Idrottsplats till salu

Mäklaren Felix Lindström står med prospekt i handen och svarar på frågor från potentiella köpare. Var ligger närmaste skola? Finns fiber? Så börjar han berätta om »objektet«:

– Gammal stomme från 30-talet, putsad. Och så har vi vattenburen värme från elpannan i källaren. Solceller på taket, men det finns plats för fler.

Han betraktar fastigheten: rött hus på 230 kvadrat i direkt anslutning till en stor oklippt gräsyta och en väl tilltagen grusparkering. Totalt 15 000 kvadratmeter mark mitt i byn Värestorp, norr om Kristianstad, för det attraktiva utgångspriset 640 000 kronor.

– Hur stor är planen? undrar en av intressenterna.

– 103 gånger 63 meter, jag har mätt upp den själv, svarar mäklaren.

Skånegårdars annons på Hemnet trycker på »möjligheten att förvärva en egen fotbollsplan och ett klubbhus med stor utvecklingspotential«. Felix Lindström tar vid där mäklartexten slutar genom att stolt visa upp »de unika miljöerna«. Han guidar in ett ungt tyskt par i bortalagets omklädningsrum, vidare till duscharna och de rinnande toaletterna innan han knackar i väggen och säger:

– Denna är bärande. Vill man öppna upp och få ljus och öppen planlösning krävs snickare. Och det är fullt möjligt, förstås.

»Fotbollsmålen därute, och de två busskurerna som har använts som avbytarbås, ingår inte.«

Hemmalagets omklädningsrum är mer ombonat. Mäklaren har valt att inte städa undan för mycket, »för att bevara känslan«. Därför står oputsade fotbollsskor kvar på en hylla (»de ingår i priset«), därför hänger telefonnumren till andra idrottsplatser kvar på kansliväggen som ett minne av tiden då resultat ringdes in, och därför är papperskorgen på toaletten inte tömd – överst ligger några förbrukade snusprillor samt en urkramad Dubbeldusch. På massagebänken mitt i rummet tronar denna typ av mäklarvisningars variant på coffee table-litteratur: Försvarsspel: markeringsförsvar, zonförsvar och en dribbling som sista man – Svenska fotbollförbundets utgåva från 1999 med Andreas Hermansson iklädd IFK Göteborgs matchställ på omslaget.

– Fotbollsmålen därute, och de två busskurerna som har använts som avbytarbås, ingår inte, informerar Felix Lindström. De ska till den andra anläggningen.

För en sådan finns. När Hjärsås IF och Värestorp/Immeln Goif slog sig samman år 2000 spelade de i diplomatisk anda vårsäsong på ena idrottsplatsen, höstsäsong på den andra. Sedan ett antal år tillbaka huserar dock herrlaget heltid på Hjärsås IP, fem kilometer bort. Senast det spelades tävlingsfotboll i Värestorp var när damlaget höll igång, innan pandemin tvingade dem att lägga ner.

Inför mäklarvisningen berättade klubbordföranden Kjell-Inge Malm att styrelsen tidigt insåg att det var ekonomisk idioti att behålla två anläggningar när knappt en behövs.

– Vi har egentligen inte underlag för att ha fotboll alls. De senaste åren har vi fyllt laget med folk från Kristianstad. Och så har vi barn och unga, men de är inte fler än 25 stycken, spridda över åldrarna 5–13 år. Det blir inte mycket till verksamhet.

Ordförande Malm meddelade också att han inte hade några vida förhoppningar om försäljningen.

– Själva marken har inget större värde, det är en grusbacke med pålagt jordlager.

Skånegårdars Felix Lindström är bättre på att se potential. När han leder intressenterna vidare upp till klubbstugans övervåning visar han väggarna som dekorerats med vimplar från motståndare genom åren, såsom Båstads Gif, Eriksberg IF och Club Soccer Repentigny Québec Canada. Ett bord skvallrar också om det förflutna: andrapriset i Broby cup 2015, pokalen från Trio-cupen 2009, silvret i Göingecupen 2007 …

– Ingår pokalerna? undrar intressenten Caisa Tornberg Rydsten.

– Tyvärr inte, svarar mäklaren. Men vi kanske kan slänga på en av dem om det blir affär.

Felix Lindström berättar att klubbstugans övervåning är nyare och byggdes till runt 1989.

– Med fantasi och pengar kan detta göras till en lägenhet, och så har man en lägenhet till i omklädningsrummet därnere, föreslår han.

– Jo, så är det ju, säger Caisa Tornberg Rydsten och nickar.

Hon bor i byn, nära idrottsplatsen. Maken fick hon inte med sig till visningen.

