Det är inte konstigt att Sune Smith-Nielsen är på gott humör. De danska medierna har den här julidagen berättat något som säger en hel del om tillståndet i FC Köpenhamn. För det första är det nu klart att de danska mästarna säljer den 20-årige islänningen Hákon Haraldsson till den franska klubben Lille för ungefär 200 miljoner kronor*. Och för det andra ska FC Köpenhamn ha lagt ett bud på 24 miljoner kronor för Ålborgs 18-åriga målvakt Theo Sander. Två ynglingar som är på väg in och ut från FC Köpenhamn för mångmiljonbelopp. Det här är den nya verkligheten för Nordens största fotbollsklubb, som har satt talangerna i centrum för hela sin strategi.
– Jag har gått från att vara projektledare till att vara chef, sammanfattar Sune Smith-Nielsen situationen efter 15 år i FC Köpenhamn.
Efter att ha varit talangansvarig i en klubb där det tidigare var så gott som omöjligt för de unga spelarna att ta sig upp till A-laget, är Smith-Nielsen numera storleverantör till det lag som har vunnit serien två år i rad.
– Bara ett par månader efter att jag började här 2008 förlorade vi Pierre-Emile Højbjerg till Bröndby, säger han. Jag var sur och irriterad över det, men det var egentligen inte mycket att säga om. På den tiden var Bröndby en bättre miljö för talanger. Det har vi använt som drivkraft sedan dess. Vi ska inte förlora en spelare i världsklass för att miljön hos oss inte är tillräckligt bra.
I dag har den 51-årige Sune Smith-Nielsen titeln utvecklingschef och sitter självklart med vid bordet när de stora besluten ska fattas. I juni kunde han och klubben offentliggöra siffror från analysinstitutet CIES som visade att FCK de två senaste säsongerna var den europeiska klubb som gav tonåringar näst flest spelminuter, endast överträffade av landsmännen i FC Nordsjälland. Och när Smith-Nielsen i höstas åkte till Sevilla för att följa klubblaget i Champions League och ungdomarnas Youth League, hade han nästan lika goda skäl att titta på A-lagets match som på juniorernas: hela sex tonåringar fanns med i startelvan. Ett rekord i Champions League-fotbollens 30-åriga historia.
– I dag tycker jag inte att det är rimligt att våra unga talanger byter klubb innan de har slagit igenom i A-laget, säger Sune Smith-Nielsen. Och då pratar vi inte om att gå till Bröndby, utan till stora klubbar utomlands. För i dag kan jag inte se att de klubbarna kan erbjuda något som vi inte har här.
»Förr kunde våra ungdomslag få bra motstånd av svenska lag. Det har vi svårare att få i dag.«
Två av tonåringarna från Sevillamatchen är redan historia i FCK. Vänsterbacken Victor Kristiansen såldes i vintras till Leicester för omkring 225 miljoner kronor. Och Hákon Haraldsson, som värvades till Köpenhamn från Island som 16-åring, är fyra år senare på väg till Frankrike. Två stora talangförsäljningar för nästan 400 miljoner kronor – bara under 2023.
– Utvecklingen på transfermarknaden har sporrat oss att prioritera talangutvecklingen ännu mer, säger Sune Smith-Nielsen. Priserna steg så mycket under hela 10-talet att vi kom fram till att vi på egen hand skulle kunna utveckla spelare som var bättre än de vi hade råd att köpa. Och i dag sker de riktigt stora försäljningarna av spelare under 23 år i klubbar som investerar i potentialen.
Smith-Nielsen menar att FCK, och andra danska klubbar, skördar frukterna nu.
– Vi i FCK är en del av en våg i dansk talangutveckling, där folk för 20 år sedan verkligen började ta det här på allvar. När jag tittar mot Sverige så ligger vi kanske tio år före. Förr kunde våra ungdomslag få bra motstånd av svenska lag. Det har vi svårare att få i dag. Nu kan B-nivån i Danmark spela jämnt med A-nivån i Sverige.
