Luton 84

 

Kvalspelet till det första Europamästerskapet för damer pågick i ett och ett halvt år. 16 lag fördelade på fyra grupper. 

»Mot vår vilja bestämde Uefa att vi skulle spela med fyrans storlek på bollen«, säger lagkaptenen Anette Börjesson. »Vi var vana vid femman från klubblagen. Det tog alltid några träningar att hitta tillslaget på den där jäkla handbollen.«  

»Det ifrågasattes om vi överhuvudtaget kunde spela«, säger Pia Sundhage. »›Kan ni spela fotboll?‹ hade vi hört i hela våra liv. Så vi hade nog lite skinn på näsan.«

Sverige vann sin grupp och blev semifinalklart efter sex raka segrar och 26–1 i målskillnad. Sedan den första landskampen på Åland tio år tidigare (0–0 mot Finland) hade landslaget utvecklats snabbt, och i Ulf Lyfors fanns för första gången en heltidsanställd förbundskapten. 

»Det hände mycket på bara några år«, säger Anette Börjesson, som kunde jämföra med sin andra sport, badminton, där hon också var en av Sveriges främsta. 

»Badmintonen låg länge långt före fotbollen. Där var det träningsdagböcker, detaljnötning och snack om att äta rätt. I fotbollen var det träning tre kvällar i veckan och match på helgen. Jag var mycket mer vältränad än mina lagkamrater i Jitex. Men de var hungriga och jag drog med dem ut i löpspåret när jag sommartränade inför badmintonsäsongen. Då blev vi starka allihop.«

»Ville man något med sin fotboll behövde man ha en stark egen drivkraft«, säger forwarden Doris Uusitalo. 

Uusitalo växte upp i Jarhois i Tornedalen och var både snabbare och bättre på fotboll än de jämnåriga killarna i byn. Men något damlag fanns inte.

»Jag och några kompisar fick starta ett eget lag«, säger hon. »Jag hade ett otroligt ryck och gjorde många mål, men det kände ingen utanför Tornedalen till. Så när jag behövde flytta söderut för att få jobb skrev jag brev till Hammarbys ordförande och beskrev min fotbollskunnighet. I mars 1982 fick jag komma och träna, ett halvår senare tog Lyfors ut mig till landslaget. Man fick inte vara blyg.«

Fotbollsförbundet gjorde ändå vad de kunde för att kartlägga de mest lovande damspelarna. Målvakten Elisabeth Leidinge kom in i landslaget efter att som 17-åring imponerat i en distriktsmatch med Medelpad – men först efter att ha testats efter slutsignalen.

»Före matchen sa en av ledarna att ›Mr Norrlandsögat‹, Lasse Broström, skulle studera mig. Han var en välklädd man som reste runt i de norra delarna av Sverige för att scouta potentiella landslagsspelare. Det gick hyggligt i matchen och efteråt kom det fram en kostymklädd herre i fina, glansiga lågskor. ›Det här gick ju bra‹, sa han till mig, ›men är det okej om jag skjuter några skott på dig?‹ Jag visste inte om han skojade men sa att det fick han väl göra. Han drog på några vristskott i sina fina läderskor, jag räddade dem och någon vecka senare fick jag kallelsen till min första landskamp.« 

»För tränarna var jag nog jobbig. Jag kunde inte få nog av att diskutera fotboll och la mig alltid i.«

 

Kvar från pionjärlaget på Åland 1973 fanns Hammarbys Ann Jansson och reservmålvakten Inger Arnesson. På mittfältet var hörnläggaren Karin Åhman tillbaka efter barnafödande. I det landslag som laddade för EM-semifinal mot Italien var Öxabäckspelaren den enda föräldern.

»Min son Ola föddes 1983 och tio dagar efter förlossningen började jag träna som vanligt med klubblaget. Ulf Lyfors ringde mig och sa: ›Morsan, jag hörde att du börjat spela igen, ska jag ta ut dig?‹«

Karin Åhman var föräldraledig från jobbet som sjuksköterska i Göteborg. Fem kvällar i veckan pendlade hon till Öxabäck för att jaga EM-formen, ofta med Ola i en vagn bredvid planen. 

»Jag har aldrig fått någon lön från fotbollen«, säger Åhman. »I början förlorade vi pengar på att spela. Som mammaledig fick jag ihop det, men jag har ammat på alla möjliga ställen, sonen var ofta med på träningar och matcher. Jag har alltid haft inställningen att vill man någonting så går det att genomföra det.«

Trots att Öxabäck var regerande svenska mästare var »Morsan« klubbens enda landslagsspelare våren 1984. I stället var »Jitexmaffian« den dominerande gruppen. Den snabba ytterbacken Anette »Vinden« Niklasson var spexaren som gärna dansade och sjöng ekivoka visor på segerfesterna. Innermittfältaren Anna Svenjeby var känd som den hårdaste duellspelaren i landet. Pia Sundhage var bäst av alla och hade förmågan att på nolltid gå från fullt fokuserad till totalt avslappnad. Malmös landslagsanfallare Anette Hansson var en av dem som såg på den egenskapen med avund.

