Om jag säger att du trots spel i både Bundesliga och landslag fortfarande är något av en doldis?
– Då är jag beredd att hålla med. Jag presterade rätt okej i Elfsborg, men laget var ganska svajigt då. Arminia Bielefeld är en mindre klubb i finrummet och många känner inte till oss särskilt bra. Det var lite roligt förresten, jag såg en sammanställning nyligen där det stod att jag är den spelaren som har gjort flest tyska ligamatcher utan publik. Men jag har aldrig sökt uppmärksamheten. I många fall är anonymiteten till och med skön.
När du fanns på videohälsningssajten Memmo var du billigast av alla att beställa.
– Jaså?
40 spänn. Häckens mittback Joona Toivio var fem gånger så dyr.
– Då väljer man ju mig. Jag låter mer prisvärd.
När jag pratade med Elfsborgs klubbchef Stefan Andreasson kallade han dig för »ett brutalt bra föredöme«. Syftar han på att du har ett litet ego och aldrig hamnar i några skandaler?
– Jag hoppas att han syftar på att jag alltid ger allt och sätter laget främst. Jag tar för mig på det sätt jag behöver. Under min första säsong med Bielefeld gick vi upp och jag utsågs till andraligans främsta mittback. Sedan värvade vi Mike van der Hoorn med meriter från Ajax och Swansea. Plötsligt fick han spela i stället och det tog hårt på mig – Bundesliga hade varit min dröm. Då kände jag fan, nu måste jag visa den här … idioten, höll jag på att säga. Jag försökte jobba hårdare än alla andra på träningarna för att visa att jag skulle ha tillbaka platsen. Efter några omgångar fick jag chansen igen, och tog den. Jobbar man tillräckligt hårt kommer belöningen.
Har du alltid tänkt så?
– Jag förstod tidigt att jag behövde ha rätt inställning för att komma någonstans. Jag var inte den största talangen, jag var egentligen bättre i handboll och det var inte självklart att jag skulle komma in på fotbollsgymnasiet i Sundsvall.
»Jag får en skön känsla av knäckningarna, jag känner mig loose i både kropp och sinne.«
Varför valde du ändå fotbollen?
– Mycket handlar nog om min storebror [Pelle, tolv år äldre med meriter från landslag och Bundesliga]. Jag har alltid sett upp till honom, och det blev så konkret med hans karriär. Jag ville också göra den resan.
Du har ju kopierat den! Samma position, flytt utomlands vid samma ålder, spel i Zweite Bundesliga, uppflyttning första året …
– Jag vet. Det är skrämmande likt faktiskt.
Ni heter båda Jörgen i mellannamn och spelar samma instrument – gitarr och piano?
– Han är vassare på piano, jag är mer gitarr och sång. Farsan är ju gammal popmusiker och Pelles dröm är att vi ska bilda ett familjeband. Än så länge får vi nöja oss med att lira när vi ses.
Har du spelat gitarr på landslagssamlingarna?
– Efter första landskampen måste man göra något slags nummer. Jag bad om en gitarr och framförde I’m Yours av Jason Mraz. De flesta i laget visste nog inte att jag kunde spela och sjunga.
Enligt Pelle har ni två tydliga skillnader: du är vänsterfotad och »knäcker nacken över hundra gånger per dag«.
– Vänstern är en konkurrensfördel – det vimlar inte av vänsterfotade mittbackar. Sedan har vi väl alla våra tics. Jag får en skön känsla av knäckningarna, jag känner mig loose i både kropp och sinne efteråt.
Vilka anfallare i Bundesliga har varit tuffast att möta?
– Jag kan förstås nämna både Lewandowski och Haaland. Men värst för mig var faktiskt Marcus Thuram i Mönchengladbach.
Hur utvecklas du av att stångas mot sådana spelare?
– Tempot är så högt att man tvingas till snabbare beslut under större press. Jag tycker att jag blir bättre på det hela tiden.
Din storebror gjorde 16 landskamper, du är uppe i hälften nu. Vad ger du dig själv för chanser att gå om?
– Jag är inte personen som går ut och säger att jag är grym och borde få spela hela tiden. Men jag hoppas att de [landslagsledningen] i alla fall har en positiv känsla när det gäller Joakim Nilsson.