Håkan Mild kräver mer

Rummet är inte särskilt stort men rymmer ändå en hel del; två träningscyklar, ett par löpband, en våg, ett skrivbord med sekreterare, en liten matta och ett nät för att testa golfsvingar, några vikter och en biodexmaskin som mäter muskelstyrka. Väggarna är tapetserade med signerade bilder på idrottsmän. Bland golfproffs och slalomåkare hänger också en lagbild på Wimbledon FC.

Håkan Mild trampar runt på en av träningscyklarna. Han värmer upp för det stora testet. Han vill ha svar på om han har tränat tillräckligt. Om skadan, som kan stoppa hans möjligheter att få spela i VM, är läkt.

Body Factor i Chertsey är ett modernt tränings- och testcenter. Hit skickar Wimbledon alla sina skadade spelare. Hit kommer också en stor del av den professionella golftourens medlemmar. Närheten till Heathrow är attraktiv, ett fyrtiotal golfproffs bor inom en radie av tjugofem kilometer. Under säsong blir de sextio – engelsmän, australiensare, nya zeeländare och sydafrikaner.

Det är sådant som fysioterapeuten Jonathan Shrewsbury, som jobbat åt det engelska rugbylandslaget men framför allt på den amerikanska och europeiska golftouren, har berättat för Håkan Mild medan han behandlat skadan som Mild fick i matchen mot Stockport den åttonde december.

Håkan Mild vet att Tiger Woods är tourens starkaste spelare utan konkurrens, att Colin Montgomerie aldrig förbereder sig utan går rätt ut och spelar, att Nick Faldo är Montgomeries raka motsats. Håkan Mild uppskattar Jonathan Shrewsburys professionella inställning. Han känner att han är i goda händer.

– Det som duger åt Tiger Woods duger åt mig, säger han halvt på skämt.

Shrewsbury spänner fast Håkan Milds högerlår med kraftiga remmar i biodexmaskinen. Han justerar datorn och säger till Håkan Mild att ta i allt vad han kan.

En gång, två gånger, tre gånger. Håkan Mild grimaserar när han trycker allt vad han kan i sidled.

Samma sak med vänsterbenet, det skadade benet där en nerv ligger i kläm i ljumsken.

Jonathan Shrewsbury tittar på datorskärmen och nickar.

– Fenomenalt. Titta här.

Han visar på två diagram hur stark Håkan Mild är. Hur han har fördubblat kraften i det skadade benet på tre veckor och hur han nästan helt har återställt styrkebalansen mellan benen.

Shrewsbury plockar in Håkan Mild i ett litet rum med en massagebänk. Medan han knådar, vänder och vrider berättar han sedelärande historier från den amerikanska golftouren. Hur han avskydde attityden som gick ut på att visa vem som tjänade mest.

– Jag har en vän som en gång gav mig ett bra mått på vad det är att vara rik.

Håkan Mild ler medan han åker runt som en trasdocka på bänken under Shrewsburys vana händer.

– Det är när du aldrig frågar vad någonting kostar – en bil, ett hus, ett flygplan.

Dit är det långt, även för ett fotbollsproffs i Wimbledon.

 

I bilen, på väg tillbaka till Wimbledon, funderar Håkan Mild på övergången från IFK Göteborg till Wimbledon. Hur den blev en följetong i media, hur reaktionerna blev.

– Folk undrade hur fan jag kunde gå till Wimbledon. De är ju inte bättre än Blåvitt. Nej, det kanske de inte är.

Han säger att IFK Göteborg inte erbjöd ett acceptabelt kontrakt förrän i slutet av säsongen och att telefonen hade börjat ringa långt innan dess. Mellanhänder för norska, engelska, spanska, österrikiska och japanska klubbar hörde av sig. Och två svenska klubbar. En av dem var Elfsborg. Men att flytta inom Sverige var aldrig aktuellt.

Håkan Mild har alltid drömt om att få spela i Premier League.

