Sam Larsson: »Vad fan ska du skriva om egentligen?«

Sam Larsson suckar och säger att han inte har något att säga. Han är »totalt ointressant«, förklarar han. Istället föreslår han att jag ska göra ett reportage om hans svärmor.

– Där har du ett liv. Hon är från Kuba, hennes pappa bar Fidel Castros kista vid Castros begravning. Hon jobbade som läkare åt brorsan till Ugandas president, Museveni. Min fru Rebecca bodde i Uganda sina fem första år.

Är din svärfar från Uganda?

– Han är född där, sedan flydde han till Sverige på grund av Idi Amin och kom senare tillbaka till Uganda. Du hör ju. Vad har jag att komma med? 

Du är från Hisingen.

– Spännande. Min farmor är från Värmland. Kan vi göra något på det?

Det är den 17 maj och Sam Larsson är inte helt rättvis mot sig själv. Hans släkthistoria håller möjligen inte för en fängslande genomlysning (senare ska Sam berätta att hans pappa Bosse är suverän på att fylla i skadeanmälningsblanketter). Men för en fotbollsjournalist är det ett spännande läge att träffa honom. Han är 29 år och befinner sig mellan jobb. Han tränar med IFK Göteborg dit både supportrar och klubbledning hoppas att han ska återvända. Kontraktet med kinesiska Dalian Pro bröts efter en rysarkväll en månad tidigare. Vilken nästa arbetsgivare blir vet han inte än. 

– Men jag hoppas göra det snart, säger han. Transferstress är inte roligt. När jag stack utomlands första gången var det ju hur lugnt som helst för jag hade bara mig själv att tänka på. Nu har jag familj, två små kids. Mycket ska stämma.

 

Han har gått med på att ses fastän han egentligen inte gillar att bli intervjuad. Nyanserna försvinner, tycker han. Han säger något han inte riktigt tänkt igenom och får sedan ångest när han läser artikeln. Därför säger han vanligen så lite som möjligt framför en mikrofon.

– Jag tror att folk tänker att jag är en sur kille. »Mackan« [Marcus Danielson, lagkamrat i Dalian] trodde att många såg mig som den där divan som dribblar. Jag har sjukt sällan ångest i mitt liv, men efter en intervju mår jag dåligt.

Varför är det så jobbigt?

– Jobbigt … vi ska inte tappa perspektiven helt här. Det är en äcklig känsla bara. När man ser det man har sagt i tryck känns det för stort. Ja, jag sa kanske så där, men det var inte så allvarligt menat. Eventuellt var jag lite ironisk. Är du med? 

Då får väl läsarna bära med sig det när de läser det här.

– Ja, ja. Kör som du vill. Jag får väl skärpa mig också.

Hur eftertraktad är du efter två stökiga år i Kina?

– Ändå okej. Jag kan lätt sticka iväg och tjäna mer pengar om jag vill. Saudi och sånt. Det hade väl piggat upp kring mitt namn också, att jag drar till Saudi direkt efter Kina? Det hade väl folk älskat? 

Vad hoppas du själv på?

– Jag har nog aldrig varit så motiverad att spela bra fotboll. Så fort jag får något att ta ställning till från min agent [Vladó Lemic] googlar jag allt om staden. Jag kollar träningsanläggningen, ställen att bo på, kan vi leva ett härligt liv där?

Du kollar mer på sådana saker än hur laget spelar eller vem som är tränare?

– Äh, jag har varit med tillräckligt länge för att veta hur det funkar i fotboll. Är du bra i två veckor på träningarna får du spela match också. Jag är inte den som frågar: »Vad har klubben för plan för mig?« Håll käften bara. Den enda plan som finns är att man får spela om man är tillräckligt bra. Och jag tror att jag kan vara bra.

Sedan säger Sam Larsson plötsligt att det finns intresse från en större klubb i Brasilien. Att det »ligger och bubblar lite« och att agenten »jobbar på det«. Därefter slänger han in de vanliga brasklapparna om hur mycket som ska till för att drömmen, för en dröm är det, ska bli sann. Men ändå. Det låter otroligt. Brasilianska klubbar brukar inte bry sig om svenska spelare och särskilt inte om 29-åringar utanför landslaget vars senaste fotbollsmatch var för ett halvår sedan och innebar degradering till kinesiska division två. 

Samtidigt: Vem om inte »Samba-Sam«?

