Marcus Birro: »Allsvenskan blev min räddning«

Den trio som Degerfors IF:s ordförande Fredrik Rakar benämnt som »Kommunikationens Gre-No-Li« hänger av sig sina jackor i klubbstugan intill Stora Valla. 

– Vi håller på att snickra egen studio nu, säger Jesse James »JJ« Wahlberg. 

Han kommer från supporterhållet och förutom snickarkunskaperna är han den i gänget som ska sköta kameror och klippning. Timmie Falk är ny press- och kommunikationschef.

– Och så har vi stjärnan, säger JJ och pekar på den enda i trion som har rödvit Degerforströja på sig.

– Jag är definitivt ingen stjärna, säger Marcus Birro. En slocknad stjärna, möjligen. Eller en elektriker! En som numera försöker få andra att lysa i stället. 

JJ Wahlberg nickar och byter till ett mer seriöst tonläge:

– För mig är det i alla fall en ära att få jobba med en av Sveriges mest respekterade sportjournalister.

Även mot denna beskrivning har Marcus Birro invändningar.

– De fina sportjournalisterna hatar mig. Jag trodde i alla fall länge att alla tyckte illa om mig, inte bara journalister. Jag var som ett asplöv när jag kom till den allsvenska upptaktsträffen 2018 och väntade mig i bästa fall skeptiska blickar. I stället var det som att komma hem. På många sätt blev Allsvenskan min räddning.

Den 49-årige man som själv säger att han »knappt visste någonting« om Sveriges högsta fotbollsserie för fem år sedan jobbar i dag nästan uteslutande med Allsvenskan. Efter samarbeten med Örebro SK, IK Sirius och Mjällby AIF är han nu i Degerfors för att podda, göra intervjuer och medverka i sändningar runt matcher. Han har kontrakt året ut och fakturerar för varje arbetstimme. Hemma i Stockholm pratar han i princip dagligen i podcasten Studio Allsvenskan. I år är han också aktuell som spökskrivare för två allsvenska självbiografier: Hammarbys sportchef Jesper Janssons och AIK:s backveteran Per Karlssons. 

I Degerfors klubbstuga tar Birro fram ett exemplar av sitt senast avslutade bokprojekt: Lasse Berghagens memoarer Hej Livet!

– Bestsellern! utropar JJ Wahlberg.

– Äsch, jag vet inte, säger Birro och ler. Såg att den låg etta på någon topplista, före Zlatans nya, men vem bryr sig? Jag är mest glad för Lasses skull.

»Skillnaden nu är att jag har blivit bättre på att välja bort sådant som är dåligt för mig.«

 

Enligt Birro är det här den stora skillnaden jämfört med tiden »när allt snurrade så snabbt och jag blev så hög på framgången att jag försvann upp i min egen röv«. Nu säger han att han trivs bäst vid sidan av eller bakom andra. Samtidigt går det inte att ta miste på hur glad han blir när någon intresserar sig för honom. När jag första gången skrev till honom och hörde mig för om ett möjligt porträtt fick jag ett översvallande mejl tillbaka. »Jävlar vad roligt«, inledde han och berättade sedan hur bra allt gick med böcker och poddande – innan han ursäktade sig med att han började »låta som Björn Ranelid«. Och när någon skriver något snällt till honom på Twitter visar han gärna upp det för sina knappt 19 000 följare. Han hymlar inte heller om att det var han själv – i grunden Örgrytesupporter – som började kontakta allsvenska klubbar för att erbjuda sina tjänster. 

Det blev inget med vare sig Norrköping eller Hammarby, men Örebro nappade inför säsongen 2019. Syftet var enligt klubben att »ge supportrar en större inblick i klubbens arbete samt lyfta Örebro som stad«. I hans första krönika för klubben kunde man också läsa att Örebro var »en svårt underskattad stad«, att ÖSK var »en av Sveriges vackraste, mest anrika föreningar« och att det fanns »tusen anledningar att gå rak genom vilket ösregn som helst«.

En del supportrar välkomnade den oväntade värvningen, andra såg den som pinsam. Tyckte han så där på riktigt? Var Marcus Birro Allsvenskans första influerare?

Samarbetet avslutades efter en säsong men båda parter påpekade, lagom luddigt, att de under året »nått fler människor än något år tidigare«. 

