Jag klickar igång Youtubeklippet med rubriken »Oleg Salenko, best footballer in history«. Bilderna är 20 år gamla, klippet bara 41 sekunder långt. Men det räcker för att hinna se Rysslands nummer nio göra fem mål på Kamerun i Stanford, den 28 juni 1994.
Kommentarfältet under klippet är delat i två läger. Den ena halvan gör sig lustig över rubriken och hånar det klena motståndet, den andra halvan tar anfallaren i försvar och menar att den som gör fem mål i en VM-match förtjänar all respekt i världen – hur virrigt Kameruns försvar än agerade den där dagen i Kalifornien. Man spekulerar också om vad Oleg Salenko sysslar med om dag. Det är gott om gissningar, men ingen verkar veta säkert.
Jag tittar ner på telefonnumret som jag har fått av en rysk kollega. De fem första siffrorna är 00380. Ett ukrainskt nummer? Ja, enligt den ryske journalisten bor Oleg Salenko numera i Kiev. Men det är, får jag veta, »ytterst tveksamt« om numret fortfarande är aktuellt. Dessutom fruktar journalisten att Salenko »inte är i så bra skick«. I en ukrainsk TV-sändning 2013 svimmade den före detta skyttekungen vid studiobordet. Elaka tungor sade att det var konsekvensen av flera års tungt drickande, Salenko själv skyllde på sina dåliga knän.
Eftersom jag utan framgång har jagat Salenko tidigare – inte minst inför VM i Sydafrika, då det rapporterades att han tänkte sälja sin guldsko från 1994 – känns det som en seger bara att höra signalerna gå fram. Och när en mörk, skrovlig röst till slut svarar stiger min puls drastiskt.
– Mr Salenko? frågar jag.
– Yes.
– Mr Salenko who won The Golden Boot in 1994?
Ett hest skratt hörs i telefonen.
– I am him.
Att Oleg Salenko skulle få en plats i Rysslands VM-trupp 1994 var långt ifrån givet. Trots att han hade vunnit skytteligan i U20-VM 1989 för Sovjetunionen, dröjde det till november 1993 innan han gjorde debut i det ryska A-landslaget, i en förlustmatch mot Grekland. Efter den landskampen skrev 14 spelare ett brev till Sjamil Tarpisjtjev, president Boris Jeltsins idrottspolitiska rådgivare, där det krävde att förbundskaptenen Pavel Sadyrin skulle bytas ut. Turbulensen fortsatte till långt in på våren, och när det stod klart att Sadyrin skulle bli kvar över VM valde ryska storspelare som Igor Sjalimov och Andrej Kantjelskis att bojkotta turneringen. När förbundskaptenen presenterade sin trupp i maj 1994, på en presskonferens i Moskva, beklagade han sig över spelarupproret: »Vi har haft mikroskopiska möjligheter att spela ihop ett bra lag jämfört med alla andra VM-nationer. Ingen kan någonsin föreställa sig vad vi har gått igenom.«
»Hur många tror du vågade satsa sina pengar på Salenko för 20 år sedan?«
Den ryska stjärnflykten öppnade för 24-årige Oleg Salenko, pålitlig målskytt i spanska bottenklubben CD Logroñés. Efter att ha hoppat in i Rysslands öppningsmatch mot Brasilien fick han chansen från start mot Sverige, i Detroit.
– Jag gjorde 1–0 på straff tidigt i matchen, säger Salenko. Men Sverige kvitterade och när vi fick en spelare utvisad blev det svårt. Sveriges anfallare var väldigt duktiga den dagen.
Eftersom de fyra bästa grupptreorna gick vidare till åttondelsfinal hade Ryssland trots två raka förluster fortfarande en liten chans till fortsatt VM-spel inför mötet med Kamerun. Salenko gjorde 1–0 efter en kvart.
– Efter det stormade Kamerun framåt och lämnade därmed stora ytor bakåt. Det kunde vi utnyttja. Jag gjorde ytterligare fyra mål och vi vann med 6–1. Men det hjälpte inte eftersom de andra resultaten inte gick vår väg.
Du blev ändå historisk som den första spelaren som gjorde fem mål i en VM-match. Kunde du glädjas över det?
– Inte just då. Men jag blev glad över att Hristo Stoitjkov inte passerade mig i skytteligan, trots att han spelade fyra matcher mer. När jag spelade i Valencia efter VM mötte jag Stoitjkovs Barcelona. Då tackade jag honom för det!
LÄS OCKSÅ: Resan från öst – ett reportage om ukrainaren som avgjorde Allsvenskan 1992, Vadim Jevtushenko.
Oleg Salenko hade gjort klart med Valencia redan före VM. Efter en säsong – och sju mål – värvades han av Glasgow Rangers för 2,5 miljoner pund. Men åtta mål på 18 matcher var inte tillräckligt för att imponera på klubbledningen, och i januari 1996, efter bara ett drygt halvår i Skottland, skickade klubben honom till Istanbulspor i utbyte mot holländaren Peter van Vossen.
I Turkiet inledde Oleg Salenko lovande, med elva mål under sin första vår. Sedan kom skadorna. De följande två säsongerna gjorde anfallaren bara tre matcher för Istanbulspor, och när turkarna till slut tappade tålamodet stack han till Córdoba i spanska andraligan i ett försök att få fart på sin dalande karriär. Men det var för sent. Kroppen höll inte längre för elitfotboll, och efter en sista ansats i polska Pogoń Szczecin 2001 fick Salenko acceptera att livet som fotbollsspelare var över.
– Efter karriären flyttade jag till Kiev, berättar han. Jag inledde min karriär i Zenit Leningrad, men det var i Dynamo Kiev [Salenkos klubb 1989–1992] som jag slog igenom och det är i Ukraina jag känner mig hemma.
Varför blev det ingen mer landskamp efter VM 1994?
– Ryssland bytte förbundskapten efter VM. Den nye [Oleg Romantsev] gillade kanske inte att mitt namn blev så stort? Jag vet inte. Och när sedan skadorna kom var det inte mycket att snacka om.
Är du nöjd med din karriär?
– Ja. Jag vann både ligan och sovjetiska cupen med Dynamo Kiev. Jag spelade fotboll i många olika länder och fick representera Ryssland i VM. Och där uträttade jag något otroligt. Än i dag blir jag påmind om målen mot Kamerun. Sämre saker kan man bli ihågkommen för.
Vad har du gjort efter karriären?
– Du vet, lite av varje. Jag var tränare för Ukrainas beachfotbollandslag ett tag. Jag har varit expert i TV. Och min åttaårige son spelar i Dynamo Kievs pojklag, så jag har en del kontakt med klubben genom honom. Jag skulle gärna bli tränare också. Vi får se, vi får se.
Stämmer det att du har sålt Guldskon från 1994?
– Jag vann två guldskor i min karriär: en i U20-VM i Saudiarabien 1989, och så den i USA. Den första finns i Saudiarabien nu. Men den andra är inte såld. No, no, no.
Vem vinner skytteligan i sommarens VM?
– Messi och Ronaldo är de bästa anfallarna. Men vem vet, det kanske dyker upp någon som ingen har räknat med. Hur många tror du vågade satsa sina pengar på Salenko för 20 år sedan?
