När Janne Andersson i mars fick ett livesänt utbrott på Bojan Djordjic handlade den efterföljande debatten om alltifrån eventuell smygrasism till expertkommentatorns roll. Få tog fasta på grunden till konflikten: om Jesper Karlsson borde ha fått spela mer.
Men en tidning var på tårna. Hallands Nyheters Mikael Martinsson skrev samma kväll en krönika med rubriken »Janne gjorde bort sig och det är synd om Jesper Karlsson«. Krönikören beklagade Karlssons sparsmakade speltid och befarade att ännu en falkenbergare nu riskerade att komma på kant med landslaget på grund av onödig prestige. Han refererade till Pär Zetterberg: »Där var det också många som ville ha in Zetterberg men ledningen stod emot.«
– Jo, jag såg det där men jag vet ärligt talat inte, säger Pär Zetterberg.
Han sitter på Stålboms konditori i uppväxtstaden Falkenberg. Jämförelsen haltar, menar han.
– Jag känner ju Jesper Karlsson jätteväl. Världens snällaste kille som inte vill annat än att spela i landslaget. Så blev han indragen i detta, helt oskyldig till situationen.
Jag frågar om detsamma inte gällde honom på hans tid.
– Nä du, så vuxen har jag blivit att jag inser att jag också hade skuld till det som hände.
»Han kom som ett yrväder en aprilafton …« Inledningen på Hemsöborna hade kunnat handla om Pär Zetterberg, med undantag för att det var en majdag som förbundskapten Tommy Svensson presenterade truppen för landskamperna mot Österrike och Israel våren 1993. Eftersom Zetterberg hade lämnat Sverige bakom sig redan 1987, då han gick från Falkenbergs FF till Anderlechts ungdomsakademi, hade få koll på den centrala mittfältaren. TT:s artikelinledning efter truppresentationen satte ord på det många kände: »Pär Zetterberg – vem är det?«
– Det här var ju före Youtube, före alla livesända matcher, ingen visste något om belgiska ligan, säger Pär Zetterberg.
Tommy Svensson, med ett förflutet som Belgienproffs, hade dock koll på killen som slagit sig in i Anderlechts A-trupp redan två år efter flytten men sedan 1990 ratats av tränare Aad de Mos sedan det uppdagats att Zetterberg hade diabetes. Och framför allt visste förbundskaptenen att Zetterberg hade fått sin revansch som utlånad till Charleroi. 1993 var han belgiska ligans bästa spelare.
– Inom loppet av tio dagar slog vi Anderlecht tre gånger, minns han.
Det var i den vevan assisterande förbundskapten Tord Grip åkte ner och synade mittfältaren.
– Jag hade ingen aning om att han var på plats. Som tur var.
Ett inslag med Zetterberg i Sportspegeln, efter landslagsuttagningen, gav svenskarna mersmak – i mötet med Österrike på Råsunda dröjde det inte länge innan publiken skanderade avbytarens namn.
– Rätt sjukt! Ingen hade ju sett mig spela. Folk var väl nyfikna på mig, jag var en spelartyp som inte var så vanlig i Sverige på den tiden. Det var lite som om jag var nedskickad från himlen.
Han fick ett par minuters inhopp i 1–0-segern mot Österrike och spelade sedan från start mot Israel. Sverige vann den matchen med 5–0 efter ett Zetterberg-mål och hysterin nådde nya höjder.
– Det var reportage efter reportage. Till och med någon artikel i Buster.
Pär Zetterberg summerar den första landslagssamlingen som ett av de stoltaste ögonblicken i karriären. Men också som ett av de mest nervösa.
– Allt var ju annorlunda. Jag var van vid ett spelsystem, hade inte växt upp i den svenska modellen. Det blev en omställning och jag fick försöka lära mig längs vägen.
Under Tommy Svenssons var det inga problem, att Zetterberg missade VM 1994 handlade mest om otur.
– Korsbandet gick och menisken exploderade inne i knäet i ett derby mot Molenbeek i februari -94. Tommy sa att han skulle hålla en plats åt mig i truppen och knappt fyra månader senare stod jag faktiskt på plan igen i belgiska cupfinalen. Fast efter matchen ringde jag till Tommy och sa att jag inte var redo.
