Drabbande om Big Jack och Sir Bobby

Under vinjetten Fotbollskultur recenserar vi böcker, filmer och dokumentärer om fotboll. Den här texten behandlar boken Two Brothers om Jackie och Bobby Charlton.

När Bobby Charlton lyfte Europacuppokalen 1968 påminde han mer om en pigg morfar än om den 30-åring han faktiskt var. Återhållna känslor, överkammad flint. Han föredrog Frank Sinatra framför The Beatles och framförde i en intervju åsikten att yngre britter borde tillbringa mer tid med äldre britter. Och ingen förkroppsligade förfallet hos dagens ungdom bättre än George Best, den långhårige slarvern i hans eget lag. Känslorna var ömsesidiga. Best önskade att han bara en gång skulle få höra Bobby Charlton säga »fuck« och fejkade skada för att slippa legendarens avskedsmatch i Manchester United.

Om Best istället spelat med Bobbys två år äldre bror Jack hade han garanterat fått höra fler fula ord. I Jonathan Wilsons ambitiösa biografi om Englands mest kända fotbollsbröder återkommer han ständigt till olikheterna. Jack var social, skämtsam och hetlevrad utan att vara långsint. Bobby var inbunden och allvarlig. Jack vinkade och skämtade glatt med åskådarna när bröderna hyllades med kortege i hemstaden Ashington efter Englands VM-guld – Bobby tyckte mest att det var pinsamt. 

Förmodligen var det också lättare att vara Jack. Bobby var den begåvade sonen, den som mamma Cissie tidigt bestämde skulle bli en stor spelare. Jack verkar mer ha spelat för att det var skoj och började träna seriöst först under Don Revie i Leeds. Fascinerande nog var det sedan »Big Jack«, vars gängliga kropp och slängiga spelstil det gärna skämtades om, som lyckades som tränare, inte minst som förbundskapten för Irland, vars landslagsspelare han förvandlade från glada förlorare till VM-kvartsfinalister. Bobby gav däremot upp tränarkarriären redan efter ett misslyckat försök i Preston.

Wilson porträtterar båda bröderna ömsint och texten får ett stråk av vemod när den behandlar deras frostiga relation senare i livet. Författaren skjuter också gärna in detaljer från deras knapra uppväxt i ett gruvsamhälle i nordöstra England, som för att säga: »Tänk på det här innan ni dömer dem.« Flygolyckan i München 1958, där en ung Bobby överlevde men förlorade åtta lagkamrater, beskrivs också så kusligt närgånget att läsaren måste fråga sig själv hur en ung människa påverkas av ett sådant trauma.

Tydligt är att ordning och uppförande alltid var viktigt för honom, och om andra kallade honom tråkmåns fick det väl vara så. En av hans senare insatser för Manchester United var att som styrelsemedlem lägga in sitt veto mot att José Mourinho skulle efterträda Alex Ferguson som manager. Mourinho, ansåg Bobby, uppförde sig helt enkelt inte på ett sätt som var förenligt med klubben. Förmodligen hade han sagt nej till sin storebror också.

Jack, som gick bort i demens 2020 (Bobby lider nu av samma sjukdom), var den av bröderna jag helst hade tagit en pint med. Nu vill jag mest skåla med Jonathan Wilson och gratulera till ett väl utfört bokjobb. Nog finns partier som frestar till skumläsning, som irländska kvalmatcher på 80-talet, men hantverket och kärleken till detaljerna gör en ständigt på gott humör. Jag är till exempel glad att jag numera vet att Jack som Newcastletränare jagade en löpfuskande Chris Waddle runt planen, iförd långrock och trampande på en barncykel.