– Vi får se, säger han. Jag sitter inte här och räknar med något. Men det går nog inte en timme utan att jag tänker på det. Jag har alltid varit en Brasilienrunkare, om uttrycket tillåts. Vi hade kunnat få ett otroligt liv där också.

Är det på grund av din spelstil som de intresserar sig för dig?

– Jag vill väl tro det ändå, att de tycker: han passar nog här. Agenten har kontakter i den delen av världen också. Men det är långt från att de säger »vi vill ha honom« till att de säger »skriv på här«. Jag kan bara vänta och hoppas.

Är det otänkbart att det blir IFK Göteborg redan i sommar?

– Alltså, Blåvitt är mitt lag men jag vill inte att folk får en massa förhoppningar. Jag gav upp en årslön i Kina bara för att kunna spela med Blåvitt under våren. Men kineserna släppte mig inte i tid. Trots att de inte hade några pengar att betala mig med vägrade de riva kontraktet.

Jag fattar inte riktigt.

– Det går inte att fatta kinesiska fotbollschefer! Vi hade en, Mr. Gao, typ Dalians svar på Håkan Mild. Mackan och jag var de enda som inte stod i givakt i hissen när han kom. Han kunde ingenting om fotboll men deltog ändå i uppvärmningarna ibland. 55 bast. Drog på sig ett par fotbollsskor och skulle skjuta. Små uppassare omkring sig. 

Och Mr. Gao satte käppar i hjulet för dig?

– Eller vem det nu var som bestämde för stunden. Efter att vi åkte ur ligan i januari visste alla att pengarna var slut. Jag hade kontrakt över 2022 men sa: »Vi skiter i det, ni behöver inte betala mig något mer alls, bara släpp mig.« Det gick de inte med på. 

Och sedan?

– De gick egentligen aldrig med på någonting. Det här är lite stökigt, men när klubben inte har betalat lön på 90 dagar kan man begära att få kontraktet rivet, om betalning inte kommer efter ytterligare 15 dagar. Så blev det också – inga pengar kom. Men då var vi i mitten av april. Och i Sverige får du inte skriva på för en klubb om det tidigare kontraktet brutits efter den 31 mars. Så min förhoppning om att göra en vår, eller ett helt år, med Blåvitt dog när mars blev april. Nu börjar snart säsongerna i de lite större europeiska ligorna, så läget är ett annat nu.

Mycket frustration där i mars?

– Du anar inte. Hela mars trodde jag att det skulle lösa sig, all logik sa att en nedflyttad kinesisk klubb utan pengar borde vilja bli av med mig och min lön. Jag var alltså beredd att offra en årslön för en allsvensk vår. Nu måste kineserna istället en vacker dag betala mig för hela 2022. 

 

I början av 2020 hade Sam Larsson ingen given startplats i Feyenoord. Nye tränaren Dick Advocaat, som efterträtt Jaap Stam mitt under säsongen, testade andra yttrar och efter 158 matcher, 37 mål och 42 målgivande passningar i Eredivisie kände Sam att det kanske var läge för något nytt. Så när Dalian Pro kom med ett saftigt erbjudande lyssnade han intresserat. 

Det var en tid när stjärnor trängdes i Chinese Super League efter att kinesiska kapitalister satsat stort på den inhemska ligan. Spelare som Hulk, Carlos Tévez och Marek Hamšík valde alla Kina och ingen undrade varför.

– Det är klart att man går till Kina för pengarna, säger Sam. Sedan kan man ha andra anledningar också, som inte är bullshit, men nummer ett är givet. Det var ju som Football Manager där borta. Rika gubbar som bara: »Jag ska ha Lavezzi!« Tévez hade 40 miljoner euro om året, netto. Plus bonusar.

Hur tänkte du att flytten skulle påverka din karriär?

– Jag hade kört fast lite i Feyenoord, men samtidigt såg jag mig själv spela fotboll länge till. Det gör jag fortfarande. Så jag tänkte: bra pengar i Kina och efter det en mer »vanlig« klubb i Europa. Det piggar kanske inte upp att flytta för pengar, men Kina lät lite coolt också. Vi ville se Asien och det kändes kul att i framtiden kunna säga: »Min son bodde i Kina när han var liten.« Så blev det inte. Mest blev det bara pannkaka.

Du skrev på ett treårskontrakt med Dalian den sista februari 2020. Vad tänkte du om pandemin då?