FC Köpenhamns förvandling är den mest spektakulära historien, men den är inte ensam i sitt slag i dansk fotboll. Superligan har blivit ett eldorado för unga fotbollsspelare. Utveckling, förädling och försäljning av unga talanger spelar en nyckelroll i strategin. Klubbarna tävlar med varandra om att vara bäst och locka till sig de största löftena och de skickligaste tränarna, och standardhöjningen har lett till att Danmark nu är bättre rustat att producera fotbollsspelare än någonsin tidigare.
En undersökning av analysföretaget CIES visade 2022 att genomsnittsåldern i den danska Superligan var den näst lägsta bland Uefa-ländernas 31 bästa ligor. Endast den slovenska ligan var yngre än Superligans 24,76 år. Samma analysinstitut kunde berätta att FC Nordsjälland, med en genomsnittsålder på bara 22,31 år, var det yngsta av alla lag i 60 ligor världen över.
»Stora försäljningar har blivit ett fast inslag vid varje nytt transferfönster.«
Så har det också investerats i ungdomen. Enligt podcasten Mediano lägger de danska elitklubbarna runt 320 miljoner kronor på sina talangavdelningar varje år, vilket i många fall har lönat sig. Stora försäljningar har blivit ett fast inslag vid varje nytt transferfönster och ribban för försäljningspriserna höjs för varje år som går. Säsongen 2022/23 sålde Superligan spelare för över 1,2 miljarder svenska kronor, vilket var dubbelt så mycket som klubbarna i Allsvenskan. Då ska man komma ihåg att Danmark har fyra lag färre i sin högstaliga.
FC Midtjylland var först ut när de introducerade akademiidén på 00-talet, och den unga sammanslagna klubben började värva tonåringar från hela landet. När engelsmannen Matthew Benham tog över FC Midtjylland 2014 fick man större ekonomiska muskler och tog sig 2020 till Champions League, men klubben har alltid behållit talangutvecklingen som en central del av sin identitet. I somras såldes den 22-årige anfallaren Gustav Isaksen till Lazio för omkring 170 miljoner kronor.
Priset blev ännu högre när Nordsjällands 19-årige ghanan Ernest Nuamah flyttade till Lyon. Prislappen på nästan 300 miljoner kronor gjorde Nuamah till dansk fotbolls dyraste övergång någonsin, och det var bara den senaste i en lång rad spektakulära övergångar från klubben, som sedan engelsmannen Tom Vernon tog över har haft enorma ambitioner med att utveckla talanger från Vernons Right to Dream-akademi i Ghana och Nordsjällands egen akademi i Farum. I Farum väntar de nu på att få se resultatet av ännu en akademi, i Kairo, eftersom den egyptiske miljonären Mohamed Mansour tog över som ägare av klubben 2021.
Bröndby har också börjat satsa yngre och fick ett genombrott i och med Jesper Lindstrøms övergång till Eintracht Frankfurt 2021. Då låg prislappen på 83 miljoner kronor, men sedan dess har olika klausuler höjt den till över 200 miljoner.
»Vi behöver inte mana klubbarna att prioritera talangutvecklingen, för det gör de redan.«
Klausulerna har utlösts tack vare Lindstrøms succé i Bundesliga. Just den bilden har upprepats många gånger under de senaste åren när unga danska spelare har gått till större ligor. Danskarna tar tillfället i akt och etablerar sig så till den grad att Danmark nu kan tävla med några av världens största talangfabriker när det kommer till förmågan att utveckla spelare till Europas största ligor.
Under den senaste säsongen nådde Danmark en ny höjdpunkt, då hela 40 spelare med danskt pass var ute på planen i Premier League, Bundesliga, La Liga eller Serie A. Sammanlagt spelade de 823 matcher i någon av storligorna. Danmark hade till och med fler spelare där än Belgien, ett land som hyllats världen över för sin talangproduktion och återhämtning sedan krisen kring millennieskiftet. Även i Champions Leagues senaste upplaga var det vanligare med en dansk än en belgare på planen.
