I sheriffens rike

Gnistorna flyger när dånet ekar mot stålverkets kolnade väggar. Ljuset från det flytande stålet i den massiva smältdegeln sprider ett kaotiskt skimmer över lokalen. Flammorna speglas mot arbetarnas glasögon när de koncentrerat följer hur den smälta materian långsamt flödar. När kallt vatten hälls på de glödande bjälkarna fräser ångorna högt och stålet tar sin fasta form. 

Någon ropar instruktioner till kamraten bredvid. En annan testar metallens densitet. Nästan ingen som arbetar här är över 40 år – företaget låter arbetarna gå i pension efter 15 år på arbetsplatsen. Oset från den smälta metallen är så pass skadlig för lungorna att många blir sjuka av jobbet. Stålverket i staden Ribnitsa i norra Transnistrien, eller Pridnestrovie som regionen kallas här, var ett av de sista som byggdes i Sovjetunionen. I dag är det industristadens ekonomiska vagga. Det är stålverket som ger familjerna ekonomisk trygghet, sjukförsäkringar och inte minst fotboll. 

– Det värsta med arbetet är inte oset, säger Sergej tyst när han fäller upp skyddsglasögonen över hjälmen. Det är ljudet som aldrig lämnar en. Dånet försvinner aldrig från huvudet när jag sover. Det är som ett konstant brus.

»Det är okej. Vi lirar femmannafotboll på helgerna.«

31-åriga Sergej Chimatjs hårda kindben ramar in hans sotiga ansikte när han tittar på mig med vänliga kastanjebruna ögon. För tio år sedan var han ungdomsproffs i Dinamo Minsk i Belarus, innan han flyttade till Sankt Petersburg, där han tog jobb på en byggfirma i utbyte mot att han skulle få spela i deras semiprofessionella fotbollslag. Han hoppades på en fotbollskarriär i Ryssland, men trots löften om spel i större klubbar blev det aldrig så. När han erbjöds kontrakt i fotbollslaget FC Iskra-Stal i Ribnitsa i Transnistrien var beslutet enkelt. Det var bara att flytta tillbaka till sin hemstad.

– Det blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mig, säger han. Fabriken lade ner sponsringen av laget för några år sedan, så nu arbetar jag här. Det är okej. Vi lirar femmannafotboll på helgerna. 

Ett nytt explosionsliknande ljud hörs från lokalen. Sergej ser oberörd ut. Skiften på stålverket är långa och han har vant sig vid den hårda arbetsmiljön. Ibland sker olyckor, och efter flera år har han lärt sig att känna igen ljuden som betyder verklig fara. För en månad sedan dog en av hans arbetskamrater när en kran gick av. En av skrotbilarna som skulle smältas till stål landade rakt på honom. När Sergej berättar om det är det sakligt. Olyckor sker. De är hemska, men man kan inte låta dem ta över ens tankar. 

Fabrikens betydelse för människorna i Ribnitsa är central, men det är inte för stålverkets skull som jag har tagit mig till Transnistrien. Formellt är jag här för att glatt skriva om FC Sheriff Tiraspol, som om ett par dagar ska möta SC Braga i Europa Leagues sextondelsfinal. I mina dokument står det att jag är här för att »bevaka fotboll«, att jag är här för att rapportera om den ärade fotbollsklubben som lyckades besegra självaste Real Madrid i Champions Leagues gruppspel. 

Frågan är om det är en grövre lögn än den som Sheriff vill att jag förmedlar. 

 

I det rumänskspråkiga Moldavien växte under slutet av 1980-talet nationalistiska krafter som ville bryta med Ryssland och närma sig Rumänien. Delar av dessa rörelser var starka förespråkare av att Moldavien skulle ingå i en union med Rumänien, där den kommunistiska diktatorn Nicolae Ceaușescu avsattes och arkebuserades 1989. 

Till skillnad från övriga Moldavien var den demografiska sammansättningen i det autonoma Transnistrien väsentligt mer blandad. Under Sovjettiden var människorna på fabrikerna inflyttade från både Ryssland och Ukraina. Bland dessa såg många med oro på de nationalistrumänska rörelserna i Moldaviens huvudstad Chișinău. 

»Transnistrien har starka ekonomiska och militära kopplingar till Ryssland och en stor del av befolkningen har ryskt medborgarskap.«

När Moldavien bröt sig loss från Sovjetunionen i augusti 1991 var Transnistrien väsentligt mer industrialiserat och militariserat än området väster om floden Dnjestr, som delar Moldavien. Bara någon vecka senare, i början av september 1991, valde den lokala regeringen i Transnistrien att deklarera självständighet från Moldavien. Båda de nya republikerna gjorde anspråk på delar av samma områden, och omvärlden erkände att Moldaviens territoriella rätt stod över Transnistriens. Det resulterade i en väpnad konflikt som i början av 1992 ledde till att runt 1 600 människor dog, varav cirka 600 civila. Fler civila drabbades i Transnistrien, men då gränsområden på vissa platser är diffusa är det inte fastställt vilken sida som drabbades hårdast. Ibland var det helt enkelt bara en vanlig person som hamnat i kläm, någon som inte brydde sig om vilken sida den tillhört.