– Okej, Wimbledon är inte Manchester United. Men det är en början. Jag ser att det finns andra spelare som klarar av att spela i Premier League, varför skulle inte jag göra det? Och jag tror inte att division ett i England är sämre än Allsvenskan. Jag tror inte att det är svårare att komma till Premier League via division ett än att komma från IFK Göteborg. Tvärtom tror jag att de har blicken mer på den egna division ett-serien än på Allsvenskan.

Innan han skrev på pratade Håkan Mild med Lars Lagerbäck som inte tyckte att Wimbledon var en bra lösning.

– Det förbättrade inte mina chanser, sa han. Det var något att tänka på. Men det handlar om mitt liv i sista änden. Jag är 30 år. Vad vill jag? Det låter ju lite långsökt att jag inte skulle komma med till VM för att jag spelar i Wimbledon ett halvår före VM. Skulle jag ha spelat i Allsvenskan hade det blivit sju matcher eller så i april, sedan är det VM. Kommer jag inte med till VM är det för att jag inte är en tillräckligt bra spelare.

– På längre sikt kanske jag blir en sämre spelare i Wimbledon, det kan jag inte svara på nu. Jag tycker inte att det är något problem. Det här är England och jag ville testa det. Jag gillar sättet man spelar fotboll på här.

Det fanns ett längre, mer komplicerat, svar på varför Håkan Mild lämnade IFK Göteborg. Det fick jag några dagar senare.

 

Måndag morgon, en normal vintergrinig måndag i London. Första träningen med laget på nästan två månader. Slut på straffexercisen.

I England tränar en frisk spelare, som platsar i A-truppen, ett par timmar om dagen som mest. I Wimbledon är det träning mellan elva och ett. Skadade spelare ska däremot stå till förfogande mellan nio på morgonen och tre på eftermiddagen.

Wimbledons träningsanläggning, Richmond Field, ligger i utkanten Wimbledon och Putney Commons. Ett elva, tolv fotbollsplaner stort grönt fält. Håkan Mild får reda på att laget, som spelade oavgjort 0-0 mot Gillingham två dagar tidigare, har fått ledigt.

– Dom hade ledigt i går också.

Han mumlar något om »belöning« och ler snett. Det är ingen hemlighet att Håkan Mild aldrig har varit i en klubb där han har varit nöjd med träningsintensiteten. Det är han inte här heller. Han vet att engelsk fotboll innebär många matcher och mindre träning under säsong – men det hjälper inte. Lite hårdare borde de ta i, lite mer borde de träna.

– Det är nog mitt problem. Jag kommer aldrig att kunna vara någonstans där jag anser att det är hundra. Jag kommer inte att komma upp på den nivån, jag är inte så bra själv att jag får spela i de klubbarna.

Nu blir det åtta man som tränar på liten yta – tvåmål med två tillslag. Håkan Mild far runt som en smörklick i en varm stekpanna. »I’m here! I’m here!« När någon blir för stillastående hörs Håkan Milds röst genom hällregnet: »Lose the ball, baby! Lose the ball, baby!«

Efter träningen finns det lunch i klubbrummet. Standardmenyn är två-tre rostade vita brödskivor under ett berg av vita bönor toppat med ost. Ketchup för den som önskar. Håkan Mild avstår. Efter tre månader i London vet han var det finns bättre mat för en professionell fotbollsspelare. Han kör till restaurangen i David Lloyd’s Sport Center, tennisstjärnan Tim Henmans hemmabana och den anläggning där Håkan Mild har tillbringat en stor del av sin träningstid de senaste månaderna. Här ger han det långa svaret till varför han lämnade IFK Göteborg.

Det handlar om att klubben inte har ställt tillräckligt hårda krav på sina spelare, att de gjorde skillnad på folk och folk och att de tillämpade en lönepolicy som belönade fel saker. Och, inte minst, att han inte trodde IFK skulle kunna utmana de bästa de närmaste åren.

