Du läser ett reportage från Nepal – ett land där få bryr sig om VM i Qatar, men vars gästarbetare kraftigt har påverkat det.
Av den 19-åriga nepalesen Anish Gurungs huvud återstår bara degigt kött. Kraniet är krossat. För att hålla ihop den sönderfallande huvudsvålen är bitarna lindade hårt med vitt fransigt tyg och silvertejp.
I Qatar är det förbjudet att kremera kroppar, och det har nu gått nästan en vecka sedan krocken. Dessutom har byråkratin inne i Katmandus flygplats ankomstterminal tagit hela dagen. Nu är det snart midnatt och Anish syster Amina har tillsammans med pappa Jagan äntligen fått upp kroppen på en bagagekärra, rullat den ner till tempelområdet Pashupatinath ett par kilometer från flygplatsen, fått tag i ved och väckt en munk som kan utföra ritualen. Det finns bara ett problem. Enligt traditionen ska munken lägga in mat i munnen på den döde, men det går inte att hitta någon mun i det som är kvar av Anish Gurungs huvud.
Ett klockspel ringer i mörkret och de anhörigas skrik ekar mellan stentemplen vid flodbanken. De gör så gott de kan och maten trycks in i det som är kvar av ansiktet. Elden börjar ta sig. Pappan kastar in socker, senapsfrön och korn i lågorna för att rena elden och runt resterna av kroppen i den röda kistan dukas ett femtiotal maträtter upp i små skålar. Kort därefter omsluter lågorna hans sons lik.
Det var inte så här det skulle sluta.
Under monsunperioden släpper bergen runt byn Ghandrung i centrala Nepal aldrig taget om molnen, och när skymningen sänker sig suger dalarna åt sig av dimman. Efter regnperioden är luften kylig och klar. Utsikten är milsvid och i horisonten ser man det heliga berget Machapuchare, förbjudet att bestiga, med sin fiskstjärtstopp.
Historiskt har vägen ut ur fattigdomen för invånarna i Ghandrung gått genom tjänstgöring i den brittiska arméns Gurkharegementen. Flera av de äldre i byn gjorde sig kända som några av världens bästa soldater och är alltjämt en del av de brittiska specialstyrkorna. De allra bästa belönades med uppehållstillstånd i Storbritannien. Men för ett tjugotal år sedan började byns män istället resa till länderna i gulfen. Numera lämnar 400 000 nepaleser årligen sina städer och byar för att jobba utomlands, och sedan 2010 reser var fjärde migrantarbetare härifrån till ett land stort som Skåne. 2010 var året då Fifa tilldelade Qatar fotbolls-VM (16 av de 22 männen i Fifas dåvarande exekutivkommitté har efter det antingen stängts av, åtalats eller fängslats på grund av korruption) och sedan dess har Qatars byggindustris aptit på billig arbetskraft varit närmast omättlig.
»När jag ser hans vänner spanar jag alltid efter Anish ansikte, men han kommer aldrig tillbaka.«
För att ta sig till Ghandrung var länge de enda sätten att vandra till fots eller bli buren av en åsna. När bilvägen så kom för några år sedan började den då nyblivna tonåringen Anish Gurung direkt att övningsköra. Dragläget och handbromsen blev livsviktiga att hantera, men det verkligt kritiska momentet var att backa i backe för att ge plats åt de lokala bussarna.
I den sista stigningen, precis före byn, rasade en buss nyligen ner längs med bergsluttningen. En flicka överlevde genom att hoppa ut genom fönstret och klamra sig fast i ett träd – övriga i bussen dog i kraschen. Att köra i Qatars huvudstad Doha skulle bli så mycket enklare, trodde Anish och hans vänner. Nyasfalterade vägar, trafikljus. Fick han bara sitt körkort skulle han kunna börja jobba som chaufför.
Den sista biten upp till Anish Gurungs barndomshem är stigen stensatt med svart skiffer. På en platå framför huset står Anish mamma Khuili Gurung framåtböjd och sorterar ved. Vintern är på väg och utan ved kommer stenhusen på 2 000 meters höjd att förvandlas till kylskåp.
Den 51-åriga mamman slår sig ner på en flätad pall, sveper en handduk runt nacken mot kylan och börjar berätta.
– Han var inget busigt barn, säger hon. Snarare blyg och lite tystlåten. Han hjälpte mig alltid med att laga mat och städa här hemma. Men så fort han var klar frågade han om han fick spela basket och så sprang han iväg och spelade.
På stigen bredvid husen joggar några unga killar i Anish ålder förbi. De är på väg till dagens stora begivenhet i byn: en basketturnering till minne av Khuili Gurungs döda son.
– När jag ser hans vänner spanar jag alltid efter Anish ansikte, men han kommer aldrig tillbaka. Framtiden dog med honom. Han var det enda hoppet.
»Han var vårt enda barn och hade precis börjat skicka hem pengar när han togs ifrån oss.«
När Anish hade gått ut skolan fanns varken jobb i Ghandrung eller i grannbyarna, berättar mamman.
