Sagan om Bangor och Rhyl

Efter sju röda kort i lagens förra möte är det som om domaren har bestämt sig. Den här matchen ska inte bli en utvisningsparad. För att det ska bli frispark på Nantporth Stadium krävs ett mindre överfall. Och de gånger han faktiskt blåser verkar han minst lika irriterad på tacklingens offer. 

– Nu slutar ni båda två! skäller domaren när en hemmaspelare i Bangor dundrar över en motståndare bakifrån.

Mest smäller det framför Bangors målvakt. Eftersom Rhyl har sina tyngsta pjäser i anfallet har Bangors tränare svarat med att sätta sin nickstarka och duellglada forward Les Davies i mittförsvaret. Hans röda tjurnacke glänser i aprilsolen när han gång på gång stångas med Rhyls minst lika saftiga Kieran Ellis, av supportrarna också känd som Kieran »He will smash you everywhere you go« Ellis. 

Les Davies smeknamn är kortare. Bangors supportrar kallar honom »The Truck«, Rhyls fans föredrar »Fat Les«.

Les Davies är född och uppvuxen i Bangor, jobbar som paketbud i staden och för elva år sedan nominerades han till Ballon d’Or. Journalisten Dave Jones, som 2012 hade Wales medieröst till fotbollens finaste individuella utmärkelse, skickade in tre namn på sin lista. Andrés Iniesta. Lionel Messi. Och The Truck.

»De kastar för fan mynt på oss där uppifrån!«

Efter 20 minuter går The Truck upp i ännu en nickduell. Han skallar bollen över sidlinjen samtidigt som han sänker två Rhylspelare i straffområdet. En tredje rusar fram och knuffar honom i bröstet och snart är det en röra av spelare som river och sliter i varandra. Från Rhyls bortasektion hörs en sång:

»When I was young, I had no sense. I bought a flute, for 50 pence. 

The only tune, that I could play: Was ›Fuck Bangor and the Welsh FA‹. 

We hate Bangor, we hate Bangor, we hate Bangor, we hate Bangor.«

Hemmafansens svar är kortare:

»You’re going home in a Bangor ambulance!«

Samtidigt är Rhyls assisterande tränare Andy Wilmot upprörd. Han pekar på Bangors klack, obegripligt nog placerad precis ovanför gästernas bänk, och ropar på domaren:

– De kastar för fan mynt på oss där uppifrån!

Reaktionen uteblir. Domaren fortsätter följa spelet medan en publikvärd halvhjärtat ber hemmapubliken att lugna sig. Bangor leder med 1–0. De måste vinna matchen för att ha chans på direktuppflyttning. För serieledande Rhyl, som inte förlorat sedan i november, är oavgjort ett bra resultat och därför utbryter jubel vid bänken när bortalaget kvitterar efter en halvtimme.

Firandet avbryts av en full Spriteburk som landar på gräset mellan Andy Wilmot och huvudtränaren Gareth Thomas.

– Skandal, säger Wilmot. Nu får ni fan göra något åt det här. 

När även en colaburk slängs in vänder han sig mot Bangors bänk och slår ut med armarna. En ledare i hemmalaget nickar bistert och tar sig upp på läktaren för att prata med supportrarna. De är bara några hundra, men högljudda och uppeldade. När stämningen lugnat sig en aning kommer en av dem ner till räcket mellan tränarbänkarna, där jag står. Han har solglasögon, ett ryckigt kroppsspråk och sniffar ideligen in luft med näsan. I ena näsborren syns lite blod. 

– Vad händer där uppe? frågar jag.

– Ingenting, säger han och sniffar lite till. Bara några ungar som kastade.

Han ser själv ut att vara i tjugoårsåldern och när jag frågar om han följt Bangor länge överraskar han genom att svara att han spelar i A-laget.

– Men jag är avstängd nu, säger han. Rött kort i förrförra matchen.

– I förrförra matchen, säger jag. Då var det en grov utvisning?

– Äh, det var ingenting.

Killen, som jag senare identifierar som Shaun Lock, back i Bangor, verkar inte vilja prata mer med mig. Istället ropar han mot Rhyls bänk:

– Det är lugnt där uppe nu, vi har örfilat dem som kastade. Inga problem!

