Bakom fem knallorange energidryckflaskor i ett pressrum som till vardags tillhör Sheffield United men som nu är sminkat med Uefas lila färger sitter Fridolina Rolfö, Caroline Seger och Peter Gerhardsson och besvarar frågor om vikten av en premiärvinst. Från podiet tittar de ner på journalister från mestadels svenska tidningar och TV-bolag, men också några nederländska och engelska.
Reportrarna passar runt en mikrofon medan de en efter en matar på med sina funderingar. Ska Seger bära en regnbågsfärgad bindel i morgon? Vilka spelmässiga detaljer blir avgörande? Hur ska Sverige utnyttja Nederländernas försvarslinje som inte verkar helt samspelt i det taktiska experimenterande som deras nya förbundskapten Mark Parsons sysslar med? Och vad blir det nu för formation?
Den stora följetongen i EM-rapporteringen de senaste dagarna har handlat om huruvida Sverige ska ställa upp med tre eller fyra försvarare i morgondagens premiärmatch. De utsända journalisterna från Dagens Nyheter, Aftonbladet, Expressen, SVT, Göteborgs-Posten, TT, Sydsvenskan och TV4 har tidigare fått få ledtrådar om hur Gerhardsson tänker i formationsfrågan, men nu får de åtminstone veta att förbundskaptenen har bestämt sig.
– Fast jag är expert på att ångra mig, säger Gerhardsson sedan och hämtar hem några försiktiga skratt när han tillägger att han inte litar på sig själv.
En annan fråga som reportrarna vill få klarhet i är huruvida Stina Blackstenius, som stått över veckans kollektiva träningar på grund av en »känning i ett lår«, kan spela från start. Gerhardsson avslöjar att anfallarens lårmuskel mår fint och att hon tränar för fullt i dag, men han förväntar sig ändå inte att Blackstenius ingår i startelvan.
– Om jag skulle säga att Stina startar skulle ingen tro mig ändå, säger han.
Öppenheten är överraskande och välkommen, likaså förbundskaptenens allmänt avspända och gladlynta utstrålning. För trots att premiären bara är 24 timmar bort är det fortfarande inget riktigt drag i rapporteringen kring Sverige. Ingen spelare eller ledare säger något minnesvärt, och bland de reportrar som bevakat landslaget sedan förlägret i Båstad för två veckor sedan råder en uppenbar frustration. Många av deras texter de senaste dagarna har gått på tomgång, hönor av fjädrar har gjorts. I går försökte Sportbladet få Linda Sembrants slentriancitat »vi vet att vi kan slå alla lag« till »Sembrants kaxiga utspel«.
Något behöver uppenbarligen hända.
»Spelarna har själva slagit fast att guld är sommarens enda rimliga målsättning.«
Både i VM 2019 och OS 2021 var Sverige klart för slutspel redan efter två matcher, och efter ett lekande lätt kvalspel (sju vinster och 40–2 i målskillnad på åtta matcher) till det här Europamästerskapet går landslaget in i turneringen som det bästa laget, om man ska tro Fifas världsranking. Flera av spelarna har själva slagit fast att guld är sommarens enda rimliga målsättning efter VM-bronset 2019 och den förlorade OS-finalen i fjol. I våras gick landslaget så långt att de i en offensiv marknadsföringskampanj sydde in taktiska detaljer för »hur man stoppar Sverige« i sin nya matchtröja. De har nämligen inte förlorat en tävlingsmatch efter full tid sedan semifinalen mot Nederländerna (0–1) i VM 2019. Dessutom har flera av de andra guldkandidaterna drabbats av tunga skador inför turneringen.
Å andra sidan talar både spelare, ledare, journalister och supportrar om att landslagsfotbollen på kort tid har blivit jämnare, både i världstoppen och strax under den. Alla landslag har utvecklats sedan Frankrike-VM för tre somrar sedan. Hemmanationen England har gjort det genom Women’s Super Leagues tillväxt och rekryteringen av Sarina Wiegman, förbundskaptenen som med ett ösigt kantspel förde Nederländerna till EM-guld för fem år sedan. Den spanska fotbollen har med FC Barcelonas framfart utvecklats till en nivå som för första gången gör Spanien till titelutmanare, Frankrike rankas av Fifa som världstrea och Tyskland är, som det brukar heta, alltid Tyskland. Och även om Sveriges premiärmotståndare från Nederländerna bytt förbundskapten sedan 2017 besitter de regerande Europamästarna alltjämt några av världens bästa offensiva spelare.
På det runda innerstadstorget Peace Gardens gräsmattor intill Sheffield City Council njuter barnfamiljer, kompisgäng och läsande ungdomar av en solig lördagseftermiddag när 27 morötter dansar in på torget.
– Vivaaaa Hollandia! sjunger morötterna.
Sex av de 27 unga kvinnorna med morotskostymer utmanar ett grabbgäng som lattjar med en boll innanför en tillfällig five-a-side-plan vars meterhöga väggar utgörs av uppblåst plast. Det blir ett ja. Övriga orangeklädda tar omgående ton vid ena långsidan och skrålar Viva Hollandia på nytt, och runtom fotbollsplanen stannar Sheffieldbor till. Äldre par skrattar åt tokigheten som pågår och föräldrar placerar sina småbarn på axlarna så att de kan se spektaklet ordentligt.
»Omkring 2 700 personer ska ha köpt biljetter via förbundet och supporterföreningarna. Många för så lite som tio pund.«
En av morötterna sätter sig mödosamt i gräset tre meter bakom de sjungande vännerna. Intill hennes utsträckta vänsterben placerar hon ett kryckpar. Hon bröt ankeln under en fotbollsmatch hemma i Nederländerna för några veckor sedan.