Om du hade stått på dig, hade du varit med i VM-bronslaget då?
– Det kan bara Tommy svara på men chansen är stor. Fast jag ville inte åka i den konditionen jag var för att möta de bästa i världen och riskera att bli orsaken till att Sverige inte presterade.
Landslagscomebacken skedde först i mars 1995. Därefter följde de mest lyckosamma åren för Zetterberg i landslagströjan – men också de minst framgångsrika för landslaget under decenniet. Först missade Sverige EM 1996 och sedan även VM 1998. Trots att Zetterberg i det kvalet svarade för »Miraklet i Minsk« – en avgörande frispark i 85:e minuten.
Därför var det med tillförsikt som Zetterberg såg fram emot EM 2000 – på hemmaplan i Belgien. Särskilt som han 1997 utsetts till Sveriges bästa spelare och tilldelats Guldskon.
Redan vid första samlingen under nya förbundskaptenen Tommy Söderberg anades bekymmer. På träningen i Villalonga, inför mötet med Spanien i mars 1998, delade Söderberg pedagogiskt ut västar och lotsade spelare runt planen som konor för att visa önskvärda löpvägar. Historierna om hur Zetterberg reagerade – som fostrats i en tradition där han som utpräglad nummer tio själv skulle finna kreativa lösningar – är många. Som att han på skoj ska ha frågat Söderberg: »Ska jag ha den här västen i handen under matchen också?« Eller att han ska ha vänt sig ut mot fotografen Tommy Holl och undrat: »Förstår du något av det här? Jag gör det inte.«
Tiden som följde blev än värre. Zetterberg skulle ha spelat mot England på Råsunda i september 1998, men efter en insulinchock strax före avspark tvingades han avstå – och ersättaren Andreas Andersson satte ett mål i matchen. Månaden därpå petades Zetterberg i startelvan mot Bulgarien, då ett mittfält med offensiva Fredrik Ljungberg balanserades upp med slitvargarna Johan Mjällby, Stefan Schwarz och Håkan Mild.
Under en längre konvalescens – knäet gick sönder ännu en gång – fick Zetterberg tid att tänka. Och för att uttala sig i pressen om känslan för landslaget. Till Svenska Dagbladet sa han: »Tommy Söderberg har sin filosofi och det är ju rätt klart att jag inte ingår i den. Då är det bättre jag inriktar mig på klubblaget. Jag opererades den 23 november i fjol, första gången han hörde av sig var i januari. Det är två månader och så får man höra att han ringt till Fredrik Ljungberg var och varannan dag.«
Allt briserade i september 1999 då Zetterberg togs ut för möten med Bulgarien och Luxemburg. I första matchen fick han ingen speltid – trots att Råsundapubliken på nytt skanderade hans namn. Inför andra matchen avslöjade Glenn Hysén, då bisittare för TV3, ett replikskifte han haft med Zetterberg vid sista träningen:
»Hoppas du får spela i morgon!« hade Hysén sagt.
»Då ska väl alla bli utvisade först«, hade Zetterberg svarat.
Speltid fick han – fast bara i andra halvlek sedan den ryggskadade Magnus Svensson inte kunde gå upprätt längre. Redan dagen före match hade Zetterberg ringt till pappa Hasse och bett honom köra ner så att de kunde lämna Luxemburg så snart slutsignalen gick. När han hoppade in i passagerarsätet sade han: »Nu är det slut med de här gubbarna, det får räcka så.«
Samtidigt framträdde Söderberg på en presskonferens. När Luxemburgs förbundskapten Paul Phillip undrade varför svensken – vars landslag hade tagit 19 av 21 poäng och var vidare till EM – inte var lycklig svarade Söderberg med ett sårat utspel till den samlade mediakåren: »Jag ska tala fritt ur hjärtat, vi är ledsna om ni tycker att vi tar ut fel spelare, när man är idrottsledare känner man glädje när man får uppskattning. Den uppskattning vi får kommer från spelargruppen … «
Inne på Stålboms, Falkenbergs mest klassiska konditori, påpekar jag att Söderbergs utbrott i Luxemburg ändå har en del gemensamt med Janne Anderssons för några månader sedan. Zetterberg ler:
– Varför Janne reagerade som han gjorde kan han bara svara på själv … och helt ärligt vill jag inte gå in för mycket på varför det blev som det blev för mig på den tiden.