– Min son låg bara hemma och var sysslolös, säger hon. När vi pressade honom sa han att han kunde tänka sig att jobba utomlands.
Anish pappa Jagan var skeptisk till att låta sonen lämna Nepal. 2002 hade Jagan själv jobbat i Qatar med att bygga tunnlar, men han tjänade dåligt och avrådde sonen från att åka. Men månaderna gick. Anish levde på sina föräldrar och även om han hjälpte till hemma så drog han inte in pengar, som sonen i familjen enligt tradition ska göra.
– Han hängde med slöa vänner och blev mer och mer bortskämd, säger Jagan. Så vi gick med på att låta honom resa. Vi betalade en rekryterare strax under 100 000 rupier [cirka 10 000 kronor] för visum och jobb.
Kort därefter började Anish jobba som chaufför i Qatar. Familjen hade tät kontakt med honom och de hördes nästan dagligen. Så plötsligt, den 7 juli 2021, fick de höra att han dött på väg till jobbet i en bilolycka tillsammans med tre landsmän.
– Han satt i framsätet, bredvid föraren, när de krockade. Det är allt vi vet.
Pappan berättar att det känns som om sonen när som helst kommer att ringa honom på mobiltelefonen. Därför håller han den laddad och inom räckhåll. Mamman har sedan dödsfallet varit djupt deprimerad och paret har fått lägga mycket pengar på läkarbesök och mediciner.
– Han var vårt enda barn och hade precis börjat skicka hem pengar när han togs ifrån oss, säger Jagan. Nu har vi ingen som kan hjälpa oss.
Ersättningen de har fått från de nepalesiska myndigheterna underlättar livet, men från företaget Anish arbetade för har de inte fått ut något eftersom sonen dog »på väg till jobbet« och inte »på jobbet«. Mamma Khuili har hört talas om VM men säger att hon inte vet så mycket om fotboll. Hennes son spelade ju bara basket.
Debatten om siffrorna över antalet avlidna gäst- eller migrantarbetare i Qatar har rasat sedan brittiska The Guardian våren 2021 publicerade en granskning som enligt tidningen visade att »6 500 migrantarbetare har dött i ett Qatar som lägger i sista växeln inför VM«. Myndigheterna i Qatar svarade att de inte bestred siffran som sådan, men att i en sådan stor population av gästarbetare – över två miljoner – var antalet dödsfall inte onaturligt. Deras egna siffror visade på tre fall av dödsolyckor på arenorna, medan ytterligare 34 arbetare hade omkommit utanför arbetstid av orsaker som, enligt Qatar, inte var arbetsrelaterade.
Debatten om siffror och statistik var heller inte ny. Sedan decennier diskuterar politiker migrantarbetarna, och pengarna som skickas hem (så kallade remitteringar) är en väg ut ur fattigdom eller en form av modernt slaveri med livet som insats.
Senare under kvällen i Anish Gurungs barndomsby rullar speakerns röst fram och tillbaka mellan de 6 000 meter höga bergen. Nästan allting lutar i byn, men basketplanen är jämn, liksom busstationen. Den grå och spruckna betongen är handmålad med vita linjer. 21-årige Gautam Gurung fintar en motståndare och hoppar för att skjuta. Gautam är två år äldre än vad Anish var, men de tillhörde samma kompisgäng och har slitit ut många par skor tillsammans på den här planen. De brukade spela tills det blev för mörkt för att se bollen. Att det blev basket var naturligt, den bergiga omgivningen gjorde fotboll omöjligt att spela.
– Jag saknade honom något oerhört redan när han reste till Qatar, säger Gautam. Vi hade tät kontakt. Han skulle komma tillbaka till årets Tiharfestival, men han är inte med oss i dag, därför spelar vi den här turneringen till hans minne.
»Efter Anish död har den glorifierade bilden av att jobba i Qatar slagits i spillror.«
Att Anish var omtyckt i byn visar också den insamling som gjordes till familjen efter hans död. Pengar krävdes för att få hem hans kropp från Qatar, men också för att täcka kostnaden för ved till kremeringen och transporten av askan till byn.
– Han var en ärlig man, säger kompisen Lachin Gurung. En av byns bästa basketspelare. Han tog också hand om småbarnen i byn, alla kände honom.
Lachin studerar de tio spelarna ute på basketplanen. Hur många av dem som kommer att bo kvar här när de gått ut skolan vet ingen.
– Innan han åkte sa han bara: »Nu reser jag.« Det är vad man gör i det här landet, man reser iväg för att jobba. Så vad skulle jag säga till honom? Att det kanske kan vara farligt? Han gjorde vad han var tvungen att göra. Familjen är fattig, så enligt traditionen och kulturen var det hans uppgift att tjäna pengar.
Iklädd svart Adidaskeps, solglasögon och en glansig mörk jacka med pälskrage tänker han en stund och berättar sedan att det som hänt efter Anish död är att den glorifierade bilden av att jobba i Qatar slagits i spillror.