Klubbens viktigaste spelare – dess hjärta och lungor, enligt Håkan Mild – uppskattades inte på rätt sätt. De fick inte tillräckligt betalt i förhållande till nyförvärven.

Det handlar inte om låga löner, under senare delen av 90-talet uppskattar Håkan Mild att hans egen lön ökade minst sex gånger i värde. Bara från 1996 till 1998, under åren i spanska Real Sociedad, ökade den fyra gånger. Det handlar istället om hur man värderade spelarna i förhållande till varandra.

Han nämner inga namn, men det är inte svårt att förstå att det bland annat handlar om värvningarna inför säsongen 1998 då klubben efter en andraplats året innan gjorde ett antal panikvärvningar. Spelare som Joakim Persson, Christian Karlsson, Andreas Hermansson och Stefan Bärlin kom till klubben. På den andra sidan fanns trotjänarna, spelare som Magnus Erlingmark, Mikael Nilsson och Jonas Olsson.

– Spelarna ruttnade totalt. De hade spelat i klubben i sju år, tio år. Det är inte okej att spelare som varit med så länge i klubben och gjort så mycket för klubben ligger här nere i lönen.

Han måttar med handen under bordet.

– Samtidigt ligger spelare som ännu inte presterat något så här högt.

Han måttar högt med handen.

– Det är en lönepolitik som jag mer eller mindre föraktar.

För egen del hade han nog bättre betalt än de flesta när han kom från San Sebastián men han ville ändå inte godta läget.

– Jag kunde inte, rätt eller fel, acceptera att jag hade sämre betalt än vissa andra. Jag kunde inte acceptera det om man såg till meriter, prestation och hur länge jag hade varit i klubben.

Han tycker inte heller att IFK Göteborg ställde tillräckligt höga krav på spelarna.

– Fotboll i dag är ingen långsiktig bransch. Du måste ha resultat på dina investeringar. Då måste du ha väldigt höga krav på spelarna som är i klubben. Presterar de inte måste du göra något åt det. Då menar jag inte att vara elak mot människor och skicka dem åt helvete. Men det är inte okej att vara 22 år och tjäna 45 000 kronor i månaden och inte lägga ner hundra procent på träningen. Det är inte okej mot klubben, mot dina lagkamrater eller mot dig själv.

– Jag har spelat med massor av spelare som brytt sig men som kanske ändå inte brytt sig. Jag har tyckt att »va fan, engagera dig med i det vi sysslar med! Vi ska bli bättre. Om du bara är kåt på pengar så engagera dig ändå för då kommer du att tjäna mer pengar också.«

– Men, säger han när han tycker att det kanske låter för hårt, jag kanske inte har rätt att säga så. Alla kanske satsar enligt sin egen åsikt. Dock inte enligt min. Men det är inte min sak att kritisera spelare på träningen. Möjligen under match.

Först och främst är de här frågorna naturligtvis en tränar- och ledaruppgift. Håkan Mild vände sig också till ledningen.

– Men jag har aldrig gått in och sagt att de ska säga till speciella spelare.

Han kritiserade även ledarna och deras arbetsmetoder.

– Ja, mer eller mindre. Det har jag gjort många gånger. Jag är sådan. I IFK engagerade jag mig så in i helvete. Det är min klubb, i hjärtat. Det kan bli lite för mycket ibland; för mig själv, för andra och för klubben.

Håkan Mild ville inte bara ha hårdare krav, han ville också ha mer aktiva tränare.

Han minns när han kom till schweiziska Servette och efter andra träningen fick börja öva långpassningar med tränaren. Tränaren sade att han hade stödjebenet för nära bollen när han slog passningar. Det kändes först lite genant, men det gjorde att han fick ett bättre tillslag.

– Jag vill gärna höra vad som inte fungerar för att jag ska utvecklas. Jag är övertygad om att jag hade varit bättre som spelare om jag fått höra det i unga år. Säg att jag skjuter femtio skott. Först på det fyrtiofemte skottet kommer jag på hur jag ska göra. Men jag tycker inte att jag har tid att vänta till det fyrtiofemte skottet om någon långt innan ser vad jag gör för fel. Då kanske han kan berätta det vid det femtonde skottet.