– Vilka tror du vinner i kväll? frågar hon mig.
Jag rycker på axlarna och bollar tillbaka frågan.
– Ingen aning, svarar hon. Jag följer det inte. Jag är här for fun.
En engelsk kvinna med en dotter i fyraårsåldern limmad runt sitt högerben avbryter vårt poänglösa EM-samtal för att fråga om hon får ta ett foto på dottern och moroten. Dottern vill gärna det. Ungen ler med hela ansiktet när mammans mobilkamera knäpper.
På five-a-side-planen åker morötterna på stordäng av grabbgänget, men de dansar glatt vidare längs med Sheffields gator efteråt. Mer Viva Hollandia, bort mot parken som Sheffieldborna känner som Devonshire Green men som Uefa nu kallar »fan party«.
På vägen passerar de puben Frog & Parrot, där majoriteten av de tillresta svenskarna laddar inför kvällens premiär. Exakt hur många som rest hit från Sverige verkar ingen veta säkert, men omkring 2 700 personer ska ha köpt biljetter via förbundet och supporterföreningarna. Många för så lite som tio pund.
– Det är att nedvärdera damfotbollen, säger mästerskapsveteranen Glenn från Östergötland. På herrmästerskap hittar du inga biljetter för under 50 pund.
Glenn håller liksom de flesta av hans gulklädda landsmän och landsmaninnor till i solgasset på Frog & Parrots uteservering, som fläker ut sig över Division Street i centrala Sheffield. Svenska flaggor med ortsnamn målade i det gula korset hänger från uteserveringens räcken. Vid några bord sitter barnfamiljer och äter fish and chips, intill svalkar kompisgäng sina strupar med pints of lager. Samtidigt pågår allsång. Enbart svenska låtar, av artister som Roger Pontare, Markoolio, Abba, Tomas Ledin och Tommy Körberg.
Thomas Stenströms Slå mig hårt i ansiktet pulserar på hög volym inifrån baren när gruppen med 27 nederländskor utklädda till morötter glider igenom den blågula skocken. Supportergrupperna applåderar varandra, några gör high-fives. Det är svårt att tänka sig en mer barntillåten uppladdning.
En och en halv timme före avspark avgår de svenska fansens marsch mot Bramall Lane, och hade det inte varit för den orangefärgade flock som en kvart tidigare gick samma väg och skrålade Viva Hollandia bakom en orangemålad dubbeldäckare hade nog Sheffieldborna undrat vad de träffats av.
– What’s going on? frågar en förbipasserande man sin fru.
– Must be a football game, svarar kvinnan och lyfter sin mobil så högt hon kan för att filma den gula folkmassan. Maybe Netherlands against Sweden?
– Heeeja Sverige! skanderar de två tusen svenskarna och klappar händerna tre gånger.
Ramsorna avlöser varandra. En kvinna i 25-årsåldern hamrar oavbrutet på en trumma för att underlätta takthållningen och hennes jämnåriga kamrat driver på med en megafon. Många viftar med små Sverigeflaggor medan de sjunger och spatserar, några håller gemensamt upp två avlånga banderoller. På den ena står det »Camp Sweden – vi vinner och förlorar tillsammans«, på den andra »Vi ses på Wembley« och »Soft Hooligans«.
Supportrarna ledsagas genom Sheffields stadskärna av en vit skåpbil som det står »Sheffield City Council« på. I den sitter två medelålders män. Den av dem som inte kör bilen i knapp styrfart lutar sig ut ur den nedvevade rutan och viftar glatt med två blågula luftkuddar som någon svensk har prackat på honom. Han är en av de 68 871 personer som häromdagen bevittnade Englands premiärvinst (1–0) på Old Trafford i Manchester. Trots att hemmanationen inte direkt blåste Österrike av banan är mannen med luftkuddarna övertygad om att EM kommer att sluta med en rödvit triumf på Wembley den 31 juli.
– Sverige är bra, men självklart kommer England att vinna turneringen, mate.
Jag berättar för honom att receptionisten Steve på mitt hotell i morse inte var lika säker på den saken. Steve tyckte att de förväntningar som många i hemlandet verkar ha på England var »bullshit« och bara skapade en orättvis press på de många unga engelska spelarna. Mannen med luftkuddarna ler inne i skåpbilen och säger bara:
– Vilken pessimist.
Det tar de svenska supportrarna en halvtimme att marschera till arenan. Bland det sista som möter dem innan de tråcklar sig igenom Bramall Lanes smala entrégrindar är en man i Englandhatt. Han håller ett oräkneligt antal likadana hattar och »half-and-half«-halsdukar (till hälften blågula, till hälften orange) i händerna.
– Hats and scarfs! upprepar mannen om och om igen medan han drunknar allt djupare i supporterhorden.
– Heeeeja Sverige! överröstar svenskarna.
Överröstas gör också det tusental nederländska supportrar som befinner sig inne på arenan när matchen startar. Trots att de håller igång med trumpeter och ramsor är den blågula sektionen både mer välfylld och högljudd. Det eviga trummandet gör sitt, den outtröttliga capon med megafonen likaså.
Men alla uppskattar inte de livfulla svenskarna. Snarare får deras engagemang det att brinna till i skallen på en lokal åskådare som nog är van vid den moderna engelska läktarkulturen utan ståplats.
– Sit down! gormar britten med mord i blicken mot de många blågula. It’s a sitting game, you’re supposed to sit down!