Men om du ändå försöker analysera konflikten …
– … så kan jag säga att vi var tre inblandade: Söderberg, Lagerbäck och jag själv. Och vi gjorde fel alla tre. Jag kan ta på mig min del. Det var dumt av mig att prata med pressen.
Men det är ändå 25 år sedan, ni har väl rett ut det sedan dess?
– Lagerbäck och jag har snackat flera gånger. Men Söderberg har jag inte pratat med.
Varför passade du inte in i landslagets modell?
– Den spelstil jag fostrats i byggde på att alla spelare hade sina uppgifter och min som nummer tio var att ha bollen. Så fort de andra fick bollen skulle den till mig och så fick jag förmedla vidare. Jag var en av några uppspelspunkter på planen. I Anderlecht var det min roll, att göra det jag var bra på.
Du hade väldigt lite boll i landslaget mot vad du var van vid.
– Framför allt fick jag göra mycket av det som jag inte var bra på, täcka ytor och sånt. Det fanns andra som var mycket duktigare där – och då var det ju bättre att de fick spela.
Konflikten kan också summeras på det sättet: du tackade nej till landslaget, tog ditt ansvar och lämnade över platsen till någon som var mer lämpad för uppgiften.
– Så kan man se det. Men vad som hände … nej, det vill jag inte prata om. Det som blev fel var att Tommy, Lasse och jag pratade med journalister istället för varandra. Men skälet till att jag tog beslutet att tacka nej till landslaget var rätt, det står jag fast vid. Även om det gjorde fruktansvärt ont, för jag är så svensk man kan bli.
Hade du passat bättre i dagens landslag?
– Jag var lite före min tid, utvecklingen har gått mot min spelstil och den spelartyp jag var finns det fler av i dag. Numera vill mer eller mindre alla lag vårda bollen och hitta kreativa lösningar på plan. Samtidigt hade jag inte funkat i dag, du måste vara bättre defensivt. Den nya nummer tio är mittbacken, den enda på planen utan direkt press på sig.
Pär Zetterberg slutade spela 2008 och var ett tag scout åt Anderlecht men lämnade sedan klubben helt för att vara med och driva Västerhavsskolan i Falkenberg, där han ansvarade för fotbollsutbildningen. Parallellt satt han i Falkenbergs FF:s styrelse – fram tills det skar sig.
– Vi hade olika syn på vissa saker.
2018 anställdes han på nytt av Anderlecht där han tog plats i den sportsliga ledningen – men det varade bara i två år.
– Jag jobbade 78-timmarsveckor och hade ändå inget att säga till om i slutändan.
De senaste två åren har han unnat sig att vara ledig på hemmaplan i Falkenberg, ta dagen som den kommer och spela padel. Det sistnämnda blir det å andra sidan rätt mycket av. I december blev han svensk veteranmästare i sporten.
– Sedan jag slutade spela fotboll har jag letat efter tävlingsmomentet och det har jag hittat här. I andra sporter kan du inte mäta dig med de som är yngre men det kan du i padel. Det handlar om att vara taktisk och stå rätt så att du hinner med. Och det var ju precis det jag var bra på i fotboll.
Det har gått 15 år sedan han flyttade hem till Sverige. Trots det säger han att de 21 åren han hade utomlands har präglat honom så mycket att det fortfarande är svårt att acklimatisera sig till hemlandet. Främst handlar det om mentaliteten.
– Om du tycker något är fel utomlands så säger du det, men det går inte i Sverige. Svenskar tar väldigt illa vid sig om man kommer med en annan åsikt. Säger någon att han vill gå till vänster kan du utomlands säga »jag vill gå till höger« och göra det. Men här hemma ska alla enas om vilket håll man ska åt innan man ens börjar gå. Det är på gott och ont förstås.
Pär Zetterberg ler. Möjligen medveten om att det låter som om han fortfarande talar om sin egen landslagskarriär, den som aldrig blev riktigt så vacker som den kunde ha blivit.