– Han har spelat här och sa: »Jag har sett tillräckligt av de omklädningsrummen.«

»Ett tecken på att något som man har tagit för givet håller på att försvinna.«

Fler intressenter är på plats. Rajan Sharma, en möbelhandlare från Malmö, överväger att skapa Sveriges första cricketcenter i byn. Andra funderar på att omvandla klubbstugan till hyreslägenheter. Och det unga tyska paret, som kom först till visningen, har nu tagit plats på bänken längs med långsidan av fotbollsplanen där de drömskt blickar ut över det som skulle kunna bli deras nya hem.

Mäklare Lindström är förvånad över intresset men medger att detta är »ett objekt som sticker ut«. Det är den första idrottsplatsen han säljer.

– Den sista också, hoppas jag. För det är lite tråkigt. Ett tecken på att något som man har tagit för givet håller på att försvinna.

 

När Lars-Åke Lagrell tillträdde som ordförande för Svenska fotbollförbundet 1991 rådde fokus på hur eliten skulle kunna hävda sig internationellt. I bagaget låg VM-fiaskot 1990 och usla publiksiffror i Allsvenskan, framför sig hade man ett viktigt EM på hemmaplan. Men i intervjuer ville Lagrell hellre prata om det positiva med den svenska modellen: att fotboll spelades mest överallt i hela landet.

Till och med när Lagrell 1997 hade landat ett historiskt TV-avtal för eliten, värt 450 miljoner kronor, lyfte han i Svenska Dagbladet fram bredden: »Det är viktigt att distrikten får miljonresurser för att jobba på djupet. Fotboll är en folksport, en billig sport som ger mig anledning att prata om en förening i varje by.« I samma veva anammades formuleringen »En förening i varje by« som hela förbundets paroll. 

»Allra störst har tappet varit utanför de större städerna.«

Det här var en tid när förbundet hade 3 300 medlemsföreningar. Mycket har hänt sedan dess. Enligt den senaste noteringen, i förbundets verksamhetsberättelse från 2021, var antalet medlemmar endast 2 915, vilket innebär ett tapp på 394 föreningar (12 procent). Det under en period då Sveriges befolkningsmängd ökat med 1,5 miljoner människor. Och allra störst har tappet varit utanför de större städerna.

Att svensk fotboll krympte upptäcktes förstås tidigt, inte minst av Lagrell själv som sedan han 2002 blev landshövding i Kronobergs län kom i daglig kontakt med utmaningarna för mindre orter i ett alltmer urbaniserat samhälle. Därför var det logiskt att förbundet 2006 kontaktade Landsbygdskommittén, som hade fått i uppdrag av regeringen att ta fram en nationell strategi för landsbygdsutveckling.

– Fotbollen var det enda idrottsförbund som hörde av sig till oss, så de fick dra lasset för idrottsrörelsen, säger Karl-Erik Nilsson, som då var ordförande i Landsbygdskommittén och senare blev Lagrells arvtagare på förbundet.

 

Hösten 2006 lämnade Nilsson in sitt slutbetänkande till regeringen, med den uppmanande titeln Se landsbygden! Han fortsatte sedan att arbeta med frågan som ordförande i organisationen Hela Sverige ska leva, till vilken förbundet snart anslöt. Hösten 2007 gick det verkliga startskottet för samarbetet när förbundet bjöd in till rikskonferens för att diskutera landsbygd. Allt resulterade i att en styrgrupp tillsattes och strax därefter drog projektet En förening i varje by – fotbollen som landsbygdsutvecklare igång.

Testpilot blev Västergötland. Där hade distriktsordförande Gerhard Sager och kanslichef Staffan Lindmark länge diskuterat problematiken kring att föreningar slogs ihop och blev färre. En som deltog i pilotprojektet var Benny Jansson på Torsö i Vänern. För honom var landsbygden en hjärtefråga. Redan när Lars-Åke Lagrell hade besökt Västergötlands fotbollförbunds årsmöte under tidigt 2000-tal hade Benny Jansson sökt upp förbundsordföranden.

– Jag frågade: »Vad gör ni för landsbygdsfotbollen? Det är svårt att driva anläggningar, svårt att bollas mellan olika kommunala bidrag och svårt att få ihop lag.« Då tittade Lars-Åke på mig och svarade: »Ja, vad har du själv för förslag?«

Eftersom Benny Jansson hade ägnat hela sitt yrkesliv åt ämnet och vid den tiden var sekreterare i Landsbygdskommittén – upptagen med landsbygdsfrågor tillsammans med Karl-Erik Nilsson – hade han en hel del idéer. Redan 1991 hade Benny Jansson insett att Torsö IF:s framtid var hotad, varför man hade slagit ihop klubben med öns bygdegårdsförening till Torsö Bygdegårds & Idrottsförening.

– Det var ju ganska ovanligt, säger Benny Jansson. Men också naturligt eftersom det på små orter inte alltid är rimligt att ha många föreningar som tar ut varandra. Då är det bättre att göra en förening till allas samlingspunkt. Det kan vara för fotboll, men det kan också vara för hembygdsfrågor.