Därefter gick han till Sirius med arbetsuppgiften att följa laget inifrån och producera rörligt material. »Han har bra erfarenhet och jag tror att Birros framtoning i texter kan tilltala det studentikosa Uppsala«, sade klubbens marknadschef Cilla Fischer till Upsala Nya Tidning. Men rekryteringen rörde återigen upp känslor i supporterleden. Birro fick allt från lyckönskningar till hat – någon tog sig till och med in på kansliet där en banderoll med texten »Avgå Cilla« hängdes upp. De som var arga den här gången var det mindre för Birros bakgrund som öisare, och mer för islamkritiska texter och åsikter han tidigare torgfört. I synnerhet gällde det ett tre år gammalt blogginlägg där Birro kritiserat bokhandeln Läslusen i Uppsala som valt att plocka bort den kontroversiella debattören och författaren Katerina Janouchs böcker ur sitt sortiment. 

UNT:s sportchef Mathias Rutegård skrev att det aldrig tidigare hade stormat så mycket kring Sirius. I samma text bad Birro »förbehållslöst om ursäkt« för flera tidigare publiceringar: »Mina synpunkter var förorättade och jag har haft vedervärdigt fel om sådant jag tidigare skrev om islam och att jag kritiserade Läslusen.«

»Om verkligheten motbevisar mig får jag ta det. Jag tror på Birro!«

Han lämnade Sirius efter ett halvår präglat av coronarestriktioner och folktomma läktare. Sommaren 2020 inledde han i stället ett samarbete med Mjällby där han bland annat skrev krönikor och drev intervjupodcasten Jag är Mjällby. Han stannade till i höstas, då han kom överens med Degerfors – hans fjärde allsvenska klubb på knappt tre år. 

Man kan alltså konstatera att flera allsvenska klubbar har varit, och fortfarande är, intresserade av att betala för Marcus Birros tjänster. Men vad är det egentligen man hoppas få ut?

 

Degerfors ordförande Fredrik Rakar träffade Birro första gången när Studio Allsvenskan besökte klubben förra våren. 

– Vi märkte att han blev ganska tagen av det han såg, säger Rakar. Kanske gillade han outsiderkänslan vi har och odlar här. Myten om den lilla Asterix-klubben som står emot imperiet. Folkhemsfotboll som fortfarande fungerar.

Idén om att jobba tillsammans kom från Birro. Fredrik Rakar funderade redan då på att bygga ut kommunikationsavdelningen. 

– Jag upplevde inte alls Birro som opportun, vilket en del har utmålat honom som. Han ville verkligen komma hit. Och en princip jag har är att man ska leka med dem som vill leka med dig. 

Invändningar fanns, medger Rakar. Såväl i styrelsen som på supporterläktaren. 

– På gott och ont är han ett namn i Sverige. Det fanns dem som hade tveksamheter kring hans historia, blandat med rena fotbollsinvändningar. »Är det här äkta? Sa han inte så där om ÖSK och Mjällby också?« Men de många och långa samtal jag hade med Birro stärkte bara min uppfattning om att det här är på riktigt, det här kan funka. Och det är inga fantasisummor vi betalar honom.

Jag frågar Rakar om det finns en konkret målsättning med vad Birrosamarbetet ska leda till. 

– Vi säger inte att det här ska inbringa si eller så många mer kronor i sponsorskap. Vår bild är att det skapar ett mervärde till dem som redan följer oss, till de som vill börja följa oss och till våra partners. Om verkligheten motbevisar mig får jag ta det. Jag tror på Birro!

Rakar och Birro är lika gamla. Båda talar varmt om varandra. Ordföranden menar att de just nu befinner sig i ett tillstånd av nyförälskelse. 

– Min utmaning nu är främst att tygla honom.

Hur då tygla honom?

– Är man nyförälskad ser man inga hinder och Birro har tusen idéer. Vi måste se till att använda hans energi till rätt saker.

Birro har lätt för att bli kär?

Frågan får Fredrik Rakar att skratta till.

– Så är det nog, säger han. En av farhågorna folk hade var att vi tog hit homom bara för att han är känd. Men han är väldigt mån om att inte stå i centrum själv och lyfta fram andra. I alla fall när han är genomtänkt … Han har nog fortfarande en del inre demoner att kämpa mot.

