedan 03.00 i morse. Resan från Manchester, via Liverpool och Bergamo, har nu tagit honom till ett enklare hak i Italiens näst största stad.
– Jag har försökt förklara för folk där hemma vad jag ska göra här nere, säger han. Men jag har nog ännu inte riktigt förstått hur stort det är.
Samtidigt som det rapporteras att shejk Jassim bin Hamad bin Khalifa Al Thani har lagt ett femte bud på Manchester United placeras en portion carbonara framför Neil Reynolds.
– Den moderna fotbollen har förändrats fullständigt, säger han och greppar besticken. När jag skrev på för fem år sedan kom jag med ett öppet sinne. Nu har jag förstått vad en riktig fotbollsklubb handlar om.
»Den riktiga fotbollsklubben« heter FC United of Manchester och bildades 2005 av missnöjda Manchester United-supportrar. Många hade länge ojat sig över fotbollens ökade kommersialisering, och när den amerikanska Glazerfamiljen köpte United blev det »the bang« som födde den medlemsägda klubben. Grundandet mötte både jubel och kritik. Jubel från de som såg en rebellisk klubb som stod emot en snöboll som ingen verkade kunna stoppa, kritik från de som tolkade bildandet som illojalt och något som knappast skulle hålla särskilt länge. Efter tio inledande år utan eget hem byggde medlemmarna 2015 en arena med plats för 4 400 åskådare i närheten av Newton Heath – platsen där järnvägsarbetare på 1800-talet grundade Manchester United. Hemma på Broadhurst Park hänger i dag en tröja med texten »They won’t last until Christmas« som en påminnelse över de 18 julaftnar som FC United hittills har firat.
– Jag är så stolt, säger Neil. Jag är så tacksam. Varje gång jag kliver in på arenan eller bär klubbens logga känner jag det. Man kan aldrig ta något för givet inom fotbollen. Men med den här klubben är allt annorlunda.
Neil Reynolds sörplar i sig av sin carbonara. Efter ett samtal från hotellreceptionisten har restaurangen lovat att hålla öppet en timme extra för att mätta ett 30-tal engelska munnar. Spelartruppen sitter utspridd runt borden bakom deras tränare. Neil berättar att få i laget kommer från Manchester eller håller på United, men att »alla står bakom idén om FC United och vad klubben ska vara«. Neil är inte heller den enda i laget som inte sett en Premier League-match på flera år.
I april tog ligasäsongen slut när laget gick i mål på en åttondeplats i Northern Premier League – typ division sju – vilket ingen är särskilt nöjd över. Sedan dess har allt fokus legat på resan till Milano. Om bara några timmar väntar semifinal i Fenix Trophy mot den danska division fem-klubben Boldklubben Skjold och beroende på utgången mot Köpenhamnslaget väntar antingen final eller bronsmatch i morgon på »San-bloody-Siro«, som klubben skrev på sitt Twitterkonto.
– Om du hade sagt till en FC-supporter som lämnade United 2005 att laget 18 år senare skulle spela på San Siro … Ingen hade trott dig. Men den här turneringen legitimerar varför klubben grundades.
Inte en fläskbit finns kvar på tallriken när Neil torkar sig runt munnen.
– Och vi har dessutom en titel att försvara!
»Jag vill inte kalla det för en protest eftersom vi inte är emot någonting. Vi är för en idé.«
FC United må ha vunnit den första upplagan av turneringen som avgjordes för två år sedan. Men för Neil Reynolds och de andra var det med en konstant klump i magen. Med maten uppäten pekar tränaren på en kille som till vardags driver två företag inom byggbranschen: FC Uniteds lagkapten Charlie Ennis.
– Han ringde och frågade mig: »Har du hört vad som hänt med ›Doddy‹?«
Adam Dodd, den 30-årige vänsterbacken i FC United, hade drabbats av ett hjärtstopp i sömnen några dagar före avresan.
– Det var det värsta som jag någonsin varit med om som fotbollstränare, säger Neil.
Med traumat i bagaget begav sig FC United till Rimini där slutspelet skulle avgöras. På plats i Italien fick truppen veta att Adam Dodd hade vaknat ur en fyra dagar lång koma, men när finalen sparkade i gång visste de inte mycket mer än att tillståndet fortfarande var kritiskt. På något sätt lyckades spelarna fokusera nog för att säkra guldet, och så fort de nått omklädningsrummet efter matchen ringde de upp »Doddy« via FaceTime. Doddy svarade från sin sjukhussäng och fick se och höra spelare, ledare och tillresta supportrar sjunga hans namn. Sju månader senare höll Adam Dodd ett bejublat brandtal i omklädningsrummet på Broadhurst Park. Efter en halvlek byttes han in för sin 100:e match i klubben.