Håkan Mild ville också att IFK Göteborg skulle arbeta mer som man hade gjort under storhetstiden. Han ville ha ett mer styrt grundspel där alla spelare vet vad de ska göra. Så upplever han det inte i dag.

– Vi har, om jag ska vara grov, fått en generation spelare som är bra på andra saker. De är bättre tekniskt, har bättre tillslag på bollen än tidigare generationer. Det kan vara till fördel för svensk fotboll i framtiden. Men samtidigt har de inte samma vilja att jobba för laget som tidigare. Kanske är det en fråga om uppfostran bara. Jag vet inte.

Han talar om spelare som inte arbetar tillräckligt hårt med att understödja laget, spelare som därför ofta är ganska utvilade när de själv får bollen och därmed kan glänsa på kamraternas bekostnad.

– Du går inte dit där du bör vara, utan hänger kvar ute på kanten. När du får bollen nästa gång är du ganska utvilad och kan göra något som gagnar dig själv. Det gagnar kanske laget, men det hade det gjort i situationen innan också – men då struntade du i det.

Håkan Mild har inget emot att hans innermittfältskollega spelar långt ut på kanten i ett givet läge. Men förlorar spelaren bollen ska han direkt tillbaka till sin position i grunduppställningen. Det skapar trygghet och utrymme för fantasin.

Men det sitter inte i ryggmärgen på dagens Blåvitt så som det gjorde förr, tycker han.

Hur vill du ha det då?

– Det är det som är svårt. Min uppfattning om hur det ska se ut på träning kanske inte går ihop med någon annan. Jag kan bli grymt irriterad på oambitiösa människor som har allt förspänt. Det finns människor som skulle döda för möjligheterna som de har. Själv skulle jag älskat att ha talangerna som  många av de spelarna haft.

 

När kontraktsdiskussionerna med IFK drog ut på tiden förra säsongen blev Håkan Mild irriterad. Han tyckte att kraven han hade var legitima; att han inte ville ha sämre betalt än andra spelare i klubben.

– Det är svårt att säga sådana här saker i Sverige, att gå in till andra människor och säga hur bra du är. Speciellt när det gäller pengar. Då heter det lätt att du är girig. Men jag upplever inte att jag har varit girig någon gång i Blåvitt. Jag tyckte bara det var dags för mig nu.

Så småningom accepterade IFK Göteborg det. Klubben lämnade ett bud i slutet av september i fjol som var godtagbart även om budet – tror både Håkan Mild och Roger Gustafsson i IFK – troligen låg 50 procent under vad de bästa spelarna tjänar i några av de svenska konkurrentklubbarna.

– Mätt med IFK-mått var det ett jättebra kontrakt, säger Mild.

Men det var för sent. Drömmen om Premier League hade fått fäste.

Samtidigt fanns de gamla tankarna där, tankarna som sa att klubben inte drevs tillräckligt professionellt för att kunna konkurrera om guldet 2002. De sista matcherna i fjol – oavgjort mot Öis och AIK, förluster mot Sundsvall och Helsingborg – visade att klubben inte längre klarade av att vara bäst när det gäller. Och åren började rinna iväg. Håkan Mild såg ytterligare en tredje- eller fjärdeplats framför sig. Det räckte inte, han ville ha en hårdare satsning direkt. Men det var inte längre möjligt i en klubb som gick med 26 miljoner i förlust förra året. Siktet hade ställts om, IFK Göteborg började återigen bygga på sikt.

Håkan Mild tror att Blåvitts nya inriktning kan bära frukt så småningom.