 

Marcus Birro bor i dag granne med tidningen han fick sparken från 2014. Eller som Expressens dåvarande chefredaktör Thomas Mattsson hellre uttryckte det: »Frilansrelationen till Expressen har avslutats.« Han hyr lägenheten i andra hand. I maj löper hyreskontraktet ut och då måste han hitta en ny bostad åt sig själv och sina två barn – elva respektive tolv år gamla – som han har varannan vecka. 

– Ekonomin har varit trasslig men är bättre nu igen. Det här året ser ut att kunna bli bra.

Han slänger en blick ut mot Rålamsvägen där januarimörkret är kompakt.

– Men så är det med mig, säger han och ler. Jag är i ständigt behov av en god man.

I köksfönstret står På spåret-trofén från 2010 och runt om i lägenheten hänger inramade utmärkelser han fått genom åren. På hallspegeln sitter också en upptejpad papperslapp med texten: »Kom ihåg att du är älskad«.

– Det var min dotter som satte upp den, hon skrev flera stycken. Jag hittade en i kylen också.

Känner du dig älskad?

– Ja, det gör jag. Av min fru [Birro gifte om sig 2018, men bor inte tillsammans med sin hustru] och mina barn. Och det är det som betyder något.

Har du vänner?

– Nej. 

Skulle du vilja ha vänner?

– Jag vet inte. Nej, tror inte det. Jag verkar inte veta hur man gör. Men genom jobbet träffar jag många människor som jag tycker om. Och tro det eller ej, men jag har även ett stort behov av att vara ensam. 

Vi sätter oss i soffan i vardagsrummet. På väggen ovanför TV:n hänger några fotbollströjor. Romas förstås, men numera också Degerfors. 

– Hade det inte varit för mina barn och mitt jobb hade jag hellre bott någon annanstans än i Stockholm.

Säger Marcus Birro bara för att direkt komma med en för honom typisk vändning:

– Men så hade jag säkert sagt var jag än hade bott. Hade jag levt i Rom hade jag väl suttit och planerat flyktvägar från paradiset.

Du har lätt för att gå in i något med full fart, men du tröttnar också lätt och söker nytt?

– Erik Niva brukade säga med ett halvironiskt garv: »Birro går alltid in i allt helhjärtat.« Men det är väl en bra egenskap också? Skillnaden nu är att jag har blivit bättre på att välja bort sådant som är dåligt för mig. 

När du skrev samhällskrönikor i Expressen var du ofta upptagen av ett visst ämne under en tid – för att sedan bli upptagen av något annat. Ett tag mycket politik, sedan mycket kristendom, sedan islam …

– I dag skriver jag ingenting om sådana ämnen. Då kan du säga: »Nu har du gått fullt in i Allsvenskan i stället.« Och så är det väl. Men den här gången har jag huvudet med mig. Det hade jag inte förut, och inte alltid hjärtat heller.

På vilket sätt?

– Jag fick ljuga mig fram ofta, även när jag skrev. Jag lurade mig själv till att tycka en massa saker jag inte ens hade funderat igenom. Jag blev en åsiktsmaskin som innerst inne inte visste vad jag själv tyckte. Typ så här: »Det här rummet ger mig ångest, här vill jag inte vara. Men det finns pengar och uppmärksamhet i det här rummet, så vi kör väl på.«

Det låter deppigt.

– Jag skrev också texter jag fortfarande tycker är jättebra. Men de texterna jag själv gillade handlade nästan alltid om fotboll. Inte texter där jag slog bibeln i huvudet på folk, skrev om terrorism eller politik. Jag bottnade inte i det. Men fotbollen tycker jag att jag bottnar i. Det är här jag ska vara.

 

Första gången Marcus Birro fick en kick av något han skrivit var på mellanstadiet. Det var en novell om en gul bomullstuss som drömmer om att den är en vacker gul t-shirt, och sedan vaknar och inser att den fortfarande bara är en bomullstuss. Det kändes »magiskt« när läraren läste upp texten för hela klassen.

Familjen bodde i Göteborgsförorten Angered. Mamma Eva jobbade som undersköterska, pappa Adriano var vaktmästare på ett sjukhus. Ett av Marcus tydligaste barndomsminnen är hur fadern nervositetsröker på balkongen samtidigt som Italien möter Brasilien i VM 1982. Adriano höll på Juventus och de få gånger han blev onykter berättade han gärna om den gången han var med och kastade en molotovcocktail mot en polis. Väl i Sverige fastnade han för Örgryte när han sökte ett favoritlag på närmare håll. Öis-intresset spred sig även till Marcus och hans sex år äldre bror, Peter. 