Neil tittar på klockan.
– Satan, det är ju snart match!
För att begripa varför Neil Reynolds, Charlie Ennis, Adam Dodd och resten av FC United har tagit sig till Milano får man börja med att förstå far och son Aleotti. Pappa Alessandro bildade år 2000 Brera FC, som hade visioner om att bli en proffsklubb med bas i centrala Milano. Det visade sig vara en övermäktig uppgift och istället omfamnade han idén om att vara en amatörklubb som gör saker på ett alternativt sätt. Brera har bland annat engagerat sig i romers rättigheter och startat ett fotbollslag i ett fängelse. De har aldrig några träningar och lever enligt devisen »Mai un allenamento, solo il talento« – ingen träning, bara talang.
Förutom A-laget har klubben en fotbollsskola för barn som, faktiskt, ägnar sig åt att träna. Klubben jobbar också med att sprida sina idéer runt om i världen via olika projekt och har inlett ett samarbete med den tidigare Serie A-forwarden Goran Pandev för att främja både Brera FC:s arbete och Pandevs fotbollsklubb i Nordmakedonien. Lokalt i Milano marknadsför de sig som stadens tredje lag.
– Det stämmer om man ser till erkännande, säger sonen Leonardo Aleotti. Men vi har aldrig varit det tredje bästa laget rent sportsligt. Vad är vi nu? Kanske det 15:e bästa laget i Milano.
2021 satt Leonardo och pappa Alessandro hemma i det hårt coronadrabbade Lombardiet och beklagade sig över att Brera inte hade kunnat spela på länge. Samtidigt växte viljan att fortsätta hitta alternativa vägar. Det ledde till en fråga: Förutom pengar, vad var det som Inter och Milan hade som Brera saknade? Det första de kom på: internationellt motstånd.
Tillsammans lokaliserade de europeiska amatörklubbar som bland annat har fokus på medlemsdemokrati, mångkultur och lokalsamhälle. Från en enkel fundering, via ett gediget researcharbete och en massa Zoom-möten, föddes turneringen Fenix Trophy. Turneringens mantra blev »making friends, not millionaires«. I programförklaringen stod att turneringen är till för amatörklubbar med »exceptionell social, historisk eller kulturell karaktär«. Utåt sett framstår turneringen som en protest mot den moderna fotbollen, men Leonardo invänder mot beskrivningen.
– Jag vill inte kalla det för en protest eftersom vi inte är emot någonting. Vi är för en idé. Vi vill främja ett alternativt koncept.
Initialt sökte de ett stipendium för att täcka kostnaderna. Men när ett beslut dröjde bestämde sig klubbarna för att ragga sponsorer på egen hand, samtidigt som det klubbades att värdklubbarna alltid skulle försöka stå för gästernas omkostnader. Fenix Trophy beviljades aldrig något stipendium, men tack vare sponsorerna kunde turneringen ändå komma i gång.
Precis som i år delades de tio deltagande lagen in i tre grupper. Efter ett seriespel som pågick under några månader gjorde de fyra främsta lagen upp i semifinaler och en final.
Leonardo Aleotti beskriver premiärupplagan av Fenix Trophy som en succé, och i medier kallades turneringen för »amatörernas Champions League«. 2021 avgjordes slutspelet på Stadio Romeo Neri i Rimini och inför årets upplaga höjde Leonardo ribban: han bokade San Siro.
Ett beslut han nu börjar ångra. När Inter tog sig till Champions League-final i Istanbul bestämde sig klubben för att sända finalen mot Manchester City på storbild inne på San Siro inför tiotusentals supportrar. Samtidigt kände Leonardo att ingen riktigt ville ha ett gäng amatörer på den legendariska stadion längre. Det ska byggas, det ska garanteras säkerhet och det ska spelas en fotboll som kvalitetsmässigt mer hör hemma i Milanos parker.
Leonardo Aleotti funderade: Skulle Fenix Trophys finallag ens bli insläppta?
Först väntar hur som helst semifinaler i Parco Sempione, den stora parken i centrala Milano. Det är tidig kväll och kvavt i luften. Milaneser som nyss avslutat sina arbetsdagar avnjuter apertivos i kvällssolen och har ingen susning om att det på Arena Civica Gianni Brera, som ligger inklämd mellan triumfbågen Arco della Pace och fästningen Castello Sforzesco, snart ska spelas fotboll. Utanför den Circus Maximus-inspirerade 1800-talskolossen som byggdes på begäran av Napoleon finns det inte mer än en liten banderoll som skvallrar om att det står en titel på spel.