Transnistrien gick, med viss hjälp från frivilliga ryska och ukrainska soldater, vinnande ur striderna och tog full kontroll över hela området på östra sidan av floden Dnjestr och stora delar av staden Bender på västra sidan. 

Sedan dess har Transnistrien varit en icke-erkänd självstyrande republik innanför Moldaviens territoriella gränser. Det innebär att Transnistrien har ett eget rättssystem samt egen regering och militär.

Förhandlingar om Transnistriens slutgiltiga status har ägt rum sedan 1992. Formellt sker dessa under mandat av OSSE – Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Förhandlingarna representeras av en utsänd från EU, USA, Ryssland, Ukraina och OSSE samt Moldavien och Transnistrien.  

Förhandlingarna är dock låsta av Moldaviens och Transnistriens positioner där den senare yrkar på självständighet, vilket ingen av de andra parterna förespråkar. Det gäller även Transnistriens närmsta allierade Ryssland som formellt stöttar en enstatslösning, men som informellt verkar för en situation där Transnistrien är självständigt från Moldavien. 

Visserligen är den demografiska situationen tredelad mellan moldovier, ryssar och ukrainare i Transnistrien, men ryska är det mest gångbara språket. Likaså har Transnistrien starka ekonomiska och militära kopplingar till Ryssland och en stor del av befolkningen har ryskt medborgarskap. I regionen finns det innanför OSSE:s direktiv cirka 400 ryska fredsbevarande trupper, men även uppemot 2 000 ryska trupper tros vara på plats – i brott mot internationell rätt. 

Ur detta tumult uppstod 1993 företaget Sheriff. Från början drev Sheriff en matkedja, men expanderade snabbt till andra branscher. Grundarna Viktor Gusan och Ilja Kazmali, som tidigare arbetat inom den sovjetiska underrättelsetjänsten, tog snart kontroll över flera industrier. Sedan dess har de under ifrågasatta former, med starka anklagelser om korruption, byggt upp ett konglomerat i Transnistrien med monopol inom flera sektorer. 

Bland annat driver Sheriff bensinmackar, fabriker och telekommunikationer. De är också ägare till  FC Sheriff Tiraspol. Trots att fotbollsklubben håller till i Transnistrien har den sedan grundandet 1997 fått tillstånd att spela i den moldaviska högstaligan, som klubben har vunnit konsekvent sedan säsongen 2000–2001, med undantag för två gånger. Inför den nuvaranade säsongen låg FC Sheriff Tiraspol på samma Uefarankingplats som Malmö FF. 

Ända sedan bildandet har sherifferna haft siktet inställt på europeiskt cupspel. Under hösten 2021 kvalificerade klubben sig för gruppspel i Champions League, där deras hittills största bedrifter kom. Inte nog med att Sjaktar Donetsk besegrades, på Santiago Bernabéu vann klubben överraskande med 2–1 mot Real Madrid. En förlust som ansågs förnedrande för spanjorerna, men som hyllades av övriga världen. Hur kunde denna relativt okända klubb från ett land som inte finns vinna mot ett av världens bästa lag?

»Det är viktigt att de utländska TV-tittarna ser att människor hejar.« 

 

I utkanten av Tiraspol, Transnistriens huvudstad, ligger Sheriffs stora sportkomplex. Företaget började bygga det för 15 år sedan, och anläggningen sticker ut i den övriga stadsbilden. Huvudstadion som tar 13 000 åskådare är både modern och välpolerad. Bakom Sheriff Stadium finns flertalet andra sportanläggningar som placerats ut i en välansad park. De små buskarna på sidan av den röda tegelstensvägen är välklippta. Där finns ett dussin tennisplaner, mängder av fotbollsplaner och en stor simhall. Det är strålande förutsättningar för Tiraspols ungdomar, oavsett vilken idrott de väljer. 

De flesta väljer fotboll, och i dag är det matchdag i Tiraspol. Sheriff ska möta Braga i Europa League. Hemmasupportrarna rör sig långsamt mot arenan.

På kalibrerat och behörigt avstånd från publikmassorna står en man som kan observera allt som händer. En annan står bakom en pelare. Från ena örat ringlar öronsnäckan ner i en spiralliknande sladd i innerfickan. De båda spanarna är »män med protokollansikten«. Så kallas personerna inom den nationella underrättelsetjänsten, det som förr hette KGB, berättade en aktivist för mig ett par dagar tidigare. De är vana vid att hålla koll på allt som händer. Noterar minsta rörelse. Rapporterar vidare misstänksamma avvikelser. 

