I nummer 2/2023 intervjuade vi Chelseas målvakt Zećira Mušović om tålamod.
Du har inte varit rädd för att hamna i facket »den ständiga reservmålvakten«?
– Att nöja mig med att vara nummer två har jag inte i mig. Däremot förstår jag att det kan se ut så med tanke på hur lite jag har spelat de senaste åren, både i Chelsea och i landslaget. Det är inte sällan som folk runt mig frågar: »Fan Zećira, nu får du väl ändå söka efter en ny klubb?«
Vad svarar du då?
– Det är inte bara i Chelsea som jag har tvingats ha tålamod. Jag var i Rosengård i åtta säsonger och behövde nog konkurrera med lika många målvakter om att vara tränarnas förstaval. Den röda tråden under de åren var att jag var den som var kvar, alla andra kom och gick. Lite motvind dödar inte mig.
Du har startat i ett dussintal matcher för klubblag och landslag sedan du skrev på för Chelsea i januari 2021, du har inte …
– Jag känner att du har en lite negativ ton i dina frågor. Jag är inte den personen. Varken som fotbollsspelare eller privat. Jag känner alltmer att min mentala styrka är en av mina största tillgångar som målvakt. Min envishet. Oförmågan att ge upp och tycka synd om mig själv.
Vad jag menar är att du hade kunnat flytta och fått betydligt mer speltid, det måste ändå vara det som betyder något när man är 26 år?
– Så klart har det funnits erbjudanden som hade gjort livet enklare. Men jag trivs så bra här, den träningsmiljö jag får i Chelsea är svårslagen och det ingick i min plan att jag behövde ha tålamod när jag flyttade hit. När jag anlände hade de redan två landslagsmålvakter. Mitt mål var att ta andraplatsen efter sex månader, vilket jag gjorde. Sedan skulle jag börja konkurrera med vår förstemålvakt, vilket också har tagit sin tid. Men allt har varit enligt plan, även om det sett körigt ut utifrån.
»Vill jag ha det som jag står i kö för kommer jag att stå i den kön i timmar.«
Ja, vad var det som hände i vintras när du blev förstavalet? Blev du plötsligt så bra att du inte kunde bänkas längre eller tappade dina konkurrenter?
– Plötsligt? Fy fan vad jag har kämpat för det, det var inte bara en slump. Det var inte bara att jag blev lite bättre på att kasta mig till höger eller till vänster. Men visst, saker sattes på sin spets med tanke på att jag satt på ett utgående kontrakt.
Det här låter spännande.
– I vintras blev det aktuellt att fundera över min framtid när andra lag började höra av sig. Chelsea visade tidigt sitt intresse och ville erbjuda mig ett nytt kontrakt. Jag behövde ta ett beslut. Stanna kvar och kämpa eller testa något nytt. Så jag bad om ytterligare ett samtal med Emma [Hayes, Chelseas huvudtränare]. Ett väldigt bra och ärligt samtal som ledde oss in på lösningar.
Vad sade du till henne?
– Att det är svårt att visa upp sig som målvakt när jag tränar med vår målvaktstränare typ hela träningarna. Jag hoppade kanske in och var med på slutet när det var matchspel. Jag bar på en frustration och hon förstod mig. Sedan vårt samtal har vi ändrat på hela träningsupplägget. Det var en stor grej för Emma, men också grymt av henne att hon tog till sig.
Har du bra tålamod även privat?
– Vill jag ha det som jag står i kö för kommer jag att stå i den kön i timmar. Samtidigt är jag en processmänniska, jag vill att det ska vara effektivt. Att bara vänta för väntans skull gör jag inte. Om inte processer är logiska eller rimliga kommer mitt balkantemperament fram, då blir jag tokig.
Hur länge accepterar du att sitta på bänken i landslaget om du fortsätter att vara förstahandsvalet i Chelsea?
– Jag sa tidigare att jag hade en plan när jag flyttade till Chelsea. Med landslaget går det inte att ha en plan. Där kan jag inte kontrollera min egen situation på samma sätt, träningstillfällena och matcherna är så få. Men det jag kan kontrollera är att sköta min utveckling på hemmaplan i Chelsea och hittills har jag gjort det jag kunnat för att sätta mig i en bra situation.