Det vet däremot Adam Dodd. Det är på dagen två år sedan Doddy vaknade ur koman och kisande i solen står han på platsen där hans lagkamrater nu börjar välla ut ur taxibilar. Strax bakom Doddy hinkar ett dussintal solkyssta engelska supportrar öl på en uteservering. När ytterligare en taxi bromsar in och FC United-spelare kliver ut börjar de sjunga:
– Arriving with the taxi! You are arriving with the taxi!
Spelarna vinkar glatt till de tillresta supportrarna innan de försvinner in på stadion. Med mobiltelefonerna i händerna och med hörlurar över öronen, som om de vore vilka välbetalda fotbollsproffs som helst, promenerar de ut på gräset.
FC Uniteds status är semiprofessionell och i laget finns såväl studenter som rörmokare. Klubben har spelare med alla möjliga bakgrunder: från forwarden Matt Van Wyk som förra säsongen spelade på nivå elva i den engelska fotbollspyramiden till Callum Gribbin som beskrevs som ett underbarn under tiden i Manchester Uniteds akademi. Lagkapten Charlie Ennis, eller »Chaz« som de flesta säger, drar fingrarna över gräset, blickar upp mot huvudläktaren och konstaterar att något liknande inte finns hemma i England.
Efter uppvärmningen känner Neil Reynolds att spelarna inte har rätt fokus. I omklädningsrummet belyser han vikten av att vara närvarande i stunden och vill inte att de tänker för mycket på San Siro i morgon. Spelarna lägger armarna om varandra. Neil höjer rösten:
– This is the big occasion. Play the fucking occasion. You have to have the right mentality. Mentality is fucking massive. If your head is on tomorrow, you will lose tonight.
Tränaren fortsätter med att betona att det här är den största matchen i hans karriär, och sedan glömmer han själv bort vad han precis sade: han säger att laget är en ynka seger från att spela en europeisk cupfinal på San Siro. Rummet tystnar innan Neil Reynolds fortsätter. Vinner laget kommer de att spela final på arenan där Zlatan Ibrahimović tackades av några dagar tidigare. Att ens nämna FC United i samma mening som Zlatan och Inter ger honom rysningar. När Neil höjer rösten ytterligare ett snäpp blir scousedialekten mer påtaglig.
– This is massive. This is fucking massive!
Dobbarna knackar mot golvet när »Chaz« leder ut sina mannar. Precis som inför Manchester Uniteds matcher på Old Trafford skanderar supportrarna »Bring on United, bring on United«. Men inledningsvis går allt åt fanders. Skjold rinner gång på gång igenom Uniteds backlinje. De fysiskt starka och snabba motståndarna som Neil varnade för tidigare skapar flera högkvalitativa målchanser. Efter danskarnas 1–0 provar FC United ett långskott direkt efter avspark. Högt över.
Neil manar på från bänken, supportrarna gör sitt bästa från läktarplats.
– Red Army! ropar ett gäng.
– Salami! svarar några andra.
En kostymklädd vakt kliver upp i FC United-klacken och konfiskerar en ölflaska som en supporter har smugglat in. Förra året fanns ingen ölförsäljning under slutspelet, vilket enligt Neil innebar att »alla FC United-supportrar hade med sig minst tio burkar var«. Arrangören Brera FC gick således miste om viktiga intäkter och har i år ordnat så att lagets barägare Alberto Paone får extraknäcka i ett partytält.
– Vi har mer användning av Alberto i baren än på planen, berättade Leonardo Aleotti i går och drog på smilbanden.
Kön till Paones ölförsäljning ringlar sig lång medan FC United lyckas skapa några halvfarliga lägen. Innan den första halvleken är över knorrar Dontai Gabidon in en kvittering. Alberto Paones plastmuggar med öl flyger runt i luften när alla förstått att deras lag gjort mål.
– We are the pride of all Europe. The cock of the North. We hate the Scousers, the Cockneys of course – and Leeds!
När FC United en bit in i den andra halvleken rullar in 2–1 rusar några från bänken in på planen i ren glädje. Men den assisterande domaren lyfter sekunden senare på flaggan – offside. Neil Reynolds åsikt om beslutet hörs upp på läktaren:
– Fuck off!