Så var det inte förr. När Morten Olsen kom tillbaka till dansk fotboll 2000 som ny förbundskapten blev han chockad av nivån i den danska ungdomsfotbollen. Han såg unga spelare med stora brister i vad han ansåg vara helt grundläggande färdigheter. Om inte Danmark tog sig samman skulle spelarna i framtiden få svårt att bli framgångsrika utomlands, och landslaget skulle bli sämre, varnade han.
Förbundskaptenen blev beskylld för att vara illojal, men uppmaningen gav resultat. Redan innan Olsen tillträdde hade Danmarks fotbollsförbund DBU och tolv klubbar enats om ett pilotprojekt där varje klubb skulle anställa en talangtränare på heltid. Sedan utformade DBU en strategi för barnfotbollen, vilken följdes upp av »Den röda tråden« – den gemensamma visionen om de danska ungdomslandslagens spelstil. Och 2008 satte ett nytt licenssystem fart på klubbarnas insatser på talangfronten. Om en klubb skulle spela i den bästa ungdomsserien var den tvungen att uppfylla en rad konkreta krav.
– Det som hände då är fortfarande hörnstenen för allt positivt som händer nu, säger Kenneth Heiner-Møller.
»Alla danska DBU-licensierade klubbar gör strategiska investeringar i talanger.«
På 00-talet, medan de nya initiativen introducerades på herrfronten, var Kenneth Heiner-Møller förbundskapten för Danmarks damlandslag. I dag arbetar han som talang- och utvecklingschef på DBU.
– I dag behöver vi inte mana klubbarna att prioritera talangutvecklingen, för det gör de redan, berättar han. Vår roll som förbund är en helt annan och vi är tvungna att ha en mycket mer differentierad inställning till klubbarna. Det är inte one size fits all.
Kenneth Heiner-Møller ger ett exempel:
– Förr samlade DBU alltid de 60 bästa U13-spelarna i östra Danmark och de 60 bästa i västra Danmark i två talangcentrum för att de skulle få bättre träning. I dag är talangmiljön i en klubb som FC Köpenhamn så bra att vi i så fall skulle lyfta bort spelarna från en bättre talangmiljö och placera dem i en sämre. Så det gör vi inte. I stället satsar vi på att samla de bästa spelarna från klubbarna på den näst bästa nivån, de som kanske utvecklas senare. Dem kan vi göra något för.
Kenneth Heiner-Møller betonar flera gånger hur avgörande det goda samarbetet mellan klubbar och förbund är. Det är »ett danskt guldägg«, säger han. DBU organiserar studieresor för akademitränare från alla konkurrerande danska klubbar, och när tränarna kommer hem från besök hos Dinamo Zagreb eller Bayern München delar de med sig av den inhämtade kunskapen till kollegor i andra klubbar.
– Jag är inte så naiv att jag tror att klubbarnas talangutveckling sker för DBU:s skull, säger Heiner-Møller. Men vi har gemensamma intressen. Och det här samarbetet ska vi vara rädda om.
I Frederiksberg doftar det av nyklippt gräs. Mitt i en cirkel med 17- och 18-åriga fotbollsspelare står en svensk tränare och håller en monolog för de mest lovande spelarna i FC Köpenhamns ungdomsavdelning. Efter sju år som anställd i FCK är det numera svårt att höra att den 32-årige Alfred Johansson från Enköping inte har danska som modersmål.
– Jag vill börja med att tacka för några häftiga dagar i Eindhoven, säger Johansson till spelarna, som veckan innan deltog i en internationell turnering i Nederländerna.
Där vann FCK sin grupp före PSV och Manchester United, innan det blev förlust efter straffar i semifinalen mot Anderlecht.
»Den stora skillnaden är den ambitiösa inställningen.«
Nu är Alfred Johansson och spelarna tillbaka i Köpenhamn, där dagen inleddes med möten med lagets fystränare och idrottspsykolog. Sedan gick de ner till så kallad pre-activation i talangavdelningens träningslokaler i källaren under KB-hallen bredvid träningsplanen. Efter arbetet på planen väntar individuella samtal för några av spelarna, innan de efter lunch sätter sig i skolbänken.