Först försöker svenskarna negligera mannen, men när han vägrar ge sig går topplocket även på ett par av dem. Handgemänget är inte långt borta när den ståplatsavskyende britten leds ut av vakter.
»Bortsett från den galna britten som ville att alla skulle sitta ner så var upplevelsen kanon. Bra tryck.«
Han missar därför Jonna Anderssons 1–0-mål som kommer efter en dribbling och framspelning av Kosovare Asllani. I andra halvlek kvitterar Jill Roord, och premiärmatchen mellan grupp C:s två bästa lag slutar 1–1. Det verkar nederländskorna mer nöjda med än de svenska spelarna. Och det oavgjorda resultatet gör inte direkt att rapporteringen kring Sveriges landslag lär brinna till under kommande matchfria dagar. Däremot innebär det att de två återstående gruppspelsmatcherna mot Schweiz och Portugal blir mer betydelsefulla och anfallsinriktade, eftersom kampen om gruppsegern nu lär avgöras på målskillnad.
Efter matchen är Uefa snabba med att basunera ut kvällens glada publikrelaterade nyhet: 21 342 åskådare är rekord för en EM-match som inte involverade hemmanationen.
Min vän Kalle, som befann sig på den blågula klacksektionen, skriver i ett SMS: »Bortsett från den galna britten som ville att alla skulle sitta ner så var upplevelsen kanon. Bra tryck. Den kvinnliga capon körde ju järnet i 90 minuter.«
En timmes västlig bilfärd från Sheffield finns en lantlig liten ort som heter Chinley. Byn omges av gräsbeklädda kullar som är en del av Storbritanniens äldsta nationalpark, Peak District, och för att nå Chinley behöver man passera dalar, färister, bergspass, stenmurar, gräsmarker och hundratals får som inte ogärna traskar lugnt över de ringlande landsvägarna. Den 1 440 kvadratkilometer stora nationalparken är inte särskilt välkänd utanför Englands gränser, men för britterna själva är Peak District ett populärt utflyktsmål.
I Chinley bor inte fler än 2 000 invånare, och samhället består av några hundra tegelhus, en fish and chips-servering, ett trångt kafé, en ännu trängre pizzeria, en pub, ett tehus, en tågstation och en affär som dels säljer ost, dels fungerar som postkontor.
»Medan supporterliv för många går hand i hand med öldrickande och hets mot andra lags supportrar vill Estrid och Kajsa fokusera på att sjunga.«
I dag är det söndag i Chinley. På baksidan av den röda trevåningsbyggnad där både ostförsäljning och postutdelning till vardags bedrivs, stressar en vitskäggstubbig man iklädd militärgrön t-shirt, shorts och keps ut genom en trädörr.
– Hej, välkomna, säger mannen muntert. Det är jag som är pappan i familjen.
Det är också han som är Björn Kjellman, skådespelaren. Nu pekar Björn mot den öppna dörren som han nyss gick ut genom och meddelar att hela gänget sitter inne i köket. Själv ska han köra in till Manchester för att återlämna den hyrbil som sent i går kväll transporterade hit sju personer i Sverigetröjor genom den mörklagda nationalparken från Bramall Lane.
»Hela gänget« består av Björns fru Kajsa, deras 26-åriga dotter Estrid, Estrids kusin Rebecka och vännerna Ida, Simon och Diana. De sitter runt köksbordet i den trevåningslägenhet som de hyr av ägaren till Chinley Cheese.
Estrid Kjellman är den capo som »körde järnet i 90 minuter« med megafonen på Sveriges klacksektion i går. Tillsammans med sin mamma ligger hon bakom supportergrupperingen Soft Hooligans. Medan supporterliv för många går hand i hand med öldrickande och hets mot andra lags supportrar vill Estrid och Kajsa fokusera på att sjunga och sprida »good vibes only« för att inkludera fler i läktargemenskapen.
– Vi dricker inte så mycket men sjunger desto mer, säger Estrid.
Medan pappa Björn och lillebror Elof är »mycket mindre intresserade« av fotboll besöker familjens kvinnliga trio – Landskrona Bois-supportern Kajsa, Estrid och lillasystern Mirjam – gärna all sorts matcher. Deras första mästerskap på plats var herrlandslagets Tyskland-VM 2006, och till vardags går de på såväl AIK- som Vittsjömatcher. Men det är bara vid damlandslagets matcher som den ljudliga och visuella delen av supporterkulturen är viktig för Estrid och Kajsa.
– Jag unnar dem allt, säger Estrid. Det är ett så otroligt älskvärt lag och jag vill verkligen ge dem den fetaste inramningen.
»Jag kände ›gud, jag vill gå på damfotboll, så då får jag väl bara fixa så att det blir lika kul och bra‹.«
Det var under EM-sommaren 2017 i Nederländerna som hon, Kajsa och Mirjam började diskutera idén att bilda en supportergrupp. Någon organiserad klackverksamhet fanns inte kring Sveriges damlandslag, och de inspirerades av hemmanationens högmälda, orangefärgade supporterhav. Familjen Kjellman bjöd in vänner och bekanta till en Facebookgrupp med namnet Soft Hooligans och beskrivningen: »En grupp som älskar vårt svenska damlandslag i fotboll! Här kan vi peppa, heja, komma på ramsor, koordinera, planera och TAGGA! Det är dags att tjejerna får sig en klack och att vi fyller arenorna!« I dag har Facebookgruppen 3 000 medlemmar.