Efter att även ha inlett ett ordbråk med Skjolds tränare Mads Hadberg får engelsmannen en tillsägelse av domaren. Fyra minuter senare tar danskarna ledningen och på tilläggstid kommer även 3–1. Direkt efter: straff till FC United.
– De vill ha er i finalen, det är så uppenbart, gastar Hadberg mot Reynolds.
Unitedtränaren vänder ryggen mot straffpunkten och rör inte en min när bollen rasslar till i nätet. FC United får en sista frispark och flyttar upp den 191 centimeter långa målvakten Dan Lavercombe i straffområdet. Men Köpenhamnsklubben står emot och tar sig till finalen. En Unitedsupporter tänder en bengal och ett 30-tal engelsmän sjunger att de vill ha tillbaka sin pokal.
Det mullrar till på Milanohimlen när Neil Reynolds traskar med sänkt huvud mot omklädningsrummet.
– Hemskt, suckar han. En hemsk förlust.
Medan värdklubben Brera och tjeckiska Prague Raptors värmer upp inför semifinal två stannar FC-spelarna till vid supportrarna. Målvakten Dan Lavercombe, som lämnar klubben efter den här resan, applåderar de tillresta engelsmännen som sjunger hans namn. Bredvid flaggor som »Spritz Abroad United Calcio« och »We’re too sexy for Milan« hänger en ny version av »Love United Hate Glazer« där det sista ordet har bytts ut mot sportswashing.
När FC United grundades hade begreppet, som på svenska översätts till sporttvätt, inte myntats. Nu nämns det överallt inom fotbollen – och är mer aktuellt än någonsin i Manchester.
Vad händer med gänget som bröt sig loss som en protest mot Glazerfamiljens köp av Manchester United om den amerikanska finansfamiljen faktiskt säljer klubben? Klubbens tidigare ordförande Adrian Seddon har ställts inför de här funderingarna många gånger de senaste månaderna. För 18 år sedan var han en del av den missnöjda klick Unitedsupportrar som lämnade klubben för att istället hänge sig till FC United. På ståplats bredvid sina vänner, just till vänster om huvudbyggnaden Palazzina Appiani där Napoleon och hans familj brukade hålla till under idrottstävlingar, minns han hur allt började.
– Det behövdes en utlösande faktor och det var Glazers, säger han. Så många supportrar hade aldrig lämnat klubben samtidigt om det inte fanns en sådan katalysator.
Men det är egentligen inte Glazers som FC United primärt handlar om. Deras skapelseberättelse kretsar lika mycket kring en superkommersialiserad fotbollsvärld, berättar Seddon. Den fotboll som brukade vara deras finns inte längre.
Adrian Seddon ursäktar sig och rusar ner från läktaren för att hämta en öl från en supporter innan han fullföljer sitt resonemang.
– FC United står för så mycket mer än bara kampen mot Glazers, säger han. Det är en del av vår identitet, men vi är också en klubb för folk som inte har råd att gå på Premier League.
På samma sätt som fotbollsstaden Manchester kan betraktas som röd eller blå har den röda delen de senaste månaderna delats i två läger: Team Jim eller Team Jassim. Jim som i den lokala kemimiljardären Sir Jim Ratcliffe och Jassim som i shejk Jassim bin Hamad bin Khalifa Al Thani, son till Qatars tidigare emir. Efter att Glazers aviserade att de är öppna för att sälja Manchester United har det pågått en utdragen huggsexa mellan de båda om att ta kontroll över den engelska storklubben.
– Men för oss finns det inget alternativ som vi kan stå bakom, säger Seddon. Vi kommer bara fortsätta på samma sätt. Om folk vill komma till oss och se på våra matcher istället är de hjärtligt välkomna.
Han tar ny sats:
– Qataralternativet är sporttvätt. Vi ser det med City, PSG och Newcastle. Vi skulle i så fall sälja till ett land som betalar av skulden och investerar jättemycket i infrastrukturen. United skulle förmodligen bli extremt framgångsrikt. Men allt skulle handla om att tvätta bilden av Qatar. Ett land som har allvarliga brister när det kommer till mänskliga rättigheter. Sportsligt hade det varit ett fantastiskt alternativ. Men utanför planen är det inget som man vill associeras med.
Adrian Seddon är inte heller förtjust i Sir Jim Ratcliffe och dennes bud. Uniteds supportrar har i många år vädjat om en försäljning av hela klubben. Men enligt de flesta rapporter verkar Ratcliffes bud innebära att Glazers fortfarande skulle äga en del av klubben. För Seddon och FC United är det inte en fråga om Jim eller Jassim.