– Ingen vill åka till Qatar och jobba nu. Inte efter det som har hänt Anish.
Följer man regionens kroppspulsåder, den otämjda Mardifloden, från Ghandrung ett femtiotal ringlande kilometer när den störtar neråt på sin färd från Himalayas södra sluttningar mot låglandet, når man efter ett tag änkan Sita Kumaris hus.
Hon sveper en rödrosa sjal runt halsen och tränger ihop sig framför den minimala uteplatsen tillsammans med sina tre barn, två döttrar och en son. Vid flodens strand slaktar grannarna en oxe inför kvällens festival. Men Sita Kumari och barnen kommer inte att dekorera huset med ljusslingor i år eftersom de sörjer pappan. Sedan dödsfallet har familjen tvingats flytta och de hyr nu rummet bredvid floden på en mark som de själva inte äger. Taket till det lilla huset består av korrugerad plåt och såväl väggar som golv är kalla efter natten.
– Huset skadades av jordbävningen, säger Sita Kumari. Därför kan vi hyra det billigt. Planen var att bygga ett hus till familjen, men nu är vi fast här.
För 19 år sedan, strax efter att första dottern föddes, reste Sita Kumaris man Kubir Singh till Qatar för att säkra familjens framtid.
– Han körde vägberedningsmaskin, en sådan där med stor trumma fram som plattade till asfalten.
»En av vägarna han jobbade på ledde till en av de nybyggda arenorna.«
När Kubir Singh åkte första gången fanns varken sociala medier eller Whatsapp, men de senaste åren hade det blivit lättare att hålla kontakten. Vartannat år besökte han familjen – men under större delen av 19 långa år levde han sitt liv i Qatar och resten av familjen sitt i Nepal. Sita Kumari glömmer aldrig när maken under ett av de sista samtalen sade han att han kände sig klar med Qatar. Han ville hem för gott, nästa resa skulle bli hans sista. Han klagade ofta över att han och arbetskamraterna var tvungna att jobba även om de var sjuka.
– Var han borta en dag förlorade han två dagars inkomst, säger Sita Kumari. Jag sa till honom: »Pressa dig inte, du är sjuk.« Men han ville inte lyssna på det. »Utan min lön kan barnen inte gå i skola«, svarade han.
Pappan förklarade för familjen att han och kollegorna hade en massa jobb på grund av det kommande världsmästerskapet. En av vägarna han jobbade på ledde till en av de nybyggda arenorna. En kväll berättade Kubir Singh att han hade känt sig dålig och ramlat av fordonet han körde. Plötsligt hade han bara fallit ihop.
– Det var en varningsklocka och han berättade att han nu hade köpt en flygbiljett hem till Nepal, säger Sita Kumari.
Den 22 december 2020 svimmade han igen och togs till sjukhuset. Tio dagar senare landade hans kropp på flygplatsen i Katmandu. I dödsintyget stod det att han avlidit efter »högt blodtryck som påverkade njurarna«.
Så här i efterhand konstaterar änkan att företaget som Kubir Singh gav 19 år av sitt liv inte kunde se till att han fick adekvat vård när det verkligen gällde. Familjen har fått ut 45 000 kronor av företaget, men de innestående lönerna och bonusarna har de inte sett till. På frågan hur hon känner inför att han dog för att bygga infrastruktur inför VM, tvekar hon innan hon svarar. Getterna som betar vid flodbanken bräker i bakgrunden. Till slut tar hon sats.
– Jag har inga ord för att beskriva hur jag känner kring det. Inga ord.
»Han ska dessutom jobba i ett köpcentrum, så det är helt ofarligt. Qatar är ett bra land. Det bästa!«
Barnen går in i rummet där hela familjen sover om nätterna. De sätter sig på sängen och pekar stolt på väggen där pappans porträttbild hänger. Den äldsta dottern har hans klocka runt handleden. Inget av barnen hann träffa sin pappa i någon längre period, eller lära känna honom, under de 19 år som han jobbade i Qatar. De är vana vid att klara sig själva, men om inget mirakel sker måste de alla nu sluta skolan – pengarna räcker inte till avgifterna.
När alla har gått ut ur rummet skyndar sig den äldsta dottern att byta om från Musse Pigg-t-shirt till en glittrande klänning som pappan köpte under en av sina många resor. Hon har snart sörjt i ett helt år och i kväll vill hon ut och ha roligt med kompisarna i kvarteret.
Så finns det de som längtar tillbaka till Qatar. Längs tegelmuren som omgärdar passexpeditionen i huvudstaden Katmandu ringlar sig kön lång. För Suresha Nepal är den sex timmar långa väntan precis över och han närmast dansar ut från byggnaden med sitt nya pass. Nu ska han bara invänta sin lillebror som är kvar där inne.
– Jag har jobbat som byggnadsarbetare i Doha sedan 2013, säger Suresha. Det är ett vackert land med en bra regering.