– Det känns så himla bra att vi från början bestämde att vi inte skulle göra någon typ av supporterförening i det här, säger Kajsa. Det skulle inte vara någonting uppstyrt med medlemskap och pengar eller någonting sådant, utan det skulle bara vara »vi som vill, vi gör det«, liksom.
– Mm, instämmer Estrid med blicken på sin mamma.
Kajsa fortsätter:
– Och att det skulle vara väldigt öppet har vi ju också pratat om. Just den där delen av fotbollskulturen som är så exkluderande, där man ska ha varit med, man ska ha förstått och man kan, annars är man ingen »riktig supporter«. Den är så tråkig.
– Verkligen, säger Estrid. Och det var väl det vi kände där 2017 att gud, det här är verkligen en golden opportunity att bygga en supporterkultur som vi vill ha.
Vad var det ni ville ha?
– Jag har stått en del i klacken på AIK:s herrmatcher och älskar den där masspsykosen – man får känna så mycket och man får skrika så mycket. Därför har jag ibland tyckt att det varit roligare att se herrfotboll live. Men jag är mer intresserad av damfotboll generellt, så jag kände »gud, jag vill gå på damfotboll, så då får jag väl bara fixa så att det blir lika kul och bra«.
– Och så har det blivit nu, säger Kajsa.
– Ja! Det är så roligt, det är så många unga tjejer och barn som är så peppade. De är vår bästa publik, de ska värnas och känna sig så välkomna.
Kajsa fyller i på nytt:
– Och inte känna att det är fyllefest, utan fotbollsfest.
Runt köksbordet nickar vännerna Ida, Simon och kusinen Rebecka. Ida inflikar:
– Det tycker jag också är det roligaste, att det är så många kvinnor med, en del äldre, spelarnas föräldrar och familjer, jättemånga barn och till och med småbarn. Människor i alla åldrar och kön. Det känns så himla härligt att alla är med.
– Den dedikerade originalpubliken är en helt annan, säger Estrid och ler åt sin nästa tanke. Och det är verkligen good vibes only.
I ett av det vitmålade kökets hörn står en flagga med Lotta Schelins ansikte målat i blått och gult. Under den, hoprullad i en Ikeapåse, ligger den tolv meter långa banderoll med budskapet »Vi ses på Wembley« som numera syns till vid landslagets alla matcher. Kajsa har tidigare jobbat på en mattfabrik i Kinna och drar nytta av sitt textilintresse som supporter.
– Jag har väldigt stora planer, säger hon. Vad gäller tifon, vad man kan göra om man är ute i god tid. Det svåra är att man inte får in stora grejer på mästerskap utomlands, utan det måste vara på matcher i Sverige. Men man kan spänna upp väv på ramar och göra hur stora banderoller som helst.
Kajsa gör stora ögon. De andra ler åt 58-åringens engagemang. Hon och Björn ska vara kvar i England under hela EM och se alla Sveriges matcher. Estrid åker hem i morgon av jobbskäl, men hon återvänder inför semifinalen om två veckor. Den räknar hon kallt med att Sverige deltar i. Och hon utgår lika mycket ifrån att hon står på Wembleys läktare med sin megafon den 31 juli.
»Ta så många bilder ni vill, men kom ihåg: inga autografer eller selfies!«
Kommande dagar får de svenska journalisterna saker att skriva hem om från landslagets lyxresort Carden Park utanför Chester. Ett drygt dygn efter premiärmatchen tillkännager Nederländerna att en av deras spelare, mittfältaren Jackie Groenen som spelade 90 minuter mot Sverige, testat positivt för corona. Totalt har nu sex covidfall drabbat EM-trupper under mästerskapets första fem dagar. Dessutom har åtta spelare och elva ledare i Schweiz hastigt insjuknat i en mystisk magsjuka som misstänks vara det mycket smittsamma »noroviruset«. Med två dygn till matchen mot Sverige isoleras hela den schweiziska truppen till enkelrum på sitt hotell.
»Alla anhöriga genomgår antigentester inför lunchen, och inga kramar är tillåtna.«
Samtidigt bjuder det svenska landslaget in supportrar till sin första öppna träning under EM. Medan ett femtiotal barn och ungdomar, några föräldrar och en engelsk skolklass leds in genom stängslet som omger den välvattnade gräsmattan får de tydliga direktiv av två kostymklädda vakter:
– Ta så många bilder ni vill, men kom ihåg: inga autografer eller selfies!
Rödvit tejp längs med ena sidlinjen hindrar åskådarna från att närma sig landslagsspelarna, och när spelarna efter träningspasset går dit för att hälsa på supportrarna håller de flera meters avstånd till tejpen. Alla foton och vinkningar sker på distans.
Efter träningen välkomnas också ett tjugotal av spelarnas anhöriga till en gemensam lunch på hotellet. Om detta får landslagsläkaren Houman Ebrahimi frågor av reportrarna. Är det verkligen värt den sportsliga risk som det innebär att låta spelarna träffa sina tillresta familjemedlemmar när både magsjuka och corona härjar bland övriga EM-deltagare?
– Jag tycker att det är en jättebra fråga, berömmer Houman Ebrahimi.
Sedan förklarar läkaren att energin som umgänget ger många av spelarna är värd »den lilla risken«. Spelare som får samma frågor ger liknande svar. Alla anhöriga genomgår antigentester inför lunchen, och inga kramar är tillåtna. En tilltagande sjukdomsoro håller på att smyga sig in i mästerskapsbubblan.