– Vi kommer fortsätta att kämpa för det som vi tror på.
Tränaren Neil Reynolds är trött och fortfarande besviken när solen försvunnit bakom byggnaderna som omger Parco Sempione. Han ska om bara någon minut hoppa in i en taxi för att åka till hotellet, men får innan dess frågan vad han tror händer om Manchester United blir qatariskt.
– Vi har lyckats bygga en plattform som inte bara handlar om Glazers, säger han. Det här är en egen klubb med en egen supporterskara. Vi skapades efter att Glazers köpte United, men vi kommer inte att tappa våra supportrar. Jag tror att vi bara kommer fortsätta att växa.
Han drar handen över sin blanka skalle.
– Framtiden handlar om att medlemmarna äger sina klubbar.
Nästa dag dunkar Leonardo Aleotti näven i en betongpelare utanför San Siros ingång nummer nio. Samtidigt sjunger Unitedsupportrarna att de vill åka hem. Leonardos farhåga visade sig vara korrekt: ingen blir insläppt på San Siro.
Bronsmatchen mellan FC United och Brera FC skulle ha börjat nu, och cirka 600 supportrar från den växande skara som Neil Reynolds pratar om blir allt otåligare. De sjunger »Bring on United« som övergår till »Let in United« och klättrar på stängsel för att sätta upp klistermärken, samtidigt som spelarna till båda lagen byter om till matchkläder på parkeringsplatsen. Matt Van Wyk, som egentligen skulle skriva en ekonomitenta på Lancaster University i det här ögonblicket, drar på sig shortsen bakom en vespa. Han ser en allt större folksamling bildas vid den stängda grinden.
– Arrangörerna verkar inte helt nöjda just nu, säger han och fastnar med blicken på Leonardo Aleotti som gestikulerar allt yvigare med telefonen tryckt mot ena örat.
Van Wyk berättar att det pratades om att laget skulle kunna värma upp i någon närliggande park. Men ingen har hittat denna påstådda park, så det har inte blivit någon uppvärmning.
Nästan 45 minuter efter utsatt avsparkstid öppnas så äntligen grinden. Supportrarna jublar och skyndar in. Lagens uppvärmning är kanske den kortaste som San Siro någonsin skådat och handlar mest om att spelare och ledare tar bilder med sina telefoner. Inte ens Neil Reynolds kan hålla sig och bredsidar in en boll i mål framför Curva Sud samtidigt som han fotograferas. Supportrarna hänvisas av några vakter till den ena långsidan och omedelbart letar de sig högst upp där de hittar skuggskydd. På läktaren mitt emot basunerar en byggarbetare ut instruktioner som ekar över de tomma sektionerna. Storbildsskärmen som ska visa Champions League-finalen måste vara helt klar i övermorgon.
En minut över tolv visslas bronsmatchen i gång. FC United tar sig till läge efter läge men lyckas sätta krokben på sig själva i straffområdet. I brist på motståndarklack får Unitedsupportrarna syn på en grupp turister som går den guidade turen på arenan.
– Shall we sing a song for you, shall we sing a song for you?
För Brera går det mesta via Ala Ramadan. En nummer tio-spelare med nummer två på ryggen som har tränats av Filippo Inzaghi och varit lagkamrat med Davide Calabria i AC Milans ungdomslag. Inför matchen sade Ramadan att han bara skulle orka 30 minuter. Efter en halvtimme lunkar han planenligt av. Breras anfallsspel kommer av sig och redan efter 35 minuter är det dags för halvtidspaus på grund av direktiven om att snabba på finalpasset. Spelarna pustar ut i värmen och Unitedsupportrarna noterar att turisterna är på väg att lämna läktarna för att fortsätta guidningen i arenans innandömen. De applåderar den lilla klungan och sjunger högt:
– Cheerio, cheerio!
I andra halvlek byter Neil Reynolds in Matt Van Wyk som trycker in 1–0. Men precis som i semifinalen jublar spelarna i onödan: den assisterande domaren höjer flaggan för offside. Strax därefter reser sig avbytarna från bänken och ser när Adam Dodd får en strålande passning några meter från mål. Men istället för att dra till bollen med en bredsida försöker han ta emot bollen och det hela rinner ut i sanden. Neil Reynolds lägger armarna bakom huvudet i en missnöjd gest.