– Säg nej till rasism!

Högtalarna inne på arenan ropar ut Uefas officiella slogan, och från den södra läktaren hörs trummandet från Sheriffs ultras. Svarta och gula färger hänger nerför deras sektion. Bakom dem står insatsstyrkorna med maskingevär och svarta balaklavor som skymmer deras ansikten.

»Där får ni era jävlar! Nu kommer det ryska imperiet och tar er!«

Det är nästan fler i säkerhetspersonalen än i publiken. Läktarna får bara fyllas till en fjärdedel på grund av pandemirestriktioner, men eftersom de flesta står på en och samma läktarsida ska det ändå skapas tryck under matchen. Det är viktigt att de utländska TV-tittarna ser att människor hejar.

Några anställda på Sheriffs egen TV-kanal knackar på min axel. De ställer frågor om vad jag gör på plats. Jag var förberedd på att det skulle ske. Det är en del av dealen för att få vara här. På matchtavlan stod det »välkommen« med stora svenska bokstäver på träningen dagen innan. En presstalesperson berättade att det var för min skull. 

Intervjuer med besökande journalister bekräftar Sheriffs legitimitet. Frågorna är banala, för att inte säga trötta. Jag svarar diplomatiskt att jag är på plats i Tiraspol för att se på matchen och för att skriva ett reportage om klubben. Med det nöjer de sig, och jag har betalat tillbaka tjänsten för att få pressackreditering. 

Ett gäng portugisiska medieteam är på plats för att följa SC Braga. De liveuppdaterar allt som händer från vipläktaren. Längst upp, så långt från planen som möjligt, står Sheriffbossen Viktor Gusan som sällan syns offentligt och aldrig ställer upp på intervjuer. Han är där med ett följe av vakter som stirrar argt på mig när jag tittar åt Gusans håll. 

Ute på planen har spelarna samlats framför Uefas logotyp som ett gäng funktionärer vikt ut. Den hyllade ukrainska tränaren Jurij Vernydub, som under sju säsonger ansvarade för ukrainska Zorya Luhansk, sade på presskonferensen att det är »fifty fifty« att Sheriff vinner i dag. Efter succén mot Real Madrid i höstas har flera spelare lämnat truppen och man har fyllt på med nya. Bland annat har Patrick Kpozo, som spelat i AIK och  Östersunds FK, nyligen anslutit till truppen. Ghananen är inte registrerad för dagens match. Endast en spelare från Transnistrien, Alexander Belusov, är med i matchtruppen. Han startar på bänken. Inte ens någon moldav finns i startelvan.

Trumman från ultrassektionen slår. Ledaren för Sheriffs mest engagerade supportrar är en nästan två meter lång skinnskalle med höga läderkängor. Utifrån hans yttre framstår han som en skräckinjagande bjässe. Mellan trummans kraftiga skälvningar hörs hans metalliska röst genom megafonen.

– Kamrater! I dag ska ni inte låta som några flickor. Det är vårt lag. Det är vår stad. Det är vårt land! 

Sektionen stämmer in i ett vrål. En man som heter Vasilij tar tag om mina axlar. Hans andedräkt stinker av vodka när han skakar om mig. Matchen är igång. 

I den 20:e minuten forcerar Sheriff mot mål och efter ett djupt inlägg nickas bollen utanför via en Bragaspelare. Omedelbart reagerar spelarna:

– Hands! Hands!

Ultrassektionen exploderar. Den blåklädda domaren tvekar först, men efter att ha fått ögonkontakt med sina assisterande tecknar han med händerna. En fyrkant som betyder VAR-situation. Spelarna står spänt runt honom när han tittar in i skärmen. Sedan pekar domaren mot straffpunkten och visslar så att det hörs över hela arenan. Hemmalagets luxemburgiska spelare, stjärnan Sébastien Thill, plockar upp bollen och placerar den varsamt på straffpunkten. En låg straff, för nära gräset för att Bragas målvakt ska hinna ner. Mål!  

Min nyfunna läktarvän Vasilij skriker så att rösten nästan spricker:

– Där får ni era jävlar! Nu kommer det ryska imperiet och tar er!

Ultrasledaren blänger argt på honom med stram blick. Inte för vad han sade, men Vasilij tappade fattningen och missade att stämma in i det gemensamma jublet. 

– Det där gör inget, säger Vasilij. Han är alltid sån. 

Han ler så att en av hans guldtänder syns.  

– 1–0 är ett bra resultat i dag! Om det blir 2–0 så är det underbart. Det kommer att bli 2–0. Jag lovar! Vet du varför?

Frågan är retorisk. Han drar fram sitt stora guldkors från bröstet och tvingar min hand att krama om det tillsammans med hans handsvett. Spritlukten är ännu starkare nu.

– Gud är här och vakar över oss! Ingen jäkla katolsk Gud. Inte heller någon låtsastro som ni har där uppe i norr. Protestant? Vad fan är det? Vi är ryskortodoxa, och när man är det så vinner man! Jag älskar Putin!

