Mucka inte med Hansi

Är den här människan något slags helgon, eller? Sankt Hansi, den inkännande? Att Hansi Flick skulle vara en ganska trevlig människa, det visste man ju. Men det är faktiskt inte klokt vilken värme många får i rösten när de talar om honom.

– Så som han hanterar spelarna, en sådan tränare skulle man ha haft, säger den annars så tjurige Herrmann Gerland som var Flicks assisterande tränare i FC Bayern München.

 – Han är den mest empatiska människa jag träffat på i fotbollsvärlden, påstår en spelare i tyska landslaget. 

En före detta landslagsspelare fyller i:

– Han är alltid rättvis, och det är en dygd som är nästan utrotad inom fotbollen. 

Urvalet av lovord är långt ifrån komplett. Men det finns också några som säger att Sankt Hansi ibland kan »sura« och vara »besvärlig«, till och med »explodera«. 

 

Nu sitter Hansi Flick i en byggbarack mitt emot fotbollsförbundets nya akademi, som ska vara färdig att tas i bruk i mars. Han rör runt i sitt kaffe, ler och säger »ja, ja« när han får höra vad folk har sagt om honom. För honom är det ingen nyhet att hans sätt att bemöta människor är populärt. Och då undrar man förstås varifrån denna förmåga att vinna förtroende egentligen kommer. 

– Min barndom har säkert bidragit till att jag är bra på att uppfatta vilket känslomässigt läge en annan människa befinner sig i, säger Flick.

Särskilt viktig ska hans farfar ha varit. 

– Han var otroligt omtyckt, eftersom han var så bra på att kommunicera. Kanske har jag fått det från honom. 

»Då kunde man få uppleva två fullständiga idioter i tennishallen. Inklusive trashtalk långt under bältet…«

Farfadern var en aktiv drivkraft i en fotbollsklubb som han varit med om att bygga upp, och Flick tillbringade nästan alla sommarlov hos honom i Neunkirchen. Den äldre tog med sig pojken överallt och blev senare hans största supporter. 

– Han var så stolt över mig att han ständigt berättade för allt och alla att jag var hans barnbarn.

Att Flick under sina åtta år vid Jogi Löws sida i landslaget sågs som den trevlige har inte bara varit till hans fördel. Süddeutsche Zeitung jämförde honom med Sherlock Holmes följeslagare Doktor Watson (i filmerna ofta framställd som korkad). »Och«, skrev tidningen i lätt raljerande ton, »i bildade kretsar rent av med Eckermann, den gamle Goethes sekreterare.«

I allmänhetens ögon var Hansi Flick ingen tungviktare. Därför fick många något av en chock när han i slutet av 2019 med sådan självklarhet klev fram ur skuggan och utan förvarning författade ett maximalt framgångsrikt fotbollskapitel. Ett år senare hade Flick kammat hem fem titlar (Bundesliga, Champions League, tyska cupen, Uefas supercupfinal samt klubblags-VM). Ingen Bayerntränare hade tidigare vunnit lika mycket på så kort tid. I somras blev han återigen Bundesligamästare, och när han sedan bytte FC Bayern mot tyska landslaget inledde han med sju raka segrar – den bästa starten någonsin för en förbundskapten.

Så, varför i hela friden dolde han sina förmågor för världen så länge? Eller var det så att han själv inte förstod vad han hade?

 

Som spelare blev Hansi Flick Bundesligamästare med Bayern München fyra gånger. Ändå är det som om de meriterna emellanåt har strukits i berättelsen om honom. Som om höjdpunkten i hans karriär inträffade när han i Europacupfinalen mot Porto 1987 stod maktlös på mållinjen medan Rabah Madjer klackade in Portos segermål. 

– Han var en ettrig försvarare som det kunde göra ont att möta, säger hans före detta lagkapten Klaus Augenthaler. Men han kunde allt få till det med bollen också. 