På måndagskvällen den 11 juli spelar England sin andra match. I den första innebar de 68 871 åskådarna ett nytt publikrekord i ett EM på damsidan – något som Uefa inte nämnt få gånger i sina sociala medier sedan dess – och ytterligare fyra och en halv miljon människor såg matchen på TV eller stream.
Men om EM-feber råder bland landets 80 miljoner invånare har den åtminstone inte nått 80 000-staden Chester. Med tio minuter till avspark av England–Norge väsnas bara två kommunarbetares högtryckstvättar som rengör Lower Bridge Streets trottoar, med den kvällsklingande kyrkklockan från stadens nästan tusen år gamla katedral som ljudkuliss. Ingen människa på Chesters gator bär en engelsk landslagströja, inga kompisgäng skyndar ut ur öppna pubdörrar för att hinna röka varsin cigg innan avspark, inte en enda rödvit flagga hänger längs med husväggarna och ingen jäktar mot en park för att få den sista stolen framför storbildsskärmen. Någon sådan visning av hemma-EM har det inte ens varit tal om att arrangera i Chester. Det enda som påminner om att ett fotbolls-EM pågår i krokarna är en läskreklam vid en busskur. Intill ett foto på Englands lagkapten Leah Williamson, Uefas officiella EM-logotyp och en sockerfri Pepsi, står det i versaler: »Summer game changer«.
»När jag precis skrollade igenom flödet såg jag ett enda inlägg om matchen. Ett! Ingen av mina vänner bryr sig om EM.«
På BBQ-restaurangen Hickory’s Smokehouse intill floden River Dee står fem sällskap i kö vid entrén. Fullsatt, precis som en lokalinvånare hintat om. En halvtimme har gått av matchen och England leder redan med 3–0, men inget annat än ett sällskapligt sorl pågår framför de många TV-skärmarna i restaurangen. Inte en enda av skärmarna visar nämligen England-Norge, där rullar bara kricket, golf och friidrott.
Det enda stället i Chester som verkar visa toppmatchen i grupp A är sportpuben Off the wall. I en rymlig lokal med två våningar, flera biljardbord och en oerhört avlång bar pågår matchen på åtta TV-skärmar längs med tegelväggarna. De 20 personer som sitter utspridda i lokalen bryr sig mer om sina pints och hamburgartallrikar än att det står 5–0 i paus.
I en dunkel och trång del av en hotellbar i närheten smuttar två kvinnor i 20-årsåldern på varsin GT, båda med ryggen mot den tre meter breda och två meter höga bioduk som visar matchen. När England gör 8–0 har GT-kvinnorna sedan länge lämnat baren tom. Bartendern, en lång man i 30-årsåldern med gott självförtroende, skakar på huvudet med blicken i det nydiskade vinglas han torkar med en handduk.
– Vet du vad det roliga med det här resultatet är? frågar han retoriskt.
Bartendern gör en konstpaus innan han förklarar vad det roliga med Englands oväntade överkörning av världselvan Norge är.
– Om herrlandslaget hade vunnit med 8–0 i EM hade alla i mitt Facebookflöde varit helt galna. De hade skrivit med versaler och utropstecken. Nu, när jag precis skrollade igenom flödet, såg jag ett enda inlägg om matchen. Ett! Ingen av mina vänner bryr sig om EM.
Varför är det så avslaget? Även hemma i Sverige verkar EM-stämningen än så länge relativt död. Följer svenska och engelska fotbollssupportrar sina landslag på ett annat sätt än vanligt? Eller är det faktorerna som Soft Hooligans-gänget lockas av – frånvaron av hatlag, ingrodd rivalitet och sviniga spelare – som gör att färre engagerar sig? Att det inte är lika alkoholfokuserat som under herrmästerskap? Vem minns inte de vulgära scenerna utanför Wembley inför förra sommarens final i herr-EM. Det är svårt att tänka sig liknande våldsamma fylleslag på samma plats om knappt tre veckor – oavsett om England deltar i finalen eller inte.
Medan även de andra gruppfavoriterna Frankrike (genom 5–1 mot Italien) och Tyskland (4–0 mot Danmark) mosar sina motstånd får inte Sverige sitt anfallsspel att flyta. Den andra gruppspelsmatchen slutar visserligen med tre viktiga poäng, men med tanke på att Schweiz gäckats av magsjuka, inte vunnit en landskamp sedan november, åkt på storförluster (0–7 mot Tyskland och 0–4 mot England) i båda sina genrepsmatcher inför EM och tappat en 2–0-ledning till 2–2 mot Portugal i sin första EM-match, är Sveriges segermarginal med 2–1 inte tillräcklig för att hindra en oro från att smyga sig in i supportrars och journalisters medvetande. Alla hade förväntat sig fler mål.
»Ska vi in i en kvartsfinal måste vi höja oss, helt klart.«
Dessutom var det en prestation som knappast skrämde någon av de andra titelaspirerande nationerna i turneringen. Efteråt talar förbundskapten Gerhardsson om att spelarna »lite som mot Nederländerna använde för många tillslag« och att vissa spelare inte lyckades komma åt sina bästa ytor på planen.
– Klart att vi måste bli bättre, säger Gerhardsson. Prestationen i dag hade vi hoppats mer på. Ska vi in i en kvartsfinal måste vi höja oss, helt klart. Det tror jag att alla är medvetna om.
Optimisten får söka sig till klyschor som »det gäller att inte vara som bäst tidigt i turneringen« och »starkt att vinna när man inte presterar på topp«.