– Det fanns fall, främst i Italien när man följde nyheterna. Dalian var på läger i Spanien och hade Rafael Benítez som tränare. Jag tänkte att det här är ändå seriöst, det är ingen som riskerar livet här. Och jag var i riktigt bra form när jag anslöt. 

Hur bra var laget?

– Vi hade flera bra spelare, men vi var också det enda ligalaget med unga kineser. Det var Dalians grej. Vi hade en rutinerad kines som gjort 80 landskamper, men han ansågs för gammal. Dessutom rökte han och det gillade inte Benítez. Jag hade rätt bra vibe med de unga kineserna, men kvaliteten var ojämn. En del var rätt bra, någon hade haft svårt att trixa två gånger på varje fot om man bett honom.

Vad tyckte Benítez om svaga kinesiska spelare?

– Han tror att han kan hjälpa alla, så han var extremt engagerad. Benítez körde evighetslånga videomöten och när vi senare var i ligabubblan hade vi en ledig dag av hundra. En av hundra! Den mannen är verkligen besatt av fotboll. 

Kunde du prata med honom om andra saker?

– Alltså, vi fick en speciell relation eftersom vi var tillsammans så mycket. När jag kom till Kina och ligastarten sköts upp blev vi direkt skickade till Hongkong för hotellkarantän i två månader. Vi tränade i en park eftersom allt annat var stängt. Jag gillade Benítez, men nja: det var mest fotboll. En gång kom han fram till mig när jag var i gymmet i Dalian och frågade: »So, you watched Watford–Newcastle last night?« Och jag bara: »Eh … no.« Då blev han förvånad: »No? Because they showed the replay on Chinese television, you don’t have the channel? I will send a guy to fix it.« »I’m good, thank you«, svarade jag. Som om jag var sugen på en jävla repris av Watford–Newcastle. »I’ll send a guy«, sa Benítez.

 

På grund av pandemin och Kinas hårda karantänregler kunde Sam Larssons familj aldrig följa efter honom. Däremot kunde han själv vara med dem i Göteborg under längre perioder, särskilt under fjolåret då covid- och pappersstrul hela tiden försenade hans återkomst till Dalian. 

– Jag var som en oljeriggare, säger han. Drömfarsa och helt närvarande under lång tid, sedan bedrövlig farsa när jag var borta länge. Jag är glad att jag i alla fall kunde vara med när min son föddes. Femton minuter efter att han kom ut tog jag fram telefonen för att skriva till släkten. Då kom ett SMS från Dalians sportchef: »We have good news! You will travel to China next week.« Sedan var jag borta i ett halvår, så han var rätt stor när jag kom tillbaka. Tiden däremellan var väldigt tuff för oss alla.

Hur var det att vara hemma så länge förra året?

– Bra på ett sätt, konstigt på ett annat. Jag är fotbollsspelare, och fotbollsspelare vill spela fotbollsmatcher. Och Kinaresan blev uppskjuten hela tiden. Man säger: »Nu, ungar, drar vi till Leos Lekland för på söndag åker jag.« Så blev det ingen resa den söndagen heller, vad gör man då? Leos igen? Det håller ju inte att leva så. Om det är något som både jag och min familj längtar efter så är det en vardag. Rutiner.

Fanns det något i Kina du uppskattade?

– Det gick bra i många matcher, och fotboll är fotboll. När det blir smålagsspel och man är helt inne i det spelar det ingen roll om det är Kina, Blåvitt eller något U19-lag. Det är så jävla kul att spela bara. Allt annat präglades av pandemin och Kinas märkliga syn på viruset. Stenhårda regler samtidigt som de verkar tro att covid försvinner från rummet om de sprutar desinfektionsmedel överallt. De spritar allt. Jag hade en fin väska med mig, de bara dränkte den. Jag bara stod där och sa fula ord på svenska som ingen förstod. Man blir ett sånt jävla as när man är där.

När förstod du att pengarna i den kinesiska fotbollen höll på att ta slut?

– Det blev ganska uppenbart efter ett tag. När jag var med Dalian i december sa jag att inom ett år så är alla amatörer här. »No, no, no, China much money«, svarade alla. Okej? Lönerna släpar efter, sponsorerna drar sig ur och det är ingen publik på matcherna. Men whatever, vi säger så.

När fick du din sista lön?

– Dagen då jag spelade min sista match för Dalian, i januari. Matchen där vi åkte ur.

Hur var de sista matcherna?