Förmodligen är det inte lika nedlåtande menat som det låter. Men ändå, i denna stjärntrupp var han snarare den som skötte grovjobbet bakom Lothar Matthäus. När Flick 1990 flyttade till FC Köln slapp han äntligen bli betraktad som en som mest passade upp på affischnamnen. 

– Vi behövde vinnarskallar och Hansi var en sådan, säger Kölnlegendaren och den tidigare landslagsspelaren Pierre Littbarski. 

De två bodde på den tiden inte bara grannar, de kunde dessutom sitta och spela TV-spel ihop till klockan fyra på morgnarna. Och när de spelade tennis mot varandra kunde det gå hett till. 

– Då kunde man få uppleva två fullständiga idioter i tennishallen, säger Littbarski. Inklusive trashtalk långt under bältet och iskall tystnad i bilen på väg hem.

»När jag kör in i Bammental sjunker min puls. Där är jag inte Bayern Münchens tränare eller Tysklands förbundskapten.«

I slutändan kunde Flick inte lyfta Köln till en högre nivå eftersom han ständigt plågades av nya skador. Hans tidigare lagkamrat Uwe Fuchs berättar, med beundran i rösten, hur »Hansi brukade gnida in båda benen med Voltaren före träningen«. Till slut höll kroppen inte längre. Hans sista Bundesligamatch var den 19 september 1992 mot Borussia Dortmund. Med ett avslitet korsband byttes han ut i halvtid.

– Då tänkte jag att min kropp kanske inte var byggd för att spela fotboll på den här nivån.

Nu kan han prata om det på ett sansat sätt, men på den tiden var det en traumatisk upplevelse, för Hansi Flick var bara 27. De följande fem åren satte han inte sin fot på en större fotbollsarena. Han drog sig tillbaka till Bammental (en stad med bara 6 000 invånare, geografiskt placerad mellan Frankfurt och Stuttgart), och bortsett från åren i Köln och München har han alltid bott i trakten. 

– När jag kör in i Bammental sjunker min puls, säger han. Där är jag inte Bayern Münchens tränare eller Tysklands förbundskapten. Där känns allt helt normalt.

På denna plats, där allt känns helt normalt, öppnade han 1993 butiken Hansi Flick Sport & Fritid. Han stod själv bakom disken och sålde. Ett år efter att spelarkarriären tog slut blev han dessutom spelande tränare för division sex-laget Victoria Bammental, och lät fritidslirare från norra Baden-Württemberg bli försökskaniner i utforskandet av olika taktiker.

– Redan då spelade vi med fyrbackslinje eftersom jag helt och fullt trodde på den holländska fotbollsskolan och Arrigo Sacchis Milan. Jag gjorde till och med en playbook till var och en av spelarna, så att alla skulle veta hur de skulle förhålla sig taktiskt på sina positioner.

Om internet och dess hipsterdiskussioner om tränartalanger hade spelat en roll redan på den tiden, då hade man förmodligen börjat viska Flicks namn när han år 2000 blev ansvarig för det dåvarande Oberliga-laget TSG Hoffenheim. Redan första säsongen gick de upp i Regionalligan, där de också höll sig kvar. Men i november 2005 tyckte Hoffenheims ägare Dietmar Hopp inte längre att lagets utveckling gick tillräckligt fort under den ambitiöse tränartalangen. Han sparkade Flick när laget låg fyra i tabellen. Ralf Rangnick ersatte och började plocka in talanger från Brasilien i stället för närområdet. 

»Hans meningar kommer lite ryckigt, som om han hela tiden ser sig över axeln för att kolla att ingen fara hotar.«

Ironiskt nog var det först när han stod utan jobb som Flick insåg att han verkligen ville arbeta som tränare. Dittills hade han snarare sett sig som någon som drev en sportbutik och tränade ett fotbollslag vid sidan av. Två dagar efter att han kastades ut från Hoffenheim fick han en aha-upplevelse på Camp Nou, när han såg Barcelona möta Werder Bremen i Champions League.

– Under matchen gick det upp för mig: där nere, bredvid en sådan match, vill jag sitta en dag.