Emma Watson och hennes 17 vänner är mindre slitna än vad de trodde att de skulle vara. De drack några öl före gårdagens match mot Schweiz, men den glödande eftermiddagssolen i Sheffield fick dem att nöja sig med just några. För Emmas del handlade beslutet också om att Estrid Kjellman i sin frånvaro hade ålagt henne vikarierande capoansvar.
I fyra timmar ledde Emma de svenska supportrarnas sångkavalkad under uppladdningen på Frog & Parrot och supportermarschen mot Bramall Lane, och sedan tog hennes vänner över fram tills matchens avslutande minuter, då den inbytte 19-åringen Hanna Bennison sköt vinsten till Sverige med en hård vrist utanför straffområdet.
Till och med söndag kväll, då Sverige spelar sin sista gruppspelsmatch mot Portugal, bor de 18 vännerna i »Manchesters enda hus utan heltäckningsmatta« – ett trevåningsparhus med nio sovrum i södra Manchester. De flesta av dem spelar i Backarnas FF, en Malmöförening som sedan Emma Watson grundade den för fyra år sedan håller till i lokala division fyra.
– Vi är också sämst, säger Emma. Vi är ett av de sämsta lagen i den sämsta serien.
Hur känns det?
– Älskar det.
Resultaten är skit samma för spelarna i Backarnas. I fyran ska de bli kvar. Det viktiga är att föreningen (som även har fotbollsskola, flera flicklag och ett seniorlag) utgör ett tryggt och stimulerande sammanhang där tjejer och kvinnor kan känna gemenskap, träna två gånger i veckan, festa och engagera sig i föreningslivet. Umgänge och fotboll.
Detta är lagets första gemensamma mästerskapsresa. Efter Sveriges viktiga vinst i går är de på gott humör, men de känner också en nervositet inför mötet med Portugal om några dagar. Visst lär Sverige besegra portugiserna och nå kvartsfinal, men risken finns att de där får möta Frankrike istället för något av de svagare länderna i grupp D – Island, Italien eller Belgien. Nederländerna och Sverige har samma målskillnad, men eftersom Nederländerna slog Portugal med 3–2 leder de grupp C på fler gjorda mål.
– Men de har också släppt in fler, borde man inte straffas då? säger Emma Watson. Jaha, så nu ska man nu gå runt och tänka att Nederländerna är före oss med ett mål? Fy fan.
Hon funderar i någon sekund.
– Tänk om vi inte ens går vidare? Men det är väl det som är charmen med fotboll, att man utsätter sig för den här nerven hela tiden, man är ju idiot, men man är den gladaste människan när det går vägen.
Emma pekar på ett vitt tygskynke som pryder vardagsrumsväggen. Med svart text står det skrivet i versaler: »Seger #17 till Backarnas FF 2025«. I går hängde den längst ner i den svenska klacken på Bramall Lanes ena långsida. Caroline Seger följer föreningens Instagramkonto och har besökt ett par av Backarnas matcher i Malmö. Dessutom ska den 37-åriga landslagskaptenen ha sagt till några av tjejerna att »det är precis så här man borde spela fotboll när man avslutar karriären«.
Någon speltid i den avgörande gruppspelsmatchen mot Portugal blir det däremot inte för Seger. Lagkaptenen fick under matchen mot Schweiz en »känning i ena hälen som orsakat smärta«, enligt landslagets läkare Houman Ebrahimi. Därför tränar Seger bara individuellt under de händelsefattiga dagar som leder fram till söndagens match.
Efter två matcher i Sheffield byter Sverige stad och arena. Nu är det Leigh Sports Village ett par mil väster om Manchester som gäller. Dit tar det två timmar från landslagets bas utanför Chester, och för supportrarna anordnar förbundets officiella supporterklubb fyra busslaster från centrala Manchester.
Under timmarna före avspark håller de flesta till på Centurion Pub i centrala Leigh och några i Uefas »fan party« som här smällts upp på en parkeringsplats utanför Leighs bibliotek. Det är ingen kall plats denna söndag, solen steker på i 32 grader och hit når ingen vind. Från en scen dånar den entoniga elektrodanslåten Sweet Lovin’, men bara ett tjugotal personer följer det som pågår på scenen; en spänstig kille i lila Uefapiké trixar med en boll. När jonglören känner sig klar tystnar Sweet Lovin’ och en hurtig konferencier uppmanar de utspridda betraktarna:
– Ladies and gentlemen, give it up for Steve Graaaay! Om ni vill se mer av honom, följ honom på sociala medieeer!
Kajsa och Björn Kjellman sitter under ett partytält längst bort från scenen. Kajsa bär landslagets EM-tröja med »Soft Hooligans« och nummer 10 tryckt över ryggtavlan, Björn en gul t-shirt med »Heja Sverige!« över bröstet och en Icalogga på överärmen. Paret dricker öl med två engelsmän i 30-årsåldern som de nyss sprang in i.
– Vi har varit med om så mycket de här senaste dagarna, säger Kajsa. Vi har lämnat ostbutiken och hyr ett annat litet ställe nu, i Disley.
– Nära Buxton, flikar Björn in.
– Jag träffade en man som var ute och gick med hunden, och så började vi prata fotboll. Sedan bjöd han hem oss på te med hans fru, och vet du vad? Hon hade jobbat med textil! Där fann vi varandra, om man säger så.
»Hör jag den ramsan en gång till hoppar jag från bron där borta. Den är så grabbig!«
Musiken från scenen ökar i volymstyrka, så Kajsa nästan skriker fram sin skildring av parets senaste dagar. Samtidigt viftar hon yvigt med armarna. Kanske gör hon det också för att hon är nervös. I dag måste Sveriges spel klaffa, och fler än ett eller två mål lär de definitivt behöva göra. Men offensiven har ju inte sett bra ut.