»Jag var alltid arg i flera dagar efter en förlust medan Pia kunde komma in i omklädningsrummet och bara: ›Ka-ching! Blev tre tunnlar i dag!‹ Hon var alltid så glad.«

»Men för tränarna var jag nog jobbig«, säger Sundhage. »Jag kunde inte få nog av att diskutera fotboll och la mig alltid i. Lyfors lät mig göra det. Han drog ner mig på mittfältet och vi pratade mycket om min roll där, alla vinklar jag skulle täcka. Jag tyckte det lät svårt att ha spelet både framför mig och bakom mig. ›Jag har inga ögon i nacken‹, sa jag. ›Nej, men du kan ju vrida på den där jävla nacken‹, svarade Ulf.«

I såväl landslaget som Jitex var det ändå i de bakre regionerna som det svors mest och högst. 

»Jag låg ofta på gränsen under matcherna«, säger målvakten Elisabeth Leidinge. »Jag kunde vara oerhört kritisk om jag upplevde att vi slarvade i försvarsspelet. Inte sällan röt någon annan ifrån: ›Håll käften på dig nu, Elisabeth!‹ Oftast var det jag som skrek mest, och var det inte jag så var det Anette.«

Anette Börjesson:

»Det finns historier om folk i Mölndal som betalade inträde på Kvarnbyvallen bara för att se mig och Leidinge bråka längst bak. Vi blev så förbannade på varandra. Jag minns domare som kunde blåsa av spelet på offensiv planhalva och sedan springa hela vägen till Leidinge för att fråga: ›Tror du att du kan se offsiden bättre än jag, varför står du här och gastar?‹«

»Vi hade så höga krav på oss själva«, säger Leidinge. »Vi ville så gärna få till ett genombrott för damfotbollen.«

Alla spelare var inte bekväma i Jitex tävlingsstinna miljö. Inför säsongen 1984 bestämde sig landslagets 18-åriga stjärnskott Helene Björk – »Vår nästa Pia«, enligt Aftonbladet – för att lämna Mölndalsklubben. Hon funderade till och med på att sluta.

»Jag var less«, säger hon. »I Jitex handlade allt om att prestera, prestera, prestera. Jag kände press både från mig själv och andra. Som ung spelare är det heller inte lätt att förstå att det väntar ljusa perioder efter mörka.«

Helene Björk gick till det mer lättsamma Gais i stället. Där fick hon en nytändning, och inför det första semifinalmötet med Italien i Rom meddelade Ulf Lyfors att hon var uttagen.

»Jag tordes knappt svara på tilltal medan de andra skrattade och pratade.«

 

Men »Junior« var ändå bara näst yngst i semifinaltruppen. Kvällen före planet till Rom skulle lyfta ringde telefonen hemma hos familjen Axén i Hällbybrunn utanför Eskilstuna. Gideonsbergs 17-åriga anfallslöfte Gunilla Axén hade redan gått och lagt sig när hennes mamma kom in i hennes rum.

»Jag såg att mamma var stressad«, säger Axén. »Hon sa att Ulf, förbundskaptenen för landslaget, precis hade ringt. De hade fått ett återbud och ville att jag skulle flyga med till Italien. Pappa var inte hemma – han jobbade som lokförare och var ute och körde tåg. Det gjorde nog mamma ännu mer orolig. Skulle hon släppa iväg lilla mig till Italien? Hon ringde tillbaka till Ulf: ›Okej, Gunilla får åka. Men du måste betala hennes taxi till Västerås, därifrån kan hon ta bussen till Arlanda.‹«

När Gunilla Axén klev in på flygplatsen nästa dag kände hon sig fånig med sin stora resväska – alla andra spelare verkade ha lättare packning. Dessutom var de enhetligt klädda.

»Före Italienresan fick vi kläder hemskickade från förbundet«, säger mittbacken Angelica Burevik. »Ett par byxor, en pikétröja och en jacka, så att det skulle synas att vi hörde ihop även utanför planen. Det hade vi roligt åt.«

Den första som kom fram och hälsade på Axén var Pia Sundhage, som också berättade att de två – stjärnan och debutanten – skulle dela rum i Rom.

»På hotellet satt jag sedan knäpptyst i en soffa i foajén«, säger Axén. »Jag tordes knappt svara på tilltal medan de andra skrattade och pratade. Många var från Jitex, det var tydligt att de kände varandra väl. Till slut kom Pia med vår rumsnyckel och sa: ›Kom nu, tjejen!‹«

 

Landslaget anlände till Rom nästan en hel vecka före den första semifinalen. Sverige sågs som favorit mot Italien, i den andra semifinalen förväntades Danmark besegra England. Italienska medier verkade inte bry sig om matchen, men de större svenska tidningarna skickade reportrar. Mest rutinerad var tidningen Arbetets Thorsten Frennstedt.

»Efter den första landskampen på Åland följde jag laget i 207 landskamper i rad«, säger Frennstedt. »I början fick man lite kommentarer från andra journalister som undrade om jag var där för damerna eller sporten. Men jag var alltid professionell och ville lyfta spelarna, hur seriösa de var och hur hårt de satsade.«

Några av spelarna hade tagit ut semester för att kunna spela semifinalen, andra hade fått ledigt av bussiga chefer eller fått arbetskamrater att täcka upp för dem. Bara Ulf Lyfors var i Rom i tjänsten. Ända sedan han tillträdde som förbundskapten 1980 hade han drömt om en mästerskapstitel. Kanske var det därför han blev allt mer stingslig ju närmare den kom. 

