Med telefonen tryckt mot örat öppnar Andreas Brännström dörren till AIK:s klubbhus. Han avslutar samtalet med några engelska fraser, sedan blir det tyst. Det är torsdag kväll och bara Andreas är kvar. Han befinner sig mitt emellan en hårt kritiserad förlust mot Degerfors och ett ödesderby mot Djurgården.
– Ja, det är tydligen någon match i helgen, säger han med ett snett leende.
»Paradiset« brukade Rikard Norling kalla den här anläggningen. Benämningen känns långsökt nu. Här tränar ett lag med en allsvensk seger på nio försök. Plats 14 i tabellen och ny sportchef, Thomas Berntsen, sedan en månad. Resultaten under försäsongen imponerade inte heller, så hur förvånad bör man egentligen vara? När jag frågar Andreas Brännström hur starkt han bedömde att laget var när Allsvenskan började funderar han en stund. Sedan säger han:
– Ungefär som Mjällby kanske. Med tio gånger mer förväntningar på sig.
Han slår sig ner i den större samlingslokalen. Här inne gick laget igenom Degeforsförlusten tre dagar tidigare. Det blev en högljudd diskussion och så pass lång att träningen försenades med 50 minuter.
– Ett öppet möte, säger Andreas. Det var bra att vi fick till det.
Vad menas med »öppet möte«?
– Att man får ur sig saker och inte behöver hålla igen med vad man tycker och tänker. Men det som här kanske beskrivs som en högljudd diskussion, var en vanlig arbetsdag i Dalkurd när jag var där. Det här är den tystaste grupp jag har varit med om.
Det förvånar mig. Spelare som Alexander Milošević och John Guidetti tänker man inte på som tysta.
– John pratar ju, och jag talar förstås i breda termer här. Alla var inte hetsiga i Dalkurd, alla är inte tysta här. Men generellt har jag upplevt gruppen som tystlåten. För tystlåten.
Kom det »öppna mötet« spontant, eller var det planerat?
– Vi har alltid möte efter match, men man kan väl säga att jag provocerade dem lite. Ställde någon mot väggen. Jag ville få fram reaktioner. Och jag tror att det var rätt att göra det. Träningarna efter det har jag upplevt som intensiva på ett bra sätt.
Har någon spelare ställt dig mot väggen? Ifrågasatt taktik, spelstil eller ditt ledarskap?
– Faktiskt inte. Jag är nästan förvånad över det. Med tanke på resultaten.
Tagit upp brist på speltid?
– Det har hänt. Men det har hänt i alla klubbar jag har varit i.
HAN HAR UPPLEVT svaga säsongsinledningar som tränare förr. I Dalkurd, i Sirius, i Jönköpings Södra, i den Väsbycirkus som 2013 gick under namnet AFC United. Ändå kan förstås inget jämföras med AIK och det tryck som finns här. En apa med en bandspelare skulle klara av att få några citat om Andreas Brännström känner sig pressad eller är rädd för att få sparken. Jag ska vara den apan om en stund, men jag är också nyfiken på hans bakgrund.
Jag känner inte Andreas Brännström, men jag har varit hans redaktör. Under ett par år var han tränarkrönikör i Offside och trots att jag tjatade ville han aldrig skicka någon faktura. »Gratis skrivarkurs, så ser jag på det«, svarade han alltid. I några krönikor snuddade han vid sin tid som spelare, men han blev aldrig särskilt personlig. Och det är först när jag ringer runt till hans gamla lagkamrater som jag inser hur lovande han faktiskt var. I Brommapojkarnas 76:or bildade han mittfältspar med Magnus Pehrsson. Andreas kom med i det första pojklandslaget, Pehrsson hade legat före honom tidigare men var nu omsprungen.
– I det landslaget fanns tre stjärnor, säger Pehrsson. Erik Wahlstedt, Jörgen Pettersson och Andreas. Så bra var han. Han var stor för sin ålder, men också ruggigt teknisk.
– 76:orna i BP var en ovanligt stark årgång, säger tidigare lagkamraten Joakim Ulfvebrand. Vi vann Gothia Cup direkt och Andreas var bäst i laget. Men om han var en ledare så var det mer för hur han spelade. Han var inte lika utåtriktad som Pehrsson.