– Skumma. Vi hade ingen bonus för att hänga kvar, men vår kvalmotståndare från serien under skulle få en rejäl bonus att dela på om de gick upp. Det är faktiskt svårt att beskriva hur orimliga en del domslut var. Skumt var ordet.

Så här med facit i hand, ångrar du Kina?

Sam suckar och blir sedan tyst.

– Var det värt det … nej, kanske inte. Eller jo. Jag vet fan inte. Jobbig fråga som jag har fått förut. Det känns som om man blir dum i huvudet av att fundera över den. Men det är svårt att ångra något som i stunden kändes rätt.

 

Redan i januari i år försökte han bli löst från sitt kontrakt med Dalian. Flera europeiska klubbar visade intresse för honom, men den 29 januari sade Dalian nej. Därmed stängdes det europeiska vinterfönstret igen framför näsan på honom. Dalian, ägd av fastighetsjätten Wanda Group, brottades med stora skulder och hade just åkt ur högstaligan. Pengar till löner verkade inte finnas och veckorna gick utan att Sam fick betalt. Den 12 mars avvecklade Wanda Group sitt ägandeskap och klubben blev istället tillfälligt kontrollerad av kinesiska staten. Då hoppades Sam fortfarande på spel med IFK Göteborg under våren, men ägarförändringen fick ingen effekt – det var fortsatt tyst från Kina. 

Med påsken i april kom den sista dagen för Dalian att betala, gjorde de inte det skulle Sam ha rätt att bryta kontraktet. Den dagen kollade han kontot igen och igen.

– När jag kollade kontot sista gången och såg att inte en krona kommit in … oh, den lättnaden. Det var visserligen för sent för Blåvitt och typ allt annat förutom MLS, men ändå. Jag var fri. Champagnen åkte fram.

Han har fortsatt träna med IFK Göteborg. Tränaren, Mikael Stahre, är samma som när han lämnade klubben sommaren 2014. 

– Jag är mest tacksam över att jag har fått hålla igång där. Jag sa att jag inte tänkte ta någons plats, men de har haft så många skador att jag har kunnat fylla ut.

Är du lojal mot din egen spelstil när du tränar med IFK?

– Det är inte så att jag försöker utmana varje gång jag får bollen och göra min grej. Om Blåvitt ska möta Norrköping får jag vara med reservlaget som låtsas vara Norrköping. Jag har spelat vänsterback när det har behövts, och det är inga problem. Behöver jag låtsas vara … vad fan finns det för vänsterbackar i Allsvenskan? Nu kom jag inte på någon bara för det.

Pierre Bengtsson?

Sam blir tyst för en sekund och ser sedan road ut.

– Nu kom jag att tänka på han ytterbacken som spelade i Gefle förr. Han som var bonde, vad hette han?

Daniel Bernhardsson. Allsvenskans sista bonde.

– Bernhardsson! Jag kan fortfarande höra hur Stahre lät när vi mötte dem förra gången jag spelade i Blåvitt.

Han höjer rösten och imiterar, förvånansvärt bra, Mikael Stahres svordomstäta stockholmstugg:

– »Sam Larsson, du ska fan inte vara nöjd med en hörna mot Bernhardsson – han har fan grisar och kor hemma! Du ska förbi varje gång! Det är en jävla bonde du möter, han är inte ens fotbollsspelare. Grisar och kor hemma!«

I vilket läge kan det ändå bli Blåvitt i sommar?

– Det svenska transferfönstret öppnar den 15 juli. Helst vill jag vara med på ett lags försäsong i juni och verkligen komma redo till den riktiga säsongen. Jag vill få fart på karriären igen. Det är nice med sommar och så, men semester är det sista jag vill ha.

Med ett flin lägger Sam Larsson till:

– Jag börjar kanske bli gammal, men jag vet inte om jag är Blåvittgammal än. Vi får se.

 

Maj blir juni. Sam Larsson åker till Mallorca med familjen. Brasilienspåret varken dör eller intensifieras. Andra klubbar hör sig för. Bra klubbar i mediokra ligor, mediokra klubbar i bra ligor. Polen, Grekland, Nederländerna, Cypern, Belgien, ett bottengäng i Spanien. Sam funderar. IFK Göteborgs klubbdirektör Håkan Mild ser förstås till att hålla kontakten.

Tillbaka i Göteborg lånar Sam sin svärmors bil och kvaddar ena sidobackspegeln när en cementbil kommer för nära. Själv klarar han sig oskadd, men eftersom bilen skulle säljas är det lite olyckligt. Pappa Bosse kommer förbi och skriver en perfekt skadeanmälan till försäkringsbolaget.