– Jag är så stolt över era prestationer, fortsätter Alfred Johansson om cupmatcherna i Nederländerna. Ni visade den där karaktären och mentala styrkan som jag vill se.
Runt honom vimlar det av andra ledare som håller på att förbereda sin del av träningen. När alla är samlade inne på kontoret är det trångt vid skrivborden. U19-lagets tränarstab har åtta heltidsanställda. Kvällen innan åt Alfred Johansson middag med en kollega från en klubb på den övre halvan av Allsvenskan och berättade hur stor stab han har. Den svenska kollegan spärrade upp ögonen och konstaterade att i hans klubb är det inte ens så många som är knutna till A-laget.
Alfred får ofta den reaktionen i sitt hemland.
– En del blir förvånade och undrar vad vi har så mycket folk till, säger han. Men allt vi gör handlar om att optimera spelarnas utbildning. Då krävs det människor som kan ägna sin tid åt det. Simple as that! Fystränaren utformar individuella program, följer spelarnas GPS-data och håller samtal. Idrottspsykologen ger spelarna något som de inte skulle få om han inte fanns. Allt som de olika tränarna bidrar med i spelarnas utbildning från måndag till söndag är oerhört värdefullt.
Alfred Johansson tar ny sats:
– Övningarna som vi gör på träningsplanen kan du säkert se i Stockholm också. Det är inte där skillnaden ligger. Den stora skillnaden är den ambitiösa inställningen. FCK Talangs budget har tre- eller fyrdubblats sedan jag kom hit. Alla danska DBU-licensierade klubbar gör strategiska investeringar i talanger. Samtidigt minskar talangutvecklingsbudgeten i en del allsvenska lag.
Uppe på en balkong står utvecklingschefen Sune Smith-Nielsen och blickar ut över alla spelare och alla tränare. FC Köpenhamn offentliggör inte hur mycket pengar klubben lägger på talangavdelningen, men i en analys tidigare i år uppskattade podden Mediano att det rörde sig om minst 48 miljoner kronor på årsbasis. Och de börjar tidigt leta efter morgondagens stjärnor.
– Vi har folk ute på barnturneringar, säger Sune Smith-Nielsen. Ser vi en duktig åttaåring registrerar vi honom i vårt system och håller ett öga på honom. När han sedan blir U10-spelare frågar vi kanske om han vill träna extra med FCK en gång i veckan.
Han är medveten om att det finns de som har invändningar mot arbetssättet.
– Det finns folk som säger att det är fel att scouta åttaåringar eftersom man inte kan se hur långt de kan gå. Vi köper inte det resonemanget. Jag såg Christian Eriksen när han var tio år gammal, och vem som helst kunde se att han var bra. Sedan kunde vi givetvis inte vara säkra på att han skulle bli landslagsman.
FC Köpenhamn har systematiserat relationen till småklubbarna i Köpenhamnsområdet, där 50 klubbar med sammanlagt tio procent av alla registrerade fotbollsspelare i Danmark är med i det så kallade »Klubbsamarbetet«. Där kan de mindre klubbarna ordna extraträningar för sina barnlag genom FC Köpenhamn, som skickar ut tränare.
– På det sättet får vi ännu bättre koll på spelarna samtidigt som vi bidrar till att främja talangmiljön i de små klubbarna, säger Sune Smith-Nielsen. Förr fanns det ett gap mellan små och stora klubbar. Om jag sa till en klubb att vi gärna ville värva en av deras spelare, svarade de: »Men du tar ju bara från oss.« Och visst, det gör vi. Men vi vill också ge något i gengäld och bidra till att göra deras miljö för barnen bättre. Det gagnar både dem och oss, och framför allt barnen.
»Om inte svensk fotboll förändras kommer man att vara akterseglad om tio år.«
Nere på planen flyttar Alfred Johansson mål och koner, medan Morten Bisgaard och Morten Nordstrand går igenom nästa övning med U19-spelarna. Både Bisgaard och Nordstrand har ett förflutet som spelare i FCK:s A-lag och Danmarks landslag. I dag är de Player Development Coach och Individual Coach i Alfred Johanssons stab. Om ett år är medarbetarna säkert ännu fler, och chefstränaren känner sig inte lockad att åka hem och bli talangtränare i Sverige.