Därefter svängde han in på den sidoväg som ledde till missförståndet att Flick framför allt var en flitig och duktig assistent. Efter ett tio veckor långt intermezzo som assistent till Giovanni Trapattoni i Salzburg blev han efter VM 2006 nummer två bakom den nye förbundskaptenen Jogi Löw. Där odlade han färglöshet. Om hans framträdande vid en presskonferens för landslaget 2008 skrev Berliner Zeitung irriterat: »På frågan om hur hans dag har varit svarar han lika återhållet, vagt och intetsägande som på alla andra frågor. Om Löw säger lite, så säger Flick ingenting.« 

I dag medger Flick att dessa framträdanden var en verklig plåga för honom: 

– Som andretränare måste man alltid vara lojal mot sin chef, det hör till rollen.

Därför var han nervös för att han skulle råka försäga sig på något sätt. Bara ibland lyste det igenom att han hade en egen yrkesidentitet. När landslagets tränarteam blev ordentligt bortgjorda och låg under med fem mål i en skojmatch mot journalister, grep Flick in.

– Jag blev så förbannad att jag styrde om vårt spel helt och hållet.

Hans lag vände och vann matchen.

– Efteråt kom några journalister fram och sa att nu hade de fått en helt ny syn på mig.

Det går inte att ta fel på hur förtjust han fortfarande är i den här anekdoten.

 

En vecka innan jag träffar Flick i baracken presenterar tyska fotbollsakademin sina aktuella projekt, och förbundskaptenen är med på lina från London, där han är på besök hos landslagsspelarna Timo Werner och Kai Havertz. Tekniken funkar inte perfekt, och sedan går brandlarmet på Flicks hotell. Men inte bara där märks det att offentliga framträdanden fortfarande är jobbiga för honom. Hans meningar kommer lite ryckigt, som om han hela tiden ser sig över axeln för att kolla att ingen fara hotar. Hans motivationstal i omklädningsrummet är heller inte några retoriska höjdpunkter. 

Flicks kommunikationstalang visar sig snarare i det personliga samtalet. Som Löws assistent fick han med jämna mellanrum erbjudanden om jobb som huvudtränare, men han funderade aldrig särskilt mycket på anbuden.

– Tiden med Jogi var fantastisk och vi hade fortfarande inte slutfört vårt projekt.

Det gjorde de först i och med VM-titeln 2014, då även Flick fick skarpare konturer i offentligheten. Han hade legat på om att fokusera mer på fasta situationer, något som aldrig hade roat Löw särskilt mycket. Före och under turneringen i Brasilien tränade Flick mycket på hörnor och frisparkar med spelarna, och målen som kom efter fasta situationer (fem) banade väg för titeln.

Efter VM-vinsten blev Flick sportdirektör i det tyska fotbollsförbundet. I samband med detta använde han sig av ett litet tanketrick:

– Från allra första stund betraktade jag tränarna som mitt nya lag, säger han. 

Helt utan att se sig över axeln, ja nästan passionerat, berättar Flick hur roligt han tyckte det var att utforma en spelidé för förbundet och jobba med att utveckla fotbollen i Tyskland. Entusiasmen har sin förklaring i hans vetgirighet. Genom åren har han hela tiden gjort studiebesök hos tränare vars arbete intresserat honom, till exempel flera gånger hos Arsène Wenger. Han fortbildade sig och hämtade inspiration från såväl andra länder som närområdet. Ibland tog han helt enkelt sin racingcykel och trampade från hemmet i Bammental till Zuzenhausens eller Hoffenheims träningscenter. Där tittade han på videor ihop med Bernhard Peters, den tidigare landslagstränaren i landhockey som bytte sport och blev en visionär inom talangutvecklingen i tysk fotboll. Tillsammans analyserade de enskilda spelsekvenser och diskuterade fotbollens utveckling.

– Han ville hela tiden vidareutvecklas, säger Peters om Flick.