»Alla älskar ett hett rivalmöte. Tills det spårar ur.«

En ledare i Rhyl som lyssnat slarvigt misstar Shaun Lock för en provocerande supporter och undrar vad i helvete de sysslar med på läktaren. Vilket får den avstängde Bangorbacken att tända till.

– Jag försöker för i helvete hjälpa er här. You cheeky cunt. Ses efter matchen då!

Själv står jag och undrar om Rhyls klubbchef Adam Roche är på plats. Och jag tänker på vad han sade när vi pratade i telefon före min resa till norra Wales:

– Alla älskar ett hett rivalmöte. Tills det spårar ur.

 

Walesisk toppfotboll är pinsam och en fotbollsintresserad walesare är den första att hålla med om det. 

Genansen beror inte så mycket på den mediokra kvaliteten som på ligasystemets konstruktion. De bästa klubbarna är inte med, och laget som vinner för det mesta spelar sina hemmamatcher på den engelska sidan av gränsen. Den här våren blir The New Saints FC walesiska mästare för fjortonde gången på 18 år. Publiksnitt: 312 personer. 

En egen högstaliga – Cymru Premier – startade först 1992. Ingen hade egentligen bett om det. Wales klubbar tillhörde den engelska ligapyramiden och dessutom var kommunikationerna undermåliga mellan de norra och södra delarna av Wales. Rälsen och vägarna österut, mot England, var betydligt bättre. Att Wales fotbollsförbund ändå sparkade i gång en egen liga berodde till största del på oro. Dåvarande ordföranden Alun Evans hade hört att det framöver var ett krav för att Fifa-statusen skulle garanteras och för att landslaget skulle få fortsätta delta i internationella turneringar. 

»Supportrarna stod inte ut med tanken på att deras hemstad skulle vara utan fotbollslag.«

Större klubbar som Cardiff, Swansea och Wrexham vägrade byta ligasystem. I de högre engelska divisionerna fanns betydligt mer pengar att tjäna och eftersom ingen på allvar trodde att de skulle kunna övertalas lämnades de i fred. Mindre klubbar fick olika typer av morötter för att ansluta sig. Vissa tyckte rent principiellt att den delvis självstyrande riksdelen av Storbritannien, med ett eget språk som ingen utanför Wales begrep, faktiskt borde kunna skryta med en egen fotbollsliga. 

Och så var det möjligheten att komma utomlands. 

Klubbar som tidigare sparkat och sprungit långt från övre skiktet av den engelska ligapyramiden kunde nu plötsligt ha en rimlig chans på ligaguld. Och med topplaceringar i ligan följde kvalspel till de europeiska cuperna.

Nordwalesiska Bangor City och Rhyl FC var två av dessa klubbar. Deras geografiska närhet, bara fem mil skilde städerna åt, gjorde att rivaliteten gick långt tillbaka. Men före ligaförändringen hade de ofta tillhört olika engelska serier. I Cymru Premier fördjupades antagonismen och den frodades av att lagen för det mesta var jämnstarka. Bangor blev ligamästare tre gånger, Rhyl fick lyfta samma buckla vid två tillfällen. Bangor åkte till Örjans vall och blev krossade av Halmstad i Uefacupkvalet, Rhyl släppte in tolv mål mot Partizan Belgrad i Champions League-kvalet.

Så där höll de på. Stora fiskar hemma i sin lilla damm, knappt synliga plankton i fotbollens hav.

 

 

Gemensamt för klubbarna blev också ett 2010-tal präglat av ekonomiska bekymmer. För Rhyl gick det långsamt utför i takt med sämre resultat, ökade omkostnader och svaga ägare som lämnade skeppet när det tog in vatten. När coronaviruset bröt ut var Rhyl FC redan i riskgruppen. Underliggande sjukdomar fanns det gott om. Klubben överlevde inte pandemin.  