Andreas hamnade i BP mest av en slump. Han växte upp i miljonprogrammet Söderhöjden i Jakobsberg norr om Stockholm, utan syskon men med en ensamstående mamma som jobbade på elektronikföretaget Philips fabrik. Pengar fanns till det nödvändigaste, inte till utlandssemestrar eller bil. Han hade förstått att han var bra på fotboll redan i kvartersklubben Söderhöjden Wasa, men hade själv inga tankar på att söka sig någon annanstans när sju mot sju-fotboll skulle bytas till elva mot elva. När en kompis frågade om han ville följa med på provspel i BP hängde han på mest för att det lät kul.
– Tommy Söderström stod och tog emot, minns Andreas. Samma Tommy Söderström som fortfarande står där.
Han kom med i förstalaget direkt och utvecklades snabbt i den mer seriösa fotbollsmiljön. Buss, tunnelbana och promenad för att ta sig till träningarna och nya lagkamrater från andra samhällsklasser. En av tränarna, Tomas Ringqvist, bodde i hus på Lidingö och påverkade den lovande mittfältaren starkt. Det här var en tid när 4–4–2 var norm och Tipsextra fortfarande hade Sverige i sitt grepp. BP och Ringqvist tittade åt ett annat håll. Tränaren älskade Johan Cruijff och Serie A, Milan framför allt. I huset på Lidingö fanns mängder av italienska matcher på VHS-kassetter som lånades ut till spelarna.
– Det var nästan som en skola, säger Andreas. Vi studerade italiensk taktik och blev väldigt nördiga, påhejade av Ringqvist. Vi spelade med trebackslinje när inga andra svenska lag gjorde det. Jag är nog ganska präglad av det.
DEN SOM STUDERAR Andreas Brännströms spelarkarriär kan se att han framför allt huserade i gamla Division 1 Norra. Han gjorde en del matcher med BP:s A-lag innan det blev spel med Café Opera, Enköping och Sirius.
Den naturliga frågan: Varför kom stjärnan från pojklandslaget inte högre än så?
Skador är det korta svaret. Det lite längre innefattar även karriärstress, okloka beslut och avsaknad av en vuxen ledsagare. Hans mamma stöttade alltid och såg ofta hans matcher, men fotbollsvärlden var främmande för henne.
– I dag har talangerna rådgivare, agenter, allt möjligt, säger Andreas. På ett sätt är det nog mer stressande, men jag hade mått bra av någon som haft det långsiktiga perspektivet. Jag blev till exempel jävligt tjurig och stressad av att sitta på bänken i BP. Fast att jag bara var 19 år då.
På den tiden fick heller ingen ung spelare speltid på grund av stor försäljningspotential.
– Exakt, och Norrettan före Bosmandomen var en tuff serie. Hade man startplatsen bet man ihop även när man hade ont. En vår hade jag alla tecken på inflammerad hälsena: röd, svullen, smärtande. Man bara proppade i sig voltaren. Och så brast hälsenan i en match mot Brage.
Borta hela säsongen?
– Nej, tillbaka på planen igen på hösten. Riktig idiot. Jag var inte ens nära att vara återställd, men ingen bromsade mig och jag hade förstås inte vett nog att bromsa mig själv – jag tänkte bara på hur mycket tid jag redan förlorat. Så det benet fick ta mycket stryk, en massa följdskador. Jag blev aldrig samma spelare igen. Åren efter det handlade bara om att överleva i matcherna.
Det låter inte kul. Varför fortsatte du?
– Vissa dagar kunde ändå kännas bra. Och någonstans fanns ändå drömmen om … jag minns en match mot Kalmar, med en ung Henrik Rydström i laget. Jag tyckte att han var pissdålig, helt värdelös. Det snackades om honom och jag kände att jag var så mycket bättre – och jag kunde knappt träna! Då tänkte man: »Om jag bara får ordning på kroppen så…«
Han harklar sig och tar en klunk vatten från den flaska som annars stått orörd framför honom i över en timme.
– Min poäng med Rydström är att om en spelare sedan tränar över 1 000 pass de närmaste fyra åren, och den andra bara kan göra 200 pass – då är det bara den förstnämnda som har möjlighet att vinna SM-guld.