En polisofficer går förbi. Han tittar misstänksamt åt vårt håll och Vasilij rätar på ryggen. Han skrattar försiktigt igen och säger att det där är en »tvåstjärnsman«, en person man ska ha »respekt« för. Han syftar på gradbeteckningen som syns på axelemblemet.

»Jag får inte ställa frågor om politik eller kommentera politiska skeenden i Transnistrien.«

På gräset öser Sheriff framåt. Bollen går till Adama Traoré från Mali, som tar en djupledslöpning. De portugisiska försvararna försöker stoppa honom, men misslyckas.

På läktaren sjunger supportrarna att »Mördarsvartingen« inte går att stoppa. Det syftar till en anarkistisk rysk sång från 90-talet som är vanlig i rysk ultraskultur. Medan sången på 90-talet handlade om ickeryska minoriteter i postsovjetiska stater, så används den i dag uteslutande i ultraskulturer i den här delen av Europa mot mörkhyade spelare. Det kan inte tolkas som något annat än rasistiskt. Vasilij flinar mot mig. Han vet att sången provocerar och att Uefa aldrig skulle godkänna den. 

– Det är något positivt, säger han. Den är ju för vår »svarting«! Han mördar motståndarna, ser du väl.

Matchen slutar 2–0 till Sheriff. Precis som Vasilij förutspått. Det är Traoré som gör det avgörande målet i den 82:a minuten. På stopptid byts den enda transnistriska spelaren i truppen in. Mest som en gest för att visa att klubben visst låter lokala spelare lira i laget. 

 

På andra sidan jorden är de olympiska spelen i Kina på väg att avslutas. Nils van der Poel har gjort succé, men flera sportjournalister säger att de ändå är missnöjda. Det är inte ett riktigt OS, skriver de. Bilderna på skidbackarna som ligger mitt i gråa industriområden gör att spelen känns fejkade. Visst adderar coronapandemins restriktioner till känslan, och visst är personalens skyddsdräkter kusligt apokalyptiska. Allt det där kan man leva med. Men kritiken mot årets OS är mycket större. Evenemanget äger rum i Kina, en av världens mest repressiva diktaturer, och det är med en sorts olustkänsla som många journalister är på plats. Vad får man skriva och vad får man inte skriva? Debatten om sportswashing har gått på högvarv de senaste åren i Sverige. Inte minst efter Olof Lundhs uppmärksammade besök i Qatar och Martin Schibbyes inhopp i TV-sofforna efter sin resa till Nepal, där han följt migrantarbetarnas väg till det kommande världsmästerskapet i Doha. 

I mitt tillstånd för att bevaka matchen mellan Sheriff och Braga står det med understruken och fetmarkerad stil att jag endast ska skriva om fotboll. Jag får inte ställa frågor om politik eller kommentera politiska skeenden i Transnistrien. Jag får bara skriva om hur tränaren resonerar inför match och rapportera om resultaten. 

Vad jag inte får rapportera om är att företaget Sheriff står för 60 procent av den icke-erkända republikens bruttonationalprodukt, eller att de under märkliga former gång på gång köper upp småentreprenörers företag. Jag får inte heller rapportera om att Sheriff anklagas för att på orättsliga grunder sätta dit den som tjänar för mycket pengar på sina affärer. Jag får verkligen inte skriva om småföretagaren Vitalij Eriomenco som hamnade i fängelse efter att ha försökt påvisa att högt uppsatta politiker var korrupta. I fängelset utsattes han för skenavrättningar och grov misshandel.

»Den som rättar sig i ledet får mat på bordet, den som kritiserar eller tar för mycket plats hamnar i fängelse.«

Makten i Transnistrien och Sheriff samverkar. När det går bra för den ena så trivs också den andra. Ledande personer inom Sheriff sitter på dubbla stolar. En är högt uppsatt politiker och en annan är parlamentariker i det lokala parlamentet. Vid voteringar som kan tänkas gynna Sheriff råkar det alltid bli majoritet, och företaget vinner lukrativa affärsavtal med staten – som resulterar i att fotbollsklubben får än mer fördelar gentemot potentiella konkurrenter. 

Affärerna sträcker sig också utanför Transnistrien. Efter den ryska annekteringen av Krim 2014 var Sheriffs telekombolag ett av få som snabbt fick tillstånd att verka på halvön. Viktor Gusan, som har både ukrainskt och ryskt pass, utökade genom det sitt affärsimperium från Transnistrien till Ukraina och Ryssland. I Ukraina äger han stora fastigheter utanför den berömda kust- och kurortsstaden Odessa.

