I Offside 6/2022 intervjuade vi Eskilstuna Uniteds tränare Elena Sadiku om högljudd matchcoachning.
Beskriv din coachstil.
– Har du sett mig coacha?
Framför allt hört.
– Ja. Det är både på gott och ont.
Hur då?
– Jag vill höja spelarna så mycket som möjligt. Att vara på dem är mitt sätt att leda. Och det handlar inte om att jag vill höras eller synas.
Utan om?
– Genom att belysa aktioner som spelarna gör bra uppmuntrar jag dem att fortsätta med de sakerna. När man jobbar hårt för att försvara kan det ta mycket energi, och då vill jag att de istället får energi av att känna att de agerar bra i det. Framför allt nu när vi har ett ungt lag där inte så många pushar varandra självmant. Hade jag tränat mer erfarna spelare hade jag kanske inte låtit så mycket som jag gör i dag.
Är du aldrig hård mot spelarna?
– Under matcher är det klart att jag kan vara hård, men det är mer i halvtid eller när jag tar någon spelare snabbt åt sidan. Jag brukar inte vara för negativ, jag har själv varit elitspelare och vet att man inte vill höra en tränare som bara skriker negativa saker. Misstag kan alla se. Man behöver snarare den där extra kicken ibland för att våga och tro på sig själv.
Vad är det vanligaste du brukar skrika?
– Det handlar oftast om försvarsspelet. Det höga. Att vi ska ligga på i pressen. Och när vi lyckas är det viktigt att fira varje liten seger.
Hur menar du?
– Spelar motståndarna ut bollen till inkast för att vi sätter vår höga press ska spelarna få en kick av det.
Du jublar åt motståndarnas misstag?
– Nej, jag jublar för att vi gör något bra. Motståndarna kan ibland bli irriterade på mig för att jag får energi när de gör fel, men det är inte det som är poängen. Jag vill att mina spelare ska känna att de får betalt för sitt slit, så att de sliter även nästa gång.
Handlar din höga energinivå också om att du behöver ge utlopp för känslor som bubblar inombords?
– Jag har lärt mig att ha så lite känslor som möjligt när jag coachar. Man agerar annorlunda när man låter känslor ta över.
Men domarna får höra ett och annat.
– Jo, jag har haft mina diskussioner med domarna. De vet att jag är passionerad, men jag menar inget illa. Jag är så inne i matchen. Och jag känner själv när jag går för långt i min reaktion, då säger jag förlåt.
Eskilstuna United är i ekonomisk kris. Blir man då ännu mer besatt av de saker man som tränare faktiskt kan påverka?
– Det har i alla fall fått mig att inse vad som verkligen är viktigt. Eftersom vår ledarstab tunnats ut under året har det blivit väldigt mycket för mig. Så jag har lärt mig att prioritera. Jag behöver inte hålla låda i en halvtimme, det räcker med 15 minuters matchanalys för att förmedla vilka detaljer som är viktigast. Jag tror också att jag har blivit skickligare på att se förändringar som behöver göras under matcherna, men det är nog snarare för att jag har lärt mig att vara så aktiv i spelet. Det gör i sin tur att mina spelare känner en trygghet i att jag finns här för dem. Jag får ofta höra av motståndare och folk på läktaren: »Fy fan vilken bra coach du är från sidan!«
Coachar du mer i vissa matcher än andra?
– Mot lag som AIK, Djurgården och BP kan jag vara lugnare, då är vi så spelförande själva. Borta mot Rosengård var jag aktiv hela matchen. Det är så lätt, när man möter bättre och större spelare, att man tänker »oh, det kommer bli tufft«. Alltså nej! Det spelar ingen roll vad det står på tröjan eller CV:t, det enda som spelar roll är vilken vilja vi har och hur stort hjärta vi visar under matchen.
Så när är din högljudda matchcoachning negativ?
– Vadå?
Du hörs mycket »på gott och ont«, sade du.
– I längden vill jag att spelarna själva driver snacket. I höst har de gjort det mer än i våras, så skulle jag jobba med den här gruppen om två år skulle jag nog inte behöva coacha så mycket. Det hade varit skönt. Jag hade bara velat vara tyst ibland.