I Offside 4/2022 intervjuade vi IFK Norrköpings Jacob Ortmark om konstnärskap.
Vi låtsas att båda lever och att du bara kan käka middag med en av George Best och Keith Haring, vem väljer du?
– Får jag byta ut Best mot Xavi?
Inga problem.
– Då väljer jag Xavi. Och måste jag välja mellan att ställa ut på MoMA i New York och att spela på Camp Nou, tar jag Camp Nou. Jag jagar mer prestationer och upplevelser inom fotbollen, jag älskar att tävla och vill nå så långt jag bara kan med min idrott. Med mitt konstnärskap är det annorlunda, det är svårt att bli »bäst« där. Mycket är subjektivt inom konsten och jag har överlag ett betydligt mer kravlöst förhållande till mitt målande och mitt skrivande. Jag mår alltid bra när jag målar.
Hur mycket tid lägger du på din konst en genomsnittlig vecka?
– Det är en konstant i mitt liv. Jag har min ateljé hemma i köket, så det kan vara att jag lagar middag och får ett infall. Efter träningar kan jag längta efter att få komma hem och börja måla. Jag tänker på min konst nästan hela tiden när jag inte är fotbollsspelare. Jag väljer också bort mycket, som att hänga med vänner och gå på middagar. Jag målar hellre. Jag försöker att läsa så mycket som möjligt om konstnärer, tittar på alla dokumentärer jag kommer över. Men ju mer jag skapar i min ateljé, desto bättre blir jag på planen.
Hur hänger det ihop?
– Jag är en ambitiös person som lätt går in i saker med allt jag har. Om jag bara hade haft fotbollen hade det inte varit bra för mig. Den hade kvävt mig. Det var nog först i fjol, i Sirius, som jag fick mitt »break« som fotbollsspelare och det var ingen slump. Jag omfamnade mitt andra stora intresse, tog det på allvar och det gjorde att jag fick en balans inom mig. När jag håller på med konst är det lite som när man var liten och tittade upp på en klar stjärnhimmel, jag känner mig så liten. Ödmjuk. Nyfiken. Fotbollen är ofta så allvarlig. Jag behöver kontrasten med det lekfulla som kommer med konsten.
»Vill du höra en dikt? Den heter Levainbröd med marmelad.«
Målar du bättre efter en vinst eller efter en förlust?
– Det är ingen skillnad. Jag har arbetat fram en tydlig idé för den tavla som jag för stunden håller på med och den förändras inte bara för att vi torskar på Friends. Och det är först de senaste åren som jag insett att alla fotbollsspelare, åtminstone när man kommer upp i 25-årsåldern, behöver ett väggspel utanför fotbollen. Något som får en att koppla av, något som breddar ens perspektiv.
Det kanske inte är skitbra för din kulturimage att vara en vältränad idrottskille som tänker på kost, sömn och prestationer. Du borde eventuellt leva ett mer dekadent liv?
– Jag gillar inte den bilden av »konstnären«, den känns sliten. Men visst fan kan jag ta ett bloss på en cigarill en eftermiddag och flumma till det. En av mina stora förebilder är den schweiziska skulptören Jean Tinguely. Han var jävligt framgångsrik, men sket fullständigt i hur folk betraktade hans konst. Lite den inställningen försöker jag ha både i min roll som fotbollsspelare och konstnär. Jag kallar hans inställning för »skiterism«.
Jag uppfattar ingen som helst fotbollskoppling i dina tavlor. Har du medvetet valt att distansera dig från idrotten?
– Fotbollen är inte närvarande i mitt målande, där är det en annan persona som jag kanske tidigare var lite ängslig för att visa. Delvis för att jag inte vill bli placerad i ett fack, varken som konstnär eller som fotbollsspelare. Däremot använder jag mig av fotbollen när jag skriver poesi: lidandet, prestationskraven, självbilden … Vill du höra en dikt? Den heter Levainbröd med marmelad.
Gärna!
– »Jag kände en stor lust att ta isär min image som ambitiös i tusen delar.
Jag sparkade sönder spegeln tills det enda som var kvar var mina blodiga ben.
Blodet rann ner i avloppet tillsammans med brutna löften och kvarglömda kärlekar. Lidandet försvann bakom horisonten och jag tyckte mig skåda en lätthet till frukost, med marmelad.«