Den kommande resan till gulfen blir hans fjärde tvåårsvända till regionen och han tycker inte att de som köar ska vara oroliga.
– Min lillebror behöver inte vara rädd. Han ska dessutom jobba i ett köpcentrum, så det är helt ofarligt. Qatar är ett bra land. Det bästa!
VM betraktar han som ett ypperligt tillfälle för fler av hans landsmän att få jobb och han ser fram emot turneringen. Innan vi skiljs åt visar han stolt upp sina identitetskort från Kuwait, Saudiarabien och Malaysia där han också har jobbat tidigare.
– Men i jämförelse med de länderna väljer jag Qatar. Där är det bäst.
»Jag är orolig för hur det kommer att bli i Qatar. Orolig för värmen som jag har hört mycket om. Orolig för om jag kommer att få betalt.«
Bredvid Suresha Nepal står den 28-åriga Durga Bahadur Dahal med uppknäppt svart vinterjacka. Som förstagångsresenär suger han i sig allt som sägs. Trafiken längs med vägen utanför passkontoret blir allt mer intensiv och för att höra varandra ordentligt går vi till Thami café några hundra meter bort.
– Jag är orolig för hur det kommer att bli i Qatar, säger Durga Bahadur Dahal. Orolig för värmen som jag har hört mycket om. Orolig för om jag kommer att få betalt.
Hemma i byn Bhochbur har han två barn, sex respektive tre år gamla. Helst hade han velat stanna hos familjen, men nyligen betalade han ändå en rekryterare 1 500 dollar för ett jobb som plattsättare på ett byggföretag i Qatar.
– Pandemin och den lockdown som varit i Nepal fick mig att bestämma mig för att resa utomlands, säger han.
Inför resan har Durga Bahadur Dahal klippt sig. Nacken är snaggad, men han har behållit luggen. Han har hört om olyckorna kopplade till VM.
– Jag tänker att jag inte får glömma säkerheten när jag jobbar, säger han. Jag ska vara försiktig och inte ta några risker, då kommer det att gå bra.
Flyget går om tre dagar och han ska nu ägna den sista tiden i Katmandu åt att säga hej då till släkt och vänner.
– Att vara arbetslös är också farligt, säger Durga Bahadur Dahal. Min son är sex år och har ännu inte gått en enda dag i skolan. Jag vill få råd med det.
»Jag har lånat pengar av byrådet och pantsatt mina föräldrars åker.«
På bordet ligger hans mobiltelefon, en gammal modell från tidigt 2000-tal. Knappljudet är påslaget och den grönskimrande skärmen lyser upp när han skickar SMS. På väggen bakom honom sitter en affisch som gör reklam för bussresor till nationalparken Chitwan. Omvärldens bild av Nepal är ett land beroende av turismen, men den står bara för sju procent av BNP. Remitteringarna från utlandet utgör närmare 40 procent.
Durga Bahadur Dohol berättar att det främst är familjen som vill att han åker, men att hela byn står bakom honom.
– Jag har lånat pengar av byrådet och pantsatt mina föräldrars åker. Om jag inte betalar tillbaka 13 500 kronor inom fem månader kommer min mamma och pappa att förlora sina förfäders jord. Men jag har inget val, det finns inget alternativ till att åka.
Kopior på visum och anställningskontrakt ligger i en genomskinlig grön plastmapp framför honom. Allt är stämplat och signerat. Nepal har sedan en tid skärpt kontrollen av de som reser iväg som migrantarbetare och gjort såväl anställningskontrakt som löner till offentliga handlingar för att inte rekryterare ska lura migrantarbetarna. En snabb sökning på Durgas passnummer på det nepalesiska utrikesministeriets hemsida visar att företaget han ska jobba för heter G.S Employment Service Ltd och att månadslönen är satt till 2 700 kronor, vilket innebär att han precis kan betala tillbaka lånet till byn om han håller sig frisk och sparar varje krona. Några marginaler finns inte.
På anställningskontraktet står dessutom att han anställs som murare.
– Murare? säger Durga och skrattar. Mura kan jag inte. Det måste ha blivit fel.
Han berättar att han har betalat rekryteraren för visumet, något som varken är tillåtet eller nödvändigt då Qatar sedan en tid tagit bort visumavgiften. Dessutom har Durga betalat två mellanhänder – utöver rekryteraren – för att få jobbet.
– Jag visste inte att det inte behövdes, säger Durga.
Tolken ringer upp rekryteraren och presenterar sig som Durgas bror. Kvinnan som svarar blir misstänksam och ifrågasätter varför han ringer. När hon får höra att det inte finns någon visumavgift till Qatar säger hon att det inte stämmer. När tolken hotar med att ringa till tillståndsenheten på arbetsmarknadsmyndigheten och anmäla rekryteringsfirman lägger kvinnan på luren.
