Varning för filmning

Ett gäng tungt beväpnade militärer från framtiden ramlar ner på en fotbollsplan i Qatar mitt under VM-finalen och om inte människorna i TV-sofforna agerar kommer utomjordingar att utplåna jordklotet. Det är bråttom. Så in i helvete. 

Så inleds science fiction-filmen The Tomorrow War från 2021.

För att göra fotbollsscenen lika trovärdig som premissen för filmen anlitades reservlagsspelare från MLS-klubben Atlanta United. Bra prioriterat av regissören Chris McKay, som hade en budget på två miljarder kronor. 

Sedan spårar det ur: Skottland är nämligen ett av lagen som spelar VM-final. 

Dessutom har skottarna 3–3 mot brassarna med bara minuten kvar av ordinarie tid efter en kontring som inletts med en bicykleta i eget straffområde. 

Köttbullar kan släppas från himlen och landa på en fotbollsstadion i Doha, men att skottar spelar final i ett VM? Överkryssad surgubbe. 

Tyvärr blir det sällan mer trovärdigt när spelfilmer som primärt ska utspelas i en idrottsvärld produceras. Med några få undantag är det uteslutande dramatiserade självmål från början till slut. 

Hur många bra fotbollsfilmer har man sett? Jag är Zlatan var väl okej, Tigrar bättre. Båda kunde luta sig mot en verklig berättelse, en redan skriven historia. Vi vet att Zlatan var strulig under uppväxten i Rosengård, i filmen ska det mest visualiseras och dramatiseras hur en hungrig och uträknad kille slår sig fram och når erkännandet.

Men rakt igenom fiktiva fotbollsfilmer som faktiskt är bra är … ja, finns det någon? 

– Jag tycker Fimpen [1974] är den bästa fotbollsfilmen, vilket kanske är talande, sade Ronnie Sandahl, regissören till Tigrar, till mig inför premiären av hans flerfaldigt prisbelönta film och fortsatte:

– Fotboll funkar sällan bra på film, det är en komplicerad sport och det är svårt att dramatisera själva idrotten. 

När jag en regnig junimorgon rullar mot Uddevalla för att närvara under en inspelningsdag av en helt påhittad fotbollshistoria, fotbollsdramat Forever, har jag inte höga förväntningar. 

 

Ungdomsserien Hashtag hade slutfest och regissören Anders Hazelius klev fram till manusförfattaren Jessika Jankert. Han hade tänkt på det ett tag, men nu var det fan dags att testa idén högt:

»Jag vill göra en film som på riktigt utspelas i fotbollsmiljö, om ungdomar som tvingas testa sin vänskap för att nå sina drömmar.« Jessika, som vid tidpunkten hade en lillebror som kallats till fotbollsförbundets riksläger och som själv hade lagt av med fotboll när kraven blev för höga, nappade direkt. Det lockade att göra en ungdomsfilm om vänskap, kärlek och fotboll där frågan »toppning eller bredd?« snirklar sig som en röd tråd i berättelsen. 

Drygt sex år senare skyddar Jessika sig från bohuslänskt regn med ett paraply vid IK Oddevolds sidlinje och tittar ut över konstgräset och filmteamet. En pandemi kom emellan, sedan finansieringen. Men lika mycket handlade det om svårigheterna att göra bra fotbollsfilm. 

Hon nästan viskar fram orden, rädd för att störa filmandet:

– Då, när vi började prata om Forever, tittade vi på vad som fanns. Vad som var bra och vad som inte var lika lyckat. Och … det var typ Bend it like Beckham som fanns som referens. I dag är det ett annat läge med både Zlatanfilmen och Tigrar som haft premiärer det senaste året. Två lyckade filmer, men vi ville göra något annat. 

I Film i Västs pressutskick står det att Forever handlar om två 14-åriga tjejer som båda vill bli fotbollsproffs. De har varit bästa vänner så länge de kan minnas, men när de en dag får en ny fotbollstränare i hårdsatsande Lollo, spelad av Agnes Lindström Bolmgren, börjar de sakta glida isär. Är det värt att offra sin bästa vän för att vinna till varje pris? 

– I researchen gjorde vi flera intervjuer med spelare, bland annat med Hanna Bennison, som ganska nyligen själv stått inför liknande prövningar, säger Jessika. Vi gör inte en film enbart för de fotbollsintresserade, det är en ungdomsfilm först och främst, men det har varit viktigt för oss att fotbollen tas på allvar. 

Ny tagning ute på konstgräset. Scenen som ska spelas in handlar om att tränaren Lollo samlar spelarna för ett snack om att hon inte är nöjd med fokuseringen. Regissören Anders Hazelius ger några sista instruktioner innan klappan slås ihop.

– Lev lite nu, tjejer! Se inte så trötta ut. Kasta en vattenflaska i gräset, agera lite! 

Flutra Cela, som har en av de två huvudrollerna i Forever och spelar anfallaren Mila i det påhittade laget Linden BK, ropar:

– Anders! Om det typ kommer upp något i huvudet, får man säga det då? 

