Stämmer det att du kan spela EM med Italien i sommar?
– Nej, men i juni får jag förhoppningsvis mitt italienska medborgarskap.
Hur gick det till när du flyttade till Italien?
– I slutet av säsongen 2010 fick jag ett meddelande från en italiensk agent på Facebook. »Är du svensk landslagsmålvakt?« Jag hade spelat i U23-landslaget. I vanliga fall svarade jag inte på meddelanden från folk jag inte kände till, men jag hade inte spelat så mycket som jag hade hoppats i Jitex det året, så jag ville se om det var något seriöst. Det ledde till en förfrågan om att komma ner till Verona och kolla läget i en vecka.
Vad åkte du ner med för inställning?
– Jag hade ingen koll på klubben eller ligan, inga svenska spelare var där då, så allt var högst oklart. Jag googlade lite, men det fanns inte mycket att hitta.
Det var en chansning?
– Ja. Sedan skrev jag på ett sexmånaderskontrakt. Det var en möjlighet att spela fotboll på heltid – i Sverige hade jag behövt jobba extra i en taxiväxel – och jag fick en viktig roll i laget. Jag tänkte: »Tycker jag inte om det så är jag tillbaka i Sverige om ett halvår.«
Så blev det inte.
– Nej, halvåret gick bra och jag hade börjat förstå språket. Jag ville visa att jag kunde göra det ännu bättre. Sedan kom förbättringar av ligan efter varje säsong, så jag blev liksom bara kvar år efter år.
Du lärde dig italienska på några månader. Har du en naturlig fallenhet för språk?
– Verkligen inte. 2010 fick man bara ha en utländsk spelare per lag, och varken huvud- eller målvaktstränaren kunde ett ord engelska. Detsamma gällde de flesta spelare. Så jag tvingade mig att kasta mig rakt in i det. Killarna på pizzerian hjälpte mig en del, och jag försökte hänga med i diskussioner och förstå vad det stod i böcker och serietidningar genom att översätta med Google translate. Det gjorde att jag var väldigt trött i skallen under de första månaderna.
Killarna på pizzerian?
– Pizzeria Sorriso, som låg 50 meter från min lägenhet. Jag satt ofta där och kollade på fotboll, tog en kaffe och åt pizza. De som jobbade där snackade med mig hela tiden och bjöd in mig till sitt bord när de skulle käka. Efter ett tag blev de min lilla italienska familj.
Vad har tolv år i Italien gjort med dig som person?
– Jag har blivit mycket mer öppen mot folk som jag inte träffat tidigare. Även om jag fortfarande är lite svenskt naiv ibland.
När är du det?
– Italienarna har lite fula trix för sig när de säljer saker. Jag hyrde en lägenhet i förtid som var en bluff, och en gång köpte jag en begagnad skoter med en trasig motor.
Berätta.
– Jag tänkte ta med mig en vän som är duktig på motorcyklar, men i sista sekund fick han förhinder, så jag tog med mig en lagkamrat i stället. Och vad visste vi om motorer? Den lät lite konstigt, men de som sålde skotern hade en förklaring som min italienska lagkamrat tyckte lät vettig. Men skotern krånglade direkt, jag fick byta ut oljan hela tiden, så efter några veckor tog jag den till en verkstad. Där kom det fram att motorn var itu och behövde bytas ut.
Där fick du sota för din öppenhet.
– Allt som allt betalade jag nog ett okej pris. Men ja, jag är lite godtrogen och litar för mycket på folk i sådana situationer. Däremot har det lärt mig att ta för mig mer. Mina lagkamrater, både när jag spelade i Fiorentina och nu i Lazio, brukar säga att jag är den mest italienska spelaren av alla i laget.
Vad baserar de det på?
– Jag är ganska kvick på att ha smarta svar när de försöker driva med mig. Och så tycker de att jag försöker lura dem ibland.
Du har tagit efter italienarnas fula trix?
– Jag kan ju inte fortsätta bli blåst! Det är bättre att lura än att bli lurad.