»Han kunde vara extremt grinig«, säger Elisabeth Leidinge. »På vårt första träningspass i Rom, på någon kass grusplan, var han tokig.«

»Ulf var extremt kritisk till allt vi gjorde, han krävde nästan perfektion«, säger Gunilla Axén. »Slog någon ett dåligt inlägg blev han vansinnig. I Rom tog han mig åt sidan och sa att jag behövde bli bättre med min vänsterfot. Det var inte den mjuka tonen, jag uppfattade det nästan som ett krav. Typ: ›Nu får du fan skärpa dig!‹«

Leidinge:

»Han stod vid mittcirkeln och gnällde över det mesta vi gjorde, men vi var trötta efter resan och inte förberedda på det dåliga underlaget. Pia och jag joggade förbi honom, så där provocerande nära. Precis när vi var bredvid honom sa Pia: ›Fan vad han gnäller mycket!‹ ›Ja, det är en riktig surgubbe‹, fyllde jag i. Uffe vände sig om och bara: ›Va? Vad säger ni!?‹ Vi flinade och han började skratta. På så sätt var han bra, vi kunde alltid driva med honom och säga åt honom när han var för sur.«

»Vi kände igen oss själva i honom«, säger Anette Börjesson. »Vi kunde också vara rätt tjuriga.«

»Han var vår riddare. Han slogs för oss och gjorde allt mer proffsigt på ganska kort tid.«

 

Kravställandet och perfektionsjakten var också bara den ena sidan av Lyfors ledarskap. Han försvarade gärna sina spelare utåt (vilket behövdes i en tid när den bästa spelaren, Sundhage, av Aftonbladet kunde få frågor som »Förstör inte fotboll figuren?«) och strävade ständigt efter att ge dem bättre förutsättningar.

»Han var vår riddare«, säger Leidinge. »Han slogs för oss och gjorde allt mer proffsigt på ganska kort tid.«

»Han kunde få utbrott i omklädningsrummet«, säger Anna Svenjeby. »Men så fort matcherna eller träningarna var över blev han skämtsam och vänlig. Vi lärde oss tidigt att det var sådan han var, han var helt inne i matcherna och ville så mycket eftersom han visste att vi hade potentialen.«

Landslaget spelade oftast 4–4–2, men Lyfors experimenterade också med 4–3–3. Med Pia Sundhage pratade han ofta om »kollektivets kraft« och han var av den bestämda uppfattningen att motivation slog klass. 

»Han fick kritik för att han tog ut vissa spelare som enligt tyckarna inte var tillräckligt bra«, säger Karin Åhman. »Men han stod på sig och höll oss bakom ryggen.«

Vid sidan av Pia Sundhage, som förbundskaptenen ofta bjöd in till taktiska diskussioner, hade ytterbacken Karin Åhman ett speciellt förhållande till Ulf Lyfors. Efter kvalsegern mot Island lyckades hon till lagets förtjusning få den omusikaliske tränaren att sjunga en specialskriven variant på Carolas Främling på segermiddagen (»Tjejer vad döljer ni för mig – i era fotbollsdojor?«). Precis som Åhman hade också Ulf Lyfors barn.

»Varje gång vi skulle ut och handla ropade Ulf till mig: ›Morsan! Ska ni ut och shoppa? Kan ni inte köpa något till Åsa också?‹ När vi sedan kom tillbaka sa han alltid: ›Åh, fy van vad dyrt, fanns det inget annat?‹«

Det blev en del shopping även i Rom. I restaurangen på Hotel degli Aranci blev också spelarna bekanta med »den nya innedrycken cappuccino«. 

»I princip samtliga spelare hällde i sig flera koppar efter varje måltid,«, säger Elisabeth Leidinge. »Vi tänkte att det ingick. Jag vet inte hur många hundratals cappuccinos det var, men det var otroligt många. En av gubbarna från förbundet, som ansvarade för utgifterna, blev alldeles vit i ansiktet när receptionisten kom med notan vid utcheckningen.«

Desto mer muntert var det för spelarna som fick besöka storklubben AS Romas träningsanläggning. Tränaren Nils Liedholm välkomnade Anette Börjesson, Anna Svenjeby, Elisabeth Leidinge och Angelica Burevik. Lagkaptenen Börjesson slog en tunnel på Romas brassestjärna Falcão medan Liedholm applåderade. 

»Vi blev inspirerade av att få komma till Roma«, säger Börjesson. »Det var proffsigt och välbevakat, vakter och grejer. Vår första träning i Rom hade varit på ett öppet fält. Det var ungar där som snodde bollar och andra prylar.«

Besöket avslutades med att Liedholm lovade att komma och se landslagets semifinal. Det, berättade »Il Barone«, skulle bli hans första dammatch någonsin.

»Nils Liedholm kom ner till omklädningsrummet och gratulerade mig efteråt.«

 

När Liedholm och hans hustru Nina klev in på Stadio Flaminio reste sig de 7 000 åskådarna upp av respekt. Sedan fick de se Italien ta ledningen efter 18 minuter. Helene Björk kvitterade, men före pausvilan gjorde Italien mål igen. Ulf Lyfors var inte nöjd i halvtid.

»Jag hade aldrig spelat inför så mycket folk tidigare«, säger Anna Svenjeby. »Uffe skällde på oss i pausen och i andra spelade vi mer genom mittfältet. Det var också då vi tog över matchbilden.«

Sveriges första mål hade kommit efter en hörna slagen av Karin Åhman. När hon slog en ny hörna i den 48:e minuten nickade Pia Sundhage in 2–2.

