Spöket Hakan Şükür

I Netflix-dokumentären Terim från 2022 radas Galatasarays framgångar under tränaren Fatih Terim upp. De fyra raka ligatitlarna från 1996 och framåt avhandlas grundligt, liksom det skrällartade Uefacupguldet efter finalvinst mot Arsenal 2000. Filmen är en uppvisning i hyllningar av gamla hjältar och många av dem intervjuas också om denna turkiska klubbfotbolls höjdpunkt. 

Elefanten i dokumentärrummet: största stjärnan är inte med. Han syns inte i bild och nämns inte vid namn. Att Hakan Şükür gjorde mål mot Mallorca i Uefacupens kvartsfinal tas inte upp alls. Inte heller att han stod för två fullträffar mot Leeds i semifinalen. Och av finalens straffavgörande visas bara tre av fyra Galatasaray-straffar – Şükürs kyliga bredsida upp i David Seamans vänstra kryss raderas ur historieskrivningen. 

För en tittare med noll koll på Hakan Şükürs liv efter karriären bör det förbrylla. Här har vi en anfallare som gjorde fler mål för Turkiet än någon annan och näst flest landskamper, som var kung i Galatasaray i tre olika sejourer. En spelare som fick epitetet »Mannen som satte turkisk fotboll på världskartan« och som skrev in sig i historieböckerna 2002 genom att göra det snabbaste VM-målet någonsin, då han satte 1–0 mot Sydkorea efter tolv sekunder. 

Det är som om det aldrig har hänt, nästan som om Hakan Şükür inte finns. 

Fast det gör han förstås. Frågan är bara var.

 

För de svenska landslagsspelare som var aktiva från andra halvan av 1990-talet och framåt var Hakan Şükür en återkommande rival. EM-kvalet 1995 (förlust i Istanbul, oavgjort i Solna), EM-mötet i Eindhoven 2000 (den famösa 0–0-matchen) och VM-kvalet 2000/2001 (oavgjort i Solna, avancemang till VM efter vinst i Istanbul) var alla matcher där Şükür fanns på plan. I två av dem gjorde han mål.

När jag ringer den tidigare landslagskaptenen Patrik Andersson har han fortfarande mötena med den tunga turkiske forwarden färskt i minnet.

– Han var expert på att skapa sig det lilla extra utrymmet i straffområdet, säger Andersson. Och bra på huvudet förstås, med en skicklig attack på bollen. Men främst tänker jag faktiskt på att han underordnade sig laget och slet i båda riktningarna hela tiden. Det var sådant man märkte som spelare, men som fotbollspubliken kanske inte riktigt såg.

Alla minnen Patrik Andersson har av Şükür är från matcherna för mer än 20 år sedan. Efter karriären har han aldrig stött på honom.

– Jag är ute på en hel del evenemang och träffar många gamla spelare, säger Andersson. Men Şükür har aldrig varit med. Han sitter väl där han sitter. Det är nog inte säkert för honom att göra annat, eller vad tror du?

»Det ifrågasattes om det var rätt att Şükür parallellt skulle få arvode som fotbollstyckare i statliga TV-kanalen.«

Ja, vad ska man tro? För att bättre förstå Hakan Şükürs öde efter karriären bör man dra tillbaka klockan till augusti 1995, då han gifte sig med Esra Elbirlik. Allt skedde med TV-sänt pompa och ståt, det var trots allt en nationalhjälte som skulle vigas. På ett foto från ceremonin sitter brudparet vid ett bord klätt med vit duk. På ena sidan av paret: vigselförrättaren Recep Tayyip Erdoğan, som då var Istanbuls borgmästare. På andra sidan av de nygifta: imamen Fethullah Gülen, Şükürs bestman. 

Båda männen skulle komma att spela avgörande roller för fotbollsstjärnans framtid. 

 

Bekantskapen med Gülen var etablerad sedan en tid tillbaka, berättar Ekim Çağlar som är Turkietexpert, statsvetare och fotbollsskribent.  

– När Hakan och flera andra spelare slog igenom på tidigt 90-tal flockades inflytelserika personer snabbt runt de nya stjärnorna, säger han. Det var herrar som blev ett slags mentorer för spelarna och i Hakans fall blev Gülen den personen. Att spelarna kom för att lyssna på Gülen för att lära sig om livet hade ett stort symboliskt värde.