Hans sista tränare i Sirius blev hans gamla mittfältspartner Magnus Pehrsson. Redan då hade Andreas gått en tränarkurs och tilldelats ett juniorlag i Sirius. På dagarna jobbade han på ett ungdomshem som ledare och lärare.
– Förutom att jag trivdes med det gav det också nyttiga perspektiv på mina egna bekymmer. Det var många trasiga killar med dåliga hemförhållanden, då går man inte runt och gnäller över sina gamla fotbollsskador. Däremot kände jag att jag nog helst ville jobba med fotboll.
I SIN FÖRSTA tränarkrönika i Offside skrev Andreas Brännström att han inte rekommenderar någon att bli elittränare. »Det finns för många faktorer som inte är sunda«, menade han. Men han lade också till: »Däremot är risken stor att man fastnar om man provar.«
– Jag är inte intresserad av att träna på division fyra-nivå där folk inte kan spela match för att de måste ta upp båten den dagen, säger han. Det ska vara på riktigt. Däremot har jag aldrig tänkt på att göra karriär, aldrig satt upp mål, aldrig sagt att jag ska till den ligan eller till det laget. Jag menar, efter Dalkurd tog jag ett juniorlag, i Hammarby. Många undrade varför jag gjorde det.
Ett karriärkliv neråt.
– Exakt, men alla spelare där hade drivet att bli bättre. Det var ett roligt och givande år. Egentligen tycker jag att alla tränare borde ha ett juniorlag var femte år för att få ny prolicens. Där kan du inte sitta och peka eller boosta dig själv i medier – där måste du göra ett hantverk. På högsta nivån kan du däremot klara dig ganska länge bara genom att vara försäljare.
I samma debutkrönika romantiserade Andreas himmel eller helvete-tillvaron som yrket ofta innebär. Nu sitter han mitt i den. Med kraftig slagsida åt det mörka.
– Jag är rätt bra på att koppla bort saker, säger han. Men det är klart att jag känner när det blåser.
Hur många gånger har du som huvudtränare fått lämna ett jobb mot din vilja?
– En enda gång, i Dalkurd när vi hade gått upp i Allsvenskan.
Trodde du att det skulle bli en andra gång när du satt i bussen hem från Degerfors?
– Jag vet inte. Här är det närmare än någonsin, så är det ju. Sedan tror jag inte att man sparkar innan ett derby. Det vore taskigt att lägga det i knäet på någon ny.
Hur viktigt är derbyt för AIK?
– Jätteviktigt, inte bara för tabelläget. Den här gruppen är pressad mentalt och i stort behov av tre poäng och allt som kommer med det. Särskilt efter en sådan match [Degerfors].
Och för dig personligen?
– Vad ska jag svara på det? Vid en vinst kan det bli lite lugn och ro, vid en förlust blir det väl ännu blåsigare. Jag gör ett bättre jobb för laget om jag inte går runt och funderar på just det.
Ibland kan det vara tacksamt med ett derby i en motig period. Samtidigt fick ni ingen effekt av segern mot Hammarby i förra derbyt, varför blev det så?
– Kanske borde jag ha gjort annorlunda efter den. Tryckt ner oss ännu mer i jorden och liksom: »Glöm derbysegern! Nu väntar Värnamo, dåligt pumpade bollar på uppvärmningen och stenhårt jävla jobb om vi vill få med oss något hem.« Det är en svår balansgång. Självförtroendemässigt kan det också vara bra att få rida på en skön seger en hyfsat lång stund. Men efter Hammarby spelade vi fyra matcher på 14 dagar och tog bara två poäng. Den perioden tog hårt på hela laget.
JAG TAR UPP en annan gammal text han har skrivit, en om Alex Fergusons förmåga att inte bry sig om gamla spelarmeriter. Att våga vara osentimental, att fasa ut stora namn när de inte längre är mer än just stora namn. Kill your darlings.