Tekniskt sett gjorde deras fiende det. Bangor City finns fortfarande, men har varken haft pengar eller spelare för att kunna ställa upp i ligaspel på flera år. Supportrarna gick på en nit i det brittiska ägarlotteriet när den ökände affärsmannen och boxningspromotorn Stephen Vaughan stormade in i klubben 2016. Bakom sig hade Vaughan ett avtjänat fängelsestraff på 15 månader efter att ha misshandlat en polis, och som klubbägare hade han lämnat sina tidigare leksaker Chester City och Barrow AFC i miserabelt skick. Efter det stängdes han av från att leda fler klubbar i Storbritannien och därför kunde han inte formellt sköta den dagliga verksamheten i Bangor. Officiellt var Vaughans företag bara tröjsponsor, men alla förstod vem som egentligen bestämde. Och fanns det några som tvivlade blev de nog övertygade när Vaughans son, som av en händelse, utsågs till sportchef i klubben.

Sedan gick allt snabbt åt fel håll. Bangor drog på sig skulder, poängstraffades av förbundet och fick se majoriteten av sina supportrar bojkotta matcherna. De spelare som blev kvar undrade varför deras blygsamma löner slutade trilla in på kontot. Under en period var både el och vatten avstängt på arenan. Ingen hade brytt sig om att betala räkningarna.

»För bara fem år sedan var det en absurd tanke att både Bangor och Rhyl skulle gå omkull.«

När det 2019 stod klart att Bangor City inte ens skulle komma till spel beslöt sig en grupp frustrerade supportrar för att starta en ny klubb. De stod inte ut med tanken på att deras hemstad skulle vara utan fotbollslag och även om arbetet både var ideellt och tidskrävande var det värt det. Den nya klubben fick namnet Bangor 1876 efter året då den ursprungliga föreningen bildades. De tilldelades en plats i walesiska femman. Ett år senare kom en annan supporterstartad klubb till samma gärdsgårdsserie. Den bar namnet Rhyl 1879 efter året då … ja, det var samma walesiska visa där. 

Sedan dess har de gamla trätobröderna tagit sig upp till trean i sina nya skrudar, men till näst högsta divisionen finns bara en direktplats. Tvåan får kvala.

– För bara fem år sedan var det en absurd tanke att både Bangor och Rhyl skulle gå omkull, säger journalisten Dave Jones. Men det har varit spännande att följa deras nya resa. Det är nästan komiskt att två så gamla rivaler nu också är det under nya former.

Dave Jones, som bor i Rhyl, har bevakat båda lagen i 30 år. Efter 25 år som reporter på lokala och regionala tidningar tog han för fem år sedan beslutet att starta eget. Nu driver han en sajt som helt inriktar sig på lokal fotboll och annan sport i norra Wales. 

– Allt blir så opersonligt på hög nivå, säger Jones. Till och med i Wrexham har det blivit svårt att odla personliga relationer, allt är så stort och pengafokuserat. 

Andra jag pratar med beskriver Dave Jones som »gräsrotfotbollens vita riddare«. Walesiska trean är nästan för bra för honom, även om hans enmansredaktion täcker den också.

– Jag gillar fotboll man kan ta på, säger Jones. På matcher står jag alltid precis bredvid planen. Jag står där med blocket precis som jag gjorde för 30 år sedan. Så börjar det regna och efteråt försöker jag tyda mina blöta kråkfötter. Jag älskar det. Jag antar att jag är lite annorlunda funtad.

»Fristaden togs ifrån oss på slutet med Bangor City. Klubben var som en stulen bil på väg mot en krasch.«

Relationen mellan Bangor och Rhyl beskriver han som »lite bättre nu än tidigare«. Han är gammal nog att minnas huliganism och upplopp på 80-talet, följt av ett 90-tal där polisnärvaron var hög under matcherna. De lägre walesiska serierna befolkas sällan av några poliser och sedan klubbarnas återfödelse har det varit ganska lugnt.

– Fram till i höstas, säger Dave Jones. Därför är alla på helspänn nu.

 

Man väntar sig nästan att Gandalf ska komma vandrande över någon av de böljande ängarna med några hobbitar i släptåg.