Fyra månader efter Turkiets VM-brons 2002 vann AKP det turkiska valet. Partiet leddes av Recep Tayyip Erdoğan som även han kom väl överens med Şükürs mentor eftersom den sociala, politiska och religiösa Gülenrörelsen – som uppkallats efter Fethullah Gülen och innefattade alltifrån skolor och hjälporganisationer till stora mediebolag – var en god hjälp för Erdoğans egna ambitioner. Såväl rörelsen som Erdoğans AKP önskade ett mindre sekulärt Turkiet, där individer kunde uttrycka religiös tillhörighet fritt. 

– Det byggdes breda allianser med till exempel socialdemokrater och liberaler eftersom man ännu inte hade kraft att styra landet på egen hand, säger Ekim Çağlar. Man strävade, åtminstone på pappret, mot Europa och bort från den gamla elitistiska, militära, regimen. Erdoğan profilerade sig som lagbyggaren för detta och Gülenrörelsen var en självklar del av alliansen.  

Rörelsen fick också sina representanter i parlamentet där de företrädde president Erdoğans parti. Vid valet 2011 blev Hakan Şükür, som hade lagt fotbollsskorna på hyllan tre år tidigare, en av de utvalda. Officiellt var han medlem i AKP, men framför allt sågs han som en Gülen-lojalist. 

»I dag undviker man att nämna Hakan Şükürs namn offentligt i Turkiet.«

Oppositionen kritiserade den nyinvalda parlamentsledamoten. Det ifrågasattes om det var rätt att Şükür parallellt skulle få arvode som fotbollstyckare i statliga TV-kanalen. Många undrade också om han verkligen hade något att bidra med politiskt. Hans långa tid som fotbollsspelare hade inte skvallrat om det. Hade han något mer att erbjuda förutom stjärnglans?

Ekim Çağlar svarar på frågan genom att återge ett populärt turkiskt skämt:

– »Jag är varken höger eller vänster, jag är fotbollsspelare.« Det var väl så många såg på Sükür också, som någon som inte hade någon politisk kompetens. Även om kopplingarna till Gülenrörelsen var kända.

Oavsett om det stämde eller inte hamnade Şükür snabbt i politikens centrum. En lågintensiv maktkamp mellan Gülenrörelsen och AKP imploderade i början av 2010-talet, då korruptionsanklagelser började riktas mot partiet och dess ledare. Erdoğan ansåg att Gülenrörelsen låg bakom de rättsliga processerna som följde och snart stod konflikten i full blom. 

När AKP drev igenom stängning av Gülenskolor protesterade Hakan Şükür och i december 2013 begärde han utträde ur partiet. »Att behandla dessa regeringstrogna människor som fiender är ett tecken på otacksamhet«, förklarade Şükür och meddelade att han tänkte sitta kvar i parlamentet som oberoende ledamot. 

Konflikten trappades upp. I februari 2016 meddelade turkiska Doğan News Agency att Hakan Şükür skulle åtalas för att ha postat en tweet med »förolämpande innehåll riktat mot Herr President Recep Tayyip Erdoğan och hans son«. Några månader senare, lagom till rättegången, lämnade han landet för att bosätta sig i USA, dit även Fetullah Gülen sedan tidigare hade flyttat. 

»Jag lämnar meddelanden på Şükürs sociala medier och vädjar att han ska höra av sig.«

Där bodde Şükür när kuppförsöket mot Erdoğan kvästes under ett dramatiskt och blodigt julidygn 2016. Minst 265 människor dödades och mer än 1 400 skadades.

Trots att Fetullah Gülen fördömde kuppförsöket pekade president Erdoğan ut honom som ansvarig – med resultat att alla som tidigare visat sig Gülenlojala blev misstänkliggjorda. Hakan Şükür var en av dem. I augusti utfärdades en arresteringsorder på den förre landslagshjälten, då han ansågs vara uttalad medlem i den numera terrorstämplade Gülenrörelsen. 

– I dag undviker man att nämna Hakan Şükürs namn offentligt i Turkiet, säger Ekim Çağlar. 

Vet man exakt var han är i dag?

– Inte mer än att han har levt i USA. Han verkar hålla låg profil. 

