Det är strax efter lunchtid på Välens idrottsplats i västra Göteborg. Solen skiner och över det slitna konstgräset drar en tränare vi kan kalla Peter i en bollväska. Han vänder sig mot min 13-åriga son och frågar vilken position han brukar spela på.
Peter är i övre medelåldern och jobbar som individuell fotbollstränare. De senaste månaderna har jag sett honom dyka upp allt oftare i mitt Instagramflöde. Kanske beror det på algoritmerna: under våren har jag försökt bilda mig en uppfattning om hur många privattränare som är verksamma i Göteborg. Nya ploppar upp hela tiden, men få har varit så aktiva i sociala medier på sistone som Peter. Peppiga citatinlägg som »the future depends on what you do today« pumpas dagligen ut och varvas med uppmaningar om vad just han kan bidra med. Han erbjuder allt från mental träning till matchanalys. Men framför allt: individanpassad träning.
Och nu ska han köra en timme med min son. Eftersom det är första gången ska vi endast betala 300 kronor.
Efter uppvärmningen ber han Sigge driva runt med en boll. Peter säger att han vill se hur Sigge rör sig och hur han jobbar med fötterna. Han lyfter röda och gula koner som Sigge ska ropa ut rätt färg på.
– Bra! ropar Peter. Att höja blicken och veta var med- och motståndare befinner sig när du har bollen är allt!
En kort vattenpaus senare skyndar Peter bort mot straffområdet med ett gäng gula pinnar. Han placerar ut dem med ett par meters mellanrum och kallar till sig Sigge. Dags för avslutsträning där förstatouchen ska vara produktiv för att möjliggöra ett snabbt avslut med nästa touch.
Jag står vid sidlinjen och ser att min son har kul. Det är högt tempo, ingen dötid mellan de olika övningarna. Peter är engagerad och ställer frågor för att Sigge ska fundera på varför han gör som han gör.
»Tidigt förstod jag att många, verkligen den stora majoriteten, var oseriösa.«
60 minuter senare är passet över. Jag räcker över 300 kronor, Sigge snörar av sig sina fotbollsskor och traskar hemåt medan jag frågar Peter om hans fotbollsbakgrund.
Jag får höra att han har spelat i pojklandslag och gjort många säsonger i Allsvenskan, samt att han har varit proffs utomlands i fem år. Han säger också att han har arbetat som akademitränare i en rad elitklubbar, både i Sverige och i Norge. Han har i perioder varit anställd på Svenska fotbollförbundet, varit distriktsinstruktör och hållit i tränarutbildningar. Givetvis har han den högsta tränarutbildningen man kan ha: Uefa Pro.
Han pratar om en oseriös bransch där många konkurrenter bara håller på för att tjäna snabba pengar. Han är inte den typen, försäkrar han.
En som verkat längre i branschen och sett den förändras är Thibaut Molinatti. I snart tio år har han varit individuell fotbollstränare. Redan som 17-åring extraknäckte han för Star Academy, ett bolag som drevs av Janne Stahre och som då var ett av få företag i Sverige som erbjöd individuell fotbollsträning.
»De kapitaliserar på unga människors önskan om att bli proffs.«
Ett par år senare startade Molinatti en egen verksamhet och har sedan dess, med hjälp av ett gäng avlönade instruktörer, arbetat med cirka 900 spelare. Nyligen blev han delägare och operativ chef i Anders Svenssons Skills Academy, ett bolag som erbjuder tjänster för de fotbollsspelare som känner att lagträningarna inte är tillräckligt många, strukturerade, individanpassade eller utvecklande.
– När jag drog i gång var det mer än lugnt på marknaden, säger Thibaut Molinatti. Konceptet‚ att erbjuda extraträningar där hela pass fokuserade på individen istället för på laget, hade inte nått Sverige.
Runt 2016 började något hända, menar Molinatti. Plötsligt dök det upp en massa nya coacher som erbjöd »individuell träning«.
