I Offside 4/2022 ställde vi en rad hypotetiska frågor till Erik Edman. Nedan kan du läsa en längre version av samma intervju.
Du ska tävla i På spåret och får ta med dig en tidigare lagkamrat in i dressinen. Vem kan hjälpa dig mest?
– Jag är rätt skicklig på tågresorna, geografi var min starka sida i skolan. Mats Rubarth hade kompletterat mig bra, han är allmänbildad och löser musikfrågorna. Han är också charmig och mysig som person.
Uefa är trötta på straffavgöranden och inför nya förlängningsregler: golden goal och för varje femminutersperiod som går måste lagen plocka bort en spelare. Bra idé?
– Låter inte så tokigt faktiskt. Förlängningar blir oftast bara tid som går, till och med stora namn är livrädda för att göra något med bollen. Men allra helst hade jag velat gå tillbaka till det gamla omspelet.
Youtube börjar ta betalt från huvudpersonerna i klippen och kräver 10 000 kronor för att låta ditt drömmål mot Liverpool ligga kvar. Hostar du upp?
– Mitt ego mår rätt bra av att den träffen ligger där. Jag hostar.
Du hamnar otippat bredvid Joachim Löw på en långflygning. Det är uppenbart att han inte känner igen dig. Buffar du honom i sidan för att påminna om er tid tillsammans i Karlsruhe?
– Det är nog en tid vi båda vill glömma. Vi låg dyngsist när jag kom, laget hade uselt självförtroende. Efter en och en halv månad tröttnade Löw och drog. Men han kände faktiskt igen mig när vi sprang på varandra efter VM-åttondelen i München 2006. Jag minns att jag tog honom i hand. Fan gjorde jag det för?
Din tidigare podcastkollega Alexander Axén ber dig skriva förordet till självbiografin Målen står på kortsiderna – dä ä inte mer mä dä. Ställer du upp?
– Klart jag gör. Det är ofta friktion och irritation när vi pratar, men jag tycker ju om den jäveln. Det jobbiga med honom är att han alltid tycker att han har rätt. Jag är mer ödmjuk.
»›Beckham har bra inlägg.‹ No shit, tack för tipset!«
Landskronas litteraturintresserade målvakt Svante Hildeman ber dig om ett boktips. Vad svarar du?
– Showtime, Jeff Pearlmans bok om Los Angeles Lakers storhetstid.
En språkbegåvad boisare frågar hur många språk du hann lära dig under din utlandskarriär. Hur betygsätter du dig själv?
– Jag har alltid varit intresserad av språk. Jag och Christoffer Andersson läste till och med spanska på Komvux, jag hade tänkt mig att bli proffs i La Liga. Så blev det inte … men okej, skit samma! Engelska: 4/5. Italienska: 3/5. Tyska: 3/5. Nederländska: 5/5. Franska: 3/5. Skånska: 0/5.
För att lugna en ovanligt skakig spelare berättar du om en gång då du var fruktansvärt nervös inför en match. Hur lyder storyn?
– Jag gjorde faktiskt mina bästa matcher när jag var som mest nervös. Istället för att stöta bort nervositeten ska man försöka omfamna den som en kompis, även om det känns jobbigt i stunden. Värst mådde jag i Manchester inför min landslagsdebut mot England 2001. Beckham var extremt hajpad då och jag skulle ha honom mot mig. Jag sov riktigt oroligt de sista nätterna samtidigt som Christoffer Andersson låg och snarkade i sängen bredvid. På matchgenomgången sa Niclas Alexandersson på sitt lugna sätt: »Beckham har bra inlägg.« No shit, tack för tipset! Jag satt där och tänkte att nu är det make it or break it för min del. Men jag klarade mig rätt bra, Beckham var tacksam att möta. Han var inte den som försökte dribbla dig utan ville mest skapa plats för sin slägga.
En dag i veckan måste du i resten av ditt liv bära matchtröjan från en av dina gamla klubbar. Vilken väljer du?
– Jag får nog ta fram min gamla Spurströja. Problemet är att den är i slim fit. Ser kanske inte skitbra ut på en lite lönnfet gubbe.
»Borde jag lägga av? Kanske köpa en kiosk, bara oddsa och käka smågodis istället?«
Återträff med Helsingborgs guldlag från 2011. Vem är du mest spänd på att träffa igen?
– Rachid Bouaouzan. Vi fick ett tråkigt avslut med bråk på en träning. Jag sparkade ner honom, jättedumt gjort, varpå han brusade upp och så började vi putta på varandra. Det blev en stor grej massmedialt, klubben kände sig stressad att göra något och så fick Rachid lämna. Jag ångrar fortfarande det där. Det hade varit fint att träffa honom och prata.
Du får ändra ett beslut från din spelarkarriär. Hur tänker du?
– Alltså Karlsruhe, fan också. Jag satt där i en risig lägenhet, spelade kass fotboll och hade existentiella frågor i huvudet. Borde jag lägga av? Kanske köpa en kiosk, bara oddsa och käka smågodis istället? Skadad blev jag också. Jag brukade hyra två filmer om dagen, jag såg dem och sedan gick jag och la mig. Det enda positiva med Karlsruhe var att jag fick med sig en del kul stories.
En nyfiken Offsidejournalist går utanför frågemallen och ber dig dra en kul Karlsruhe-story. Nå?
– Vi var som sagt usla och inför en viktig match kom supportrarna till träningen. De vecklade ut en banderoll med ett enormt fuck you-finger på. Ett fuck you-tifo i Karlsruhe – före matchen! Men det sjukaste jag såg var ett självmål borta mot Chemnitz. Jag var petad och såg hur motståndarförsvaret rensade bollen långt. Bollen kom mot en ung mittback i vårt lag, han tänkte först ta ner den men fick panik när han blev uppvaktad, vände sig om och följde med i bollbanan. När han skulle rensa bollen åt helvete råkade han träffa med smalbenet och lobbade bolljäveln över vår målvakt från 30 meter. Jag satt där på bänken och tänkte: »Det här är det sämsta jag har sett. Och jag platsar inte ens.«