Det är långfredag, dagen före derbyt, och jag står på en av de vårgrönskande kullarna ovanför Bangors stadskärna. Bakom mig ligger det natursköna bergsområdet Snowdonia med sina gröna sluttningar. Framför mig finns Menaisundet, en smal remsa av Irländska sjön, och en praktfull hängbro från 1826 som förbinder Bangor med ön Anglesey. Låter man blicken svepa vidare denna molnfria dag får man snart syn på flera gamla borgar och slott. Sagokänslan förstärks ytterligare av den säregna kymriskan som är särskilt talad här i norra Wales. Och så förstås städernas namn. Bangor låter som ett vidunder från Tolkiens litterära värld, Rhyl låter som platsen Bangor måste dräpas på. 

Andra kommuner är helt omöjliga att uttala och utskrivna påminner de om hur det kan se ut på min dator när min treåring gått loss på tangenterna. Llanfairfechan. Ystradgynlais. Brybmawr. 

På den ö jag står och tittar på hittar man också Storbritanniens längsta ortsnamn, så hopplöst att säga att det förekommer i flera skämt.

– Elton John thinks Sorry seems to be the hardest word.

– He clearly hasn’t been to Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwyllllatysiliogogogoch.

Tar man sig sedan ner till centrala Bangor blir kontrasten mot stadens vackra omgivningar kraftig. På huvudgatan står varannan lokal tom. Många hus är nedgångna, asfalten är sprucken och fasaderna smutsiga. En sjavig gatumusikant med få tänder kvar i munnen hamrar frenetiskt på sin akustiska gitarr men inte många passerar hans öppna fodral där några enstaka mynt glänser i solen. 

– Klassklyftorna är sjuka i hela Storbritannien, säger Dylan Fernley. Usel politik ända sedan Thatcher. 

»Jag är så glad att vi finns igen och att vi gör det på ett sätt som man kan känna stolthet över.«

Dylan Fernley är en lång och senig man med ett väderbitet ansikte. Han var en av supportrarna som drog i gång Bangor 1876 och han tycks känna de flesta han möter i Bangors centrum. En del kallar honom för Dylan Reggae. På huvudet har han en rastamössa med Jamaicas flagga på. DJ är bara en av hans många titlar (byggnadsarbetare och fritidspolitiker är två andra) och ofta har han använt musiken som politiskt verktyg.

– När jag och min kompis startade vårt DJ-crew var det för att dra in pengar till strejkande gruvarbetare, säger han. Jag var med i Labour förut, men de kastade ut mig. Lika bra. Det finns inte mycket socialism kvar där ändå. 

Vid 62 års ålder spelar Dylan fortfarande skivor emellanåt. Reggae förstås, men också ska och northern soul. Det viktigaste är att det svänger.

– Så ser jag på fotbollen också, säger han. När livet är tufft ska fotbollen vara en ventil, en rolig fristad. Den fristaden togs ifrån oss på slutet med Bangor City. Klubben var som en stulen bil på väg mot en krasch.

Dylan skrattar åt sin egen formulering, ett bullrigt och innerligt skratt. Sedan styr han stegen till restaurangen Bwyd Da som på kymriska betyder »god mat«. Personalen består till stor del av tidigare missbrukare som försöker hitta tillbaka till fungerande liv. Vid bordet närmast ingången sitter Dylan Reggaes supporterkompis Pete Jones och säljer sitt nya fanzine om fotbollen i Bangor.

– Fast egentligen säljer jag det inte, säger Pete. Man tar ett exemplar bara och om man vill kan man lägga en slant i burken här.

Pengarna som ligger i burken bredvid fanzinehögen går till en organisation i staden som jobbar mot psykisk ohälsa. Pete, en pensionerad sjuksköterska som målar tavlor på fritiden, uppskattar att han har lagt »några månader« på att färdigställa tidningen. 

– Det var det värt, säger han. Dels känns det viktigt att visa att Bangor har en stolt fotbollshistoria, dels blir fanzinet en del av något nytt och positivt efter alla mörka år.

»En sliten gammal kuststad som kämpar på. Mycket droger och skit. Klart de behöver ett fotbollslag.«

Pete och Dylan tillhörde båda den grupp av supportrar som i protest slutade att gå på matcherna när Bangor Citys ägare drev klubben mot avgrunden. Båda var också med i bildandet av den nya klubben och att den sportsliga nivån inledningsvis var lägsta möjliga spelade mindre roll.

– För första gången på länge blev fotboll kul igen, säger Pete. Första matchen som Bangor 1876 spelade var ett träningsmöte med FC United i Manchester, som ju också bildades av supportrar. 