– Om man är passionerat intresserad av det man håller på med är det ju normalt att man vill lära sig så mycket som möjligt om det, kommenterar Flick.

»Då och då kunde han explodera, framför allt när något inte gick rättvist till.«

 

2017 återvände han till Hoffenheim, denna gång som sportchef. Det visade sig vara ett felbeslut. I Dietmar Hopps klubb fanns inte mycket av det som Flick värderar så högt (»förtroende, lojalitet och uppskattning«), och eftersom hans ansvarsområde inte tydliggjorts tillräckligt gick han under i alla intriger som utspelades i Hopps hov. Hans femåriga kontrakt upplöstes efter bara åtta månader, men misslyckandet blev en välsignelse i förklädnad. Sommaren 2019, nästan fem år efter VM-segern i Rio, stod han nämligen äntligen på planen igen – som assistent till Niko Kovač i Bayern München. När Kovač sedan tvingades lämna jobbet och Flick tog över som temporär lösning hade det nästan på dagen gått 14 år sedan han ansvarade för ett fotbollslag senast. 

Nu ledde han plötsligt stjärnorna i Tysklands största och mest komplicerade klubb. Och för den som hade följt berättelsen om Flicks slingriga vägar i livet var det faktiskt inte så förvånande. Som spelare i Bayern hade han själv drivits av en fanatisk vilja att vinna. Sedan hade han varit den unga tränartalangen med de hypermoderna idéerna, och i landslaget hade han lärt sig jobbet ihop med de bästa spelarna. Med steget över till den tyngre ansvarspositionen föll sakerna på plats. 

– Jag insåg ganska snart att jag inte ville vara assisterande längre, utan chefstränare. Den feedback jag fick av Hermann Gerland [tidigare assisterande tränare i Bayern München], som upplevt så många tränare i världsklass, stärkte mig.

Det gav honom en känsla av frihet. Om Bayern hade hämtat in en annan huvudtränare skulle han ha lämnat klubben. Men den temporära lösningen blev permanent, och det hela mynnade ut i det mest framgångsrika året i föreningens historia. Den förment konturlösa skuggmannen visade sig vara en tränare som fick laget att spela en tydlig, urskiljbar fotboll med en extrem press i anfallsspelet.

– När det gäller inställning och taktik skulle jag vilja ropa till många tränare: »Hallå, våga! Spela mer framåt. Ni har ju bra fotbollsspelare!«

I Bayern blev man snart varse om att den nya chefen också kunde bli arg. För folk som hade följt honom länge var det ingen nyhet. 

– Det kan ta ett tag, men sedan kan han bli riktigt besvärlig, säger hans gamla lagkamrat och tenniskombattant Pierre Litbarski.

Även Klaus Augenthaler fick känna på sin gamla medspelares humör:

– Då och då kunde han explodera, framför allt när något inte gick rättvist till.

»Den skadade Hummels blev alldeles rörd när förbundskaptenen ringde till honom flera gånger och frågade om han kanske kunde vara till hjälp.«

I dokumentären Behind the Legend säger Pep Guardiola: »I München lärde jag mig att klubben är bossen.« Och det var just den trevliga och jordnära Hansi Flick som satte sig över den regeln – och blev besvärlig.

Han vill inte diskutera sin tid i Bayern mer, det är ett avslutat kapitel. Men frågar man Flick om det är något han verkligen ogillar, svarar han:

– Jag kan inte med när man inte är öppen och ärlig, eller när man knappt kommunicerar.

Det senare kan nog ses som en passning till Hasan Salihamidžić, sportsligt ansvarig i Bayern München. Flick ansåg inte heller att hans ord vägde tillräckligt tungt vid spelarövergångar. Och han tuggade inte bara i sig, han tog upp det offentligt. Konflikten tog hårt på honom.

– När han inte fick som han ville blev han snabbt sur, säger en av hans dåvarande chefer.

Man kan också tolka detta motstånd som ett sätt att vara rak, likt Hermann Gerland:

– Hansi har en väldigt stark karaktär, och när något inte passar honom tar han konsekvenserna.