– Tidigt förstod jag att många, verkligen den stora majoriteten, var oseriösa. Skulle jag räkna alla aktörer som kommit och försvunnit under åren är det lätt tresiffrigt. Jag vet att det finns jättemånga som kallar sig för individuella tränare, men om jag är helt ärlig … Det finns inte mer än fem – i hela Sverige – som är seriösa och professionella. Och då är jag generös.
Jag frågar hur han definierar en oseriös tränare.
– En som inte arbetar långsiktigt, både med sitt bolag och med sina kunder. De som är oärliga med sin bakgrund. Och de tränare som vill att man swishar efter ett genomfört pass, utan att man får ett kvitto – där är det röd flagg direkt. Det är mycket svarta pengar i omlopp i vår bransch. En swishbetalning på 700 kronor, inget kvitto och inga skattade pengar … Är det ens lagligt? Dessutom tycker jag att alla tränare ska kunna uppvisa en viss nivå av utbildningar.
»Vem lämnar ett barn till en vuxen som man inte har koll på?«
Molinatti säger att han hade kunnat skriva en bok om alla de föräldrar och ungdomar som berättat om skojare i branschen.
– Det värsta är att för många säljer drömmar, säger han. De kapitaliserar på unga människors önskan om att bli proffs. De lockar till sig kunder genom aggressiv marknadsföring i sociala medier. De skriver DM [direktmeddelanden i sociala medier] till 13-åriga pojkar och flickor där de lovar att han eller hon kommer att bli så mycket bättre med bara några träningspass. Så funkar det inte, men tyvärr förstår inte alla det.
Molinatti ser gärna en framtid där de seriösa tränarna certifieras. Antingen av elitklubbarna eller av Svenska fotbollförbundet.
– Åtminstone tycker jag att man kan kräva att den individuella tränare man anlitar kan visa upp ett intyg på att man inte är med i ett belastningsregister. Vem lämnar ett barn till en vuxen som man inte har koll på?
Per Widén, utbildnings- och utvecklingschef på Svenska fotbollförbundet, menar att det är svårt för förbundet att ta ansvar för den individuella tränarmarknaden.
– Det här är ingen verksamhet som vi kan eller ska ta ansvar för, säger Widén. Eller certifiera. Vi är ingen myndighet på det sättet. Svenska fotbollförbundet är till för dess medlemmar, föreningarna, och ska rikta sina resurser för att utveckla och stödja dem. Däremot vilar ett stort ansvar på föräldrar som anlitar privata aktörer.
Molinatti har hört det förr, en certifiering verkar inte vara aktuell. Men, frågar han sig, borde inte de seriösa aktörerna åtminstone kunna ta mer ansvar för sin bransch? Visa upp belastningsregister, visa vilka utbildningar man har, arbeta med fakturor istället för kontantbetalningar.
– Skills Academy, och även jag innan jag gick in som delägare, har kämpat hårt för att få klubbar att förstå att vi kan vara ett bra komplement till lagträningar. Vi är inte verksamma för att förstöra eller motarbeta, vi finns till för att förfina och hjälpa till. Vi ska och borde hjälpa varandra för att utveckla fler fotbollsspelare. Men inte sällan får jag samtal av tränare och klubbchefer som kopplar ihop »individuell träning« med lurendrejeri. Jag kan förstå det eftersom det finns så många oseriösa tränare. Och ibland är det ännu värre än så.
»Man är chanslös i den här branschen om man inte kan visa upp ett bra CV.«
När Fotbollskanalen 2021 granskade 14 då aktiva individuella tränare – »alla populära och kända inom genren« – kunde de konstatera att flera var dömda för olika brott, andra hade kopplingar till agenter och några bedrev verksamheter utan registrerade bolag. Samma år avslöjade Aftonbladet att två individuella tränare i Stockholmsområdet var aktiva trots att de nyligen hade dömts för misshandel, hot och ofredande av unga kvinnor – en av tränarna hade bland annat skickat nakenbilder till tjejer som han tränat.