– En oförglömlig dag, säger Dylan. Trots att vi förlorade med 12–1.

– Vi gjorde sista målet i alla fall, säger Pete.

Dylan skrattar:

– Och helvete vad vi firade!

 

Sedan dess har de även fått fira två serieuppflyttningar. Men om det ska bli ännu en i vår, upp till Wales nästa högsta division, har Bangor inte råd med fler poängförluster. Laget ligger tvåa just nu. De tar sig förbi ligaledaren Rhyl om de vinner sina fyra återstående matcher, men bakom Bangor skuggar också Denbigh Town som har tre matcher färre spelade.

– Först och främst ska vi slå Rhyl i morgon, säger Pete. Men för mig står faktiskt inte allt och faller med en uppflyttning. Jag är så glad att vi finns igen och att vi gör det på ett sätt som man kan känna stolthet över. 

– Fan vad bra sagt, Pete, säger Dylan och berättar att han ansvarar för bortainsläppet vid arenan i morgondagens match.

Pete fortsätter:

– Spelare, ledare, alla som hjälper till – det är ideellt arbete för hela slanten. Vi vill förstås se vårt lag vinna, och särskilt mot Rhyl. Men det viktigaste är att vi lever igen. Vi finns inte bara, vi lever.

– Bangor! ropar Dylan med en röst så stark att flera restauranggäster rycker till.

När jag ber dem definiera rivaliteten med Rhyl säger Dylan först att konkurrenten maskar och filmar mycket, något han aldrig påstår sig ha sett sitt lag göra. Pete landar i ett större resonemang som går ut på att han egentligen inte vill Rhyl något ont. 

– Jag njöt inte när deras gamla klubb gick under i pandemin. Och jag blev glad när deras supportrar startade en ny. Invånarna i Rhyl förtjänar precis som vi en fungerande fotbollsklubb. Att vi alltid vill besegra dem är en annan sak.

– Fan vad bra sagt, Pete, säger Dylan. Rhyl är en depraverad stad, ännu mer än Bangor egentligen. En sliten gammal kuststad som kämpar på. Mycket droger och skit. Klart de behöver ett fotbollslag.

Med bil tar det bara en knapp timme att åka från Bangor till Rhyl. Fortsätter man en timme till åt nordöst hamnar man i Liverpool, som har mängder av anhängare i norra Wales.

– Därför respekterar jag dem i Rhyl som orkar engagera sig i den lokala fotbollen, säger Pete. Wrexham med sina rika Hollywoodägare ligger ju också nära och pockar på uppmärksamhet. 

– Det kostar 25 pund att se Wrexham spela nu, säger Dylan. 25 pund för ett lag i engelska femman – come on! 

»De är väl rädda att det ska balla ur med tanke på vad som hände sist.«

Dylan Reggae drar på sig mössan igen och ursäktar sig. Han måste iväg och träffa en kompis, men säger att han gärna vill ta en öl senare. 

– I vilket fall som helst ses vi på matchen i morgon.

– Det gör vi, säger Pete. Lär bli åka av.

– Separerade supportrar hörde jag, säger Dylan. Vilket trams. Men de är väl rädda att det ska balla ur med tanke på vad som hände sist. Hej med er!

 

Kvällen före matchen försöker jag komma i kontakt med Bangors spelare och tränare. Alla duckar intervju. Ett lag i walesiska tredjedivisionen som tränar en gång i veckan kör alltså silenzio stampa. Skälet till det går att hitta i lagens seriemöte i höstas.

När lagen möttes den gången fick matchen rubriker långt utanför Wales. Inte för att Bangor vann, utan för slagsmålet som bröt ut i slutet. Fem spelare plus Rhyls tränare visades ut, ytterligare två röda kort delades ut i efterhand och en särskilt våldsam mittfältare i Rhyl hamnade i rätten. 

– Jag var ensam reporter på matchen, säger journalisten Dave Jones. Den var faktiskt riktigt bra fram till att spelarna skämde ut sig. Bänkarna och ledarna var också med i bråket. En del tycker att sådant är festligt och hoppas säkert att det ska bli minst lika galet nu. Inte jag. Jag vill bara att fotbollen i norra Wales ska må bra.