Marcus spelade själv fotboll i Marieholms Boik och sedan – när familjen flyttade in till stan – i Guldhedens IK, Mossens BK och Gais. Föräldrarna skilde sig när han var 15. Vid samma ålder tog hans fotbollskarriär slut.

– Skilsmässan var jobbig, säger han. En tuff tid för en känslig typ. Jag åkte på ett SM-läger med Gais och blev utvisad för att jag bet en kille i benet. Det kunde man möjligen ta som ett tecken.

Sin första fylla tog han som 17-åring. Med alkohol i kroppen kände han sig modigare och mindre utanför. Med tiden eskalerade drickandet till ett missbruk som pågick fram till juli 2005. Marcus Birro hade då flyttat till Norrköping och var, åtminstone i vissa kretsar, redan då ett ganska känt namn. Han hade hunnit ge ut fyra romaner, två diktsamlingar, en antologi och en guidebok för aspirerande poeter. Dessutom medverkade han i det populära P3-programmet Frank i det fasta inslaget »Poesi på minuten«. 

»Plötsligt upptäcker man att man sitter vid frukostbordet i någon svindyr kostym och prenumererar på Dagens Industri.«

Men Marcus Birro drömde större, och som nykter tog karriären fart ordentligt. För Teater Cayenne i Norrköping skrev han pjäsen Krig hela tiden. 2007 vann han det prestigefulla Dan Andersson-priset, samma år blev han programledare i P4-klassikern Karlavagnen. Ändå var det ett ideellt arbete som fyllde honom med mest lust: Svenska Fans webb-TV-program Eurotalk.

– Jag hade ingen plan med att vara med där, det var bara så jävla kul. Och det är då saker blir bra. Jag var med nästan varje vecka och det blev som en ritual varje måndag: tåget upp från Norrköping, dricka kaffe med trevliga personer, snacka från hjärtat om Europas bästa fotbollsligor, sedan tåg hem igen. Jag älskade allt med det.

De flesta tittare uppskattade Birros energi och, ofta drastiska, formuleringar om europeisk toppfotboll i allmänhet och italiensk i synnerhet. Han skrev också för sajten och eftersom Sveriges största spelare, Zlatan Ibrahimović, spelade i Serie A var även de större redaktionernas intresse för ligan stort. Sommaren 2008 värvades Birro till Expressen. Nyförvärvet presenterades på förstasidan som tidningens »nya Serie A-stjärna« och rivstartade med en matchkrönika där han skrev att Juventus nya back Olof Mellberg rörde sig ungefär lika bra som »en reumatiker på styltor«. Ett par månader senare röstade Svenska Fans läsare fram honom till både Årets krönikör och Årets bloggare. Även det skröt Expressen om på förstasidan.

Det blev allt mer fotboll, men också ännu mer av annat. Plötsligt tycktes Birro dyka upp överallt: i På spåret-burar, på Let’s Dance-golv, i debattprogram, som flyktig kandidat till Kristdemokraternas partiledarpost. Samma tidning som betalade honom för att skriva krönikor – med tiden även om samhällsfrågor – rapporterade på andra sidor om kändisen Marcus Birro. Det var ordkrig med Tony Irving, skilsmässa från TV4:s program Kvällsöppet (efter KD-flirten), barnafödsel 2009 och ett andra barn redan året efter.  

– Jag mådde ofta skitdåligt, säger han. Inte minst förstår jag det i dag. Hela resan jag gjorde från att vara full och pank till att några år senare vara nykter med ett aktiebolag som omsatte 3,5 miljoner, att få så mycket uppmärksamhet och bli känd. Jag tappade bort mig själv i det. Plötsligt upptäcker man att man sitter vid frukostbordet i någon svindyr kostym och prenumererar på Dagens Industri. På Dagens Industri! Vad fan är det? Och man är med i Let’s Dance fast man hatar att dansa.

»Nu har vi jobbat upp det till ett monster. Men jag älskar det monstret.«

 

Marcus Birro sluter ögonen för en sekund i soffan. Han ser trött ut när han pratar om åren då han enligt bankkontot var som mest framgångsrik. I november 2012 tog han ett återfall och skrev in sig själv för behandling på Nämndemansgården.

– Jag hann knappt komma ut därifrån innan jag träffade Expressens Anna Bäsén för att prata om det. Varför i helvete gjorde jag det? För att jag trodde att jag var viktig för folk och att människor behövde veta allt om mig. Öppna spjäll och sådan skit.