Jag tycker mig ha sett det tankesättet i Andreas ledarskap. I Jönköping satte han Södraikonen Tommy Thelin på bänken. Under hans ledning i Mjällby fick den lokala hjälten David Löfquist snålt med speltid. Och så förstås den här våren i AIK. Profilvärvningar som Viktor Fischer och Jimmy Durmaz har inte fått särskilt mycket förtroende. Båda spelarna anslöt också till AIK efter att den tidigare sportchefen Henrik Jurelius, som var med och rekryterade Andreas, tvingats lämna klubben. När klubbdirektören Manuel Lindberg blev tillförordnad sportchef fick tränaren veta att han inte skulle blandas in i spelarrekryteringar.
– Generellt är den här branschen rätt fixerad vid CV:n, säger Andreas. Men det är ju vad mannen på gatan med noll kunskap också skulle gå efter om han blev sportchef: ett CV. Vi som jobbar med det här måste kunna bättre. Ett CV säger vad du har gjort. Den riktiga konsten är att lista ut vad spelaren kan göra framöver.
Så det är ingen slump att du har flyttat på flera heliga kor?
– Nej. Jag har ofta varit ganska tidig med att säga: »Där är det slut för honom«. Och det tas ju inte emot bra. Självklart inte av spelaren, men kanske inte heller av folk i klubben. Sedan visar det sig något år senare att det faktiskt var dags. Och då håller alla med.
Tycker du inte att sådana beslut är jobbiga?
– Jo, det är den jobbigaste delen av jobbet. Men det är viktigt att man vågar göra det när det är rätt tid. Alla är inte som Markus Rosenberg som de fick övertala att spela ett år till. De flesta hänger kvar, kanske för att de har svårt att se sig själva utifrån. Och det är ett ganska bra liv, med en ganska bra lön, att vara fotbollsspelare.
Tycker du att det har varit så här? Tittade AIK för mycket på CV:n i vintras och på vad de nya spelarna hade gjort tidigare?
– Jag nöjer mig med att säga att generellt är många lite för förtjusta i CV:n.
AIK släppte nyligen en kommuniké som i princip gick ut på att laget måste träna mer och bli mer professionella. Du brukar förorda mycket och ganska tuff träning. Har du inte kunnat bestämma hur mycket det ska tränas här?
– Man får alltid anpassa sig lite som tränare. Jag kanske inte vill spela med två forwards, men så kommer jag till en klubb med två bombforwards. Det är lite samma med träningsupplägg. Jag kan ha en bild av hur jag vill att det ska vara. Sedan finns det ett rådande läge. Men frågar du folk här säger de nog att vi har ökat en aning.
Hade du velat öka mer?
– Ja. Men du kan ta Milos [Milojevic] förra året i Malmö. Det var inget fel alls på hans träningar, men det var en enorm ökning. Skitbra för Hugo Larsson och sådana som klarade av det. Men det slutade med att de mötte AIK med ett jävla B-lag.
Det kostade honom jobbet?
– Ja. Han tog det från rådande läge till precis det han ville ha. Och då har väl jag valt att gå lite långsammare fram.
Men är du fri att bestämma hur mycket ni ska träna?
– Ja, jag skulle kunna bomba på här. Men då tror jag att det blir lite som med Malmö förra året, att vi tappar ett gäng spelare.
Borde du ändå ha »bombat på« lite mer?
– Det borde jag nog.
Med just fysiken?
– Ja, men nu pratar vi inte om att springa två mil i skogen. Du kan välja olika typer av övningar och längd på intervaller. Det är också lite att man slåss mot en kultur här, en kultur där man har tittat mer på nästa match.
Och är sämre på att se långa processer?
– Ja. Du tränar inte för att bli bättre, utan för att slå Norrköping på måndag.
Varför skulle det vara mer så i AIK än på andra ställen?
– Utan att tala för alla klubbar, men trycket här blir lite större om du förlorar en match. Om jag bara skulle ha en match kvar i mitt liv skulle jag anpassa all träning till hur vi vinner den matchen. Jag skulle få spelarna på bra humör, lite lätta kroppar och så där. Men om du också vill vara vassare om ett år behöver du ha perioder då du faktiskt tränar för att bli bättre. Och det ger inte utslag i nästa match, om du förstår hur jag menar.
Finns det andra saker du skulle ha velat gjort annorlunda sedan du kom hit?
– Jag vill egentligen inte skylla ifrån mig. Men jag har min tredje sportchef nu, det är rätt många på kort tid. Och man pratar kanske allra mest [med sportchefen] när man blir anställd. Sedan försvann han. Man kan väl säga att riktningen inte har varit den vi pratade om i december. Och där kanske jag borde ha varit tydligare, mot alla inblandade.