Björn ler åt Kajsas nervositet. Själv känner han ingen sådan.
– Jag bara flyter med, säger han och blundar till en mjuk och lugn dansrörelse med överkroppen. Njuter av stämningen bara.
På Centurion Pubs uteservering fem minuter från Uefas »supporterfest« hukar sig Emma Watson och de andra tjejerna i Backarnas FF under ett parasoll. Tre sena utekvällar i Manchester har slitit på dem. Överlag verkar de svenska supportrarnas energinivå lägre här i Leigh än den var inför matcherna i Sheffield. Enligt Emma Watson har det däremot varit »lite mer kanna på« i dag. Fler grabbgäng som skrålar ramsan som ofta går varm vid herrlandslagets matcher.
En stund senare lämnar supportrarna sina pubplatser och ställer sig på gatan. Dags för ny supportermarsch. Medan de väntar på de svenskar som marscherat från »fan party« går en ung tjej upp i falsett när hon skriker rakt ut i luften:
– Kaaanna på, kanna påååå! Vi är från Svealaaand, med hundratusen maaan!
Emmas kompis och lagkamrat Josefine suckar.
– Hör jag den ramsan en gång till hoppar jag från bron där borta, säger hon. Den är så grabbig!
– England börjar bita på dig, »Jossan«, svarar Emma. Men ja, det är ju såna som vi inte skulle vara. Nu är vi bara samma grej, liksom.
Själv har hon avsagt sig allt capoansvar. Dagens pubsamling och marsch handlar bara om överlevnad, och Emma känner sig grinig och skeptisk inför matchen. Däremot skiner hon upp när någon noterar hennes tröjval. Medan alla andra bär gula landslagströjor har hon en grön. Och det är inte vilken grön landslagströja som helst utan Hedvig Lindahls gröna landslagströja. Efter matchen mot Schweiz höll Emma upp en banderoll med texten: »Hedvig! Svenska delicatobollar (!) mot din tröja?« Så nu är hon skyldig Sveriges målvakt ett gäng chokladbollar.
– Heja, heja, heja Sverige! skanderar supportrarna medan de tar sikte på Leigh Sports Village.
Promenaden tar tjugo minuter. Den smala gatan omges av radhuslängor i gråbrunt tegel, och utanför de flesta entrédörrar, murar och staket hänger rader av små vimplar i olika färger. Vimplarna har en sak gemensamt: de pryds alla av Uefas officiella logotyp för EM 2022.
– Fick dem av kommunen, säger en man som står vid sin mur och ler åt det blågula supportertåget. De kom och delade ut vimplarna till hela grannskapet häromdagen, så det var bara att hänga upp.
Mannen heter Keith. På huvudet har han en bakåtvänd keps, framför öronen tjocka vita polisonger. Han säger att många av Leighs 40 000 invånare är helt inne i EM just nu.
– Det är en stor grej här. Alla grannar pratar om det hela tiden. Synd att jag inte har någon svensk flagga att vifta med bara!
Trots att matchen äger rum 300 meter från hans hem är Keith inte en av 7 118 personer som besöker kvällens EM-möte mellan Sverige och Portugal. Han ser matchen på TV.
Äntligen lossnar det för Sverige. De fasta situationer som både Portugals förbundskapten Francisco Neto, Peter Gerhardsson, Hanna Glas och Stina Blackstenius fick frågor om på gårdagens presskonferens, blir avgörande. De svenska spelarna: långa och skickliga i huvudspelet. De portugisiska: korta och oskickliga i huvudspelet.
Tre hörnor leder till mål i första halvlek, och i andra fyller Kosovare Asllani på med en straff och Stina Blackstenius med ett klassavslut i krysset. Högst upp i den svenska klacken får Emma Watson och hennes vänner ny energi, och Emma meddelar sina 8 000 Twitterföljare att »det är alldeles toppen att vara ständigt fotbollsskeptisk då glädjen blir så hejdundrande när man har fel«.
5–0 innebär att Sverige vinner gruppen och undviker Frankrike. De svenska spelarna får dessutom en extra dags vila jämfört med sina kvartsfinalmotståndare och kan nu andas ut efter några spända dygn. Plötsligt är den senaste veckans oro bland blågula supportrar och reportrar utbytt mot förnyat hopp om Wembley.
De förhoppningarna får sig en ordentlig törn följande förmiddag, då två spelare och en ledare i Sveriges trupp testar positivt för corona. Nu vaknar mediekåren. Inte för att någon har gått och hoppats på att coronaskiten skulle träffa Sverigefläkten, men detta är trots allt den typ av tillspetsad, ansträngd och möjligen utslagsgivande situation som EM-rapporteringen har saknat så här långt. Visst har andra nationer drabbats av covidfall, men inget lag har haft tre samtidigt. Så hur har viruset nästlat sig in i truppen? Har förbundet haft för slappa restriktioner? Borde de ändå ha undvikit den där lunchen med sina anhöriga förra veckan? Hur reagerar spelarna nu? Vilka är de smittade? Oroar sig de andra för att bli smittade? Hur mycket energi går åt till att tänka och förhålla sig till detta under de fyra dygn som återstår tills EM-kvartsfinalen mot Belgien i Sheffield?
