En del arbetslösa tränare tar sabbatsår, åker på studieresor och bygger kontaktnät. Hur drog du nytta av två och ett halvt år utan jobb?
– Hade jag vetat att det skulle gå två och halvt år hade jag använt tiden bättre och effektivare.
Det var ingen frivillig paus?
– Nej. Först fick jag sparken från Gif Sundsvall och det ville jag ju inte, jag ville vara kvar. Sedan var det en hel del funderande. Den tiden tyckte jag sämst om. Det första året var jag klart osäker på vad jag skulle göra. Mitt fotbollsintresse gick ner. Ville jag ens gå tillbaka som tränare eller skulle jag göra något civilt?
Som vad?
– Tillsammans med en vän funderade jag på att starta ett IT-konsultbolag. Vissa delar var absolut spännande, vi kände på marknaden ett tag, men det tog inte fart. Inte i mig heller.
När återvände fotbollsintresset?
– Ett drygt år efter att jag lämnade Giffarna. Det smög sig på. Jag började intressera mig för spelet mer och tänkte på hur jag skulle träna ett lag om jag skulle vara tränare igen. På detaljer i spelet och upplägget med träning. Men jag var fortfarande osäker på om jag ville flytta någonstans för att jobba som tränare igen. Barn har jag, och flickvän har jag också, så att flytta från Sundsvall skulle vara jobbigt för alla. Ändå växte det fram att det skulle vara kul att jobba igen, men också ett behov av att vara behövd.
»Framför allt intresserade jag mig för degen, det är viktigt med fin deg.«
Hur växte det behovet fram?
– Ett tag tänkte jag: Behöver jag bekräftelsen av andra människor? Och ja, jag kom fram till att jag nog har det behovet, att ha betydelse för någon – spelarna – men ännu mer att jag saknade sammanhanget. Att skapa något med andra människor. Vad skruttar jag omkring hemma och funderar på olika saker för, när jag sedan inte får använda och testa dem?
Vad var det du ville testa?
– Tidigare byggde mina träningar på taktisk kunskap, jag tyckte att taktiken var så viktig att tekniska, fysiska och mentala aspekter inte riktigt fick plats. Nu började jag tänka på hur jag ville integrera de andra delarna. Träna längre pass, teknikträning specifik för vårt spel och sätta en hårdare mental – positiv – press på spelaren att gå så långt han kan.
Vad gjorde du mer när du »skruttade omkring« hemma?
– Jag är ganska nyfiken av mig, om det dyker upp något spår som verkar kul så halkar jag gärna in på det. Nu har jag haft lite mer tid till sådana sidospår. Jag tycker om färskt bröd och började baka mycket, men jag lagade också mer mat under den här perioden. Många pizzor. Framför allt intresserade jag mig för degen, det är viktigt med fin deg. Men till slut tröttnade familjen och sa att de inte kunde äta fler av mina pizzor. Det var läge att äta något annat också, tyckte de. Så nu har jag faktiskt inte gjort pizza på ett halvår.
Antalet intervjuer du har ställt upp på sedan du lämnade Gif Sundsvall i augusti 2019 går att räkna på två händer.
– En hand nästan, va?
Har du medvetet legat lågt eller bara varit ointressant för journalister?
– Det senare, tror jag. Jag är inte så intressant.
Och du har inte försökt göra dig mer intressant?
– Inte alls. Jag har inte letat jobb heller, eller hört av mig till höger och vänster för att odla kontakter.
Var du aldrig orolig för att försvinna från elittränarradarn?
– Nej. Jag har inte varit orolig. För jag har inte tänkt »vill tillbaka, vill tillbaka, vill tillbaka«. Det som var mer tärande med min paus var ovissheten om vad som skulle hända. Det har varit den kämpiga delen.
Var du oförberedd på den?
– Hade jag varit förberedd tror jag att jag snabbare hade kommit fram till vad jag skulle göra. För det tog ju tid. Jag tänkte aldrig: »Det här är en paus och jag ska tillbaka.« För mig var det inte så viktigt att komma tillbaka som elittränare. Men jag är jätteglad att jag har gjort det nu.