Även om fotbollslaget genom Europaspel förväntas gå med stor vinst denna säsong är det få som tror att det kommer gynna någon i Transnistrien. Att gå med vinst på idrottsverksamheten har inte heller varit huvudsyftet för Sheriff, som fortsatt pumpa in pengar i sin klubb trots stora ekonomiska förluster. År efter år. Budgeten är blygsam jämfört med europeiska storklubbar, men mer än tre gånger så stor som den näst största klubben i den moldaviska ligan.  

Det enkla svaret till varför Sheriff öser så mycket pengar över sin klubb är att man vill sätta företagsnamnet på världskartan. Ägarna till företaget vill att det ska synas världen över och kanske tror de att det kan gynna deras affärer. På samma vis som Kina och Qatar, eller för den delen Ryssland och Azerbajdzjan, anordnar stora sportevenemang för att förbättra sin image agerar Sheriff likadant med sin klubb. 

Men att Sheriff endast vill lyfta sitt varumärke är inte hela sanningen. Transnistrien är en restprodukt av Sovjetunionen där statens uppgift var att ge välfärd, boende, arbete och nöjen åt folket. Genom en strikt hierarki av stat, regioner, kommuner och arbetsplatser försågs människor med allt man ansåg behövdes. Det är enligt denna logik som Sheriff agerar. Det kollektiva trauma som många kände efter Sovjetunionens fall, där staten ansvarat för allt, drabbade Transnistrien hårt. Den omedelbara privatiseringen av så gott som hela samhället lämnade många människor i sticket. Sheriff var snabba med att både ta och ge till folket. Under de 30 år som företaget funnits har man investerat i stora sportkomplex. Man har på ytan tagit plats där staten inte längre räcker till, och många är tacksamma för de arbetstillfällen som Sheriff erbjuder. 

Det är så här en diktatur arbetar. Den som rättar sig i ledet får mat på bordet, den som kritiserar eller tar för mycket plats hamnar i fängelse. Skillnaden i detta fall är att diktaturen utgörs av ett företag. Och detta företag har överraskat en hel fotbollsvärld med sina framgångar. 

 

Jag öppnar balkongdörren och känner den friska morgonluften möta mig. Lägenheten jag hyr i Ribnitsa är tung av fukt från de trasiga vattenledningarna. Kackerlackorna som kryper fram i köket när solen gått ner visar att värdinnan inte bryr sig om starka recensioner på den transnistriska Airbnb-kopian. På avstånd från balkongen ser jag stålverkets rödvita skorstenar torna över staden. Det är annorlunda här från Tiraspol. Ribnitsa är gravt eftersatt i jämförelse med huvudstaden i Transnistrien där Sheriff är mer dominerande. 

Någon sade till mig att det råder »Europadepression«. Det är en sorts beskrivning av maktmännens vision av att »bli som Europa«. Depressionen sprider sig till folket, som ser framsteg i andra länder men inte i sin vardag. Och maktmännen försöker bota depressionen med att på ytan imitera länderna som människorna försöker flytta till. När Real Madrid välkomnas inför fyllda läktare i Transnistrien är det som om världen för en gångs skull kommer till Tiraspol och inte tvärtom. Republiken är inte längre bara Leninstatyer och brutalistiska sovjetiska byggnader. 

När jag slår ihjäl en kackerlacka gör jag det samtidigt som det kommer rapporter från grannlandet Ukraina. Det separatistiska Donbass presidenter i Luhansk och Donetsk fattar beslut om att evakuera all civil befolkning, och i statliga transnistriska nyheter säger de att USA snart anfaller. Invasionen är nära förestående. En rapportering som är helt motsatt den vi får i Sverige. 

»De där soffsittarna har väl inga muskler fattar du väl? De är småpojkar i jämförelsevis med oss stålmän!«

I Transnistrien känner de flesta sympati med människorna i Donbass. Båda regionerna är starkt influerade av Ryssland. Både Donbass och Transnistrien är industrialiserade. Många av de boende känner sig övergivna av väst, som tagit Moldaviens och Ukrainas parti. Men framför allt finns en stolthet i att vara självbestämmande, att ta kontroll över sina egna öden. Även om dessa öden ligger i Rysslands händer. 

Stålverkets affärer har stundvis förhindrats av att Ukraina ligger mellan Transnistrien och Ryssland, och de eskalerande hoten mot Ukraina gör det inte lättare. I stället för att säga ifrån anpassar sig de flesta och sneglar positivt på den ryska soldatnärvaron i Transnistrien. Kan Ryssland ställa saker till rätta?

För stålverket där det tidigare fotbollslöftet Sergej Chimatj arbetar är inte svaret så enkelt. Liksom i Sovjetunionen var det arbetsplatsen som tog hand om familjerna, nöjen och idrotten. Men när ekonomin sinade efter Krimkrisen 2014 köpte den transnistriska staten och Sheriff in sig i stålverket till ett gravt underpris, och plötsligt hamnade det stora privata företaget i sheriffens händer. Samma år slöt stålverket ett stort avtal med Förenade Arabemiraten som tryggade finanserna.

