38 år gammal har Nilla Fischer blivit student. Hon är snart klar med första terminen på Polishögskolan, ser sig själv som hundförare efter utbildningen men är inte riktigt säker.
– Det är oerhört intensivt, säger hon. Mycket att lära sig. Och jag har ju inte pluggat på 20 år, sedan jag tog studenten.
Under våren hade omsadlingen dessutom konkurrens av hennes medverkan i Let’s Dance. Lanseringen av självbiografin Jag sa inte ens hälften lär också stjäla en del studietid. För när Nilla Fischer nu berättar sin historia är det lite som när hon som spelare gick in i en duell: det hålls inte igen. Hon medger att hon är nervös över reaktionerna.
– Jag har ingen aning om hur folk kommer att ta emot boken, men jag är väldigt nöjd med hur den har blivit.
Har du inspirerats av någon annan självbiografi?
– Det är lite motsägelsefullt, jag gillar att läsa men hittar sällan tiden för det, så det blir alldeles för sällan. När jag tänker efter har jag nog inte läst en enda självbiografi. Men jag har i alla fall två som väntar nu.
Vilka då?
– Lotta Schelin och »Domar-Jonas«, Jonas Eriksson. Deras böcker.
Jag sa inte ens hälften är skriven tillsammans med Anna Friberg, journalist på Expressen. Friberg hade tidigare gjort flera intervjuer med Fischer, men när hon fick bokfrågan var hon först tveksam.
– Att jag ändå sa ja till slut var för att jag kände att Nilla hade en story som var bredare än bara fotboll, säger Anna Friberg. För mig handlar den mycket om att verkligen visa hur ett idrottsliv kan se ut. Hur lojal man är med sin sport och vad man godtar för att få spela fotboll.
Ja, vad godtar man? Det kan vara rena fotbollsbeslut: ett positionsbyte, en laguttagning, en taktik man inte håller med om. Men det kan också vara de större frågorna. Under Nilla Fischers karriär pratade hon minst lika ofta om jämställdhet som om mittbacksspel. Konflikten om landslagsersättningen är väldokumenterad, och att Fischer sällan imponerades av hur de största namnen i herrlandslaget uttryckte sig är heller ingen hemlighet.
»Jämställdhet har jag ju ofta pratat om, och ibland har man blivit trött på sig själv.«
Enligt boken blev stämningen mellan Sveriges två representationslag markant sämre efter Fotbollsgalan 2013. Det var då Anders Svensson fick en bil av förbundet för att han, som det sades, hade slagit rekord i antal landskamper. I publiken satt samtidigt Therese Sjögran – med fler landskamper än Svensson – utan att uppmärksammas alls. Svenska fotbollförbundet kritiserades hårt för tondövheten, men fick stöd av den störste: Zlatan Ibrahimović. I en intervju med Expressen uttryckte Zlatan irritation över jämförelsen mellan herrar och damer, och menade att spelarna i damlandslaget borde sluta gnälla. Citatet som uppmärksammades mest löd: »De kan få en cykel med min autograf så blir det bra.«
Det var också det citatet som störde Nilla Fischer mest, och i sin bok skriver hon: »Det var efter galan med Anders Svenssons bil och Zlatans cykel-uttalande som det blev alltmer infekterat mellan dam- och herrlandslaget.« När Zlatan vid nästa års fotbollsgala i vanlig ordning tilldelades Guldbollen valde Fischer och några andra landslagsspelare att inte ställa sig upp och applådera, likt den övriga publiken. Den tysta protesten renderade i en rejäl utskällning från landslagschefen Marika Domanski Lyfors vid landslagssamling.
– Det finns definitivt partier i boken som var mer utmanande att skriva, säger Fischer. Jämställdhet har jag ju ofta pratat om, och ibland har man blivit trött på sig själv. Samtidigt som man känt: »Ni skulle bara veta allt som inte kommer fram.«
En hittills okänd händelse som tas upp i boken utspelades under VM i Tyskland 2011. Före och under turneringen uppstod rykten om att flera spelare i Ekvatorialguineas lag egentligen var män. Två av deras spelare plockades bort från truppen före mästerskapet, men även i Tyskland kom anklagelser mot Ekvatorialguineas damlandslag. Fifa bestämde då att samtliga spelare i turneringen skulle könstestas, för att säkerställa att alla verkligen var kvinnor.
Fischer skriver: »Vi blir tillsagda att de närmsta dagarna inte raka oss ›där nere‹ och sedan ska vi visa våra könsorgan för läkaren. Ingen fattar det här med rakningen men vi gör som vi blir tillsagda och tänker hur fan det kunde bli så här. Varför måste vi tvingas göra detta nu, det måste ju finnas andra sätt? Borde vi vägra? Samtidigt, ingen skulle våga äventyra att få spela VM. Vi måste bara göra skiten hur sjukt och förnedrande det än känns.«
Samtliga spelare gjorde som de blev tillsagda. Sverige tog brons i turneringen.
