15 meter. Så kort är sträckan mellan perrongen och Espresso House på Skövdes tågstation. Trots detta, och det faktum att jag och Kurt Lindgren träffats i fyra sekunder, inleder han en harang om fotbollsintresset, eller snarare bristen på fotbollsintresse, i staden där han bott i hela sitt 64-åriga liv.
– Alla bara bryr sig om handbollen och hockeyn, trots att vi ligger lika högt upp som hockeyn. Kommunen hjälpte bandylaget att rusta upp deras anläggning för 74 miljoner, och de ligger i den fjärde högsta divisionen i en så liten sport.
Kurt spanar bort mot kafékassan och nickar mot sin 24-åriga son.
– Där är Simon förresten, han beställer kaffe åt oss.
Vi slår oss ner i två av de tre färgglada fåtöljerna i ena hörnet. Eftersom det är matchdag, och dessutom en matchdag som kan ta Skövde AIK upp i Superettan, är Kurt Lindgren spänd. Klockan är halv tio. Om en knapp timme går bussen till Linköping, där sista seriematchen i ettan äger rum. I väntan på att Simon ska komma med dagens tredje vätskedrivande dryck denna lördagsmorgon (Kurt har redan hunnit med en kopp kaffe och en öl) fortsätter han sin utläggning om hur låg status hans favoritlag har.
– Det värsta jag vet är när jag har på mig min Skövde AIK-halsduk på matchdag och … tack, Simon … och går ner på stan för att ta en öl. Då brukar det komma fram folk till mig och förvånat fråga: »Spelar AIK i dag? Vilka möter de?« Det säger en hel del.
Simon skrattar med. Han har hört sin pappas favoritsvada så många gånger att han kan den utantill.
»Det är dyrbar tid vi har ihop, men jag vet att jag får passa på att njuta så länge han hänger på.«
1970 var året då The Beatles splittrades, då Sverige spelade fotbolls-VM igen efter tolv års frånvaro och då Skövde AIK kvalade till Allsvenskan framför 13 000 åskådare på Södermalms IP. En av dessa var en 13-årig Kurt Lindgren, som redan då hade följt sitt lokala lag i flera år. På den tiden tjatade han på sina föräldrar att de skulle köra honom till Saiks bortamatcher. Den övertalningsprocessen nådde inte alltid hela vägen fram, men på hemmamatcherna hördes alltid Kurts pubertala stämma, som på den tiden var en av flera stämmor.
– Då var det rejält drag, säger han. På en vanlig hemmamatch var det mellan 3 000 och 4 000 åskådare. Det är svårt att föreställa sig nu när vi är 300 tappra på en hemmamatch i ettan och jag och Simon är de enda som hörs.
När han blev äldre och tog körkort följde han hemma- och bortamatcher över hela landet fram till 1997. Då blev Kurt som 40-åring pappa till Simon.
– När han var nykläckt fick man prioritera den biten, förklarar Kurt vars läktarpaus sammanföll med att Skövde sjönk som en sten genom seriesystemet.
I början av 2000-talet låg man i division fem, innan en ny klättring inleddes och med den föddes »mirakulöst nog« (Kurts ord) ett stort Saikintresse även hos sonen. Det ledde till liknande diskussioner som Kurt själv hade med sina föräldrar i början av 70-talet. Simon ville alltid åka på matcherna, men fick ibland nej från sin pappa. Värst var det den 5 oktober 2009 då Skövde AIK, och Kurt, reste till Växjö för seriefinal mot Östers IF. Anförda av den blivande allsvenska forwarden Jakob Orlov vann laget med 2–0 och stod med ena benet i Superettan. Hemma i familjen Lindgrens villa satt en tolvårig Simon i pojkrummet och läste läxor.
– Jag kunde inte förstå hur mamma och pappa kunde stoppa mig från att åka på matchen, men det var en vardag och de påstod att jag skulle komma hem för sent och inte orka med skolan dagen efter.
»Man blir både imponerad och glad över att de lägger all sin lediga tid på att stötta oss.«
Det enda som krävdes för att Saik skulle spela i Sveriges näst högsta division 2010 var att plocka två poäng på de tre sista matcherna. Skövde kommun undersökte möjligheterna att ge Södermalms IP en välbehövlig upprustning. Nästa år skulle Hammarby IF komma på besök, då höll det inte med en anläggning med en träläktare på ena sidan och ett räcke runt hela planen.
Fyra veckor senare hade Skövde tagit en poäng på de tre avslutande matcherna, tappat serieledningen och förlorat kvalet. När man nu tolv år senare är på vippen att nå Superettan igen gör man det på en idrottsplats som ser ut exakt som den gjorde då.
– De vill ju bygga en ny arena, men det är en pengafråga, muttrar Kurt. Nu har den där kommunen satsat 74 miljoner på bandylagets anläggning. Fotbollen får inget.