Månaderna efter skandalmatchen höll sig båda lagen kvar i toppen, men till returmötet i Bangor i februari meddelade hemmalaget att gästande supportrar inte var välkomna. De hänvisade till samtal med den lokala polisen och förklarade att säkerheten på arenan inte kunde garanteras. Det lät egentligen rätt rimligt. Nya Bangor hade inte ens en arena utan hyrde in sig på en fotbollsplan vid stadens universitet. Rhyl slog likväl bakut. Aldrig att en supporterdriven klubb tänkte komma till en så viktig match utan bortafölje. Dessutom var det ju spelarna, inte publiken, som misskött sig förra gången.

– Bangor försökte skaffa sig en sportslig fördel genom att porta våra fans, säger Adam Roche, Rhyls ideellt arbetande klubbchef. Det kändes orättvist så jag protesterade till ligan. Men frågan var också principiellt viktig. Vi har inte flest fans, men de är hängivna och lojala. Utan dem är fotboll bara fotboll.

Efter viss förvirring och tjafs på sociala medier sköts matchen till slut upp. Ny speldag: påskafton. Mötet skulle då istället avgöras på Nantporth Stadium, där gamla Bangor City hade hållit till. Avsparken bestämdes till 12.30 för att hålla nere publikens promillehalt så mycket som möjligt. Lagens supportrar skulle hållas åtskilda och enbart släppas in om de köpt biljetter i förväg. Dessutom togs beslutet att inte ha någon alkoholförsäljning på arenan.

Sedan var det bara att hålla tummarna.

 

Lördag morgon i Rhyl. Påskafton. Matchdag. 

– Dricker ni jägerbomber, era jävlar?

Strax efter klockan nio samlas en grupp Rhylsupportrar vid stadens rugbyklubb för att äta frukost. Om två timmar ska de sätta sig i en buss med destination Bangor. 

Mest handlar det egentligen om att dricka frukost. Vid bordet bredvid vårt sitter några yngre fans och blandar öl med Jägermeister. Hos oss går det lugnare till. Will Kearsley (ordförande i supporterklubben) och Michael Hughes (sekreterare) hinkar visserligen också bärs, men de har också var sin tallrik framför sig. På dessa ligger ett närmast parodiskt brittiskt morgonmål: korvar, bacon, stekta ägg och vita bönor i tomatsås. 

– Jag tror att vi kan bli så många som 350 personer i bortaföljet i dag, säger Will. Det är fler än vad många lag i högstaligan har på matcherna totalt.

De är tydligt nervösa inför matchen. Någon har hört att båda linjedomarna är från Bangor och dessutom är Rhyls lagkapten på semester.

– Väldigt olägligt att »Captain Fantastic« är borta nu, säger Michael. Men det var planerat sedan länge. Matchen skulle ju egentligen ha spelats i februari.

Samtalet glider in på höstens drabbning. Michael Hughes menar att bilden av att enbart spelarna bråkade inte riktigt stämmer. I matchen på Rhyls arena stod supportrar till bägge lagen blandade. Michael och hans kompisar hängde som vanligt på en terrass i anslutning till en bar bakom det ena målet.

– Det var inga slagsmål, men verbala attacker och en hetsig stämning. Och det som verkligen fick det att tända till var när någon kastade en öl på Bangorfansen nedanför oss. Efter det stängde baren direkt.

Will Kearsley reser sig upp och rotar i sina fickor.

– Nu måste jag göra det jag hatar mest, säger han.

»Man kommer nära spelarna, man är med sina vänner, man dricker öl.«

Så går han runt i lokalen och ber sina supportrarvänner om 15 pund var. Det är avgiften för bussresa och biljett. När han kommer tillbaka till bordet ger han ifrån sig en lång suck.

– 15 är för mycket egentligen, säger han. Många i Rhyl har inte råd med det. Men vad ska jag göra? Busshyran är 780 pund och bensinen svindyr. 

Under den tio minuter långa promenaden till bussen berättar Will att han hade stora problem med att ens få tag på ett fordon. Flera bussbolag nekade honom.