Efter att allt fler föreningar och föräldrar visat oro för utvecklingen försökte Stockholms fotbollförbund få kunskap om hur många individuella fotbollstränare det fanns i deras eget distrikt. Antalet landade på 56. Hur många som är verksamma i dag är det ingen som kan svara på. Kenneth Öberg, sport- och utvecklingschef på Stockholms fotbollförbund:
– Det är en oerhört rörlig bransch där några går ut hårt och marknadsför sig som den »nya, seriösa« aktören för att sedan helt försvinna sex månader senare. Jag skulle ändå säga att antalet är ungefär detsamma i dag. Jag vet att några klubbar är noga med att informera föräldrar och ungdomar om de få som är seriösa, om de nu ändå vill ha eller betala för extraträning utanför föreningens verksamhet. Det är åtminstone något slags sorteringshjälp i den djungel som uppstått de senaste åren.
»Jag skäms ju nu. Det är bara att erkänna … jag har skarvat.«
Öberg säger att inte heller Stockholms fotbollförbund har mandat att implementera certifiering. Möjligtvis kan de framöver upprätta en lista över de aktörer som kan uppvisa utdrag ur belastningsregistret och som har bolag registrerade. Kanske kan också en sådan lista inkludera vilken utbildning tränaren har. Men precis som Molinatti och Widén menar Kenneth Öberg att det stora ansvaret är föräldrarnas.
– Barnens säkerhet är givetvis det viktigaste, säger Öberg. Riksidrottsförbundet kräver att alla fotbollsföreningar begär utdrag ur belastningsregistret för alla som tränar barn- och ungdomar, men det gäller inte de individuella tränarna. Betalar man en tusenlapp för ett träningspass med en dålig tränare är väl inte det hela världen – om man har pengarna. Men om den där tusenlappen leder till något som är betydligt värre … Då är det fan inte bra.
En tid efter vårt privata träningspass på Välens idrottsplats ringer jag upp Peter. Jag säger att jag vet att han inte talade sanning om sin fotbollsbakgrund, att jag kontaktade honom för att med egna öron höra honom prata om sina påhittade meriter. Jag berättar att jag har blivit kontaktad av föräldrar som anlitat honom och haft sina misstankar, att allt låtit för bra för att vara sant. Jag informerar honom om att ingen av de klubbar som han påstår sig ha spelat i eller jobbat som akademitränare för känner till honom. Jag säger också att han inte har en Uefa Pro-utbildning, att den högsta utbildningen han har är den mest grundläggande av alla – »Tränarutbildning C-diplom«, en två dagar lång utbildning som framför allt ideella föräldratränare anmäler sig till.
Peter blir tyst i några sekunder.
– Jag skäms ju nu, säger han sedan lågmält. Det är bara att erkänna … jag har skarvat. Jag tog aldrig plats i någon allsvensk trupp, jag var inte i utlandet som proffs. Och tränarutbildningar … jag gick dem för många år sedan, de heter andra saker i dag. Men visst, jag har inte Uefa Pro.
Jag frågar varför han har ljugit ihop sina meriter.
– Man är chanslös i den här branschen om man inte kan visa upp ett bra CV, säger han. Du får inte en kund om du inte har ett namn eller en gedigen fotbollsbakgrund. Jag vet att jag är en bra tränare, de kunder jag har återkommer och vill träna mer. Men jag förstår att man kan känna sig lurad utifrån vad jag påstår att jag har för bakgrund. Det känns inte bra.
Upplever du att många andra skarvar på liknande sätt?
– Inte alla. Men jag vet flera. Eller åtminstone misstänker jag att alla inte är helt ärliga. Jag har kanske dragits med i det och känt att jag inte gör så mycket annorlunda jämfört med andra.
Du ljuger för att andra ljuger?
– Mmm … Men jag skäms. Framöver ska jag bara lita på att de jag tränar tycker att jag är tillräckligt bra under själva passen. Jag ska inte fara med osanningar.
Ironiskt nog tar Peter själv upp att branschen borde kontrolleras bättre, att alla åtminstone borde kunna uppvisa att de inte finns med i något belastningsregister.
– Jag förstår att det låter märkligt baserat på det du nu vet om mig. Men det finns många oseriösa aktörer, och delvis skarvar vi nog för att konkurrensen är så stor.
Fotnot: Peter heter egentligen något annat.