Under vinjetten Fotbollskultur recenserar vi böcker, filmer och dokumentärer om fotboll. Den här texten behandlar dokumentärserien Save Our Beautiful Game med Peter Crouch i huvudrollen.
Dulwich Hamlet är en av många engelska non-league-klubbar som går på knäna. Den spelar sjundedivisionsfotboll på en nedgången arena som blev ännu skröpligare under pandemin, kan knappt betala sina räkningar och är helt beroende av matchdagsintäkter genom biljett- och barförsäljning.
In rider Peter Crouch. Den 42-faldiga landslagsmannen har efter karriären lett en podcast och ett talkshowprogram i BBC, och sommaren 2021 stövlar han in som styrelseledamot i Dulwich Hamlet med ett dokumentärteam i svanståg för att fronta ytterligare en produktion döpt efter honom själv.
»Varför just Dulwich Hamlet?« undrar hans fru Abbey Clancy under en tidig köksscen i parets vita och rymliga villa. »Man kan inte hjälpa alla«, svarar Crouch avväpnande – en intetsägande respons som dels döljer den tänkbara omständigheten att produktionsbolaget ligger bakom det hela, dels vittnar väldigt lite om hans personliga relation till amatörklubben i sydöstra London.
Som vinglig 19-åring tillbringade han några månader där, på lån från Tottenham. Han hann spela sex matcher och göra ett mål för det lag som slutade dyngsist i Englands dåvarande sjättedivision, Isthmian League.
Offside recenserar
Peter Crouch: Save Our Beautiful Game (Discovery+, 2022).
Inledningsvis är det svårt att förstå vad Crouch gör där, hur han ska kunna bidra med något annat än ett leklystet humör.
Under ett möte med klubbledningen meddelar lagets manager att truppen innehåller en spelare. Peter Crouch ser först förfärad ut – bara veckor återstår till säsongspremiären i National League South. Sedan ler han och säger ironiskt: »Hoppas att han är något att ha.« Styrelsegubbarna runt bordet viker sig av skratt och Crouch ställer käften på vid gavel. »Banter« är vad Peter Crouch gör bäst. När han poängterar att han inte är där för att larva sig tar man honom inte riktigt på allvar.
Men så sätter han fart. Crouch agerar lockbete när managern Gavin övertygar spelare att skriva på, han raggar supportrar på stan, ler in i mobilkameror, fixar en ny träningsplan, dealar till sig GPS-västar, anordnar musikevent, häller upp pints till supportrar i arenabaren, ler in i fler mobilkameror, delar ut säsongsbiljetter, tar hand om lagets problemspelare, sprider ordet om gräsrotsfotbollens nära förestående förfall i lokalradio och ler in i ytterligare några mobilkameror.
»Varför skänker Crouch inte bara några av sina hundratals intjänade karriärsmiljoner till Dulwich Hamlet?«
Poserar han eller bryr han sig på riktigt? Tanken är hela tiden närvarande, och egentligen spelar svaret mindre roll. Peter Crouch är ansiktet utåt för dokumentärserien i åtta delar, men de intressantaste stunderna handlar om andra. Den snälle ordföranden Ben som bryr sig för mycket för att sluta, trots att åtagandet tär på hans familjeliv. Managern Gavin som vill hjälpa människor undan missbruk och kriminalitet. Den dalande talangen A.J. som betraktar sitt fotbollsspelande som en verklighetsflykt men märkligt nog beter sig för divigt för att lyckas. Matchdagsvolontären »Tricky« som är säker på att han hade varit död om det inte vore för engagemanget i Dulwich Hamlet.
Inblickarna i deras vardag tycks påverka Peter Crouch. Allt mer går det upp för honom vilken uppoffrande vardagskamp fotbollen är på gräsrotsnivå – för personerna som driver föreningarna, för supportrarna som följer sina lokala lag och för spelarna som trycker i sig en macka mellan heltidsjobb och match.
Låt oss ignorera elefanten i rummet – den ständigt gnagande frågan som aldrig kommenteras: varför skänker Crouch inte bara några av sina hundratals intjänade karriärsmiljoner till Dulwich Hamlet, så skulle klubbens alla bekymmer försvinna på studs? Svaret är sannolikt att det inte hade blivit någon sevärd TV-serie – vilket det nu blev.
I somras lämnade Crouch styrelseuppdraget, och i säsong två hoppas jag att han klampar in i den klubb som han lånades till kort efter den där Dulwichsejouren sommaren 2000: IFK Hässleholm.
Se också:
Orient: Club for a Fiver, (Open Media, 1995)
Guldkornet från de otvättade sportdokumentärernas glansperiod på 90-talet. Tragiskt, komiskt, laddat och rörande om luspanka Leyton Orient och dess galna manager som sparkar spelare i halvtid.
Ted Lasso, (Apple TV+, 2020–)
Den lika soliga som hjärtevärmande TV-serien om en godlynt amerikan som mjukar upp ett kargt och girigt Fotbollsengland är feelgood-tittning i dess mest mångbottnade form.
Bury: Bringing Football Back, (BBC, 2020)
En lite för rapp men underhållande 47-minutare som skildrar hur ett gäng motståndskraftiga supportrar försöker rädda en av Storbritanniens äldsta fotbollsklubbar.