»Även om det knappast är troligt drömmer han om att kunna se en match på plats.«
Durga Bahadur Dahal ser rädd ut. Förutom tillvaron i Qatar har han nu också en konflikt med rekryterarna, som sitter på hans lånade pengar, att oroa sig för. Tolken skriver ner mobilnumret till landets arbetsmarknadsminister som står utskrivet på myndighetens hemsida och säger till Durga att han ska ringa ministern direkt om det blir något strul. Durga packar ihop alla dokument i plastmappen och går ut från kaféet. Om tre dagar lyfter hans plan mot Qatar. Planen är att vara tillbaka i Katmandu i december 2023. Trots all osäkerhet ser han fram emot VM-turneringen och även om det knappast är troligt drömmer han om att kunna se en match på plats.
– Jag håller på Brasilien, säger han innan han försvinner bort över den hårt trafikerade gatan.
Det är trångt både innanför och utanför entrén till hotell Shramic i centrala Katmandu. Grupp efter grupp av unga nepaleser trängs för att komma in eller ut och längs med vägkanten runt hörnet står hundratals bussar parkerade. Härifrån kan man ta sig till Nepals alla byar och regioner med hjälp av det bussnät som håller landets infrastruktur samman. Det är därför det kring busstationen växt upp hotell som svampar i jorden på vilka migrantarbetare på väg bort eller hem mellanlandar på resan mellan byn och gulfländerna.
I receptionen står hotellägaren, 39-årige Ghanesh Dhakal, klädd i en grön sportjacka från North Face. Det är mer än 15 år sedan han själv reste till Qatar första gången. Hotellet han driver och äger har han döpt till Shramic eftersom det betyder just »arbetskraft«.
– Jag har jobbat mig till detta i Qatar, säger han. Det har inte varit lätt, men namnet var givet. Varje dag jag jobbade drömde jag om detta.
»Bilden gästerna har av Qatar är långt från verkligheten de kommer att möta.«
Efter flera år i Qatar hos oseriösa arbetsgivare som ofta betalade ut lönen kontant i ett kuvert fick Ghanesh Dhakal så småningom anställning i ett företag inom service- och hotellbranschen. Egentligen fick man inte byta jobb enligt det då rådande Kafalasystemet, där alla arbetare var tvungna att ha en så kallad sponsor i landet, men Ghanesh slank igenom nålsögat.
– Det var ett bra företag, säger han. Jag lärde mig mycket om hotellbranschen och kunde skicka hem pengar till min familj. Men jag var inte lycklig. Det var slitsamt.
Han berättar hur nepaleserna i Qatar med åren blev fler och fler och att de började ta hand om varandra. Nätverk bildades. Råkade någon illa ut samlade de ihop pengar tillsammans. Med tiden började också kunskapen om lagarna och reglerna spridas. Efter fem år av hårt arbete, under veckans alla dagar, återvände Ghanesh Dhakal till Nepal, gifte sig och flög sedan tillbaka för att jobba fyra år till.
– Det tog åtta år att spara ihop det jag behövde för att köpa ett eget hotell.
I dag ger han inte bara mat och husrum till gästerna utan också råd till de som bor på hans hotell.
– Bilden gästerna har av Qatar är långt från verkligheten de kommer att möta. Det finns inga genvägar eller snabba pengar. Jag säger till dem att inte tro att de kommer att bli rika snabbt. Men om de har en plan, tålamod och tid så går det. Om man har yrkeskunskaper går det att få ett bra jobb. Men är du outbildad och inte har jobbat tidigare kommer du inte att tjäna bra.
De som nu återvänder från Qatar har inte heller samma skräckhistorier att berätta längre, menar hotellägaren.
– Nu har alla bankkort och riktiga konton. Jag hör inget om löner som inte betalas ut. Det går inte att jämföra med hur det var för tio år sedan.
»Det alla missar är att fråga hur migranterna mår, den mentala smärtan och de sociala aspekterna av migrationen.«
Trots den politiska turbulensen i Nepal finns det på ytan tecken på förändring – i alla fall i huvudstaden. Bristen på elektricitet är avhjälpt och nattetid är Katmandu närmast självlysande av ljusslingor. Med en säker tillgång på ström sedan ett antal år och en växande medelklass i huvudstaden har även utbudet av butiker breddats.
Ingen av besökarna på sushirestaurangen i centrala Katmandu verkar dock fundera över hur långt bort vi är från havet och färsk nyfångad fisk. På en plaststol utanför restaurangens fönster sitter forskaren Ganesh Gurung, som arbetar för tankesmedjan Policy Research Academy i Nepal.
I grunden är han disputerad sociolog med flera regerings- och forskningsuppdrag kring migrationen från Nepal bakom sig. Nyligen lämnade han organisationen Nepal National Network of Safe Migration (NNSM) vars arbete, precis som namnet antyder, handlade om att åstadkomma en »säker migration«. De senaste tio åren, sedan Qatar fick VM i fotboll, har hans telefon gått varm när utländska journalister ringt honom för att få kommentarer om löner, pengar, kontrakt, rättigheter och antalet döda.