– Men jag kan inte se hur vi på kort sikt ska kunna vara ett lag för Europa. Kanske i framtiden, men då är ju inte jag involverad så mycket… Så jag var väl egoistisk då, såg till mina egna intressen, både ekonomiskt och fotbollsmässigt…

Ändå hade det kunnat sluta med att han skrev på för IFK Göteborg, säger han. Om han fått det kontraktsförslaget ett halvår tidigare.

IFK Göteborg har aldrig varit så sena som i fjol med sina kontraktsöverläggningar. Orsaken var en katastrofal ekonomisk utveckling, ordförandebyte och osäkerhet om framtidens regler för övergångar. IFK försökte skapa ett helt nytt lönesystem, vilket drog ut på tiden.

Det handlade inte bara om Håkan Mild utan om tio man som fick vänta till slutet av säsongen innan de fick klart för sig vad klubben ville. Men klubben, som vet Håkan Milds värde, menar att de förde förhandlingar under större delen av säsongen. Problemet är att Håkan Mild aldrig såg det som reella förhandlingar. Det första förslaget upplevde han som en reell lönesänkning, det andra var också för dåligt med tanke på hur han upplevde lönesättningen i klubben. Det tredje var okej men kom för sent.

– Jag tror ändå att klubbens försök att bygga på nytt, med nya regler, kan föra den tillbaka till toppen. Det önskar jag verkligen.

 

Håkan Mild bor mitt emellan det finare Wimbledon Village och Wimbledon Town, området runt tunnelbanestationen. Han rör sig mest i The Village, där har han testat de flesta restaurangerna och vet vilka som är värda ett besök. Han bor högst upp i ett »vanligt« hyreshus.

– Jag tror att en sådan här lägenhet kostar runt sex miljoner kronor.

Det förvånar mig. Inget jag ser skulle få mig att hosta upp sådana pengar, om jag hade dem. Det är hyfsad standard men ingen lyx.

Håkan Mild hyr lägenheten. Rummen är sparsmakat men snyggt möblerade. Jag säger det. Han tittar förvånat till, skrattar. Han och flickvännen har gjort en dygd av nödvändigheten, inte försökt vara så eleganta. Köpt det mest nödvändiga på Ikea. Kontraktet är på 1,5 år och de har kvar hemmet utanför Göteborg så det finns ingen anledning att slå på stort, känner han.

Det ligger en ironi i att Wimbledon, en välsituerad del av London, förknippas med fotbollsklubben med samma namn. Det är inte särskilt många år sedan som klubben gick under smeknamnet »The Crazy Gang«. Spelare som Vinnie Jones, John Fashanu, Dennis Wise, Robbie Earl såg till att klubben lika ofta gav rubriker på nyhets- och nöjessidorna som på sportsidorna. I dag är spelarna legendarer och historierna om deras äventyr byggs på i den nya truppen. Träning? Det kunde undvaras bara man hade rätt inställning på matcherna.

Det är inte troligt att de gamla ägarna och ledarna hade köpt Håkan Mild till klubben.

Han beställer in en öl med lime. Han ser min förvånade min.

– Det tar bort ölsmaken.

I Schweiz drack han panaché, hälften öl, hälften Seven up. Det är inget han har funderat på att beställa i Sverige.

– Då tror de man är en idiot.

Han dricker det heller inte hemma.

– Jag dricker inte öl där. Ute kan det bli en öl eller ett glas vin, men inte så ofta.

Han är klädd i favoritkläderna; jeans och jeansjacka med långärmad vit tröja under. På vänster arm blänker en exklusiv klocka. En Breitling?

– Nej, jo. Den får du när du har spelat 50 landskamper. När jag fick den? Minns jag inte. Kanske var det mot Irland.

I dag står han på 74 landskamper. För något år sedan gjorde Aftonbladet en sammanställning av landslagets spelarstatistik. Håkan Mild stod i en klass för sig. Med Mild i laget gick det fyra och en halv timme mellan varje gång laget släppte in ett mål. När han var med i laget hade man tagit poäng i 15 av 18 matcher och hade 24-6 i målstatistik. När han inte var med hade laget tagit poäng i 11 av 16 matcher med 7-15 i målstatistik. Statistiken över IFK Göteborgs matcher förra året gav liknande resultat.