– Ja, för fan! ropar Anders tillbaka. Improvisera! 

Ny tagning. Jessika viskar igen:

– Varken Flutra eller Judith [Sigfridsson, den andra huvudrollsinnehavaren som spelar Kia] har någon som helst skådespelarerfarenhet. Däremot är båda grymma på fotboll, vilket var viktigare för oss. Som tur är visade det sig att båda är naturbegåvningar när kameran är igång, de är så naturliga och har precis den rastlösa energi som jag tänkte på när jag skrev manuset. 

07:orna Flutra och Judith är till vardags offensiva talanger i IFK Göteborg respektive BK Häcken. För bara någon vecka sedan fick de besked om att de tagits ut till rikslägret senare i sommar.

– Castingprocessen var för tre år sedan, säger Anders Hazelius under en lunch i Oddevolds klubbstuga. Redan då visste vi att vi inte letade efter de bästa skådespelarna, vi ville ha de bästa fotbollsspelarna. Skådespelarbiten kan vi lära dem, fotbollsdelen är betydligt svårare att lära ut. Men att de skulle vara så här bra … det var inte riktigt tanken. Att de är uttagna till ett läger med de bästa 15-åringarna i Sverige gör att vi måste ta en paus i inspelningarna, men fan … det är bara roligt. 

Flutra Cela garvar.

– Jag lovar att tränarna på rikslägret kommer att vara imponerade. De tjatar alltid om att man måste ha fokus, tålamod och disciplin. Om det är något vi lärt oss under inspelningarna är det de sakerna. 

Judith Sigfridsson:

– Just koncentrationen känner jag har hjälpt mig som fotbollsspelare. När jag spelar matcher i dag har jag ett helt annat fokus när jag kliver ut på planen.  

Anders säger att verkligheten – Flutras och Judiths utveckling som fotbollsspelare – hjälper filmteamet. 

– Ambitionen med filmen har varit att ta problematiken som uppstår vid en viss ålder på allvar, inte bara skrapa på ytan. Inga jävla snuttifieringar. Ni är båda på väg in i ett skede där det blir på allvar, oavsett om man vill det eller ej. Ni förväntas, som fotbollsspelare, ta klivet upp i A-laget snart, och slåss om platser i flicklandslagen. Det är den brytpunkten som vi vill fånga i vår film. 

Judith berättar att det har varit en utmaning att framför filmkameran »misslyckas« med till exempel en hyfsat enkel mottagning. »Det är inte naturligt«, säger hon. 

– Tanken är att ni ska utvecklas under filmens gång, och att inte spela så duktiga som ni faktiskt är kräver sin skådespelare, säger Anders. Och ni har hjälpt oss i filmteamet mycket med trovärdigheten, ni reagerar så fort något inte känns autentiskt och … 

Judith avbryter:

– I går hade vi en scen där vi skulle spela ut bollen på kanten, men det kändes inte rätt. En spelare som skulle få en passning stod ju offside, och då var vi tvungna att säga ifrån. »Så här kan det inte vara, Anders.«

Anders nickar:

– Ja, ni har en förståelse för spelet ute på planen som vi ibland glömmer bort eftersom vi letar efter vinklar, försöker hinna med i förflyttningar med olika kameror och så vidare. Men ibland är det faktisk också en tanke bakom, ni ska trassla till det, alla scener kan inte vara perfekta fotbollsmässigt. Så är det inte på riktigt när en fotbollsmatch spelas heller. Det handlar om trovärdighet även här.  

Jag frågar Anders om han har någon favoritsportfilm.

– Hmm … Jag gillade Fish Tank, som handlar om en tjej som dansar. Och The Rider, som handlar om rodeo. Billy Elliot var en grym film som jag har blickat lite mot när jag jobbat med Forever.  

– Vad hette den? undrar Flutra, som svarade »Anaconda 5« när Anders frågade om hennes favoritfilm när han provfilmade henne första gången för snart tre år sedan.

– Billy Elliot, upprepar Anders. Balett. Men Zlatanfilmen var bra, Tigrar fantastisk. Fotbollsfilmer generellt har inte lyft. Det blir lätt en massa klichéer, biroller som inte känns på riktigt, lite överspelade och övertydliga karaktärer. 

Jag berättar att jag nyligen sett SVT:s ungdomsserie En mot en och att det funkade fint med fotbollsscenerna, men att allt föll när en extremt överspelad tränare klev in i handlingen. Anders nickar, han håller med och säger att det ofta är där det faller i trovärdighet, i de lite mindre bakgrundsrollerna. Han imiterar den nämnda tränaren när han tuggar intensivt på ett tuggummi och jämför därefter hur filmteamet attackerade behovet av äkthet under inspelningen av Tunna blå linjen, kriminaldramaserien som utspelas i Malmö och som han var med och regisserade. 

– Att arbeta som polis är som en hemlig liten värld. De som vet hur det är på riktigt vet, fattar du? Det är oefterhärmligt. Är man inne i den världen har man stenkoll på de små detaljerna och det var viktigt för oss att få de sakerna rätt, precis som nu med Forever. Det ska vara initierat och självklart. Inga störningsmoment. 