»Vi måste bara göra skiten hur sjukt och förnedrande det än känns.«
Den gången leddes Sverige av Thomas Dennerby. I Nilla Fischers bok ges ingen smickrande bild av hans tränarkompetens, åtminstone inte mot slutet av hans förbundskaptenstid. Det beskrivs hur landslagsspelarna efter en matchgenomgång under VM 2011 själva samlades för att diskutera vad som behövde förbättras och hur de borde uppträda på planen.
Men ännu hårdare är hon mot Dennerbys efterträdare: Pia Sundhage.
– Det var väl det som överraskade mig mest under arbetet med boken, säger spökskrivaren Anna Friberg. Jag hade en aning om att det fanns ett visst missnöje med Sundhage ibland, men jag blev ändå förvånad av den bild som Nilla gav.
Ikonen Pia Sundhage skolade om Nilla Fischer, från mittfältare till mittback. Det var inget beslut hon gillade då men i efterhand är hon tacksam. Hon tror inte att hon hade värvats av Wolfsburg och blivit Champions League-mästare där utan positionsbytet.
– Saker är inte svartvita heller, säger Fischer. Det fanns bra saker med att ha Pia som förbundskapten. Men där fanns definitivt också delar jag var kritisk mot.
I boken framstår Pia Sundhage som en taktiskt begränsad fotbollstränare vars order för det mesta löd: »Full fart framåt!« Inför Sundhages första turneringslandskamp som förbundskapten, 1–1 mot Danmark 2013, undrade Nilla Fischer om det verkligen var den enda taktiken Sverige borde ha i en EM-premiär på hemmaplan.
»Jag borde ha varit tydlig med att det här beteendet inte är okej.«
Men mest var det förbundskaptenens ledarskap hon reagerade på. Enligt boken sade Sundhage rakt ut att det var stjärnorna som skulle lysa – resten skulle bara se till att de gjorde det. Det beskrivs hur tränaren brydde sig mer om de större namnen (dit Fischer räknades) och att hon inte ville ha »några mellanmjölkspelare«.
Sundhage kom till Sverige efter en framgångsrik tid som förbundskapten för USA, ett landslag känt både för sin slagstyrka och för sina starka personligheter. Enligt Nilla Fischer ville Pia Sundhage att det skulle vara så i Sverige också. Alla skulle prata på lagmötena, alla skulle ta plats. Fischer tolkade det som att man inte fick vara sig själv och hon skriver att hon skäms över att hon inte sa ifrån.
– Definitivt, säger hon nu. Jag hade inte accepterat det i dag.
I ett kapitel beskriver Nilla Fischer en flygning under Kanada-VM 2015. Hon skildrar hur Pia Sundhage gick runt på planet och försäkrade sig om att Fischer och lagkaptenen Caroline Seger satt bekvämt, medan hon slängde ur sig ett »dig skiter jag i« till mittbacken Emma Berglund – som låg mer på gränsen till startelvan.
Under samma turnering hade Sundhage ett möte med mittbackarna Fischer och Berglund. Berglund fick i uppgift att titta på aktioner av Fischer i den senaste matchen och berömma sin mittbackspartner så mycket hon kunde. Efter det var mötet slut. Några sekvenser på Berglunds insatser visades inte, och Fischer uppmanades inte att uppmuntra henne.
»Man är så präglad av att det är tränaren som bestämmer.«
Efter mötet bad Fischer om ursäkt till sin lagkamrat. Men hon tog inte upp saken med Pia Sundhage. Det borde hon ha gjort, tycker hon i efterhand.
– Det som gnager mest i mig är att jag inte sa någonting, säger Fischer.
Vad borde du ha sagt?
– Det är ganska enkelt egentligen. Jag borde ha varit tydlig med att det här beteendet inte är okej. Pias styrka som ledare är hennes passion, hennes energi på och utanför planen. Det fanns taktiska saker jag tyckte kunde ha varit mycket bättre. Men mest grämer jag mig över att jag inte sa ifrån.
Var det svårare att säga ifrån för att det var just Pia Sundhage? Med tanke på vilken pionjär hon var för damfotbollen och vilka fajter hon fick ta för sin fotboll.
– Jag tror inte att det hade med saken att göra. Det är nog mer att man är så präglad av att det är tränaren som bestämmer.
Den nuvarande förbundskaptenen, Peter Gerhardsson, beskrivs mer positivt – även om drömmen om en mästerskapstitel inte realiserades med honom heller. Överlag skriver Nilla Fischer mer levande och känslorikt om det som har varit jobbigt, både på och utanför planen. Boken innehåller också segrar och framgångar, men dessa verkar inte fästa på samma sätt.
Nilla Fischer håller med om iakttagelsen.
– Det är jättetråkigt, säger hon. Men motgångarna sitter i längre än vad glädjen gör. Det är mitt tips till alla som är mitt inne i karriären: försök njuta av stunden.
Hon skrattar till över vad hon just har sagt.
– Jävla skittips egentligen. Det låter bra. Men som elitidrottare är du inte programmerad att tänka så.
Fotnot: Offside har varit i kontakt med Pia Sundhage, i dag förbundskapten för Brasilien. Apropå Nilla Fischers kritik vill Sundhage bara ge följande kommentar till Offside: »Detta är hennes sanning. Jag har en annan upplevelse. Tråkigt att hon upplevde EM i Sverige på detta sätt.«