Efter debutmatchen i Wimbledon fick Håkan Mild höra att han hade gått in i lika många närkamper och nickdueller som resten av laget tillsammans.

Han har spelat i landslaget under större delen av 90-talet. Han var med i VM i USA -94, han var med i EM 2000 och hoppas på att få vara med i VM i Japan och Korea i sommar.

Under de åren har fotbollen blivit snabbare, spelarna mer vältränade och starkare, och hela fotbollskulturen allt mer individualistisk. Det som han minns som landslagets främsta kvaliteter -94 saknades till stora delar under EM 2000.

För Håkan Mild, som gjorde sin första A-lagsmatch i IFK Göteborg 1989, var VM 1994 den första stora turneringen. Han var 23 år gammal och minns, som de flesta svenskar, turneringen som en enda stor fest som varade i nästan två månader.

Svensk organisation firade stora triumfer på planen. Ändå är det framför allt sammanhållningen utanför planen som han minns. Den har satt outplånliga spår i honom, är fortfarande ett ideal. Hur spelarna som matchades sällan eller aldrig gav allt, blev pådrivare. Det som normalt är den svagaste länken blev den starkaste. Han kallar dem guldkillar – Magnus Erlingmark, Mikael Nilsson, Stefan Rehn och andra. Han kunde ha lagt till sitt eget namn, åtminstone i början. Han gjorde inhopp i två matcher och spelade de tre sista – mot Rumänien, Brasilien och Bulgarien – från start.

På den tiden kunde landslaget också dra nytta av de starka klubbblocken från IFK Göteborg och Malmö FF. Åtta man i landslagstruppen 1994 hade någon gång spelat tillsammans i IFK Göteborg. Det känns länge sedan. Mycket länge sedan.

– Stämningen var så positiv att det kändes som om inget kunde gå fel. Nu är jag ju en sådan spelare som gärna framhäver kollektivet. Men det var det som var viktigast även om vi hade många extremt bra spelare.

Han minns det första målet mot Kamerun, som Roger Ljung gjorde. Hur Kennet Andersson hämtar bollen och skriker rakt ut »Kom igen Ljung! Det här är ditt VM!«

Ögonen lyser fortfarande vid minnet

EM i Belgien var något annat. Redan före EM kunde man ana att balansen i truppen inte var den bästa. Landslagsledningen var på kant med media och hela världen. Det präglade, medvetet eller omedvetet, hela truppen. Håkan Mild minns stämningen i omklädningsrummet efter sista kvalmatchen mot Luxemburg.

– Det var tyst, glädjen var inte speciellt stor. Jag tror det var tufft för Lasse och Tommy vid det tillfället eftersom det fokuserades på andra saker. Det blev aldrig den koncentrerade samlingen och glädjen.

– Det här var påtagligt hela tiden. Det fanns inte samma känsla för att det skulle gå bra bland alla. Rädsla? Definitivt. Vi var nog inte tillräckligt förberedda. Det blev för stort. Det där är en massmedial grej också. Under VM -94 såg vi inte till en tidning. I EM hade vi tidningarna framför oss varenda morgon. Det handlade bara om hån, om man säger så. Du var kass. Det drabbade många med mig. Alla klarade inte av det. Klart man ska klara det, men ingen är ju opåverkbar. Säger någon tillräckligt många gånger att du är dålig så är du dålig.

 

Ledig eftermiddag. Under tre månader i London har det mesta handlat om träning och vila. På frågan vad han mest av allt har lust att se eller göra, svarar Håkan Mild att han vill in till Notting Hill, en av de hetare stadsdelarna i London. Vandra runt bland butiker och glida in på någon restaurang.

Vi tar tunnelbanan till Notting Hill Station. Varken då, tidigare eller senare blir han igenkänd av någon förbipasserande på gatorna. Det närmaste vi kommer var när en lagkamrat knackade på rutan till en restaurang ett par dagar tidigare.