– De ville inte ta i oss efter det som hände i senaste matchen mot Bangor. Jag betalade flera bolag, men de bara skickade tillbaka pengarna. »Fuck off, we don’t want you.« Jag menar, vad tror de ska hända? Det är inte som att vi ska …

Han avbryts av en kvinnlig supporterbekant som buffar honom i sidan. I handen har hon ett plastglas fyllt med en aprikosfärgad dryck.

– Finns det toalett på bussen? frågar hon.

Will nickar.

– Bra. För jag kommer att behöva spy.

 

Jag tar plats i bussen på sätet bredvid Michael Hughes. Han knäcker ännu en öl men har en lugn och vänlig framtoning. Han skojar om att man skulle kunna anklaga honom för att vara en »glory hunter«. När han började följa Rhyl, 2008, var laget walesiska mästare. Efter det har större delen av hans supporterskap präglats av uråkningar och finansiellt kaos.

– Men nu är det roligt igen, säger Michael. Spelarna får inget betalt utan kämpar för att de verkligen bryr sig om Rhyl. Jag älskar att sjunga fram dem.

– Det är inte som i Liverpool, hörs från sätet bakom.

Där sitter en man med flera Liverpool FC-tatueringar. Han presenterar sig som Alan, talar kraftig scousedialekt och berättar att han flyttade till Rhyl från Merseyside för fem år sedan.

– För att starta ett nytt liv, säger han utan att gå in på detaljer.

När han har råd åker han fortfarande till Liverpool för att se Premier League-laget spela. Men krockar det med en Rhyl-match väljer han walesiska trean.

– Liverpool finns i mitt blod, säger Alan. Men jag känner mig inte hemma på Anfield längre. Förutom att det kostar skjortan är det ingen som hälsar när man är där. Det här är mycket bättre. Man kommer nära spelarna, man är med sina vänner, man dricker öl.

– Man hatar Bangor, säger Michael och skrattar.

»De kastar sig i supportrarnas famnar, fler spelare ansluter och snart blir trycket större än vad publikräcket klarar av.«

Vi kör förbi kyrkor, slott och till synes ändlösa ängar med får. När bergsområdet Snowdonia tornar upp sig betyder det att Bangor är nära, och då är det Liverpool-Alan som tar ton i nidramsorna.

– What do we think of Bangor? ropar han.

– Shit! svarar resten av bussen.

– What do we think of shit?

– Bangor!

– Thank you.

– That’s alright!

Sångerna ekar i bussen ända tills Michael Hughes skriker att startelvan har kommit.

– Håll käften allihop, säger Alan. Michael har elvan.

I tur och ordning läser Michael upp namnen på Rhylspelarna som alla hoppas ska befästa serieledningen om några timmar. 

– Och i anfallet, säger Michael, nummer tio: Kieran »He will smash you everywhere you go« Ellis!

Jubel i bussen.  Och sedan är vi framme.

 

Det står 1–1 i paus. Spelarna linkar mot omklädningsrummen efter en stundtals brutal halvlek och Rhyls ledare muttrar om mynten och burkarna som kastats mot dem från Bangorklacken. En publikvärd kommer fram och meddelar nöjt att de stoppat all burkförsäljning i kiosken.

– Så nu ska det nog ordna sig.

Andra halvlek blir också lugnare. Kanske inte så mycket på grund av den stoppade burkförsäljningen som för att Bangors vildare supportrar byter plats, från huvudläktaren till kortsidan bakom målet mot vilket deras lag anfaller efter paus. Genom den manövern kommer de längre bort både från Rhyls bänk och motståndarfansen på andra kortsidan. 

Efter en timmes spel blir stämningen även lojare på planen. Mest för att de inte alldeles vältränade spelarna verkar helt slutkörda efter alla löpningar och tacklingar i första halvlek. Rhyl verkar nöjda med poängen och sparkar iväg bollen så fort den närmar sig deras straffområde. Bangors tränare Michael Johnston försöker få sina uttröttade kämpar att fokusera på passningsspelet.

– Håll bolljäveln i gång! skriker han och gestikulerar mot Les »The Truck« Davies att lämna sin mittbacksplats för att sätta extra tryck på bortalaget.