Plötsligt börjar finallagen Prague Raptors och Skjold jogga längs sidlinjen, de har fått höra att finalen måste starta omedelbart efter att bronsmatchen är färdigspelad. Hörna till FC United. Van Wyk tajmar perfekt när han hoppar upp och hans skarv letar sig in i målnätet. 1–0 till engelsmännen. Några nervösa minuter senare uppmanar domaren spelarna att lämna planen. Bronsmatchen är över, nu måste finalen starta.
Adrian Seddon firar tredjeplatsen med en öl på läktaren. För honom har det jobbigaste med att lämna Manchester United varit att gå miste om Europamatcherna. Den sista internationella bortamatchen han såg innan FC United bildades var en Champions League-åttondelsfinal mot AC Milan. Här på San Siro känner han att cirkeln har slutits. Dessutom gillar han symboliken. Manchester United blev 1956 Englands första klubb i Europacupen. Ett drygt decennium senare blev de också den första engelska klubben att vinna turneringen. På samma sätt skrev FC United för två år sedan historia i Fenix Trophy. Han pekar ner mot spelarna som samlats i en ring jämte sidlinjen.
– Vi känner oss lite som pionjärer inom amatörfotbollen.
Matt Van Wyk ser lycklig ut där han sitter. Segernickaren trodde först att målet blev bortdömt och firade därför inte. Dessutom var orken inte särskilt stor i sommarvärmen. Hans examen måste skjutas upp tre månader, men att ha »ett mål på San Siro« på sitt CV kompenserar uppoffringen.
Några meter bort sitter Adam Dodd och ser Skjold köra över Prague Raptors i finalen.
Efter hjärtstoppet har Doddy fått en ICD-enhet inopererad, en typ av pacemaker som bevakar hjärtats rytm. Samma hjälpmedel har Christian Eriksen som i vintras tittade förbi på Broadhurst Park och signerade en tröja. »To Adam, don’t ever give up«, skrev dansken.
Doddy säger att han måste nypa sig i armen för att ta in att han faktiskt är här.
– För mig har det varit en lång resa. Det känns overkligt, som en dröm att jag ens är här.
Hade det inte varit för flickvännen Kat som genomförde hjärt- och lungräddning i 16 minuter innan ambulansen kom med en hjärtstartare hade han med största sannolikhet inte överlevt.
Han tittar i riktning mot sin familj.
– Och att de är med mig här i dag … Jag har många fina vänner som varit med mig genom den här tuffa tiden. Om det inte vore för dem hade jag aldrig klarat av att ta mig hit.
Efter Skjolds finalseger beger sig lagen och supportrarna till en klubbstuga vid autostradan mot Genua. Här har det blivit dags för »terzo tempo«, en viktig tradition för Brera och Fenix Trophy.
– Det betyder, typ, den tredje halvleken, förklarar Breraspelaren Ala Ramadan.
Han dricker inte själv men visar gärna vägen in i lokalen.
– Vi kan nog lika gärna kalla den för happy hour.
På uteplatsen flyger en fotboll kors och tvärs. Någon tar fram en Eric Cantona-mask från Ken Loach-filmen Looking for Eric. Spelare köper pizzabitar till supportrar. Supportrar köper öl till spelare. FC United-mittfältaren Luke Griffiths, som lärde sig snusa under tiden då han var i Bolton och tränades av Neil Lennon – som i sin tur lärde sig snusa av Henrik Larsson och Johan Mjällby – kastar en prilla till lagkamraten Dontai Gabidon. När FC United-supportrar i samband med prisceremonin försöker uttala Skjold kapitulerar de inför uppgiften och vrålar istället »Scholes, Scholes, Scholes!«
FC United lyckades inte försvara sin europeiska trofé, men Neil Reynolds är nöjd över att laget faktiskt vann en match på San Siro. Han minglar runt och pratar med tjeckiska, italienska och danska amatörspelare och sympatisörer. När han får frågor om nästa steg för hans lag och klubb svarar han att han mest hoppas på en bättre placering i ligan, en ny inbjudan till Fenix Trophy och att FC United fortsätter att vara rebelliska utbrytare i en fotbollsstad som fullkomligt förändrats de senaste 18 åren.
Det har börjat skymma när han sjunker ner på en plaststol i vimlet av spelare och supportrar. Han hör sitt lags fans sjunga ännu en ny sång, den här gången går refrängen »third place Fenix Trophy, you’ll never sing that«. Han fingertrummar takten på sin ölflaska och låter blicken fara runt på uteplatsen. Han ler för sig själv. Den nya fotbollsvärlden kanske inte bara är elände.