Menar du tydligare från början eller när Henrik Jurelius försvann?
– När Henrik försvann.
Och vad borde du ha varit tydligare med?
– Att om man byter premiss eller ändrar riktning riskerar det att bli jäkligt fel.
Vad var premissen, riktningen, ni pratade om innan du klev på?
– Det pratades om att vara »framåtlutade«. Vad betyder det? Jag tror att det var [Andreas] Alm som slängde ur sig det första gången, på tiden då de flesta lag var ganska »täckande« i sitt spel. Han pratade om att lämna det och bli ett mer pressande och aggressivt lag. Vinna bollar högre upp, ha närmare till målet. Det var hans definition av framåtlutad. Och om det var det som gällde även nu kände jag: Okej, ett ganska intensivt sätt att spela. Då behöver vi också träna så och ha spelare som klarar av det.
När du blev klar för AIK – trodde du då att du skulle tillfrågas om möjliga värvningar och vara delaktig i den processen?
– Inte på ett sätt som jag kanske var i Dalkurd eller Jönköping, där jag verkligen valde spelare. Men att jag skulle vara inkluderad, det trodde jag.
Men så blev det inte efter Henrik?
– Nej, där var klubben ganska tydlig. De gick in och sa: »Du tar ut laget, vi bygger truppen«. Det var ju det uttalandet som kom efter.
Kunde du ha stått på dig mer i det läget?
– Det är det jag menar. Jag kanske skulle ha varit tydligare då och sagt: »Om vi tar en annan riktning behöver vi vara tydliga med varandra så att vi är synkade med vad vi vill.«
Man skulle också kunna säga att du visste vilken klubb du skrev på för. Det är inte första gången det är turbulent i AIK, saker kan ändras snabbt här.
– Klart att jag förväntade mig en del turbulens. Herregud, jag är från Norrort – AIK är inte direkt obekant för mig. Jag vill heller inte sitta här och leta ursäkter för att det har gått dåligt. Jag försöker bara svara på frågorna så gott jag kan.
Har Thomas Berntsen kommit fram och sagt: »Var inte orolig, Andreas. Du sitter säkert.«
– Nej, han har inte sagt »ni är säkra« eller så, inte gett oss några garantier. Däremot har han varit stöttande generellt. Vi har haft bra samtal.
VI HAR SUTTIT länge, men Andreas Brännström verkar inte trött. Trots att det här egentligen är en ledig dag har han varit på Karlberg sedan klockan tio. Nu är hon halv nio på kvällen. Efter viss betänketid gissar han att han har varit helt ledig en dag sedan han började i AIK för ett halvår sedan.
– Jag har inte bråttom någonstans, säger han. Bestäm du hur mycket vi ska prata.
Jag har aldrig upplevt honom som någon som sökt uppmärksamhet. Samtidigt är han inte typen som försöker säga så lite som möjligt när han väl pratar. Ett par gånger i år har han i efter matchen-intervjuer sagt något som spelarna sedan fått kommentera efteråt. Till exempel efter bortaförlusten mot Värnamo, då han menade att AIK »är ett av de långsammaste lagen i svensk elitfotboll«.
– Det var slarvigt av mig, säger han. Jag syftade inte på faktiskt snabbhet, vi står inte och klockar spelarna på hundra meter. Jag syftade på att vi inte hade varit intensiva nog i vårt spel. Det var inte riktat mot spelarnas fysik, även om jag förstår att det uppfattades så.
Fick du ta upp det med laget efteråt?
– Ja, det valde jag att göra. Det var ett klumpigt uttalande och jag ville inte att någon skulle känna sig träffad av det.
Men du fortsätter ändå att prata utan att vakta din tunga särskilt mycket.
– Jag tror att många tränare bär mask. Eller, jag vet att de gör det. De går in i en tränarroll som kan vara ganska långt ifrån hur de är som privatpersoner. Jag har ingen mask. Med mig är det lite: What you see is what you get.
Ibland kan det kanske vara smart att bära mask?
– Kanske det. Men i längden tror jag att det både är skönare och bättre att vara sig själv.