»Att Pia kunde nicka så bra låter som en bagatell, men inte många var bra på det då«, säger Anette Börjesson. »Hon hade näsa för målet. Snabbheten var det väl si och så med.«

Mot Italien spelade Sundhage som offensiv spets med Helene Björk och Doris Uusitalo på var sin sida. Uusitalo hade inte fått mycket uträttat fram till att Sverige fick en ny hörna, knappt tio minuter före full tid. Återigen lunkade Karin Åhman ut till flaggan för att lägga upp bollen.

»Att jag slog hörnorna från båda hållen var inte tanken från början«, säger hon. »Jag frågade Ulf var jag skulle vara när det var hörna från hållet som inte var ›mitt‹. Han svarade bara att jag skulle stå där jag var minst i vägen. Då föreslog jag att jag kunde testa att slå från båda hållen, vilket han gick med på.«

Den här gången landade hörnan hos mittfältaren Eva Andersson, som missade. Då snappade Doris Uusitalo upp bollen. I trängseln fick hon iväg ett löst skott som via den italienska målvakten gick in i mål. 3–2 till Sverige och drömläge inför returen i Linköping tre veckor senare.

»Nils Liedholm kom ner till omklädningsrummet och gratulerade mig efteråt«, säger Uusitalo. »Jag är bara 157 centimeter, men då kände man sig stor.«

Till de svenska journalisterna berömde Liedholm landslagets spel. Han framhöll särskilt Sundhage, Svenjeby och Börjesson, och kanske var Romatränaren artig i överkant när han till Kvällsposten sade att landslaget »spelar bättre än vi i Roma, i alla fall tekniskt sett«. 

Under segerbanketten på kvällen hade Pia Sundhage som vanligt med sig gitarren. Hon hade för vana att till varje landslagssamling skriva om texten till en välkänd låt. Den här gången sjöng hon »Det börjar lukta seger banne mig« samtidigt som hon rufsade Ulf Lyfors i håret framför Expressens förtjusta fotograf. 

»Sundhage svarade: ›Det är väl inget fel i det. Att skära halsen av kapitalisterna.‹«

 

Returmatchen på Folkungavallen i Linköping blev en lätt resa för Sverige. Doris Uusitalo spelade fram Pia Sundhage till två mål, och det mest dramatiska som hände var att Inger Arnesson bytte av en skadad Elisabeth Leidinge i andra halvlek. Det var Arnessons tolfte landskamp – och den fjärde som målvakt.

»Fram till 1978 var jag utespelare«, säger Arnesson. »Då blev det målvaktskris i Öxabäck, som jag spelade med då. Tränaren visste att jag var rätt bra på volleyboll och tänkte väl att jag var van vid att stoppa bollar med händerna. Jag fick hoppa in i målet, och i första matchen bröt jag okbenet när jag slängde mig framför fötterna på en spelare. Jag var ju inte van att stå, men jag räddade i alla fall bollen! Sedan fick jag hoppa in i landslaget också.«

Sveriges Television visade ett 30 minuter långt sammandrag från 2–0-matchen i Linköping. Med bara två kanaler att välja på var det många som tittade, och med finalplatsen säkrad märkte spelarna hur intresset för dem steg.

»Man pratade om damfotboll på ett helt annat sätt«, säger Leidinge. »Gubbar på jobbet som tidigare inte brytt sig kom fram och ville prata fotboll. De började till och med bry sig om seriespelet med Jitex. ›Jaha, match mot Öxabäck i helgen – alla friska?‹ Flera av oss som tidningarna nästan aldrig hade pratat med fick plötsligt göra intervjuer.«

Framför allt var det Pia Sundhage reportrarna ville prata med, och inte bara sportjournalisterna. Sundhage var redan affischnamnet för sin idrott, men våren 1984 blev hon känd även utanför den. Hon intervjuades i Hagge Geigerts populära program Gäst hos Hagge. Hon sjöng duett i TV med Jan Malmsjö. Hon hade huvudmikrofonen i låten Supportersamba, som spelades in tillsammans med spelare från Hammarbys herr- och damlag. Vid sidan av detta tränade hon så gott som varje kväll med Jitex. På dagarna pendlade hon till småländska Markaryd där hon var fotbollsinstruktör på en folkhögskola.

»Pia var väldigt noggrann med både träningen och jobbet«, säger Anette Börjesson. »Vi var också några som jobbade extra på Göte Carlssons bilverkstad i Mölndal. Ville man ha påökt kunde man alltid åka ut dit och putsa några bilar, sedan fick man 200 spänn i handen och så var det bra med det.«

Förutom att vara Sveriges bästa damspelare var Sundhage också tacksam att prata med för sina åsikters skull. Hon talade gärna om sin kommunistiska övertygelse, skrev enstaka artiklar i Proletären och sa nej till reklamkontrakt. När Aftonbladets profilskribent Sigfrid Ennart intervjuade henne berättade hon att hon drömde om att flytta till Östtyskland för att bygga upp damfotbollen där. Ennart attackerade henne för artikelskrivandet i Proletären, som han menade bestod av »en samling vettlösa galningar som ska skära halsen av kapitalisterna«. Sundhage svarade: »Det är väl inget fel i det. Att skära halsen av kapitalisterna. I och för sig.«

»När jag kom fram till hotellet blev jag tvungen att sitta kvar på parkeringen en stund.«

 

Även EM-finalen skulle avgöras som ett dubbelmöte. Första matchen spelades på Ullevi i Göteborg och motståndare var England, som överraskande slagit ut Danmark i sin semifinal. 

