En av elva är stundtals en dyster gestaltning av hur det är att verka som tränare och spelare i en elitfotbollsklubb. Är det så mörkt i verkligheten?
– Jag har skrivit en roman, allt måste inte ha hänt i verkligheten. Men mycket av det som jag skriver om existerar i olika grader om man rör sig i fotbollens toppskikt. Jag tycker skuggorna i fotbollens värld är intressanta och inte så berättade som mycket annat inom elitfotbollen. Jag valde att exkludera själva matcherna och spelet i min bok, jag ville snarare berätta om det som sker mellan matcherna, lite behind the scenes. Maktspelet, påtryckningarna, besvikelserna, ångesten. Samtidigt … i det här »mörkret« tycker jag också att fotbollen skänker en ljus kraft, det är viktigt att påpeka. Och är man som jag, född i Tornedalen, är det inte så mörkt i mörkret. Jag gillar generellt skönlitteratur som rör sig i olika nyanser av mörker.
Vilka författare tänker du då på?
– Torgny Lindgren, Jonas Hassen Khemiri, Ágota Kristóf och inte minst Lena Andersson. Jag älskar hur hon berättar om relationer, hon petar och petar och är fantastisk på att hovra ovanför ett ämne från alla vinklar, och när man tror att hon har lämnat det återvänder hon en gång till. Lite så har jag också försökt att skriva, med en envis blick. Det är extra tacksamt i en fotbollsmiljö. Där hänger så många saker ihop utan att man kanske är medveten om det – inte minst relationerna mellan alla människor med olika agendor och viljor. Väljer man till exempel som tränare att ta bort en spelare från en startelva kan det få en rad olika konsekvenser, både för tränaren och för spelaren.
Dina redaktörer sa tidigt att de såg drag av TV-serien House of Cards i ditt manus?
– Ja, de liknade det politiska fulspelet med maktspelet i den typ av storklubb som mina huvudpersoner befinner sig i. Spelet pågår ständigt bakom din rygg, även om du tror att det är lugnt. Du ska liera dig mer rätt personer och vara mer försiktig med andra, du måste tidigt förstå maktpositionerna, annars ryker du.
»Jag har skrivit på spelarbussar efter förluster och efter en timme i den fiktiva världen har jag känt mig fräsch i skallen igen.«
Måste man lära sig att gilla maktspelet för att orka vara tränare i en större klubb?
– Du måste inte älska det, däremot förstå att det är en del av elitfotbollen. Det finns en tjusning i att veta att ens trygghet alltid står på spel som en konsekvens av maktspelet, det är en kittling som åtminstone jag vill ha. Du bör gilla att stå längst ut på plankan. Det är en tydlig maktposition att vara tränare, varje vecka bestämmer jag över 25 spelares glädje och besvikelse. Den vetskapen kan både vara beroendeframkallande och dränerande.
När bestämde du dig för att skriva en roman?
– Jag hade två halvskrivna manus för två olika fackböcker om fotboll: ett om komplexiteten bakom laguttagningar och ett som tog ett större grepp på psykisk ohälsa inom fotbollen. Någon gång i början av 2020 fick jag bara känslan av att det kanske gick att slå ihop de här ämnena och addera maktspelet – hur allt på något sätt hänger ihop. Det fiktiva berättandet lockade och samtidigt bröt pandemin ut, jag fick extra tid och skrivandet blev snart terapi för mig under det som var ett tufft år, trots att vi blev trea med Häcken. Jag har skrivit på spelarbussar efter förluster och efter en timme i den fiktiva världen har jag känt mig fräsch i skallen igen.
Vad tror du gör dig mest ledsen: hård kritik för din tränargärning eller eventuella sågningar av din bok?
– Jag är bara glad att jag lyckats skriva en roman som jag tycker bidrar med nya perspektiv på ett spännande sätt. Men visst, jag har kanske fördelen jämfört med de flesta andra romandebutanter att jag levt mer än halva mitt liv med att bli bedömd och ifrågasatt. Har Mathias Lühr på Expressen sågat mig ska jag nog klara av att bli sågad av några bokrecensenter.
LÄS OCKSÅ: Andreas Alm: »De flesta journalister tappar initiativet under samtalets gång«