Kan du ge något exempel på hur ni anammat det här i Forever?

– Det kan vara hur man hanterar en visselpipa, hur man går med den i handen. Det får inte se onaturligt ut. Hur man rör sig som tränare på en plan. Agnes, som är en av få i filmen som inte har en riktig fotbollsbakgrund [BK Häckens Stine Larsen gör fotbollscenerna åt Agnes], har hängt en del med Pia Sundhage i Los Angeles. Hon slogs av hur blasé tränare ofta är, hur lite de reagerar om det kommer en boll flygande mot dem. De duckar liksom inte. Rör sig på ett lojt sätt.  

Något mer?

– Fotbollsspelare spänner inte på benskydden förrän det är dags att gå ut för match, när man dricker vatten sprutar man ut det första vattnet innan man för flaskan mot munnen, och när man druckit klart går man inte och ställer den i stället, man bara kastar den. Det är smågrejer. Man säger inte Gothia Cup, det är bara »Gothia«. 

Huvudrollsinnehavarna Flutra och Judith har lämnat Oddevolds styrelserum. Det är dags för nya tagningar, på eftermiddagens schema står en scen som handlar om att Lollo ifrågasätter Flutras energi efter ett mål. 

– Det är jävligt viktigt att Forever känns på riktigt, fortsätter Anders. Det får inte vara några pekfingrar om vad som är rätt och fel. Jag vill bara att ungdomar som är i Flutras och Judiths värld, oavsett om det handlar om fotboll eller balett, ska känna igen sig. De ska känna sig skildrade.

Han skruvar på sig.

– Det känns lite hybris att ens säga det … Men det som Fucking Åmål gjorde med mig när jag var i tonåren är ju den heliga graalen för ungdomsfilm. Jag minns när jag såg den att jag tänkte »hur fan kan de veta exakt hur det är?« Målet är att komma så nära den känslan som möjligt med den här filmen.  

 

Att gänget bakom Forever ansträngt sig för att få till bättre fotbollstrovärdighet än teamet bakom The Tomorrow War är tydligt, likaså är farhågorna att besynnerliga fadäser som i Ella Lemhagens Kronjuvelerna från 2012 där hockeyperioder omnämns som »halvlekar« borta. Och när jag pratar med Simon Ekbäck Nordström, som särskilt kallats in för att koordinera fotbollsscenerna under inspelningarna, anar jag att Forever kanske till och med är värd sin biopeng när den har premiär våren eller sommaren 2023. 

Simon Ekbäck Nordström var själv hockeyspelare på elitnivå till de sena tonåren, därefter landslagsspelare i beachvolleyboll, och har under åren bidragit till film- och serieinspelningar där sportscener är centrala. Hans branschtitel är »sports director«. 

– I alla filmer regibearbetar man scener, och ibland är det väldigt mycket ändringar jämfört med ursprungsmanuset eftersom det saknar trovärdighet, säger Simon. Manuset till Forever är by far det bästa jag läst, jag var direkt imponerad över att fotbollen var så bra gestaltad. Att Anders, Jessika och Stefan [H. Lindén, producent] är så fotbollsintresserade i grunden skadar inte, precis som att deras tidiga inställning att de skulle anlita fotbollsspelare och inte skådespelare har underlättat något enormt under inspelningsdagarna. Min huvudsakliga uppgift är att göra regisserade fotbollsaktioner på planen oförutsägbara. Det ska se naturligt ut samtidigt som det är planerat in på decimetern.   

Simon, som bland annat ansvarade för hockeyscenerna i TV-serien Eagles, säger att han inte sällan under åren har fått slåss i filmteamen för att bli hörd. 

– En av de stora anledningarna till att sportfilmer så sällan blir bra är att det kanske är en av 80 personer i ett filmteam som är intresserade av sport. »De vanliga« filmarbetarna har ingen grundförståelse för hur det ser ut i en närkamp, hur en spelare rör sig på en plan, hur man lever som elitidrottare. De fattar inte allvaret i att fånga allvaret. De förstår inte att publiken som lockas till en film där idrotten har en betydelse inte sällan är extremt idrottsintresserade. För dessa tittare spelar det ingen roll hur stark den övriga storyn är om idrottsscenerna är dåliga.

När jag frågar vad som är svårast med att göra dramatiserad sportfilm verklig svarar han på studs:

– Fotboll är kanske svårast av alla idrotter, ännu svårare än hockey där man har hjälp av ljuden från skridskoskären, klubborna som träffar pucken, tacklingarna i sargen. Fotbollen är mer oförutsägbar och det handlar om så stora ytor med betydande avstånd mellan spelare. Å ena sidan är det synkroniserat, å andra sidan superrörigt. Det går från långsam lunk till explosiva aktioner på någon hundradel, kameran ska följa med … Och alla fotbollsintresserade har kollat på tusentals klipp på Youtube när deras favoritspelare dribblar av någon, de jämför och …

Det är nästan omöjligt att göra riktigt bra fotbollsfilm? 

– Det är åtminstone för jävla svårt.