André Boman om sorglöshet

Känner du dig framfusig?

– Det vet jag inte vad det betyder.

Janne Andersson beskrev dig så under januariturnén och syftade nog på din oblyga spelstil.

– Okej, tack. Jo, jag försöker väl ta för mig på planen och göra det lilla extra. 

Vad kan det lilla extra vara?

– Jag vet inte. Jag kör bara och så blir det som det blir. Jag är inte så smart.

Din tidigare tränare, Joakim Persson, kallade dig en gång för »Varbergs egen bläckfisk«.

– Den har jag hört många gånger. Jag vet inte varför, kanske för att jag har långa ben och får med mig bollen ofta? Är lite »slajmig«, liksom.

Eller för att du är »en av få som kan ligga ner och spela fotboll« och »gör sulfinter liggandes«, enligt Persson.

– Så var det! Några här i Elfsborg har redan nämnt det. Efter den första träningsmatchen mot Bröndby sa Niklas Hult: »Fan Boman, du hatar inte att ligga ner och spela!« Och så skrattade Sebastian Holmén med.

»Jag är dålig på att ta tag i grejer, skjuter gärna på jobbiga beslut.«

Hur reagerade du?

– Jag blev chockad, jag tänkte inte ens på att jag låg ner mycket i den matchen. Jag gjorde det kanske fyra gånger på 60 minuter.

Varför?

– Det är väl min spelstil. Istället för att glidtackla kastar jag mig ner, suger in bollen och tragglar mig förbi. Ofta funkar det faktiskt. Det är lätt att få med sig frisparkar också, motståndarna trampar på en. Sedan är det inte så mycket press på en därnere heller, folk underskattar en.

Hänger den förmågan ihop med att Joakim Persson sällan ville förse dig med ingående taktiska direktiv inför matcher?

– Säkert. Om jag hade någon fråga och han svarade blev det ändå bara som jag kände i stunden sedan. Och ofta blev det rätt bra.

Speglar det din personlighet?

– Det var bra jämfört av dig. Jag tar saker som de kommer. Planera och hålla på är jag inte jättebra på, jag gör vad de andra säger. Vi är några som ska gå och bada bubbelpool nu, det är det inte direkt jag som har bestämt. Jag hänger på och låter andra göra skitgörat.

Bryr du dig inte om hur det blir?

– Jag är inte så brydd av mig. Det är ingen mening att vara det utanför fotbollen ändå.

Var det därför det dröjde över en månad att välja ett tröjnummer i Elfsborg?

– Jag hade så mycket annat att tänka på – fixa lägenhet och komma in i laget och så. Tröjnumret var inte högsta prio, jag är inte så noga med det. Och så är jag dålig på att ta tag i grejer, skjuter gärna på jobbiga beslut.

»Jag blir inte nervös så mycket. Jag var knappt nervös i debuten med Sverige.«

En tidigare lagkamrat till dig har hävdat att du säger »många konstiga och roliga saker«.

– Ibland kanske jag ställer dumma frågor. Om vi testar en ny övning kan det ta tid för mig att fatta. Då får man fråga sina lagkompisar. De skämtar alltid om saker jag gör.

Vad tycker du om det?

– Jag bryr mig inte. Ibland kan det bli för mycket, men allt som oftast är det kul. De uppskattar mig i alla fall, det är inte direkt att de hånar mig.

Kan du minnas ett tillfälle då någon gått för långt?

– Det är inte ofta, så nej. Jag garvar och går vidare. Om jag hade tagit saker mer seriöst hade det inte funkat.

När var du senast nervös?

– Oj … jag blir inte nervös så mycket. Jag var knappt nervös i debuten med Sverige. Klart att det pirrade lite, men absolut inte mycket. Kvalmatcherna med Varberg i höstas? När vi spelade för att hänga kvar? Nej, inte då heller, jag var bara taggad.

Behagligt.

– För några år sedan blev jag väldigt nervös inför matcher, men jag kände att det kan jag inte hålla på och vara hela tiden. Jag spelar ju fotboll för att jag älskar det.

Jobbade du aktivt bort nervositeten?

– Nej, det har bara blivit så med tiden. Det handlar väl om mognad också. Jag har vant mig vid pressen och har mer självförtroende, är inte rädd för att göra bort mig. På planen är jag bara fokuserad, där kan man inte springa runt och vara vare sig nervös eller obrydd.