Under vinjetten Fotbollskultur recenserar vi böcker, filmer och dokumentärer om fotboll. Den här texten behandlar boken Bränning av Jack Hildén.
Varför ett förlag som lagt tid och pengar på att ge ut en roman envisas med att inte sälja in boken som den potentiella köparen håller i handen har jag aldrig förstått. Jack Hildéns Bränning är ett sådant exempel. Hemligt så att man blir förbryllad. Ett gäng AIK-matcher från guldsäsongen 2018 på framsidan och på baksidan endast ett svagt och intetsägande utdrag från boken: »Jag insåg där och då att de här världarna inte kunde blandas. Från och med nu existerade de åtskilda, två satelliter med helt olika omloppsbana. Jag var en sort här. När jag lämnade Solna blev jag en annan, den vanliga.«
Två satelliter med olika omloppsbana? Skriver Thomas Di Leva under pseudonym? Det lockar inte överhuvudtaget till läsning.
Och det är synd. Historien om den typ 30-årige Frank som till vardags är en formsvag författare som nyligen blivit dumpad av sin tjej, som allt mer sällan får skriva för Aftonbladets kultursidor och blir allt sämre på att ta hand om sig själv, men som lever upp när det vankas AIK-match, är en både vacker och mörk liten autofiktiv berättelse som förtjänar fler läsare än vad jag förmodar att den har haft. Här och där är Jack Hildén mer träffsäker än någon annan skribent som jag läst som försökt gestalta miljöer, dialoger och stämningar på en bar inför en match, i ett baksäte på väg hem från en match eller på en betongläktare under en match.
Offside recenserar
Bränning (Kaunitz-Olsson, 2022) av Jack Hildén.
Inför en bortamatch mot Sirius har Frank och hans återkommande läktarpolare – de umgås aldrig om det inte är AIK-match eftersom de i grunden är så olika – hällt i sig ljummen kir. När de börjar närma sig Studenternas: »För varje steg sögs vi liksom omärkligt in i en större massa. Där det för femtio meter sen skulle varit otänkbart att pissa mot ett träd var det nu högst görbart, oavsett hur en passerande barnfamilj såg på en.«
Det finns vassare passager än just nämnda, men den är talande för Hildéns förmåga att beskriva hur anpassningsbar människan är beroende på socialt sammanhang. Några meter, eller ett par järn fernet på Dick Turpin inför en match, kan vara skillnaden mellan flockdjursbeteende och självbehärskning.
Under stundom blir det tröttsamt att läsa olika varianter av formuleringar som mest går ut på att slå fast att ståplatsläktarna, med dess kollektiva kraft, gemenskap och löfte om eskapism i 90 minuter, för många fungerar som en nödvändig snuttefilt i liv som i övrigt går åt helvete, men varje gång räddas Bränning upp av handlingen och handlingarna utanför arenorna. Jack Hildéns Frank är den mest intressanta fiktiva Frank sedan Richard Ford skapade Frank Bascombe.