 

Att hitta en landsflykting som håller sig undan är en diger uppgift. Rapporterna om Hakan Şükürs framfart i USA är få. Senast kända adress är i Sunnyvale i Palo Alto, Kalifornien, där New York Times 2018 rapporterade att han drev ett bagelkafé. Men i de artiklar som skrivits om honom på senare år har det ryktats om både Miami och New Jersey. I en av få publicerade intervjuer med Şükür, i tyska Welt am Sonntag 2020, uppgav han själv att han numera bodde i Washington och jobbade som Uberchaufför. 

Det är oklart om det stämmer. Internet avslöjar att Hakan Şükür var tränare på minst två fotbollsläger i Kalifornien sommaren 2022: ett arrangerat av Silicon Valley Eagles Soccer Academy, ett annat som företaget Pro Elite Soccer Training förlade till Los Altos High School, även det i Silicon Valley. Och hustrun Beyda Şükür, som han gifte sig med 1999 efter att ha separerat från sin första fru, lade så sent som i december upp ett Instagraminlägg från julshopping med maken i San Francisco. 

Så Uber i Washington? Nja, jag är skeptisk och skickar ut den bombmatta av kontaktförsök som är möjlig. Ett hederligt gammalt brev läggs på lådan med destination till senast kända adress i Sunnyvale. Jag lämnar meddelanden på Şükürs sociala medier och vädjar att han ska höra av sig. Några mejl går också iväg: till Silicon Valley Eagles och till Sean Elisa, tränaren som ska ha hållit i ett av fotbollslägren tillsammans med Şükür i juni förra året. 

»En arena i Istanbul som vid invigningen 2010 namngavs efter honom har numera döpts om.«

Jag upptäcker också en artikel i lokala nyhetsförmedlaren Palo Alto Online där det anges att Tut’s Bakery bytte ägare i december 2018 – från en Hakan Şükür till en Serkan Karabacak. Den sistnämnde förändrade konceptet, döpte om restaurangen till Tuba och serverar numera turkiska specialiteter. Kanske är det kulinariska valet bara ett sammanträffande men jag drar ändå iväg ett mejl även till Tuba: »Do you have any contact details to former owner Mr Sükür?«

Inget svar. Någonstans. 

 

Nog kan det finnas skäl att hålla sig undan. I Welt am Sonntag-intervjun berättar Hakan Şükür att han mycket riktigt hade drivit kafé i Palo Alto, men att han hade tvingats lämna stället efter att »konstiga människor kom in och spelade dombra-musik« (dombra är ett långhalsat stränginstrument vars ljud AKP har beskrivit som »turkarnas sanna musik«). Efter det ovälkomna besöket hade Şükürs familj fått polisskydd via FBI. 

Att döma av vad som skrivits om den förre spelaren i hemlandet är det inte osannolikt att han har haft ögonen på sig. Redan 2017 publicerade turkiska nyhetsbyrån Anadolu Agency paparazzibilder på Şükür med texten: »En flykting som är medlem i Fetullahs terrororganisation, gruppen som låg bakom den dödliga och misslyckade kuppen i Turkiet förra året, har filmats medan han lever det glada livet i San Francisco. Han bor i ett mångmiljondollarhus i den amerikanska staden och har tre lyxiga bilar.« Nyhetsbyrån skrev även att Şükürs kafé var en hub för Gülenrörelsens »medlemmar i San Francisco och närliggande städer«.

Hakan Şükür är inte heller den enda exilturken som är svartmålad och jagad av hemlandet. Många som förknippats med Gülenrörelsen genom åren lever i liknande landsflykter. Arif Erdem, Şükürs gamla radarpartner i Galatasarays anfall, är en av dem. Efter kuppförsöket 2016 flydde han till Grekland. Förra NBA-proffset Enes Kanter är en annan. När han flyttade till USA lade han sig till med efternamnet Freedom och har sedan dess kallat Erdoğan för »diktator«, »galning« och »vår tids Hitler«. Enligt egen utsago har han i dag ett pris på sitt huvud (fem miljoner kronor) efter att ha lagts till på Turkiets lista över efterlysta terrorister. Şükür är också med på listan, liksom de 70-tal kurder som Erdoğan ville att Sverige skulle utlämna i utbyte mot att Turkiet skulle säga ja till svenskt Nato-medlemskap. 