Men vare sig det handlar om att Flick snabbt blir frustrerad eller om huruvida han är principfast så kvarstår frågan om vad detta betyder för framtiden. I synnerhet som det är något som saknas i de två senaste årens berusande framgångssaga. Under sitt fortfarande rätt nya liv som chefstränare har Flick nämligen enbart vunnit. Men vad händer när den härliga uppbrottsstämningen efter att han gick över till att bli landslagstränare inte längre finns kvar? När allt kommer omkring är det inte särskilt osannolikt att segrarna mot de stora fotbollsnationerna dröjer. Hur kommer Flick i så fall hantera det förutsägbara gnällandet, kommer han att bli besvärlig och sur då?

 

Oavsett vilket: »Mucka inte med Hansi«-historierna har bidragit till att synen på Flick de senaste två åren nästan har slagit över i sin raka motsats. Framför allt har publiken efter dystra tider börjat få tillbaka tron på sitt landslag. Sedan han tog över jobbet som tränare har också relationen mellan klubbarna och landslaget blivit bättre än på länge. Flick ringer till alla tränarna i Bundesliga, och har också träffat flera personligen. Han verkar se tre matcher varje helg och smiter inte heller, likt Löw, därifrån en kvart före slutsignalen. När Bayern nyligen spelade på Alten Försterei dök Flick plötsligt, till Union Berlins spelares stora förvåning, till och med upp i omklädningsrummet. Han var på besök hos Union Berlins tränare Urs Fischer, de båda uppskattar varandra mycket, och frågade efter den skadade före detta landslagsmannen Max Kruse. Eftersom denne just då befann sig hos fysioterapeuten marscherade Flick in i behandlingsrummet och sade: »Max, du är just en snygg en. För din skull kommer jag äntligen till skott och tar mig hit, och så spelar du inte.«

Även på vardagarna håller Flick sin kommunikationsmaskin igång. För Mats Hummels verkade det som om hans karriär i landslaget långsamt höll på att ebba ut, och i höstas bestämde mittbacken att det av hälsomässiga skäl var bättre för honom att inte spela för Tyskland. Den skadade Hummels blev alldeles rörd när förbundskaptenen ringde till honom flera gånger och frågade om han kanske kunde vara till hjälp. En annan landslagsspelare häpnade över att Flick skickade presenter när spelaren fick barn. 

Överhuvudtaget tycker Flick om att ge. Gång på gång överraskar han medarbetare och kollegor med gåvor. Till personalen i Bayern München beställde han en hel last med elsparkcyklar som alla hade texten »Framgång når man bara gemensamt« på stålbrädans sida. Till alla i tränarteamet gav han också »en mycket fin klocka«, som Hermann Gerland uttrycker det.

 

Där har vi honom alltså igen: Sankt Hansi, mannen som kunde tala med människor. En landslagsspelare tycker att det som Flick gör är »genialt men ändå ganska ovanligt«.

– Och om Flick tar ansvar för, och till och med hjälper till att lösa, privata problem då kommer spelaren att spela bättre. 

 

Även doktor Peter Görlich är mycket positiv till förbundskaptenen, trots att han var administrativ chef i Hoffenheim under Flicks misslyckade tid som sportchef där, och trots att allt inte heller gick som smort dem emellan. Görlich anser att Flick är »prototypen för en förbundskapten«. Det har även att göra med ett slags karisma, menar han.

 – Som tränare utstrålar han en egenförmåga av samma sort som man kan se hos mycket välmeriterade medicinare. Egenförmåga är ett begrepp från den kognitiva psykologin och betecknar en individs tilltro till att klara av även svåra situationer och utmaningar på ett bra sätt av egen kraft. 

Och när Hansi Flick sitter där i baracken mitt emot förbundets nya akademi och pratar om att VM-guld naturligtvis alltid måste vara målet för det tyska landslaget, då frågar man sig: Ja, varför skulle han inte klara det? 

Översättning: Linda Östergaard