– Det skulle nog vara svårt, säger han. Det är så stor skillnad på nivån. Så nej, det kan jag faktiskt inte tänka mig.
Alfred Johanssons tränarkarriär har fört honom från Sverige till Danmark, medan Glen Riddersholm har flyttat åt andra hållet. Han var en av huvudpersonerna bakom FC Midtjyllands akademi på 00-talet och sedan också chefstränare när klubben vann sitt första mästerskap 2015. Efter att i många år ha varit ett välkänt ansikte i dansk fotboll tog han i fjol jobbet som chefstränare för IFK Norrköping.
– Det har varit en stor kulturchock, säger han på telefon.
Dansken befinner sig på en buss på väg till en bortamatch i Allsvenskan.
– Inledningsvis tänkte jag: »Vad i helsike har jag gett mig in på?« Det var som att komma till en plats där tiden har stått stilla. Det påminner om dansk fotboll för 15 år sedan.
»Vissa strider måste utkämpas om inte svensk fotboll ska dö.«
Han berättar förundrat hur hans vardag i Sverige skiljer sig från den han upplevde i FC Midtjylland, AGF och Sönderjyske i den danska Superligan, eller som assisterande tränare i belgiska Genk.
– Norrköping är rankat som nummer fyra i talangutveckling i Sverige, säger Riddersholm. Jag tror inte ens att vi skulle vara bland de 30 bästa i Danmark. Vi har en heltidstränare för U17- och U19-laget, men vi har ingen fysioterapeut och ingen fystränare. Vi har egentligen inga experter knutna till oss. Nu har jag fått in en tränare för fasta situationer på 20 procent till A-laget. Det är en jättegrej här. Det som jag ser som helt normalt i en stab är snudd på banbrytande här.
Glen Riddersholm berättar hur det påverkar hans vardag i IFK Norrköping:
– Följden blir att när jag tittar på våra ungdomsspelare och ska bedöma om de är redo för A-laget, så är de väldigt långt ifrån att leva upp till de krav som ställs internationellt. När man tittar på utvecklingen inom den europeiska fotbollen är jag rädd att tåget åker ifrån Sverige.
Han är inte överraskad över att svenska spelare, till skillnad från de danska, har svårt att etablera sig i de stora ligorna. Medan danskarna fick rekordmycket speltid under föregående säsong sjönk den svenska siffran till den lägsta nivån på åtta år. Nu har dessutom Norge gått om Sverige.
– På 00-talet brottades vi i Danmark med att de spelare vi skickade utomlands inte klarade sig och till slut åkte hem till Superligan, säger Riddersholm. Det är det som händer i Sverige nu. Spelarna klarar sig inte utomlands eftersom de inte har fått en förstklassig utbildning i att vara professionell fotbollsspelare.
IFK Norrköpings danske tränare menar att »råpotentialen och talangen« finns i Sverige. Det finns »massor av kompetens och duktiga tränare«, säger han. Men han är ändå bekymrad:
– Man har somnat. Ingen har slagit larm och tagit upp kampen med systemet, som Morten Olsen gjorde i Danmark. Och det handlar inte bara om pengar, vilket ju kan förklaras med 51-procentsregeln. I Midtjylland hade vi inga pengar när vi började. Vi inledde med att ägna tid åt allt det som inte kostade pengar.
Glen Riddersholm var fram till 2008 anställd av DBU som förbundskapten för U17-laget. Han lyfter fram effekten av att förbundet då stakade ut vägen genom att införa licenssystemet. Han anser att det är helt nödvändigt att svenska fotbollsstrateger visar en liknande handlingskraft.
– Det finns en konflikträdsla i Sverige, säger han. Man vill helst vara populär och fatta beslut som är djupt förankrade hos majoriteten. Men i en elitkultur är det utopiskt att tänka så. Vissa har speciella insikter och kunskaper, och de måste våga använda dem. Vissa strider måste utkämpas om inte svensk fotboll ska dö.