»Vi hade mycket sämre förutsättningar än Sverige«, säger Hope Powell, som var 17-årig reserv i Englands landslag 1984 och senare skulle bli förbundskapten.

»När det var landskamper brukade vi samlas fredag kväll, träna en gång på lördagen och sedan spela match på söndagen. Så såg det ut. Ofta fick vi sova i gymnastiksalar, på golvet i sovsäckar. Vid utlandsresor fick vi 15 pund om dagen i traktamente, vilket var mycket pengar för mig som gick i skolan. Men de äldre spelarna som jobbade gick back på att spela i landslaget. Ändå hörde jag aldrig någon klaga. Vi kände oss privilegierade som fick spela för England.«

Englands fysiska spel och starka lagsammanhållning oroade Ulf Lyfors. Dessutom tvingade skador och sjukdomar honom till flera anfallsförändringar i laget jämfört med semifinalen mot Italien. Doris Uusitalo hade skadat knäet i en seriematch med Hammarby och sattes på Ullevis läktare, Helene Björk var borta på grund av hjärtmuskelinflammation. Ersättare blev Anette Hansson och Lena Videkull. 21-åriga Videkull skiftjobbade som maskinskötare på pappersfabriken i Trollhättan och hade aldrig tidigare spelat i landslaget när kallelsen kom.  

»Jag körde själv ner till Göteborg«, säger Videkull. »När jag kom fram till hotellet blev jag tvungen att sitta kvar på parkeringen en stund. Jag såg några spelare som gick in och satte sig i foajén och de såg så bekväma ut. Åhman var där inne, Burevik, Anette Börjesson … Jag behövde ta tag i mig själv, samla mod för att träffa dem. Jag hade känslan: Är det här verkligen på riktigt?«

»I andra halvlek sa jag till henne att nu får du springa två gånger, jag är helt jävla slut.«

På träningarna hade Lena Videkull lättare att ta för sig, vilket behövdes i ett landslag där känslorna ofta rann över i tävlingsmomenten.

»Jag hade hört på förhand att det var krig varje gång de spelade fotbollstennis och det märkte jag direkt på första träningen«, säger Videkull.

»Vi körde unga mot gamla«, säger Eva Andersson.

»Ett tag körde vi tekniska mot otekniska, säger Sundhage. »Uffe Lyfors bara stod och flabbade. ›Du är oteknisk‹, talade vi om för de som var otekniska, och de blev inte ledsna för det var alltid sagt med ironi och stort hjärta. Anette Börjesson var alltid sämst och stod längst bak, Leidinge var i vägen för alla bollar.«

»De äldre som hade varit med länge fuskade hela tiden«, säger Videkull. »Vissa blev vansinniga när deras lag förlorade en poäng, Anette Börjesson framför allt. Åhman och Burevik var experter på att fuska. Fotbollstennisen skulle vara lättsam och lite på skämt, men det blev inte riktigt så.«

Videkull fick en startplats mot England och begick landslagsdebut inför 5 662 åskådare på Ullevi. Matchen TV-sändes med Bengt Grive som kommentator. Tittarna fick se anfallsdebutanten skjuta i stolpen i en match som Sverige dominerade. Sundhage hade bränt flera chanser när mittbacken Angelica Burevik drev upp bollen i den 57:e minuten. Det hörde inte till vanligheterna.

»I landslaget hade jag en väldigt defensiv roll och var den som alltid skulle stanna hemma«, säger Burevik.

»Burevik fick inte gå över mittlinjen«, säger Karin Åhman. »Men i andra halvlek sa jag till henne att nu får du springa två gånger, jag är helt jävla slut.«

»Det var världens korridor framåt«, säger Burevik. »Jag drev upp bollen och hörde de andra ropa: ›Gå!‹ Så jag fortsatte.«

»Hon slog ett förbannat bra inlägg till mig och jag gjorde en språngnick«, säger Sundhage. »Jag har visat det målet för Abby Wambach som sa: ›Det där var ganska bra gjort.‹«

»Vi hittade en lekplats med en gräsplätt och körde ett pass där. Det låg hundbajs överallt.«

1–0-segern var i underkant, vilket grämde Ulf Lyfors. 

»Uffe gick runt och muttrade att det inte räckte med 1–0 inför returen«, säger Anna Svenjeby. »Vi kände tvärtom, vi hade visat att vi var det bättre laget och kom vi bara upp i vår vanliga nivå skulle det räcka i England.«

Framför allt retade sig Lyfors på Sundhages alla missade chanser. »Oskicklighet«, sade han till journalisterna efteråt varpå Sundhage replikerade: »Ska han säga, som inte ens kan göra två på foten.« I TV-intervjun med Bengt Grive var dock målskytten självkritisk till sina missade avslut och berömde i stället de yngre spelarna.

»Det kändes stort att bli intervjuad av Grive«, säger Sundhage. »Det var en fjäder i hatten att den gubben kom fram. Jag pratade världens göteborgska och sa att vi borde gjort fler mål.«

 

För de engelska spelarna kändes det mäktigt att ha fått spela på Sveriges största arena. Något motsvarande var otänkbart för deras förbund. Wembley tänkte inte släppa in några damspelare och ingen av de större Londonklubbarna ville låna ut sin stadion till EM-finalens returmatch.