Birro skilde sig och »hade det jävligt slirigt privat«, men tycktes fortfarande säga ja till alla mediala sammanhang. I november 2014 fick han lämna Expressen efter att ha intervjuats i en podcast publicerad på den högerextrema sajten Exponerat. Enligt honom själv handlade avskedet mer om att han under intervjun kritiserat tidningens ledning. Han åkte också ut från sitt bokförlag och en planerad kyrkoturné ställdes in. När han kort senare åt lunch med några ledande sverigedemokrater blev han också av med blogguppdraget för fotbollssajten Solo Calcio. 

– Jag gick från 200 000 i månaden till noll på två veckor, säger han.

Det var talande att han under den här tiden till Dagens Nyheter sade: »Det är världen mot mig.« Så såg han på det då, när han fick hundskit i brevlådan och nej från alla potentiella arbetsgivare.

I dag säger han:

– Jag var också skyldig till mycket av det som hände, det var inte så att alla var dumma mot mig. Det finns nog en bild av mig som offer och den är jag fruktansvärt trött på. Om det är någon som inte är ett offer så är det fan i mig jag.

En dag blev han inbjuden till nyhetssajten Nyheter 24:s redaktion. Grundaren och dåvarande ägaren Douglas Roos ville ge sina medarbetare insikt om hur det är att vara utsatt för ett drev. Tillsammans med politiker och mediechefer gick Birro dit och berättade om sina erfarenheter. Han fick bra kontakt med Roos och mötet slutade med att han blev erbjuden att blogga för Nyheter 24.

Samtidigt var Nyheter 24:s chefredaktör Henrik Eriksson i startgroparna med en satsning på Allsvenskan. Birro erbjöds vara med. Studio Allsvenskan startade som ett webb-TV-program, men övergick så småningom i en podcast. I dag släpper man tre gratisavsnitt i veckan och, för de lyssnare som donerar hundra kronor i månaden, exklusiva »dailys« tisdag till fredag.

– I början hade vi kanske tusen lyssnare om vi hade tur, säger Birro. Nu har vi jobbat upp det till ett monster. Men jag älskar det monstret. Du ska få se i morgon. Det är helt rätt miljö för mig.

 

Nyheter 24:s redaktion ligger mellan Hötorget och Stureplan, mitt i centrala Stockholm. Henrik Eriksson sitter i inspelningsstudion med två datorer och ett mixerbord framför sig. Mittemot nöjer sig Marcus Birro med en uppfälld laptop. Båda följer nyhetsflödet från alla sajter som rapporterar om Allsvenskan. 

– Birro kunde ingenting om Allsvenskan när vi drog igång 2017, säger Henrik.

– Förutom Öis 1985, säger Birro.

– Vi skrev ju om Birro när han blev känd. KD-svängen och allt det där. Och sedan så klart när allt gick utför.

Han vänder sig mot sin poddkompis:

– Du var ju på botten när du kom in här. Men vi har jobbat stenhårt. Eller hur, Birro? Jag har varit jobbig mot dig. 

Birro nickar:

– En gång rusade jag ut och smällde igen dörren.

Podcastens tredje medlem, Philip De Giorgio, har semester. Egentligen är det fortfarande jullov, men Studio Allsvenskan gör en poäng av att aldrig ta paus. Chefredaktören Henrik Eriksson lägger ungefär 20 procent av sin arbetstid på podden. Före inspelning försöker han alltid tänka ut vinklar som kan bli omskrivna i andra medier.  

– Jag tycker inte att det är så kul att skriva. Men jag gillar att leda, och jag kan medier. Jag kan också coacha Birro, peppa honom och bromsa honom när han springer åt fel håll.

– Apropå mitt behov av en god man, säger Birro.

– Men lite så är det ju, säger Henrik. Framför allt har jag sagt: »Bygg en positiv bild av dig själv, hylla folk i stället för att vara arg på dem.«

»Väggarna i rummet täcks av matchtröjor som skänkts från olika spelare som gästat podden.«

 

Att vara snäll är också Studio Allsvenskans melodi. Väggarna i rummet täcks av matchtröjor som skänkts från olika spelare som gästat podden. Den som ställer upp här riskerar inte att bli grillad. Henrik Eriksson säger rakt ut att de gärna blir vänner med personerna de intervjuar. Han tycker också att Birros samarbeten med olika allsvenska klubbar har varit »klockrent« för podden. 