Han avslutar med en sammanfattande sågning av svensk talangutveckling:
– Jag har varit tränare i många år och rest till många platser i världen. Och jag skulle kunna skriva under på att Sverige ligger bland de tre sämsta utvecklingsmiljöerna jag har sett vad gäller drivkraft och ambitioner. Man måste få en mer elitistisk inställning. För om inte svensk fotboll förändras kommer man att vara akterseglad om tio år. Det är ett som är säkert.
Knappt tre år efter att Roony Bardghji på sin 15-årsdag skrev kontrakt med FC Köpenhamn har han ett tungt ansvar på sina axlar. Den fartfyllda Champions League-kvalmatchen i Tjeckien mellan Sparta Prag och FCK har slutat 3–3 efter förlängning. Nu ska allt avgöras på straffar, och efter två brända Spartastraffar kan det svenska superlöftet säkra FCK:s plats i playoffrundan.
Alla såg Roony Bardghjis talang i Malmö FF, även stora klubbar söderöver. Men FCK lyckades övertyga honom om att han bara behövde åka över bron för att ta nästa steg mot toppen. De presenterade talangavdelningens ambitiösa upplägg och berättade att klubbens strategiska mål var att knyta till sig de största tonåriga framtidsnamnen i Skandinavien. Och enligt Ekstra Bladet »sprängde det aggressiva FCK alla ekonomiska ramar för ett ungdomskontrakt« med det avtalet.
»Vi slåss för att bli så pass bra att vi kan vara med i Champions League varje år.«
Hemma i Köpenhamn kan utvecklingschefen Sune Smith-Nielsen konstatera att A-laget den här kvällen inte hade någon tonåring i startelvan, den 20-årige backen Elias Jelert var den enda egenutvecklade spelaren som fick förtroende från start.
– Det är naturligt att det varierar, säger Smith-Nielsen. När jag höll mitt sommartal till medarbetarna på talangavdelningen berättade jag att vi hade uppnått en milstolpe förra säsongen då vi vann serien, danska cupen och nådde Champions League. Och att 35 procent av spelminuterna gjordes av egenutvecklade spelare.
Utvecklingschefen ler och harklar sig. Han är inte riktigt färdig än.
– Om du kommer hit om fem år hoppas jag att vi har glömt matchen i Sevilla med alla tonåringarna eftersom vi har spelat andra stora matcher med en massa talanger sedan den. Och att det i så fall är matcher som vi har vunnit.
I Prag har Roony Bardghji, som byttes in i den andra halvleken, fattat ett beslut. I Antonín Panenkas land tänker han lägga straffen så som Panenka gjorde för Tjeckoslovakien i EM 1976. Den vågade planen går hem. Redan innan bollen dalar ner mitt i målet har Bardghji börjat jubla över den seger som för FC Köpenhamn ett steg närmare Champions League.
Samma dag som FCK tar sig vidare i Europaspelet har klubbens största konkurrent de senaste åren presenterat en stor nyhet. FC Midtjyllands ägare Matthew Benham har sålt sina aktier till Danmarks rikaste man, Anders Holch Povlsen. Alla experter förväntar sig att Midtjylland nu ska öka investeringarna ytterligare, vilket kommer att leda till ännu hårdare konkurrens mellan aktörerna i den kapprustning som dansk talangutveckling har förvandlats till.
– Vi slåss för att bli så pass bra att vi kan vara med i Champions League varje år, säger Sune Smith-Nielsen, som två veckor senare ska se sin klubb nå gruppspelet i Europas största klubblagsturnering för andra året i rad.
Han påpekar att FC Köpenhamn fortfarande är en ung klubb, bildad efter en sammanslagning 1992.
– Vi har ett uttryck här som jag tycker är fantastiskt: »Vi har bara börjat.« Samma sak gäller dansk talangutveckling i stort. Framgångarna beror inte på tillfälligheter.
*Samtliga summor som nämns i artikeln är omräknade till svenska kronor – oavsett om det är skribenten eller de som intervjuas som uppger dem.
Översättning: Djordje Zarkovic