I Offside 5/2022 intervjuade vi Linköpings Amalie Vangsgaard om balans.
Mellan 2014 och 2016 spelade du i den danska högstaligan och Champions League med Fortuna Hjørring. Hur ser du tillbaka på de åren?
– Det var roligt och lärorikt att i den unga åldern spela Champions League-fotboll och att göra det med så bra spelare. Men samtidigt pågick en massa andra saker.
Vad för saker?
– Jag var en tonåring med många känslor. Jag körde fram och tillbaka mellan skolan och träningar och hade ingen fritid, trots att jag helst bara ville umgås med mina vänner. Som spelare blir man alltid tillsagd en massa saker – var man ska vara och vad man ska göra – och jag upplevde det som om jag inte hade något val. Allt gjorde mig stressad.
Så du slutade.
– Ja. Jag hade länge haft en dröm om att åka ut och resa efter gymnasiet, och att… det här kanske låter dumt, men att bara göra normala saker som andra ungdomar gjorde.
Det finns säkert många unga talangfulla idrottare som känner så men som inte vågar lägga av. Vad fick dig att kliva över tröskeln?
– Det tog mig ett år att göra. Ett tag testade jag att satsa stenhårt, som ett sista försök att få fotbollen att kännas rolig igen och inte bara som något jag gjorde för att tillfredsställa andra, men det funkade inte. Till slut kom jag till ett läge där jag kände mig för pressad och sorgsen för att fortsätta.
»Att återvända till hög nivå var inget beslut jag tog – det bara hände.«
Hur kändes den insikten?
– En stor lättnad i hela kroppen. Först över att känna mig säker på beslutet, sedan att berätta för min tränare och få ut det.
Vad ägnade du dagarna åt istället?
– Jobbade på tivoli, reste till Sydafrika med kompisar, festade, jobbade på ett hem för funktionshindrade, reste igen, testade bungyjump, lärde mig dyka, backpackade, drack öl, åt godis … Det kändes som en stor frihet att få göra vad jag ville.
Vad var roligast?
– Att resa var härligt, men roligast var att bara umgås med mina vänner. Äta middag ihop, gå på konserter. Små saker.
Förändrades du under den perioden?
– Jag blev nog en trevligare person att vara med. Mer avslappnad.
Efter nästan tre år drogs du sedan tillbaka in i fotbollen. Varför ville du tillbaka till en värld du inte trivts i?
– Att återvända till hög nivå var inget beslut jag tog – det bara hände. Min gamla tränare frågade om jag ville börja spela med FC Nordsjælland i andraligan. Jag var osäker, tänkte att det skulle ta mycket tid att träna och så. Han lät mig komma och gå som jag ville, men när jag väl började kände jag att jag ville göra det till hundra procent. Det var roligt att spela och träna igen.
Framgångar kommer ofta med större press. Nu när det går så bra för dig – hur ska du göra för att hålla pressen borta?
– Jag tänker faktiskt inte så. Åren utan fotboll lärde mig hur jag hittar balansen mellan fotbollen och det som händer utanför den. Ibland får jag säga nej till saker, vilket fortfarande inte är kul, men nu har jag tagit beslutet att spela och det är så det är. Det är mitt val och jag känner mig trygg i att jag gör det för min egen skull den här gången.
»Jag tror inte att min egen karriär hade utvecklats som deras ändå.«
Hur tror du att ditt liv hade sett ut i dag om du inte hade lagt av 2016?
– Om jag inte hade slutat då hade jag förmodligen gjort det snart senare. Man kan så klart kolla på andra spelare i samma ålder och jämföra med hur långt de har kommit, men jag tror inte att min egen karriär hade utvecklats som deras ändå. Om jag inte tycker att det är roligt spelar jag inte bra och blir inte bättre.
I höst tampas ditt Linköping med FC Rosengård om SM-guldet. Minns du när du mötte dem första gången?
– Var det med Fortuna Hjørring i Champions League?
Åttondelsfinal på Malmö IP, den 8 november 2014.
– Vi förlorade med 2–1. Tack för påminnelsen.
Du var 17 år. Vilken är den största skillnaden på Amalie Vangsgaard nu och då?
– Mer balanserad. Det är nyckeln.