– Men det alla missar är att fråga hur migranterna mår, den mentala smärtan och de sociala aspekterna av migrationen, säger Ganesh Gurung.
Förutom det lokala språket som bär samma namn som hans efternamn, gurung, talar han flytande engelska, nepali och hindi. Kunskaper som behövs för att förstå vad som sker under ytan. Verkligheten i Qatars huvudstad Doha beskriver han som en rysk docka.
– På pappret ser man ett kontrakt mellan staten och ett nationellt byggföretag. Men de kommer i sin tur att anlita underleverantörer från Korea, som anlitar underleverantörer från Japan, som anlitar underleverantörer från Nepal.
»De som reser är lägre medelklass. De allra fattigaste kommer inte iväg till Qatar.«
När en nepales omkom i en självmordsattack i Irak drev Ganesh Gurung fallet juridiskt tills familjen fick kompensation. Det blev startskottet till det finansiella stöd som myndigheterna nu betalar ut till familjerna. Sett ur Ganesh Gurungs perspektiv har de senaste årens reformer i Qatar, som införandet av minimilöner och avskaffandet av det ökända Kafalasystemet, varit välkomna – men i senaste laget. Han misstänker också att förbättringarna bara är tillfälliga.
– Den fråga jag har ställt till regeringen i Qatar är varför de inte införde dessa reformer innan de fick VM. Det är tydligt att detta inte är något de hade gjort utan VM eller något de kommer att fortsätta med efter turneringen. Det är inga långsiktigt hållbara reformer.
Ganesh Gurung vill med sin forskning sätta frågan om migrantarbetarna i ett större sammanhang. Nästan 60 procent av hushållen i Nepal får pengar från släktingar som jobbar i utlandet.
– Det första året betalas lånet tillbaka, det andra året läggs taket om och under år tre skickas barnen till privatskolor. Sedan byts taket från gräs till plåt och slutligen flyttar familjen från byn till de större städerna. Men de som reser är lägre medelklass. De allra fattigaste kommer inte iväg till Qatar.
Ovanför oss passerar ett flygplan på låg höjd, på väg att landa på Tribhuvan International Airport. Ganesh Gurung påpekar att de hemskickade pengarna, remitteringarna, är huvudskälet till att fattigdomen i Nepal är på väg nedåt i snabb takt. För 20 år sedan levde 42 procent av hushållen i absolut fattigdom, i dag är siffran 16 procent.
– Utan remitteringarna hade denna historiska fattigdomsbekämpning varit omöjlig, säger han. Remitteringarna är i dag Nepals blodomlopp. Förr var jordbruket det viktigaste – i dag är det gästarbetarnas pengar.
I forskarens knä ligger både visir och munskydd. Hans mobil ringer upprepade gånger men han trycker bort samtalen. Även om världspressen fått upp ögonen för förhållanden för nepaleser som arbetar i gulfen i samband med VM är det en fråga han drivit i decennier.
Vad säger han då om debatten kring dödssiffror och dödsorsaker?
— Det är väldigt komplicerat och samtidigt väldigt enkelt. Varje dag kommer det döda kroppar tillbaka till Nepal. Det är inte gamla människor, utan unga. När de resta var de friska, när de kom fram var de friska. Men de dog. Detta innebär att alla dödsintyg är falska. De behövs för att flygbolagen ska ta ombord kropparna, det är ren formalia.
»Arenorna är vår tids tempel. De som byggt dem får se fotboll på TV.«
En del menar att 6 500 har dött i olyckor kopplade till VM, medan Qatar menar att enbart ett trettiotal personer dött. Hur många av dödsfallen från Nepal kan kopplas till VM?
– Ingen vet. Ingen har inte den statistiken. Det vi vet är hur många döda kroppar som kommer till Nepal. I den siffran finns hembiträden, trädgårdsmästare och alla andra. Men det stora mörkertalet är inte de döda, utan arbetsskadorna. Om dessa finns det knappt någon statistik. Nepals ambassad i Qatar har inte ens en fast advokat som medborgarna kan använda sig av för att dra företagen inför domstol.
Trots att 1 200 nepaleser i fjol återvände döda till Katmandu så vill fler och fler resa till Qatar och även de som inte får utlovade löner stannar kvar i regionen. Varför åker de inte hem?
– Det finns en push– och en pull-faktor. De har svårigheter i Qatar, men de har också stora drömmar. De har sett hur familjen kunnat flytta till städerna, hur barnen kunnat börja i bra skolor och gå vidare till college och högre utbildning. De är fria att återvända, men de är fast i sina egna drömmar om ett annat liv.
Teet har kallnat och mörkret har sedan länge sänkt sig över huvudstaden. Arenorna i Qatar är färdigbyggda och många migrantarbetare återvänder nu till Nepal. Ghanesh Gurung dricker upp den sista teskvätten och säger:
– Det är som förr när de med lägst kast, daliterna, byggde templen. När templen stod klara förbjöds de att träda över tröskeln, då de ansågs som orena. Arenorna är vår tids tempel. De som byggt dem får se fotboll på TV.