Det här drabbade även Sergejs lagkamrater. Ribnitsas bästa fotbollsklubb, FC Iskra-Stal, förlorade sina sponsorintäkter. Klubben spelade liksom FC Sheriff Tiraspol i moldaviska högstaligan och kvalificerade sig genom tabellplacering till Europaspel tre säsonger i rad. Iskra-Stal spelade bland annat mot IF Elfsborg  2011 i ett cupmöte som boråsarna vann med 3–1. Sheriff tänkte inte tillåta att det fanns två professionella fotbollsklubbar i Transnistrien, och vid köpet av stålverket stängde man ner proffsverksamheten i Iskra-Stal.

Sergej, som precis flyttat hem från Sankt Petersburg för att spela i Iskra-Stal, blev av med sitt proffskontrakt. I stället var det stålverkets mörka fasader som väntade.

»Alla vet att det är hopplöst. Även de bästa av oss som borde kunna platsa i Sheriff får inte plats.«

 

Längs den gamla bussens sidor står det »Moldovskij Metallurgitjeskij Zavod«, moldaviska stålverket. Namnet lever kvar sedan Sovjettiden, trots att stålverket ligger på östra flodbanken. Det är en klassisk sensovjetisk buss som egentligen är till för att föra arbetare mellan staden och fabriken, men i dag används den för att köra fotbollsspelarna från Ribnitsa till Tiraspol där det stundar bortamatch i amatörligan. På en reklamskylt vid den blåmålade busstationen står det med stora bokstäver: »kaminer från donbass.« Färgen har bleknat. Kanske slutade man sälja kaminerna efter 2014 när Donbass avskärmades från Ukraina. 

Det är försäsong för stålverkets amatörlag i femmannafotboll och de har knappt hunnit träna. 

– Det är orättvist, muttrar Sergej. Nere i Tiraspol får lagen spela trots pandemin. Den enda träning vi har fått är när vi knegat på fabriken. 

Sergejs stålgäng ska spela match mot Sheriffs TV-kanal i amatörserien. I december vann stålverket ligan och i finalen mötte de just sherifferna.  

– Hela säsongen följde de sitt lag, säger Sergej. Långa intervjuer och massor med klipp, men när vi vann rapporterade de inte ett ord. Det fanns inget inslag alls!

Sergej skrattar åt saken med en av sina kamrater när bussen rullar iväg. 

– De är väl dåliga förlorare helt enkelt!

Kamraten skrockar med i skämtet.

– »Blin«, säger han på ryska. »Fasen«, de där soffsittarna har väl inga muskler fattar du väl? De är småpojkar i jämförelsevis med oss stålmän! 

»Håll käften med dig, du får helt enkelt spela bättre så ska du se att du får spela i Real Madrid i framtiden.«

En av spelarna lägger sig längst bak i bussen. Målvakten Dmitri jobbade sent kvällen innan och klagar på att han inte kunnat sova under natten. Sergej tar fram sin telefon och visar klipp från en vänskapsmatch som några av dem spelade mot Sheriffs A-lag förra året. 

– En av våra killar tog bollen och dribblade sig igenom deras inköpa försvar från Afrika. Ser du … ser du?!

På skärmen syns en lätt överviktig spelare stånga sig fram mellan Sheriffs backlinje.

– Vi är bara vanliga killar, men vi gjorde mål mot Sheriff! säger Sergej med stolthet i rösten. Helt vanliga killar från Ribnitsa. Vi gillar att jaga, fiska och grilla fläskkött på fritiden. Dricka bärs. Vi är vanligt folk, »Hillbillies« liksom. Och de! De köper in spelare från hela världen och tror de kan slå oss. Tror fan heller! 

En av killarna pekar på sin mage för att visa att de minsann lever det goda livet samtidigt som de kan spela »toppfotboll«. De skämtar mer än gärna om Sheriffs brist på fotbollskunnande, men när jag frågar om företagsimperiets skumma affärer blir de tysta. Det är som en inbyggd mekanism. I Transnistrien har man lärt sig sedan barnsben att man inte pratar om politik. Särskilt inte öppet. Lärdomarna kommer inte från en skolfröken som skäller på dig, eller en förälder som hyschar. Den kommer från ett socialt invant mönster där alla ämnen som kräver en politisk åsikt helt enkelt undviks, en sorts överlevnadsinstinkt för att inte få problem. Dessutom är allt komplext. Sheriff lade ner deras proffslag, men det är också Sheriff som betalar deras löner.

Lättare är det för dem att prata om hur uselt de tycker att det är att Sheriffs fotbollsledning inte satsar lokalt.

– Alla vet att det är hopplöst, suckar Sergej. Även de bästa av oss som borde kunna platsa i Sheriff får inte plats. De struntar i oss. Sheriff erbjuder ungdomskontrakt upp till 21, men sedan är det över. Ingen lyckas bryta igenom och alla platser blir tagna av inköpta typer från andra sidan jorden.