 

I Welt am Sonntag berättar Şükür att en turkisk student han stötte på i USA ville ta en selfie med idolen. »När han sedan återvände till Turkiet upptäckte myndigheterna fotot på telefonen, han arresterades direkt och satt 14 månader i fängelse«. I samma artikel hävdar Şükür att han har omkring tio miljoner amerikanska dollar insatta på turkiska konton, men att pengarna är tagna i beslag av staten, liksom all den egendom han en gång ägde. 

Han förnekar att han skulle vara »Gülenist« och säger att han inte har någon kontakt med Fetullah Gülen i USA. Istället menar Şükür att den turkiska regimens fokus på honom är strategisk och tjänar som ett varnande exempel för alla utan kändisskap: »Om de kan göra så här mot Hakan Şükür, varför skulle de då inte kunna gör det mot vem som helst?«

En arena i Istanbul som vid invigningen 2010 namngavs efter honom har numera döpts om. Att Şükürs namn är minerad mark blev också tydligt under VM i Qatar. När Marocko gjorde mål efter fyra minuter på Kanada råkade den turkiska TV-kommentatorn Alper Bakircigil påpeka att det snabbaste målet någonsin i VM faktiskt hade gjorts av Şükür. När andra halvlek började var kommentatorn utbytt.

I sin TV-soffa någonstans borta i USA lär Şükür själv inte ha blivit förvånad. Redan förra våren lade han upp tre klipp på Instagram från turkiska TV-shower om fotboll där experter slog knut på sig själva för att referera till landslagets stora målskytt i modern tid utan att säga hans namn: »Han är den bästa sedan … han du vet.«

 

Kennet Andersson låter häpen när jag ringer upp honom. Att Hakan Şükürs namn inte ens kan nämnas i TV tycks ofattbart för någon som med egna ögon har upplevt turkens status i Istanbul. 

– Jag är en obetydlig svensk som bara spelade i Fenerbahçe i två säsonger, säger Kennet Andersson. Ändå är jag ihågkommen där nere på ett sätt som jag knappt är någon annanstans. En sådan som Şükür hade ju en hel karriär i Turkiet och var stjärna i ett väldigt framgångsrikt landslag. Det är svårt att med ord beskriva hur stor du är då. 

»Han var som en gud för många där nere, men han tänkte mer på alla andra hela tiden.«

Erfarenheterna från Turkiet gör ändå att Kennet Andersson kan förstå delar av det som skett.

– Fotbollen i Turkiet är stor. För stor faktiskt. Är man framgångsrik kräver folk att man ska vara mer än en spelare, man ska vara en ledare, någon de kan se upp till. Och många vill gnugga sig mot populariteten stjärnan har. Då kan man förstås lätt hamna i situationer som inte är lätta att hantera. 

En som kunde betrakta Şükür på ännu närmare håll var Tobias Linderoth, som blev lagkamrat med turken när han gick till Galatasaray 2007. Linderoth minns anfallaren som »en riktig familjemänniska« och inte alls som någon med en politisk agenda. 

– Ödmjuk, lugn och snäll är de bästa orden att beskriva honom med, säger Linderoth. Han var som en gud för många där nere, men han tänkte mer på alla andra hela tiden. Vid varje högtid samlade vi ihop pengar till vaktmästare och andra som slet på anläggningen och det var Şükür som höll i det. Jag kände mig väldigt välkomnad av honom. 

Hade ni någon kontakt utanför fotbollen? 

– Nej, ärligt talat tror jag att Şükür var så stor att han inte kunde röra sig fritt på gatorna i Istanbul. 

 

Det skulle han inte kunna i dag heller – men av helt andra skäl. Fallet Hakan Şükür är så känsligt att allt runt honom tycks bli politik, oavsett avsikt. När han på Facebook skriver att »rättvisa efterlyses« läser många, att döma av kommentarerna, in hans egen relation till Erdoğan trots att uttalandet syftar på en domarinsats i ett derby mellan Galatasaray och Fenerbahçe. 