– Det hade varit annorlunda om Nyheter 24 samtidigt täckt Allsvenskan journalistiskt, men så är det inte. Studio Allsvenskan är den enda sport vi har.

Förutom att prata – eller »surra«, som Henrik Eriksson säger – om allsvenska övergångar och rykten ska de i dag ringa till två sportchefer: Djurgårdens Bosse Andersson och Pontus Farnerud i IFK Göteborg.

– Ska Bosse gå i fredagsavsnittet eller i »Daily«? frågar Birro.

– Beror på vad han säger, svarar Henrik. Jävla loose cannon, Bosse. Han är på spa nu, tydligen. Men Farnerud först. Vänta, vad är det här?

Henrik Eriksson lutar sig över sin ena dator och läser högt:

– »Billborn nära utländsk klubb.«

– Sarpsborg, säger Birro, som redan sett rubriken.

– Det är alltid Sarpsborg, säger Henrik. Okej, Farnerud nu!

Samtalet med Blåvitts sportchef är kamratligt utan att särskilt mycket sägs. Farnerud svarar snällt på frågor om när träningen börjar, hur många spelare han vill ha i truppen och om spelarna kommer att springa jojo-testet.

Innan de lägger på säger Birro:

– Stort tack för att du tog dig tid, Pontus. Hälsa goa Göteborg och grymma Kamratgården och ha ett underbart 2022. Ta hand om dig nu!

»Den liga han inte brydde sig särskilt mycket om för fem år sedan är nu i mångt och mycket hans liv.«

Henrik kollar snabbt att ljudet blev okej. Sedan ringer de till Bosse Andersson.

– Tja, Birro! säger han när han svarar.

– Vad gör du? frågar Henrik.

– Packar ihop lite här på spat, säger Bosse. Grisslehamn. Roslagen.

De pratar en stund om anfallaren Victor Edvardsen, målvakten Alexandr Vasiutin och landslagsmannen Albin Ekdal som danska medier placerar i FC Köpenhamn. 

– Du låter stark på rösten, Bosse! halvskriker Birro. Piggare än när vi pratade med dig i julas. Har du läst boken jag skickade till dig?

– Ja, säger sportchefen. Den är jävligt bra.

– Ta hand om dig, Bosse!

Efter telefonarna spelar Henrik och Birro in sitt dagliga avsnitt för de betalande lyssnarna. Mest handlar det om att förmedla och kommentera sådant andra medier skriver om, och ingen allsvensk nyhet tycks för liten för att ta upp. Det är Elfsborgs backreserv Gustav Broman som inte får förnyat kontrakt, det är Sirius anfallare Edi Sylisufaj som bestämt sig för att stanna, det är Degerfors som värvat 20-årige Oscar Wallin från Hudiksvall. Upphetsningen hos poddarna stiger också när de upptäcker att nykomlingen Helsingborg inte börjar försäsongsträna förrän den 17 januari.

– Det är det senaste vi hört hittills!

 

Marcus Birro ser ut att trivas bakom mikrofonen. Den liga han inte brydde sig särskilt mycket om för fem år sedan är nu i mångt och mycket hans liv. Bäst gillar han när podden har gäster, eller när de besöker klubbar runtom i landet och intervjuar allsvenska profiler på plats.

– Det är så skönt, säger han. Man får vara med, men är inte den viktigaste. Förmedla vad andra tycker och tänker i stället för att gapa själv. 

Han berättar att det var Kristdemokraternas mångårige partiledare Alf Svensson som lärde honom att »inte trycka på enterknappen så fort man får upp en tanke i huvudet«. Terapeuten han började gå till 2019 har också hjälpt honom.

– Där fick jag lära mig att jag inte är alla mina känslor. För nästa dag känner man kanske något annat.

När han sagt »ciao« till lyssnarna kliver han ut på Kungsgatan tillsammans med Henrik för att köpa lunch. Han stannar till vid en blå brevlåda för att posta sin Lasse Berghagen-bok till Djurgårdens målvakt Jacob Widell Zetterström, som gästade Studio Allsvenskan dagen före.

– Han läser ju Camus och tunga grejer, säger Birro.

Han får trixa lite med paketet innan han lyckas få boken att dimpa ner i lådan.

– Men vem vet, han kanske hittar något att gilla här också.