Sergej fortsätter:

– Jag menar… Varför ska jag ens heja på dem? Det är väl kul att det går bra för en klubb från Transnistrien, men det är inte »oss« det går bra för. Se på grabbarna här i bussen.

Han gestikulerar runt bussen och nickar mot sina vänner. 

– Vi har liksom ingen chans. Jämför vår situation med övriga i Europa. Där finns scouter och stora mekanismer. De flesta som har talang eller jobbar hårt har en chans där. Här borta hamnar vi på fabriken i stället. »Blin«, det är inget fel på fabriken. Jag älskar alla som är där, men du fattar vad jag menar? Vem kommer till Pridnestrovie och scoutar sådana som oss?

Sportchefen för fabrikens lag, Nikolaj, vänder sig om mot Sergej och ler. 

– Håll käften med dig, du får helt enkelt spela bättre så ska du se att du får spela i Real Madrid i framtiden. Gör några mål i dag! 

– Visst, visst, säger Sergej och vänder sig mot mig igen. Enda gången jag varit på en Sheriffmatch är när Real Madrid kom. Biljetten kostade 100 dollar, men vad gör man inte för att se sitt favoritlag spela? 

Han syftar givetvis inte på Sheriff när han pratar om sitt favoritlag. Real Madrid förlorade visserligen på hemmaplan, men i Tiraspol knep spanjorerna en 3–0 seger. När Karim Benzema gjorde det tredje målet i matchen betydde det mer för Sergej än Sheriffs skräll i Madrid i det första mötet mellan lagen. Det var en dröm som gick i uppfyllelse, att han skulle få se en av sina fotbollshjältar från sin favoritklubb göra mål i sitt hemland. 

– När Real skulle lira här var det bara en lokal hemsida som sålde biljetter, säger han. Och grejen är den att Visa och Mastercard inte funkar här. Våra banker utfärdar egna kreditkort som inte fungerar någon annanstans än här. Så när spanjorerna kom för att titta på Real var alla platser redan sålda till sådana som mig och mina polare. Läktarna fylldes av Realtokiga transnistrier som försökte överrösta Sheriffansen! Det var underbart. 

Bussen passerar skylten som visar att vi snart är framme i Tiraspol. Sportchefen Nikolaj säger till alla att vara tysta. Han håller i sig i stången i busstaket och tittar runt. Han har varit med i 35 år och är som spelarnas extrapappa. Han vet hur han ska prata med sina arbetare. Och det syns att han älskar dem. 

– Det är ganska enkelt vad vi behöver göra i dag, grabbar. Lyssna inte till mediepojkarnas »propaganda«. De kommer att försöka psyka er. När ni har bollen: spring och skjut! 

 

 

Retoriken från Vladimir Putin mot Ukraina trappas upp ytterligare. Han håller tal om de historiska ryska territoriella anspråken på Ukraina. Det är få som tror att Transnistrien blir indraget i krig vid ett första skede, men de ryska truppförflyttningarna oroar både omvärlden och lokalbefolkningen.

Alla vet vad krig innebär och ingen vill ha det. 

Transnistrien har ett militärt värde för Ryssland. I anslutning till Sovjetunionens fall flyttades en stor mängd vapen av dåtidens Moskvaledda militärallians, Warzsawapakten, till just Transnistrien. I ett stort vapenlager utanför Ribnitsa finns numera en arsenal som beräknas motsvara 22 000 ton. Ukraina har tittat oroligt på de ryska trupperna som bevakar arsenalen och inser att explosionskraften i lagret motsvarar en humanitär katastrof. 

Däremot har förhandlingarna om Transnistriens status också varit en av få platser där ryska och ukrainska representanter under sofistikerade former kunnat träffas. Möten som enligt förhandlingsordningen, framtagen under insyn av OSSE, var planerade till sex gånger per år hålls dock i realiteten oregelbundet med flera år emellan. Det är sällsynt att parterna lyckas enas i ett mötesprotokoll, vilket innebär att vägarna framåt förblir låsta. 

Det går inte att förneka att Transnistrien finns i periferin när världens blickar riktas mot Moskva och Kiev. Vilka incitament har Ryssland för att bilda en militär korridor från Krim till Transnistrien? Sergej och de andra i stålverkets lag orkar inte ens tänka på vad som kan hända dem och deras familjer kommande veckor.

»Ni spelade bra, men som vi alltid säger: det finns inga ursäkter för en förlust. Eller hur?«

 

Solnedgångens skimmer skänker ett lugn över fältet där bussen har stannat. Matchen mot Sheriffs TV-lag slutade med en 3–0-förlust för killarna från stålverket. Det var knäpptyst de första kilometerna i bussen efter slutsignalen, innan sportchefen Nikolaj försökte påtala att det var orättvisa förhållanden. De har inte fått träna, medan man i Tiraspol haft tillgång till femmannafotbollsplanerna hela vintern. Stämningen blev bättre när de efter några minuter stannade till vid en av Sheriffs stormarknader för att köpa mat och tre flaskor konjak av märket Kvint – även det uppköpt av Sheriff sedan ett par år tillbaka. 