The Truck vinner fortfarande alla nickdueller och fem minuter före full tid kommer läget. Han når högst på en hörna och bakom målet suger supportrarna in luft, som för att förbereda sig för ett kollektivt målvrål. Nicken smiter utanför stolpen. Men medan det fortfarande suckas över den brända chansen bryter hemmalaget Rhyls uppspel. Högeryttern Liam Morris skjuter ett skott som ser ofarligt ut, men Bangors skytteligaledare Corrig McGonigle får en fot på den och Rhyls målvakt hinner inte reagera på styrningen.

När bollen går i nät rusar både målskytten och The Truck över kortlinjen. De kastar sig i supportrarnas famnar, fler spelare ansluter och snart blir trycket större än vad publikräcket klarar av. När det ger vika faller såväl spelare som åskådare till marken i en stor, lycklig hög. 

 

Domaren skiter i att räcket är sönder. Efter att ha kollat att ingen verkar ha skadats allvarligt vinkar han irriterat till Bangorspelarna att återvända till sin egen planhalva. Därefter blåser han i gång matchen igen och sex minuter senare visslar han för sista gången.

2–1 till Bangor.

– Bangor! skriker någon till alla och ingen och jag känner genast igen Dylan Reggaes starka röst.

Han har samma Jamaicamössa på sig som i går och ser alldeles salig ut när han småspringer fram för att krama sin favoritspelare. Och The Truck låter sig gärna omfamnas. Sedan skrattar han medan Dylan babblar upprymt och osammanhängande:

– The Truck, man. Yeah. Super Truck! Yeah, yeah, yeah. Brilliant, man. Bangor!

Rhyls slagna supportrar leds snabbt till sin buss av några ordningsvakter. Michael Hughes ringer och säger att jag måste skynda mig om jag vill åka med. Jag tackar honom för i dag och svarar att jag vill stanna kvar och prata med vinnarna. 

Inte för att det ger så mycket. Jag snackar med The Truck i några minuter, men han är så segerrusig att det inte blir mycket till samtal. Sex gånger säger han att han är »over the moon« och det mest intressanta jag får ur honom är att han tänker fira genom att ta med sina barn till ett minidisko på en camping utanför Bangor.

Dylan Reggae hänger över min axel och hyllar den intetsägande intervjun när den är klar.

– Great chat. Just brilliant, man. The Truck! Wow.

En bit bort står Bangors tränare Michael Johnston. Han är mer sansad och ber om ursäkt för att han inte ställde upp på intervju dagen före.

– Jag fick flera förfrågningar, säger han. Men jag kom överens med Rhyls tränare att ligga lågt. Du såg hur stämningen var i första halvlek. Det här mötet behövde knappast mer hets.

»En sådan här dag ifrågasätter man inte allt slit.«

Michael Johnston är egentligen spelande tränare, men hoppar numera bara in i nödfall. En gång i tiden spelade han för Wales U19-landslag och var en lovande back i Tranmere Rovers. Han har också blivit walesisk mästare med Bangor City och har lett den nya klubben sedan starten i femman för fyra år sedan. I veckorna jobbar han som mellanstadielärare i Liverpool. Tränaruppdraget ger honom inte en pence.

– Det är främst för supportrarnas skull jag lägger ner så mycket tid och energi på laget, säger Johnston. Och en sådan här dag ifrågasätter man inte allt slit.

Han är en välutbildad coach vars ambitioner inte alltid stämmer överens med spelarna. 

– Balansen är svår ibland, medger han. Spelarna har fotbollen som hobby, samtidigt som jag vill att vi ska utvecklas och ta fotbollen seriöst. Nu måste jag till exempel vara tråkig och påminna om att vi har tre superviktiga matcher kvar. De måste vinnas om vi vill gå upp.

 

Men Michael Johnston tänker inte vara tråkig riktigt än. Nästa träning är inte förrän om tre dagar. Påskaftonen är fortfarande ung, solen skiner över Bangor och i omklädningsrummet spelar vinnarna trance på högsta volym. Dunkandet hörs ända ut till gången bredvid huvudläktaren där Dylan Reggae tar några danssteg för sig själv. 

Det här är egentligen inte hans musik. Men av någon anledning verkar den ändå låta bra just nu.