Klart är i alla fall att hela landslagets uppladdningsvecka präglas av nyheten. Munskydd införs vid alla pressträffar och gemensamma ytor på spelarhotellet, spelarna genomgår antigentester mer regelbundet, högerbacken Hanna Glas och mittbacken Emma Kullberg isoleras till sina enkelrum och Fridolina Rolfö talar om rädslan som hon och flera av hennes lagkamrater känner inför att själva insjukna.
»I semin väntar värdnationen England som plöjt fram som en ostoppbar ångvält.«
När kvartsfinalen väl startar fredagskvällen den 22 juli saknas båda de coronasjuka spelarna, likaså Caroline Seger (fortsatt hälskadad) och Jonna Andersson (sjukdomssymtom, senare bekräftade som covid-19). Amanda Nildén mästerskapsdebuterar som vänsterback, mittbacken Amanda Ilestedt ersätter Glas som högerback och Linda Sembrant startar sin första match i turneringen. Och när inte ett enda av Sveriges 33 avslut under 90 minuter överlistar Belgiens målvakt är det just Sembrant som efter lagets 13:e hörna trycker in 1–0 i den andra övertidsminuten.
På nytt har landslaget misslyckats med att imponera mot uppenbart svagare motstånd men uppnått ett tillräckligt resultat ändå. Sverige har hankat sig till semifinal. Där har man inte råd att hanka mer, för i semin väntar värdnationen England som plöjt fram som en ostoppbar ångvält med den regerande EM-guldmästarinnan Sarina Wiegman som förbundskapten och turneringens skytteligaledare Beth Mead i toppform.
I kvartsfinalen vände de 0–1 till 2–1 mot bollskickliga Spanien i en match som var EM:s mest intensiva och speltekniskt kvalitativa hittills. Dessutom hittade Uefa ett nytt publikrekord att skryta om i sina sociala medier. Med tillhörande emojis i form av hjärtan, spända biceps och förbluffade minspel skrev man: »Tonight’s attendance of 28,994 is the biggest Women’s EURO quarter-final crowd we’ve ever had.«
Inför matchen försöker de svenska spelarna och ledarna pådyvla hemmanationen all press. Hedvig Lindahl går så långt som att påstå att England är »stora favoriter« och »har allt att förlora«. Den självsäkra attityd som Sverige gick in i mästerskapet med är borta. Dessutom lyfter såväl engelska som svenska journalister den »semifinalförbannelse« som vilar över England med tanke på deras tre förlorade mästerskapssemifinaler i rad.
Men nu spelar de ju på hemmaplan. För första gången i EM förväntas de svenska supportrarna vara i underläge på Bramall Lanes läktare. Numerärt: ja. Verbalt: nej? I England är den sittande och tystlåtna supporterkulturen numera djupt rotad, och även om deras fyra EM-matcher så här långt har varit välbesökta har åskådarna inte bedrivit någon organiserad klackverksamhet. De 1 250 svenskar som har biljett till semifinalen, med Estrid Kjellman tillbaka vid megafonen, lär trots allt låta mer.
Fem matcher, fem olika backlinjer. Söker man tydliga belägg för vilket semifinallag som är mest harmoniskt räcker det att jämföra kontinuiteten. Medan England har ställt upp med samma startelva i alla matcher och dessutom gjort näst intill identiska byten, har Peter Gerhardsson både valt och tvingats förändra sin försvarsuppställning varje gång. I semin väljer han att spela högerbacken Hanna Glas till vänster och fortsätta med Ilestedt till höger.
Men den stora överraskningen i elvan är högeryttern Sofia Jakobsson, som fram tills nu inte har spelat en enda minut i EM. Här ska det kontras och springas i djupled bakom Englands backlinje!
Det är precis vad som sker i matchinledningen. Redan efter 20 sekunder gör Jakobsson sin favoritlöpning mellan Englands försvarare och spelas fri av Blackstenius, men Englands målvakt Mary Earps räddar hennes avslut med en fotparad.
»Deras offensiva spetsspelare är för svårfångade, deras passningsspel och beslutsfattande sker för snabbt och de är för tekniskt skickliga.«
När England efter Blågults dominanta första halvtimme gör 1–0 och därefter kopplar grepp om tempot är det svårt att inte tänka på hur matchbilden hade sett ut om Jakobsson gjort mål vid det där friläget, eller om Blackstenius eller Rolfö hade satt någon av sina målchanser under matchens första kvart.
Tre minuter in i andra halvlek nickar Lucy Bronze de svenska spelarnas nyfunna energitillskott i sank, mästerinhopparen Alessia Russo klackar påhittigt in 3–0 i den 68:e minuten och Fran Kirby lyfter in 4–0 via Hedvig Lindahls handskar med kvarten kvar. England är överlägsna. Deras offensiva spetsspelare är för svårfångade, deras passningsspel och beslutsfattande sker för snabbt och de är för tekniskt skickliga. På fem EM-matcher har England gjort 20 mål och släppt in ett.
Innan semifinalkrossen är över aviserar Uefas speaker i arenans högtalare att dagens åskådarantal 28 624 är rekord för en damfotbollsmatch i South Yorkshire.
Med sänkta huvuden lufsar de svenska spelarna ut ur England-EM i sina matchtröjor där det utförligt beskrivs hur man ska bära sig åt för att stoppa Sverige. Samtidigt, längst ner på läktaren bakom målet där Beth Mead vristsköt in 1–0, lossar Kajsa, Estrid och Björn Kjellman knutarna som håller fast deras avlånga banderoll i räcket. Tillsammans rullar de ihop den så att budskapet »Vi ses på Wembley« blir otydbart, och så bär de ut banderollen genom Bramall Lanes trånga grindar.