Han tycker att det är en av fördelarna med London. Och en av nackdelarna med division ett, kunde jag ha tillagt. Det gjorde jag inte.

Vi vandrar nerför Portobello Road in på Blenheim Crescent, in på ett kafé – ett hål i väggen. Han pratar åter om IFK Göteborg, glömsk om tiden tills den tar slut. Kaféet ska stänga. Vi fortsätter ute på gatan. Håkan Mild är djupt inne i en monolog om vilka kvaliteter en spelare som Magnus Erlingmark har, hur han hatar att förlora.

Det var det han saknade mest av allt de sista åren i IFK Göteborg. Inställningen att hata att förlora.

– Jag har alltid varit sådan, att det har smärtat mig att inte vara med i toppen. Stefan Lövgren sa det en gång så jävla bra, och jag vet att man inte får säga så. Men det stämmer. Han sa att besvikelsen inte så mycket berodde på att de inte vann OS-guld utan mer av »jag unnar fan inte dem att vinna«. Lite är det så. Missunnsam är inget bra ord. Det är väldigt fult på något sätt, det är inte rätt. Men så känner jag verkligen. Jag unnade fan inte Hammarby att vinna SM-guld. Jag unnade inte Hammarby att stå där med sina guldhattar och att hela Söder var i upplösningstillstånd och glädje. Jag ville att det skulle vara så i Göteborg.

Han märkte skillnaden i IFK Göteborg när han kom tillbaka från San Sebastián 1998.

– Viljan att vinna var inte lika stark längre. Många spelare kom från mindre klubbar som inte var vana vid att vinna. Man vann två matcher och förlorade två. Det var helt okej.

Förr sa man alltid på Kamratgården att allt satt i tröjorna.

– Precis, men det fanns inte mycket kvar i tröjorna om man säger så. Vi fick ta tag i det själva. Plus att det blev en otrolig justering när vi fick sex, sju nya spelare på en gång. Då är det väldigt viktigt att ledarna ser till att det sitter kvar i tröjorna. Till slut var det inte längre lika klart vad som var Blåvitts anda längre.

– Det här kan jag prata om i timmar, i dagar, säger han.

Det är precis vad han har gjort.

Liksom han gjort det genom åren i IFK, med alla. Inte minst Roger Gustafsson. Till slut kände Håkan Mild att det var dags att ta sin hatt och gå.

– Jag hade kommit till ett vägskäl. Jag var arg ganska ofta. Och det är ingen som mår väl av det. Varken jag själv, klubben eller mina lagkamrater. Jag tyckte att det var bättre att flytta.

 

Vi fortsätter genom Notting Hill. Ramlar in på Westbourne Grove, ett av de centrala stråken. Vi letar restaurang på turistvis. Går förbi den ena utmärkta restaurangen efter den andra i tron att det optimala stället ligger runt hörnet. Vi kommer till hörnet av Queensway och inser att vi gjort som man alltid gör och så vänder vi tillbaka och hamnar på en närliggande thairestaurang.

Så långt är vi ett par matcher in i sommarens VM, i ett samtal om lagen som Sverige ska möta.

Håkan Mild tror att vi kommer att få se en tillknäppt fotboll med målsnåla matcher. De flesta lagen är så välorganiserade att utrymmet för offensivt spel inte lär bli särskilt stort.

England kan han rätt bra. Han har mött dem tre gånger de senaste åren. Tre oavgjorda matcher; 3-3 (där han gjorde två mål), 0–0 och 1–1 (där han gjorde målet).

– England har ett bra lag men de är lite överreklamerade.

Så det finns ingen anledning att ha respekt?

– Inte så. Du vet ju vad det är för typ av spelare. Englands problem tycker jag är att de spelar för mycket i sidled. Dom spelar upp till forwards som oftast spelar tillbaka bollen. Även om de har mycket boll så har du dem alltid framför dig. De spelar väldigt sällan bakom backlinjen. Dom gjorde det mot Tyskland och det var en fantastisk fin fotboll. Men dom gjorde det inte mot Grekland.