»Det var knappt någon som brydde sig«, säger Hope Powell. »Det stod aldrig något om oss i tidningarna. Ingen kände igen oss på stan.«

Till slut fick man tillåtelse att spela i Luton, fem mil norr om London. Gräsmattan på Kenilworth Road skulle ändå rivas upp till sommaren och ersättas av konstgräs. Sveriges landslag inkvarterades på Chiltern Hotel nära flygplatsen. Expressens krönikör Lasse Olson klev in på första bästa vadslagningsfirma i Luton för att skriva en text om vilket lag bettingbolagen höll som favorit. Framför disken serverades han en annan vinkel när kontorschefen vägrade acceptera spel på EM-finalen »av den enkla anledningen att vi inte har den blekaste aning om detta evenemang och de som är iblandade i det«.

»Vi norrlänningar brukade alltid spela kort på kvällarna, chicago eller plump.«

För Pia Sundhage var det hur som helst givet: 1–0 var visserligen inte mycket till försprång, men inte en chans att Sverige skulle tappa det. När Ulf Lyfors ville diskutera skyttar för en möjlig straffsparksläggning skrattade hon bara.

»Plötsligt frågade Uffe vem som skulle lägga sista straffen. Jag fattade inte frågan, vi var så mycket bättre än England, jag var nästan arrogant. Men Uffe ville alltid förbereda sig på allt och fortsatte fråga. Jag tyckte att han tjatade lite så jag sa att jag tar väl den då, helt övertygad om att det inte skulle bli straffar.«

Sverige tilläts inte träna på Kenilworth Road och erbjöds heller ingen separat träningsplan. 

»Vid ett tillfälle tränade vi i ett ganska ruffigt bostadsområde«, säger Elisabeth Leidinge. »Vi hittade en lekplats med en gräsplätt och körde ett pass där. Det låg hundbajs överallt och vi halkade runt. Någon fick idén att vi skulle märka ut ställena där hundbajset låg, så vi placerade koner över bajset.«

»Klart att vi var förbannade över att tvingas träna i en park«, säger Anette Börjesson. »Vi gillade heller inte att spela med fyrans boll eller att EM-matcherna bara var två gånger 35 minuter långa. Ändå lade vi nästan aldrig tid på att gnälla. Lyfors var också väldigt tydlig med det: ›Lägg fokus på matchen!‹ Och det gjorde vi.«

»Vi blev bara ännu tajtare som grupp«, säger Leidinge. »Inget kunde störa oss, inget fick stå i vägen. Vi var så vana, särskilt vi som hade varit med sedan 70-talet när allt var ännu sämre.«

 

Det regnade i Luton när Ulf Lyfors drog startelvan på hotellet kvällen före matchen. Leidinge skulle som vanligt vakta målet, med samma fyrbackslinje framför sig som i det första mötet: Anette Börjesson, Ann Jansson, Angelica Burevik och Mia Kåberg. Även mittfältstrion med Karin Åhman, Anna Svenjeby och Eva Andersson var identisk med Ullevimatchen. Enda ändringen låg i anfallet där Helene Björk, frisk från hjärtmuskelinflammationen, gick in tillsammans med Sundhage och Videkull. Kvar i Sverige var Anette Hansson som drabbats av lunginflammation.

»Katastrof! Lerbrottning! Man kunde inte ens passa bollen utan fick tjonga upp den.«

Efter lagmötet blev det frågesport. Lagets spexare Anette Niklasson svarade »Gamla Ankor i Säveån« på frågan om vad förkortningen Gais stod för, resten garvade och applåderade vinnarna Inger Arnesson och Angelica Burevik. Reservmålvakten Arnesson hade inte fått nog av tävlandet så när hon och Eva Andersson kom upp på rummet plockade de fram kortleken. 

»Vi norrlänningar brukade alltid spela kort på kvällarna, chicago eller plump«, säger Eva Andersson. »Oftast var det jag, Inger, Doris Uusitalo och Camilla Andersson.«

Mitt i en giv knackade en irriterad Ulf Lyfors på dörren.

»Ulf kom in och sa: ›Nej, tjejer, nu måste ni släcka. Nu är det fokus på matchen!‹ Vi skämtade om att spela till klockan ett på natten. Han blev lite sur: ›Nej, nu släcker ni!‹ Det hade vi väldigt roligt åt. Han var mer nervös än vi.«

På matchdagens förmiddag värmde laget som vanligt upp med fotbollstennis. Men den mest högljudda spelaren saknades. Kvar på rummet låg nämligen lagkaptenen Anette Börjesson utan att kunna ta sig upp ur sängen.

»Hela morgonen låg jag med så starka menssmärtor att jag spydde«, säger hon. »Jag var verkligen jättedålig. Ulf var inne och pratade med mig och jag fick några tabletter av läkaren. Jag frågade inte vad det var för tabletter, jag svalde det jag fick. Vid lunchtid kunde jag gå upp och äta lite. Det var verkligen på håret att jag kunde ställa upp.«

Det var Börjessons första Europafinal i fotboll, men den fjärde totalt. Tre gånger tidigare hade hon spelat EM-final i badminton: två i mixeddubbel, en i singel. Vid samtliga tillfällen hade det blivit silver.