Sergej är inte med när killarna kliver av bussen. Direkt efter matchen sade han att han inte kunde följa med, han löste en bil och körde ensam hem. Han vet vad vägen tillbaka till Ribnitsa innebär, och han vet att den stundande festen är en av anledningarna till att killarna spelar femmannafotboll. Det är belöningen för de långa arbetspassen och en välkommen paus från vardagens slit. Själv ska han göra ett nattskift på stålverket och har inte tid för konjaksskålarna. 

»Det är som det alltid är under krig. Med väpnade attacker följer också ett informationskrig.«

I bakgrunden skymtas vägen som leder mellan Odessa i Ukraina och Moldaviens huvudstad Chișinău. På bron hänger en stor skylt där det står »Pridnestroviska Moldaviska Republiken 31 år«. 

På den jordiga marken slänger någon i laget ut madrassen från ett säte i bussen, och en annan lägger en jacka över. De har gjort det här många gånger förut. Madrassen med jackan är tillräcklig för att fungera som bord, och en tredje spelare placerar vant ut ljust vitt bröd. Han tar fram en majonnästub och sprutar varsamt ut klickar på alla mackor. Till och med den här processen är ett lagbygge där nästa person lägger pålägg ovanpå majonnäsen. 

– Nå, killar, säger Nikolaj. Det är bara försäsong. Det finns ingen anledning till att vara molokna. Ni spelade bra, men som vi alltid säger: det finns inga ursäkter för en förlust. Eller hur?

De samlas i ring och skålar. En av dem vill inte dricka men efter tjat från kamraterna går han med på det. 

– Blin, du kan inte bara stå där och leka skolpojke, säger en av lagkamraterna och föser fram snapsglaset i plast.

Efter en stund tas musikanläggningen fram och matchförlusten är snart ett minne blott. Plastglasen fylls med ny konjak och känslomässiga tal avlöser varandra. 

En man rycker åt sig mobiltelefonen som står för musiken. 

– Nu tycker jag att vi spelar Backstreet Boys, säger han.  

I den transnistriska skymningen tar de i så att det ekar över landskapet. Jag tänker att de kanske inte förstår vad de sjunger, men jag tänker också att det inte spelar så stor roll.

You are my fire

The one desire

Believe when I say

I want it that way

 

Ett par veckor senare är jag hemma i Sverige. Europa är inte detsamma som innan jag åkte, och det beror inte på att Sheriff förlorade returmötet mot Braga i Portugal och att deras Europaäventyr är slut för den här gången. 

Det pågår ett krig i Europa. 

Bara ett par dagar efter jag kom hem gick Ryssland in med trupper i Ukraina, och samma dag delades en stor mängd bilder och videor på hur raketer avfyrades från Transnistrien. Dessa visade sig vara förfalskade med syftet att skapa förvirring. Det är som det alltid är under krig. Med väpnade attacker följer också ett informationskrig.

Gränsen till Ukraina från Transnistrien är stängd, men inte tvärtom. Nu flödar flyktingströmmarna genom regionen och vidare till Moldavien där flyktinglägren slagits upp. Det är framför allt kvinnor och barn som är där. Knappt någon man i arbetsför ålder har tagit sig ut ur Ukraina. De stoppas vid gränserna om de anses kunna försvara sig mot Ryssland. 

Ytterligare några dagar passerar. Kriget blir allt mer hänsynslöst. Städer bombas, ännu fler dödas. Den 1 mars meddelar Sheriffs omtyckta tränare Jurij Vernydub att han med omedelbar verkan lämnar Transnistrien och klubben. Den 56-årige ukrainaren säger att han »har levt sitt liv« och att han från och med nu tillhör den ukrainska armén. Han vill försvara sitt land från den ryska invasionen.  

Jag skriver till Sergej och frågar hur han mår. Med Rysslands invasion av Ukraina har spelplanen ändrats även för andra icke-erkända republiker än Donbass. Tilltron till fredliga lösningar på frusna konflikter urvattnas av militära lösningar. Sergej skriver han att han oroar sig. Han är rädd att kriget ska ta sig in i Transnistrien. Vad innebär det för honom och hans familj? Vad händer om han blir kallad till att strida i armén? Vems sida står han i så fall på? Han vet inte. »Jag vill bara ha fred«, skriver han. 

Han avslutar med att berätta att de trots allt har spelat ytterligare en femmannamatch, denna gång mot bilmekanikerna utanför Tiraspol. Tung förlust med 3–2. Sergej berättar att även bilmekanikerkedjan ägs av Sheriff.