»Jag blir upprörd varje dag över alla rykten om Qatar som sprids i de sociala medierna.«
Det är inte alla nepaleser som reser till Qatar för att tjäna pengar. För juristen Mohammed Ramzan Ali Miya var det kärleken till det arabiska språket som fick honom att söka sig till Doha.
På hans kavajslag sitter både Qatars och Nepals flagga, och han har efter ett decennium i landet nyligen publicerat en bok om sin tid i Doha.
– Jag blir upprörd varje dag över alla rykten om Qatar som sprids i de sociala medierna, säger han. Ministrar i Qatar kan ibland ringa mig och fråga hur medierna kan vara fria att publicera alla dessa rykten.
Efter att ha tagit sin masterexamen i arabisk litteratur vid universitetet i pakistanska Karachi började Mohammed Ramzan Ali Miya jobba på Nepals ambassad i Doha. Redan under studietiden översatte han och skrev flera egna böcker om regionen och dess kultur. Väl på plats i Qatar började han översätta landets officiella dokument till nepalesiska, bland annat landets arbetsrättsliga lagstiftning. Med tiden spred sig ryktet om hans kunskaper, och landsmän som behövde hjälp med översättningar eller som inte förstod vilka kontrakt de undertecknat kom till honom för att få hjälp. Han kom också i kontakt med löntagare som inte fått ut sina löner eller som behandlats illa.
När så myndigheterna i Qatar fick upp ögonen för hans arbete bad de honom att ta fram en guide för migrantarbetare från Nepal och han blev en länk mellan länderna. Mohammed Ramzan Ali Miya har fått utmärkelser av Qatars styrande emirer och arbetar i dag för landets människorättskommitté.
– Det lagpaket som Qatar införde 2016 förändrade det mesta och är i dag implementerat, säger han. Jag kan tycka att man i debatten inte gör skillnad på då och nu. Numera sker all utbetalning av löner digitalt till arbetarnas privata konton. Det är ordning och reda.
»Det laglösa tillståndet för gästarbetarna är historia. Qatar är i dag vårt andra hem.«
När det gäller hanteringen av dödsfallen menar Mohammed Ramzan att det skett en förbättring. Då det är förbjudet att kremera kroppar i Qatar har den återkommande kritiken varit att de hålls kvar för länge.
– Men numera finns en »fast track« för döda kroppar. De samlas på sjukhuset och sedan är de ute ur landet på mindre än 24 timmar. Där har Qatar gjort mycket för att förenkla.
Det andra Mohammed Ramzan vill lyfta fram är att det i dag finns rättsliga vägar att ta för den som inte blir korrekt behandlad. De problem som migrantarbetare stöter på i Qatar hade numera kunnat undvikas med bättre information, tror han.
– Ett visum till Qatar kostar inget, tiden i karantän är också gratis. Men rekryterare lurar fortsatt nepaleser att betala för dessa saker.
Enligt Mohammed Ramzan är det i dag en hård kamp om att få de bästa arbetarna till byggena, och att erbjuda bra villkor inklusive försäkringar kan i framtiden få arbetskraften att välja Qatar före andra länder i regionen. Han säger att relationerna mellan myndigheterna och diasporagrupperna i Qatar blir bättre hela tiden. När han började jobba på ambassaden var det hundratals som hörde av sig dagligen, i dag uppskattar han samtalen till två per dag.
– Kafalasystemet var farligt och nu är det borta, det är den stora skillnaden. Även den nya lagen om minimilön har gjort skillnad. Nästa steg är riktiga uppehållstillstånd.
I dagsläget är nepaleserna den andra största gruppen av gästarbetare i Qatar. Endast Indien har fler arbetare i landet. Att FN:s organ för arbetares rättigheter, ILO, öppnat kontor i landet ser Mohammed Ramzan också som ett stort steg framåt.
– Det laglösa tillståndet för gästarbetarna är historia, slår han fast. Qatar är i dag vårt andra hem.
Många dör i Qatar och det sker inga ordentliga utredningar kring dödsorsakerna. Varför utreds de inte?
– Qatar har ett av världens mest framstående sjukvårdssystem med GSI-standard. Där genomförs de mest avancerade operationerna. Så det är klart att om ett land med Qatars resurser vill ta reda på varför någon har dött så är det möjligt att göra så! Om nepalesiska myndigheter vill ha mer detaljerade intyg så får de lyfta den frågan med Qatar.
»Att han skulle ta sitt liv av rädsla för att smitta oss i Nepal med viruset är … en långsökt teori.«
Han tar upp sin nyutkomna bok och reser sig ur soffan. Intresset för det arabiska språket och Qatar är på uppgång i Nepal och Mohammed Ramzan är med sin expertis därför en eftertraktad man. Han har en stående tidningskolumn där han skriver om »dagens ord på arabiska«. Strax ska han träffa Katmandus polischef, sedan väntar fler intervjuer.