 

Fotbollens roll som bygdeutvecklare blev ett av de tre områden som förbundsprojektet En förening i varje by fokuserade på. De övriga var »utveckling av landsbygdsföreningarnas egna fotbollsanläggningar« och »flexiblare tävlingsformer som anpassas till landsbygdens villkor«.

Gemensamt för alla områden var behovet av ökad kunskap. Dels hos föreningarna själva, inte minst rörande deras roll och hur de sökte pengar för att leva upp till den, dels hos myndigheter och kommuner som hade en tendens att förbise föreningar när det gällde bidrag tänkta att stärka bygden. Benny Jansson besökte varenda länsstyrelse för att undervisa i värdet med levande fotbollsklubbar.

»Att landsbygden försåg eliten med bra spelare var ett viktigt argument för oss.«

Ett föredöme på bygdeutveckling fanns att hämta i den arbetsgrupp som formerades runt projektet. Östergötlands representant Anders Bengtsson kunde berätta om sitt Grytgöls IK, som utöver fotbollsverksamheten bland annat drev folkpark, Folkets hus, simskola och hockeyrink. Och så arrangerade de sedan 1942 karnevalen Polustus i samband med byns midsommarfirande som lockade människor från när och fjärran.

– Det bor 500 invånare i Grytgöl, men föreningen har 900 medlemmar, berättar Anders Bengtsson. Man brukar säga att en anledning är att byn saknar kyrka, så det har inte funnits någon annan samlingsplats, men jag vet inte.

Helt säker är han i varje fall på att föreningen sätter helheten före de olika personernas specialintressen – oavsett om dessa är fotboll, skidåkning eller karneval. 

– Det är skillnad på att vara ett bra fotbollslag och en framgångsrik förening, säger han.

Många har fascinerats av föreningens framgångar på området. Under en period bokades Anders Bengtsson in till 25–30 inspirationsföreläsningar per år. Och när elittränaren Andreas Alm en gång kom på besök för att uppleva klubben med egna ögon avslutade han visiten med konstaterandet: »Ni är inte en förening, ni är en sekt.« Klubbens ordförande svarade: »Ja, om en sekt är demokratisk, har de rätta värderingarna och vill jobba för en bys och dess invånares positiva utveckling, så får du kalla oss vad du vill.«

 

Det har gått mer än 15 år sedan En förening i varje by drog igång, och elva år sedan projektet lades ner för att övergå »till reguljär verksamhet inom förbundet«. 13 av 24 distrikt hann engagera sig. 

Slutsatserna i den rapport som förbundet publicerade 2011 pekade på ett lyckat projekt. »Det har tänkts många positiva tankar och nya idéer har fötts«, konstaterade konsulten. Nordvärmlands FF:s övertagande av Ambjörbys lanthandel lyftes fram, liksom ett antal föreningar i västmanländska Medåker som hade gått ihop för att skapa en levande landsbygd med den innovativa kombinationen fotboll, skidskytte, boule, innebandy, motionsspår och grillplats. Även Benny Janssons Torsö Bygdegårds & Idrottsförening var ett gott exempel; efter att inte ha fått ihop tillräckligt med spelare under flera års tid hade klubben ute på ön med ynka 600 invånare plötsligt ett A-lag i seriespel igen.

»Mest landsbygdsexotism återfanns i Viktor Claesson från Värnamo, en kommun med närmare 35 000 invånare.«

Men rapporten tryckte också på att urbaniseringen skulle fortsätta, med konsekvensen att storstädernas anläggningsbrist skulle bli än mer skriande medan landsbygden riskerade att stå där med sina fina, men outnyttjade, idrottsplatser då ingen längre bodde kvar. Enligt rapporten en fara även för eliten eftersom »de allra flesta landslagsspelare kommer från landsbygdsföreningar«.

För så hade det ju alltid varit. Det räckte med att titta på några landslagsspelares smeknamn genom tiderna – alltifrån Stig »Vittjärv« Sundqvist och Gösta »Knivsta« Sandberg till Roland »Lyckebyexpressen« Sandberg och Patrik »Bjärred« Andersson – för att inse att bred bas hade skapat spetsig topp. Inför EM 2000 tog Expressen upp ämnet genom noteringen att bara två spelare i truppen hade inlett sina karriärer i allsvenska klubbar – Marcus Allbäck (Örgryte IS) och Fredrik Ljungberg (Halmstads BK) – och att »resten är landsortsgrabbar eller från kvartersgäng i storstäderna«. Förbundskaptenen Tommy Söderberg konstaterade: »Det här är grundtanken som vi har, som Lars-Åke Lagrell brukar säga: ›Vi ska ha en förening i varje by.‹«