Fler dagar går utan att något konkret händer med hans fotbollsframtid. Sam gillar det inte. När vi ses över en schnitzel veckan före den allsvenska omstarten talar han om en »ruggig transferstress«.

– Det syns nog inte utåt, men jag tycker att det är jobbigt. Det brinner i mig. Jag är trött på att inte vara fotbollsspelare. Jag saknar känslan att komma hem helt död i kroppen efter en tuff dag på fotbollsjobbet. 

Senast vi sågs hoppades du på en klubb i juni och en ordentlig försäsong.

– Och nu är juni snart slut. Uppenbarligen underskattade jag hur kall jag faktiskt är. Klubbarna går in på Wyscout och kollar: »Hm, Sam Larsson … vad har han egentligen gjort de senaste två åren? Typ ingenting?« Och lite så är det väl, jag räknar knappt Kina heller. Det känns mest förödmjukande att prata om nivån andra tycks se mig på.

Så illa är det väl inte.

– Grejen är att jag vill visa att jag är bra. Jag vet att jag har en hög nivå i mig. Man är sugen på att täppa till några trutar. Men det är ju skit samma hur bra jag själv tycker att jag är.

Vilka alternativ har du kastat i papperskorgen?

– Jag kastar i princip ingenting i papperskorgen. Jag börjar fatta nu att det kanske inte blir någon riktigt bra klubb som hugger. Däremot hoppas jag kunna sitta här om ett år och kasta allt möjligt i papperskorgen. 

Hur ska det gå till?

– Nu tänker jag att jag ska hitta en hygglig mellanklubb, vara grym där och därefter få en riktigt bra klubb. Det tror jag att jag har i mig.

Det låter ju ändå som om hyggliga klubbar har hört av sig.

– Jo, kanske det. Jag tror kanske för mycket om mig själv. Jag får väl acceptera nivån som andra ser mig på. Och sedan visa att de har fel.

Sätter du upp någon deadline? Du kan väl inte gå runt i limbo hur länge som helst.

– Man blir inte rik av det i alla fall. Men det svenska fönstret, som öppnar 15 juli, är väl något att förhålla sig till. Jag utesluter inte Blåvitt heller. Men Blåvittfans är väl skittrötta på alla hemvändare?

 

Det förefaller inte så. På sociala medier har en blåvit supporter gjort en »kom hem«-video till Sam Larsson, och efter flera frustrerande säsonger skulle nog få på Gamla Ullevi avfärda en offensiv kreatör som dessutom håller på klubben.

Sams tvekan inför en återkomst till IFK Göteborg har heller inte med känslor att göra. Han vill klubben allt gott och »blir otroligt sugen på att springa ut och känna pressen« varje gång laget spelar. Ekonomi verkar inte heller vara det primära skälet. Snarare handlar det om suget efter att få tävla mot så bra motståndare som möjligt. Och även om han skulle skriva på för Blåvitt nu och till och med göra succé under hösten – kommer sportchefer i bra europeiska klubbar att bry sig? IFK Göteborg har heller ingen Europascen att visa upp sig på.

– Steget mellan framstående i Allsvenskan och dit är långt, säger han. Särskilt om man fyller 30 nästa år.

Schnitzeln är uppäten, kaffet uppdrucket. Sam kollar sin telefon. Inget avgörande verkar ha hänt under lunchen. Han reser sig upp och får något plågat i blicken.  

– Nu har vi snackat en massa igen, men jag har ju inget att komma med. Inget händer! Vad fan ska du skriva om egentligen?

Jag säger som det är. Att tidningen går till tryck den 4 juli och att både han och jag förmodligen trodde att en ny klubb skulle vara klar till dess när vi sågs första gången i maj. Det skulle bli slutet på artikeln. Sam på bild i en ny eller nygammal matchtröja, starten på nästa kapitel i karriären.

– Fjärde juli, säger Sam. Den känns tveksam alltså.

Då får vi köra ett öppet slut istället. De som bryr sig lär ju ändå se var du hamnar till slut.

Sam nickar avvaktande. Kisar mot solen. I kanalen 20 meter bakom honom åker turistbåten Paddan förbi.

– Eller så ses vi när jag är 34 och så gör du ett reportage om hur allt blev. Hade han fortfarande något att komma med som han trodde? Blev det något mer av den där?