– Jag önskar att VM blir en stor framgång, säger han innan vi skiljs åt.
Sjön Phewa Tal är Nepals näst största och vilar som ett smycke i den södra Pokhardalen, omgiven av berg på tre sidor. Enkla småbåtar och kanoter ligger uppdragna längs med strandkanten i väntan på turisterna.
Hade det funnits några turister att paddla runt hade Bine Bahadur Bishworkarmas söner varit här. Men nu sitter Suresh, Raj, Amit och Krishna hemma i det slitna rummet med blå väggar. På träsängen ligger en madrass av vass och en grön filt. Den enda möbeln är en stor byrå i trä med trasiga handtag.
Deras mamma Nir Maya Bishworkarma slår sig ner på sängen i en blå klänning med röd sjal till. Det tar en stund att reda ut alla fem barnens namn och ålder, men de fyra sönerna är 34, 32, 28 och 27 år. Dottern Sumitra är 21. Deras pappas död för två år sedan har inneburit att familjen fallit fritt ekonomiskt.
– Våra barn är i dag vuxna, men vi hade aldrig råd att låta dem gå i skolan så de är alla arbetslösa, säger Nir Maya Bishworkarma.
Från taket hänger en gul elsladd. Många av grannarna har rest till Qatar under de senaste 20 åren och en hel del av dem återvände som »gulfmän« i kostym. Tegelhusen blev fler. Läskunnigheten ökade. Men Bine Bahadur Bishworkarma förbjöd barnen att söka jobb utomlands och vittnade om en svår arbetssituation i Qatar. Mannen, som skulle ha fyllt 54 i år, pratade annars sällan om jobbet när han ringde hem. Men familjen vet att han arbetade med dyrbara material som marmor, som behövdes till nya hotellbyggen inför VM.
– Min man brukade säga att när han väl fick sin bonus utbetalad skulle han aldrig mer resa utomlands, säger Nir Maya Bishworkarma.
Både hon och maken drömde om en bättre framtid för barnen under hans tid i Qatar.
– Jag brukade argumentera emot och försöka övertyga honom om att skicka barnen till Qatar när de var arbetslösa här hemma, men han sa nej. I dag förstår jag varför han inte ville att de skulle komma dit.
»Att inte kunna hämta hem min fars kropp känns inte bra.«
När pandemin slog till våren 2020 och kollegor började insjukna på arbetsplatsen försökte många ta sig hem. Men Bine Bahadur Bishworkarma var orolig över att ta med sig smittan hem till byn och stannade kvar. Vad som hände natten till den 19:e maj vet ingen, men en halvtimme före lunch den dagen hittade kollegorna Bine Bahadur Bishworkarma död. Sonen Raj säger att familjen blev tillsagd att tro på vad det officiella dödsintyget uppgav: att pappan tagit sitt liv. Men Raj menar att pappan var sitt vanliga jag och inte verkade deprimerad när han pratade med familjen under våren.
– Att han skulle ta sitt liv av rädsla för att smitta oss i Nepal med viruset är … en långsökt teori. Han hade ju köpt en hembiljett! Gör man det om man planerar att ta sitt liv? Jag vet inte vad som hände, jag vet inte ens var hans kropp är. Vi fick aldrig hem den och ingen fick se den.
Någonstans i Qatar finns kroppen kvar tillsammans med pappans tillhörigheter, bankkort, pengar och möbler.
– Att inte kunna hämta hem min fars kropp känns inte bra, säger Raj. Men vi gjorde en docka i naturlig storlek med pappas kläder och kremerade den.
Familjen har fått ut ersättningen från de nepalesiska myndigheterna och drygt 100 000 kronor från pappans livförsäkring. Men av företaget har de bara fått en mindre summa.
– Han hade bott länge i samma lägenhet. När vi kontaktade hans företag om hans bonus bad de oss att kontakta ambassaden, men ambassaden sa att företaget inte svarade när de ringde. Så jag vet inte vad vi ska göra?
Änkan har efter makens död börjat städa på ett sjukhus för covidpatienter, men hon är rädd att hon snart är för gammal för att få jobba. Hon vill att barnen ska gifta sig och oroar sig över att pengarna till mat och hyra snart inte räcker. Sönerna får ibland hoppa in som målare på ett husbygge men går oftast sysslolösa.
Ner vid strandkanten ligger Rajs oanvända kanot, turisterna har ännu inte hittat hit efter pandemin. Det stundande VM-slutspelet vet han inte mycket om, men han har sett på Facebook att många skriver om det.
– Jag känner mig stolt över att min pappa har lagt marmor på hotellgolven, säger Raj. De som ska se på fotboll och går på marmorgolven får njuta av hantverket.
Reportaget från Nepal är en bearbetad version av tre olika texter tidigare publicerade för Blankspot i den prisbelönta artikelserien Cards of Qatar.