Tiderna har förändrats. När Sverige mötte Slovenien i Nations League i höstas bestod startelvan av sju spelare från de tre storstäderna (fem från Stockholm och en vardera från Malmö och Göteborg), medan tre kom från Västerås, Norrköping och Sundsvall. Mest landsbygdsexotism återfanns i Viktor Claesson från Värnamo, en kommun med närmare 35 000 invånare.  Spelarnas moderklubbar var till övervägande del föreningar som är mer eller mindre etablerade i eliten: Malmö FF, Brommapojkarna, Västra Frölunda, Vasalund, Gif Sundsvall, IK Sleipner och IFK Värnamo. Stack ut gjorde Robin Quaison från Järva Kista FK och Victor Nilsson Lindelöf från IK Franke – men den förstnämnda gick till AIK redan som sjuåring och den sistnämnda anslöt till Västerås SK i tidiga tonåren.

– Att landsbygden försåg eliten med bra spelare var ett viktigt argument för oss när vi arbetade med detta, men det ser kanske annorlunda ut i dag, säger Benny Jansson.

»Jag hoppas innerligt att det inte blir så många fler annonser om idrottsplatser som är till salu i framtiden.«

Förbundsordföranden Karl-Erik Nilsson är å sin sida inte förvånad över att landslaget numera fylls med storstadstalang.

– Sverige var en tid det land i Europa med störst demografisk förflyttning. Dels har våra storstäder växt, dels har det varit stora regionala omflyttningar där folk har flyttat till de större städerna inom sin region. Så små orter har fått det ännu tuffare än tidigare. 

Det syns i statistiken. På 15 år har antalet seniorlag som deltagit i seriespel i landsortstäta Småland sjunkit från 443 till 356, och åt samma håll pekar trenden i alla distrikt som främst består av föreningar från mindre orter. Desto större skäl att uppmuntra landsbygdsfotboll, menar Karl-Erik Nilsson.

– När all service har försvunnit från en by, när skolan lagt ner och när lanthandeln har slagit igen är det ofta bara klubben kvar, säger han. Kanske är det viktigaste inte att ha ett lag i seriespel, men försök ändå att hålla föreningen vid liv. Med fotbollsskola, gåfotboll och aktiviteter för bygden.

Han anser att fler borde kika på erfarenheterna från En förening i varje by-projektet. 

– Du blir kanske inte idrottsledare för att du tycker att EU-stöd är det roligaste som finns, men om du orkar engagera dig går det att hitta lösningar.

Som avgående förbundsordförande har Karl-Erik Nilsson fler funderingar i ämnet. Att förbundet de senaste 30 åren har letts av två personer som brunnit för landsbygden har förstås satt sin prägel, även om parollen »En förening i varje by« på senare år har bytts ut mot det vagare »Fotboll åt alla – överallt«. Men Karl-Erik Nilsson tror att landsbygdsfrågan kommer att tas på största allvar även av hans efterträdare.

 – Med all respekt för förbundets glöd så är det hos de enskilda klubbledarna och i distrikten som arbetet måste ske. Jag förstår utmaningen som finns, allt bygger på hur mycket de ideella krafterna i föreningarna orkar. Men jag hoppas innerligt att det inte blir så många fler annonser om idrottsplatser som är till salu i framtiden.

»Det kändes som ett bra sätt att knyta ihop säcken – att börja och sluta med fotboll på samma idrottsplats.«

 

Slutpriset för Värestorps IP landade på 875 000 kronor. Caisa Tornberg Rydsten och maken Robin vann budgivningen och fick tillträde den 1 december. Tanken är att de ska bedriva ridverksamhet med sina islandshästar på marken.

– Det var den stora grusplanen som lockade, den är idealisk som ridbana, säger Robin Rydsten.

Han är född och uppväxt i Värestorp och började som knattespelare i Värestorp/Immeln, innan han tvingades vidare till andra klubbar eftersom byn inte hade några äldre pojklag.

– Men jag kom faktiskt tillbaka och avslutade karriären i Hjärsås/Värestorp som 25-åring. Det kändes som ett bra sätt att knyta ihop säcken – att börja och sluta med fotboll på samma idrottsplats. Fast då visste jag inte att jag skulle köpa den en gång i framtiden.

Vad Robin och Caisa ska göra med klubbstugan och fotbollsplanen vet de inte.

– Stugans ovanvåning är idealisk som festlokal, så den kan man hyra ut. Sedan kanske vi ska ha ställplats för husbilar på sommaren? Och någon tipsade om att arrangera utebio.

Vad har ni fått för reaktioner efter köpet?

– Många i byn är glada att det blir verksamhet här och inte bostäder. Klubben tycker att det känns bra att sälja till något som kan samla människor i bygden. Det är ju i första hand det som fotbollen har gjort i alla år, så det vill vi fortsätta göra.