Delvis bidrar han till tolkningsmöjligheter själv, genom att ibland använda fotbollen som slagträ för att sätta ljus på sin egen situation. I ett Instagraminlägg från den 28 mars i år skriver han: »Efter matchen Turkiet–Kroatien kommer jag att vara live med mina kommentarer om matchen och den allmänna agendan, låt oss prata om tjuvarna, de arroganta regimtrollen och de så kallade motståndarna som de stödjer.«

Jag snubblar även över en intervju med Şükür utförd av David Ferrini, en brittisk TV-kommentator bosatt i Italien som också driver podcasten Lega Football. Trots att Ferrini är tydlig med att intervjun ska avhandla turkens framgångsrika karriär inleder Şükür med en varning till intervjuaren: »Var försiktig, du kan inte åka till Turkiet efter det här.«

Med tanke på att intervjun gjordes så sent som i december är det bästa spåret hittills, så jag kontaktar Ferrini och undrar hur han lyckades få skygga Şükür på kroken. Ferrini svarar att han fick kontakt med några personer i Şükürs närmaste krets och berättade för dem att han tyckte att situationen påminde om fallet Julian Assange.

– Även här har en mäktig statsapparat slagit ner på vanligt folk som försöker göra skillnad, säger Ferrini.

Intervjun gjordes digitalt och renderade enligt Ferrini bara i en handfull anti-Şükür-kommentarer. Hur Şükür försörjer sig kom inte upp under samtalet, men Ferrini har inte hört något om vare sig Washington eller Uber. 

– Men det är naturligt att en man som får alla sina tillgångar frysta tar alla chanser han kan att försörja familjen, säger Ferrini. Det jag vet är att han bor i Kalifornien, är intresserad av att träna andra i fotboll och kommentera matcher. Eftersom jag själv är kommentator hoppas jag kunna göra något ihop med honom när Italien möter Turkiet någon gång. 

Jag frågar David Ferrini om han kan hjälpa mig att nå Şükür. Han svarar artigt att han ska se vad han kan göra. 

 

Dagarna går och någon Şükür hör jag inte av. På Facebook kommenterar han stundande turkiska val med förhoppning om regimskifte. Några dygn senare lägger han upp en film där han börjar tala om derbyt Fenerbahçe–Beşiktaş för att sedan övergå till att varna för att »de som tagit makten med våld, fascism och lögner kommer att överträffa sig själva inför valet och att – om inget annat – finns åtminstone Allah som kommer se, döma och bestraffa dem för allt ont de gör landet och folket«. 

Flera följare kommenterar. Någon berömmer med orden »kungen av turkisk och europeisk fotboll!«, en annan tackar gud för »kung Hakan« och en tredje konstaterar att »landet längtar efter en fotbollsspelare som du«. Andra skriver »förrädare«, undrar om inte han själv är »tjuvarnas partner« och konstaterar att »det finns ingen ärlighet kvar i dig«.

»Jag hade haft ett riktigt bra liv om jag hade spelat spelet och gjort som de sa.«

Så plötsligt en morgon får jag ett meddelande från David Ferrini. En bekant till Şükür har hört av sig med ett svar efter alla intervjupropåer. Svaret lyder: »Eftersom det är i slutet av Ramadan är allt väldigt hektiskt och Mr Şükür kan därför inte svara på frågor just nu.« 

Vännen, som av säkerhetsskäl gärna förblir anonym, meddelar vidare att Şükür är medveten om att ett reportage håller på att skrivas och att »målet är att svara framöver«.

Den mest överhängande frågan att få svar på är förstås om han ångrar sina livsval efter karriären. Mannen som tidigare aldrig behövde betala en krognota i Istanbul är nu persona non grata i landet som brukade sjunga hans namn. 2017 uteslöts Hakan Şükür till och med som medlem i Galatasaray. Och han verkar själv kluven över sin situation. I New Yorks Times 2018 berättade han att turkiska vänner brukar säga att han kunde ha bott kvar i Turkiet bara han gått ut och backat Erdoğan offentligt: »Jag hade haft ett riktigt bra liv om jag hade spelat spelet och gjort som de sa. Och nu säljer jag kaffe istället.«

I Welt am Sonntag två år senare menade han istället att politiken hade öppnat hans ögon och bjöd på storvulna citat som: »Vill man åstadkomma förändring måste man kämpa för det.«

Det låter som något han kunde ha sagt som lovande spelare för 30 år sedan, innan turkisk fotboll gick in i en storhetstid med honom som affischnamn. Totalt gjorde han 288 mål för Galatasaray och i landslaget nätade han 51 gånger på 112 matcher.

Nu vet han också hur det känns att vara Turkiets motståndare. Det är en match som aldrig verkar ta slut och Hakan Şükür har legat under länge nu.