David Beckham, är inte han ett problem?

– Han är en fantastisk spelare men jag tror aldrig att Sverige har haft problem med honom. Du behöver inte vara orolig att han ska dribbla dig. Det är inte hans grej. Ligg tidigt på honom när han får bollen så han inte får utrymme för passningarna, skär av hans högerfot. Då blir han inte så farlig. Erik Edman lyckades ju bra med det sist.

Nigeria?

– Afrikanska lag spelar väldigt utdraget och bygger mycket på individuell skicklighet jämfört med europeisk fotboll. Det blir ofta stora avstånd där du kommer i en mot en-situationer. Går en spelare förbi dig så har han öppen gata. Så spelar ju inte vi. De går också ofta in i dueller även när de är sena och inte tror att de kan vinna bollen. De spelar en typ av fotboll där det gärna blir sådana situationer.

Det kan bli svårt att spela »svenskt«. Hamnar man på mellanhand blir det mycket löpning i ingenmansland.

– Vi måste hålla ihop laget och jag föredrar att vi startar med pressen högt upp. Lag som Nigeria vill ofta ha tid på sig för att bygga upp spelet. Backar vi hem blir det nog mer av ett »långt« spel som de gillar. Jag tycker det är jobbigt att möta sådana lag som är så otraditionella i sitt spel. Man vet aldrig var de är någonstans.

Argentina?

– De har spelare som ofta blir irriterade när de får en smäll. Då vill de ge igen. De kommer att föra spelet mot Sverige vilket troligen alla våra motståndare i gruppen vill göra. Men jag tror att vi får större effekt om vi ligger lite lägre och väntar här. Jag tror att de är för bra för att släppa stora ytor bakom sig. De har för snabba och bra passningsspelare för det.

Hur tar man ett lag som Argentina?

– Ja, säg det. En jävla massa tur?

Vad tänker du om att möta en spelare som Juan Verón?

– Att han är bättre fotbollspelare men att jag är starkare och en fysiskt bättre fotbollsspelare än vad han är. Jag kanske inte är det, men det intalar jag mig i alla fall. Jag kommer inte att vara bättre än honom tekniskt men jag kan se till att han inte får utrymme att göra sina grejer. Om jag är fysiskt stark så får jag någorlunda utrymme, för han är inte typen som jagar.

Han utesluter inte att Sverige kan få stryk i varenda match i gruppspelet med tanke på motståndet – han förväntar sig i så fall en total sågning i pressen. Men han tror inte på ett så negativt scenario

– Jag tycker egentligen inte att Sverige behöver vara rädda för något lag. Vi är så bra organiserade. Jag tycker att lagets sammansättning är bra i dag.

Han pekar på det svenska lagets förmåga att försvara sig med hela laget. Det finns, tycker han, få forwards som är lika skickliga som de svenska på att pressa motståndarna till de uppspel som man vill ha. Helst långa raka uppspel från backen längs kanten. Tanken är att bollen ska hamna i ett område där det svenska laget har gott om folk och är välorganiserat.

Håkan Mild räknar upp en trolig uppställning – Marcus Allbäck, Henke Larsson, Fredrik Ljungberg, Anders Svensson, Tobias Linderoth, Niclas Alexandersson, Mellberg, Bjärred, Mjällby, Erik Edman och Hedman.

Han tycker att nykomlingarna har skapat bättre balans i laget och att det råder en större harmoni jämfört med EM-truppen.

– Det är en stark uppställning tycker jag där spelarna har en stark känsla för varandra.

Du själv, var finns du?

– Det är så bra spelare så jag kan inte självklart gå ut och säga att jag ska vara på planen. Det är väl min fega natur. Men det är klart att jag vill vara med där, och till mig själv säger jag att jag ska vara med.