»Jag hade med mig de förlusterna i Luton. Det skulle bara inte bli förlust den här gången också.«

»Efter tio minuter hade jag inte en ren yta på kläderna. Min gula tröja var svart.«

 

Regnet fortsatte att vräka ner under bussresan till Kenilworth Road. När spelarna fick se underlagets kvalitet förstod de hur svårspelat det skulle bli.

»Det var den sämsta planen någonsin«, säger Eva Andersson. »Katastrof! Lerbrottning! Man kunde inte ens passa bollen utan fick tjonga upp den.«

»Luton hade heller inte brytt sig om att sköta om planen eftersom den skulle läggas om till konstgräs«, säger Lena Videkull. 

»Egentligen borde finalen aldrig ha fått spelas på den planen«, säger Anette Börjesson. »Man fick gilla läget och fälla upp skygglapparna.«

Elisabeth Leidinge förberedde sig på en match där bollen troligen skulle vara i luften oftare än på marken. Hon var nervös.

»Jag insåg att underlaget gynnade England, de hade inte lika spelskickliga spelare, de var mer ett krigande lag som kunde utnyttja sin fysik.«

»Den lille skiten hoppade också högst av alla. En av de bästa mittfältarna Sverige har haft.«

Anna Svenjeby:

»De hade en hårdhet i sig som vi inte var vana vid, särskilt Deborah Bampton på det centrala mittfältet. Jag var ovanligt nervös inför avsparken, men så fort jag fick en smäll från Bampton släppte det. Jag blev förbannad i stället, och då var jag som bäst. Efter tio minuter hade jag inte en ren yta på kläderna. Min gula tröja var svart.«

Eftersom planen var minst dålig längs kanterna försökte Sverige använda dem mer än vanligt. Men något ordnat spel blev det inte. Ibland stannade bollen i en lerpöl, oftare sparkades den bara iväg så långt som möjligt.

»Alla var dåliga«, säger Sundhage. »Alla utom Svenjeby.«

»Svenjeby var helt fantastisk«, säger Börjesson. »Den lille skiten hoppade också högst av alla. En av de bästa mittfältarna Sverige har haft.«

Efter en halvtimmes spel slog Englands anfallare Linda Curl en hög boll från kanten. Bollhastigheten var högre än vad Leidinge först trott och målvakten insåg faran för sent.

»En jäkla skitträff som var tänkt som ett inlägg«, säger Leidinge. »Jag var felplacerad och kokade inombords. Dels för att jag kunde ha gjort det bättre, men mest för att det var ett sådant satans turmål.«

Doris Uusitalo ersatte Lena Videkull efter paus, men Sverige hade svårt att skapa chanser i lervällingen. Det hade å andra sidan England också. De 2 565 åskådarna på Kenilworth Road fick se en andrahalvlek helt präglad av kamp.

1–0 efter full tid innebar likaläge totalt. Förlängningen blev lika chansfattig och så stod det klart att den första EM-finalen för damer skulle avgöras på straffsparkar. Men matchens bästa spelare tänkte inte lägga en.

»Jag var fullkomligt slut på krafter«, säger Anna Svenjeby. »Benen nästan vek sig när jag ställde mig bredvid mina lagkamrater som skulle ta straffarna.«

 

England vann slantsinglingen och valde att börja skjuta. Målskytten Linda Curl klev fram, och Leidinge tog revansch.

»Jag bestämde mig för att stå kvar längre än vanligt. Jag förstod att många skulle gå på kraft, det var svårt att få fäste och en mjuk bredsida var inte aktuell.«

Anette Börjesson sköt Sveriges första straff i mål, Englands Angela Gallimore kvitterade och sedan var det Eva Anderssons tur.

»Jag fick veta att jag skulle ta en straff precis före straffläggningen«, säger hon. »Precis när jag sköt märkte jag att bollen hade blivit så djävulskt tung. Målvakten hoppade åt rätt håll, jag trodde att hon skulle nå den – allt gick som i slowmotion. Och så smet den in. Åh, vilken lättnad när jag såg det.«

Deborah Bampton sköt in 2–2, varpå 18-åriga Helene Björk klev fram för att avsluta den tredje straffomgången.

»Jag fick inte tillräcklig fart på bollen«, säger Björk. »Hon gjorde en ganska enkel räddning. Det kom frustrationstårar ganska snabbt.«

»Helene blev helt bestört och man ville bara ta hand om henne«, säger Börjesson. »Usch, det var en bergochdalbana hela skiten.«

Björks tårar torkade snabbt. Leidinge motade bort Lorraine Hansons straff i den fjärde omgången och Ann Jansson satte sin för Sverige. 

»Jag satt bredvid Uffe under straffläggningen«, säger reserven Gunilla Axén. »Han var så nervös att han inte vågade titta. Han blundade och sa: ›Titta du åt mig.‹ Jag fick sitta och berätta vad som hände.«

»Vad säger kärringen? En sketen målvakt kommer här och säger till mig att …«

När den sista straffomgången inleddes berättade Axén för sin förbundskapten hur Englands Kerry Davis klippte in 3–3.

Sedan var det Pia Sundhages tur.

