Under vinjetten Fotbollskultur recenserar vi böcker, filmer och dokumentärer om fotboll. Den här texten behandlar boken Världens bästa Karlsson av Per Karlsson och Marcus Birro.
Det intressanta med Per Karlsson har länge varit hans förmåga att både tänka steget längre och besinningsfullt formulera reflektionerna, men att han aldrig verkar ha känt ett behov av att framhäva dem. AIK:s ständige mittback söker inte uppmärksamheten. Därför lyssnar man gärna när han pratar.
Delar av hans självbiografi känns nästan pliktskyldigt återgivna. Den primära målgruppen, AIK-supportrar, ska förstås ha sitt. Karlssons upplevelser, före och efter det första SM-guldet måste skildras i detalj. Klubbens upp- och nedgångar under det följande decenniet likaså. Och ibland hör jag Marcus Birros metaforiska stämma i mitt huvud när jag läser. Underpresterande lag »spelar som bakfulla sjömän«, minnen »färdas i en tunnel av tid« och känslor »ringer som kyrkklockor« i Karlssons hjärta.
Offside recenserar
Världens bästa Karlsson (Mondial, 2022) av Per Karlsson och Marcus Birro.
Men läsvärt blir det när Karlsson får tid på sig att, för att använda Birrospråk, fläka ut sitt virvlande inre landskap om prestationsångesten som drivit honom hela livet. Det låter ganska jobbigt att vara Per Karlsson. Alla kontrollkänslor och tvångstankar om att inte slösa bort en enda minut. Medan lagkamrater stannar kvar och gafflar vid frukostbordet går han till gymmet. Han gör det utan att döma någon, han bara måste utnyttja tiden till att själv bli bättre.
I det avseendet beskriver Karlsson sig själv som en individualist. Under tävlingsmoment på träningar sätter han personlig utveckling före att vinna, och han kan vara nöjd med en egen insats trots att AIK förlorat. Så »plågsamt men medmänskligt individualistisk« är hans syn på fotbollen. En sådan bekännelse får extra kraft när en person som tillbringat 20 år i samma klubb uttalar den. Men insikten att just den inställningen spelat en avgörande roll i att Karlsson kunnat fortsätta vara en lojal lagspelare, får egocentriciteten som alltmer präglar proffsfotbollen att kännas mindre sorglig.