Thomas Ahlström säger det halvt på skämt, halvt på allvar:
– När jag vaknar mitt i natten kan jag fortfarande se den där mittbacken framför mig. Halvlångt hår ner till öronen, galen blick, sparkade på allt utom bollen. Jävlar vad arg han var.
Elfsborgaren Ahlström var 21 år hösten 1973 och ny i Georg »Åby« Ericsons landslag, som jagade en plats till VM i Västtyskland. Inför den sista kvalmatchen krävdes en seger med två mål borta mot Malta för att passera färdigspelade Österrike i tabellen.
Det lät överkomligt. Ett år tidigare hade Malta besegrats med 7–0 i Göteborg.
– Vi fattade att det skulle bli tuffare där nere, säger Ralf Edström. Men inte fullt så jävligt som det blev.
Eftersom matchen skulle spelas på grus reste Sverige ner flera dagar i förväg för att förbereda sig. Men väl i Valetta fick man beskedet att planen på Gzira Stadium fick användas först kvällen före match – svenskarna hänvisades till en gräsplan så länge. Mellan träningarna höll sig spelarna mest på hotellet. När Expressen frågade reserven Roland Grip om det inte kunde vara kul att se någon av öns gamla stenkyrkor svarade han: »Kyrkor? Det är klart att kyrkor kan vara vackra. Men det är svårt att uppskatta det en sådan här gång när man har det där med fotboll i skallen.«
– Vi kände pressen, säger Ralf Edström. Men det var ändå ganska lugnt tills vi fattade att malteserna hade lurat oss angående planen.
Detta är en av tio delar i Offsides kvalpaket. Alla kvalrysare finns samlade här: 10 minnesvärda kvalklassiker.
När Sverige tränade på gruset dagen före matchen var spelet inget vidare. Aftonbladets Nic Åslund skrev att publiken på läktaren »buar och skrattar åt svenskarna när de gör bort sig i sanden«. Men underlaget var ändå bekant: spelarna var vana vid grusplaner från svenska försäsonger.
– Det var en hyfsad grusplan, säger ytterbacken Janne Olsson. Så kom vi till matchen nästa dag, och då fanns inte ett enda gruskorn kvar. De hade sopat bort rubbet! Och vältat planen bra många gånger.
– Betongplan är nog den bästa benämningen, säger Thomas Ahlström. Totalt stenhård.
Ralf Edström minns hur Maltaspelarna flinade, som om alla var invigda i underlagskuppen. Dessutom verkade de misstänkt motiverade för att vara gruppjumbo. Enligt Expressen hade hemmaspelarna lovats pengar av den österrikiske affärsmannen Rudolf Urbanek om de hjälpte Österrike att nå VM – olika summor beroende på resultat. Urbanek själv ville inte kalla det för muta när den svenska kvällstidningen frågade honom: »Enligt alla internationella regler är det tillåtet med sådan här positiv dopning.«
Malta tog ledningen efter 20 minuter, Ove Kindvall kvitterade i nästa svenska anfall. Tio minuter senare vräktes Ralf Edström omkull i hemmalagets straffområde.
– Rena överfallet, säger Edström. Men det var ändå strongt av domaren att våga blåsa. Sedan blev han rädd för publiken. När Bosse Larsson slog straffen var målvakten flera meter från mållinjen, men domaren var redan på väg mot mittlinjen då. Aldrig i livet att han hade låtit Bosse slå om den om han hade missat.
Fem minuter före paus gick stämningen från fientlig till våldsam, när Malta nekades en straff sedan Ronnie Hellström knipit bollen från en fallande motståndare.
– Då började stenkastningen, säger Janne Olsson. Och det var stora stenar. Eftersom jag höll till på kanten nära publiken var jag särskilt utsatt. Jag var nära att bli träffad flera gånger och har aldrig varit så rädd.
Den grekiske domaren George Katsoras bröt matchen i den 41:a minuten och svenskarna flydde in i omklädningsrummet.
– Det var ett jävla liv där inne också, säger Ralf Edström. Folk skrek och bankade på dörren. Det var otäckt på riktigt.
MALTA–SVERIGE: 1–2
Valetta 1973
Vad: Sista kvalmatchen till VM 1974.
När: 11 november 1973.
Laguppställning: Ronnie Hellström – Jan Olsson, Staffan Tapper (Kent Karlsson, 73), Björn Nordqvist, Björn Andersson – Bo Larsson, Ove Grahn – Thomas Ahlström, Ove Kindvall (Conny Torstensson, 53), Roland Sandberg, Ralf Edström.
Mål: 1–0 (20) Anton Camillieri, 1–1 (21) Ove Kindvall, 1–2 (33) Bo Larsson.
Domaren var tveksam till att återuppta matchen, men blev överkörd av Fifas delegat på plats: gruppavgörandet kunde inte vänta. Om 1–2 stod sig skulle dessutom varken poäng eller målskillnad kunna skilja Sverige och Österrike åt, varpå Fifa behövde hitta ett nytt datum för omspel på neutral plan.
– Åby var skärrad, säger Edström. I ren panik bytte han ut fel Ove. Han skulle ha plockat Ove Grahn som hade det väldigt jobbigt på det studsiga underlaget – i stället bytte han ut den tekniske Ove Kindvall.
I andra halvlek var publiken något lugnare, samtidigt som Sverige hade svårt att etablera ett eget spel. Janne Olsson ville bara att allt skulle ta slut.
– Egentligen var det en skandal att matchen fortsatte efter stenkastningen, jag kände mig inte alls säker på planen.
Det blev inga fler mål. Svenskarna såg om sina skrapsår och sina ömma ryggar efter 90 minuters betongfotboll. En upprörd Åby Ericson beklagade sig över osportsliga motståndare och berättade för Aftonbladet att Sverige minsann lätt hade kunnat köpa sig en VM-plats om den blågula moralen varit lika låg: »Ove Grahn berättade för mig att han fick anbud mitt under brinnande match. ›Vill ni komma till München?‹ frågade flera av spelarna Ove.«
Deppigast av alla var Sveriges försvarschef Björn Nordqvist.
– Han trodde att vi var borta, säger Edström. Vi fick säga till honom: »Men för fan, Björn. Det blir ju omspel mot Österrike nu!« »Det var som tusan«, sa Björn och sken upp.
Sverige vann omspelet mot Österrike, i snö på neutral plan i tyska Gelsenkirchen. Ett drygt halvår senare blev landslaget VM-femma i samma land. Ralf Edström, Thomas Ahlström och Janne Olsson nämner alla den starka lagandan som en framgångsfaktor.
Janne Olsson:
– Malta 1973 är kanske mitt värsta fotbollsminne, ändå är jag glad att jag var där. Hur konstigt det än låter.