»Jag lade alltid bredsidor i vanliga fall, hårt nere i hörnen«, säger Sundhage. »Men innan jag skulle slå straffen kom Leidinge fram och sa att jag inte skulle slå en bredsida.«

»Pia sa till Leidinge att hon tänkte placera bollen«, säger Karin Åhman. »Då sa Leidinge bara: ›Du ska fan inte placera, bara skjut så hårt du kan!‹«

»Jag bara tittade på Leidinge«, säger Sundhage. »Vad säger kärringen? En sketen målvakt kommer här och säger till mig att … Men hon hade rätt. Leidinge gav mig där och då en chans att vinna EM för Sverige, för tack vare henne drog jag en vrist som gick nästan mitt i mål.«

Sverige hade vunnit och på läktaren applåderade den nyvalde fotbollsförbundsordföranden Lennart Johansson. I den leriga mittcirkeln kramades spelarna. Några grät. Ulf Lyfors var en av de sista att komma fram till den genomsmutsiga men lyckliga gruppen.

»När Pia slog sista straffen bara satt Lyfors där nere i gropen och tittade ner i backen«, säger Anette Börjesson. »När vi sedan vann var han så förvirrad att han sprang åt fel håll, stackaren.«

 

Börjesson fick ta emot den första EM-pokalen: en platt trofé med hål i och som av spelarna snabbt fick smeknamnet »Ostskivan«. Anna Svenjeby utsågs till matchens bästa spelare och tilldelades en tung kristallvas.

»I omklädningsrummet hade de ett stort badkar, nästan som en bassäng«, säger Leidinge. »Vi hoppade i och vattnet blev brunt direkt. Vi kastade också ner Uffe i badkaret, han var nästan lika smutsig som vi spelare.«

Tillbaka på hotellet svidade laget om för bankett. Pia Sundhage släpades in på Karin Åhmans och Angelica Bureviks rum.

»Före finalen hade Pia lovat att ha kjol på sig om vi vann«, säger Anette Börjesson. »Hon blev både dressad och piffad av Karin och ›Agge‹, sedan hade hon väl kjolen i en halvtimme innan hon gick och bytte om till byxor igen.«

I hotellets restaurang fanns ett piano vid vilket Sundhage snabbt hamnade. Hon hade aldrig lärt sig noter utan spelade efter gehör. Hon framförde sin nyskrivna låt Det finns en boll i oss alla och höjde sedan tempot med Eddie Meduzas Mera brännvin. De flesta lagkamrater skrålade med och Aftonbladet rapporterade hur en lycklig Ulf Lyfors stod tillsammans med sina spelare och »sjöng precis så entonigt som bara han kan«.

Efter banketten drog majoriteten av guldlaget till ett diskotek i centrala Luton. Journalisterna hängde på och först när det blev lugnt på hotellet kände Anette Börjesson hur slut hon var.

»Jag orkade inte hänga med på disko«, säger hon. »Jag hade varit så dålig på förmiddagen och var fortfarande inte helt hundra. Men jag kände en sådan oerhörd lättnad. Äntligen hade jag fått vinna en final. Vi var bäst. EM-guldet var vårt.«

 

Rapporteringen efter guldet präglades av framtidstro. Det här var damfotbollens definitiva genombrott, hette det, och för landslaget väntade fler titlar.

Så blev det inte. 

Spelarna fick visserligen tillfällig uppmärksamhet och från italienska klubbar kom anbud till Anette Börjesson, Pia Sundhage, Elisabeth Leidinge och Helene Björk.

»Anbud och anbud«, säger Björk. »Det kom ett brev på italienska, från Milano tror jag. Det var ungefär: ›Vill du komma hit och spela fotboll så är du välkommen, men du får inget betalt.‹ Det kändes inte seriöst. Så det brevet åkte i soptunnan.«

Bara Sundhage nappade på Italien och gjorde en kort sejour i Lazio året efter EM-guldet. I Sverige dröjde det till 1988 innan en enhetlig riksserie – Damallsvenskan – blev verklighet, och såväl publik som licensierade spelare hade minskat sedan EM-guldet. 

»Det dröjde länge innan det vände och tog fart«, säger Börjesson. »Samtidigt som andra länder kom ikapp och gick förbi. Vi hade aldrig trott att vi 38 år efter Luton fortfarande skulle vara unika som det enda mästarlaget. Det är absolut svårare att vinna i dag, men jag tycker inte att man ska förringa vår insats. Man kan aldrig vara bättre än den tid man spelar i.«

 

Den 20 februari 2022 dog Ulf Lyfors. En blomsterkrans från 84-laget skickades till begravningen, flera av spelarna närvarade också vid jordfästningen. Karin Åhman, förbundskaptenens gamla hörnläggare, höll ett tal fast hon inte hade tänkt säga något.

»Jag bara kände att jag måste göra det.«

Hon talade om hur Lyfors ledarskap präglat henne. Om hur hon själv använt sig av det i sina olika ledarroller inom sjukvården i Göteborg.

»Uffe såg helheten«, säger Åhman. »Vi elva som startade, vi var inte Sveriges elva bästa fotbollsspelare. Men vi tog hand om varandra och funkade väldigt bra som grupp. Jag har försökt efterlikna hans ledarskap när jag har varit chef. Göra så att alla känner sig sedda och viktiga.«

De flesta av guldmedaljörerna håller fortfarande kontakten och träffas regelbundet. Ibland bjuds de in till landskamper. De återkommer ofta till 1984, hur skitiga och lyckliga de var.

»Bandet sitter kvar«, säger Doris Uusitalo. »Vi har något som andra inte har. Vi kommer alltid att ha Luton. Åh, vilket härligt lag. Åh, så roligt vi hade tillsammans.«