När den värsta besvikelsen efter fiaskoavslutningen 2009 hade lagt sig började Simons vilja att åka med sin far på alla Saikmatcher nå nya nivåer. Sedan 2015 har de oavsett avstånd åkt på i stort sett varje match ihop. Ofta har det bara varit de två, men trots det – eller kanske just därför – har de satt avtryck i spelarna som de stöttar. Lagets anfallsstjärna Viktor Granath har varit i klubben sedan 2014 och beskriver en normal bortaresa så här:
– Någon gång under bussresan på väg till matchen är det alltid någon i laget som frågar: »Var tror ni Kurt och Simon är nu?« Sedan springer man ut på en matta långt bort i tjotahejti och ser dem röja på läktaren. Då är det klart att man får ett leende på läpparna. Man blir både imponerad och glad över att de lägger all sin lediga tid på att stötta oss. Sedan sjunger de oavbrutet under uppvärmningen och matchen. Det är säkert många av våra motståndare som frågat sig vad fan det är som pågår, men vi tycker att det är underbart. Ofta sjunger de om att vi ska till Superettan. Det hade varit så häftigt att ge dem det.
»Var fan är allt folk? Det är bara fyra minuter kvar tills vi ska åka.«
Inte ens en pandemi stoppade Lindgrens från att gå på matcher. Under hemmamatcherna såg Skövdes klubbchef Per Åstemo till att de fick komma in som »publikvärdar« (med noll åskådare på läktaren), under bortamatcherna räckte det ofta att stå på varsin trestegsstege utanför vallarna.
– Men ibland fick man improvisera, säger Simon. Borta mot Oskarshamn fick vi stå 50 meter bort från planen i en skogsdunge och kika runt trädet. Efter 40 minuter låg vi under med 4–0.
Kurt fyller i:
– Förra året var vi på 21 matcher av 30 och det får man säga är ganska bra med tanke på omständigheterna. I år har vi, om man får skryta lite, inte missat en enda ma…eller jo, den mesproppen har missat en.
– Jag fick inte ledigt från jobbet när vi mötte Torn borta i somras, säger Simon. Den svider än.
Trots detta har Kurt faktiskt missat 20 minuter av den här säsongen. Bara några kilometer från Klostergårdens IP, där Lunds BK väntade, havererade nämligen »biljäveln« (Kurts ord), varpå de fick bilen bogserad till en verkstad och därefter springa till arenan.
– Vi fick åka hem med spelarna, men sedan fick jag åka till Lund och hämta biljäveln tio dagar senare. Det gick på 7 000 spänn.
Den här bortaresan blir inte som vanliga bortaresor. Lindgrens kommer inte att vara ensamma Saikanhängare på plats, och de kommer inte att behöva sätta sig i någon biljävel. Till den sista omgången i ettan har klubben ordnat en supporterbuss, som vid matchdagens morgon i stort sett var fullbokad. Seger borta mot jumbon Linköping City kan räcka för att för första gången gå upp i Superettan, men utgångsläget kunde ha varit ännu bättre. I näst sista omgången fick man bara 1–1 hemma mot Åtvidaberg och tappade serieledningen. Samtidigt vann toppkonkurrenten Utsikten sin match, vilket innebär att Göteborgslaget är klart för Superettan vid seger mot mittenlaget Vänersborgs IF.
Det är blåsigt, grått och allmänt jävligt när vi svänger in på en ödslig parkeringsplats utanför någon sorts miniköpcentrum en kvart från Skövde station. Under den korta bilresan till bussen har Kurt hunnit avverka sin harang om det obefintliga fotbollsintresset i stan ännu en gång och Simon har berättat om när de missade en bortamatch i fjol.
– En familjevän konfirmerade sig. Under hela kalaset satt vi och glodde på en skärm. Barnen kom fram till mig och ville leka, men jag fick förklara för dem att det inte gick.
På parkeringen står redan ett glatt gubbgäng. Jag får förklarat för mig att det här är några av Skövde AIK:s trognaste supportrar. Eller som Kurt säger: »De går i alla fall på hemmamatcherna.« En av dem tar upp lagets förfall i början av 00-talet.
– Vi mötte för fan Igelstorp. Det gick att cykla till bortamatcherna. Det var en hemsk tid, men nu är det andra bullar!
Strax därefter kommer bussen som ska ta oss till Linköping. Ytterligare ett gäng droppar in, men bussen är långt ifrån fullsatt och Kurt börjar gnälla.
– Var fan är allt folk? Det är bara fyra minuter kvar tills vi ska åka.
»Vinner vi finns det inget som kan stoppa oss från att springa in på planen. Det gör vi bara.«
Bara sekunder senare dyker ett grabbgäng upp. En av dem bär ett flak fyllt med burköl av märket »Ey bro!«. Sedan måste bussen köra, fast den är långt ifrån full. Kurt är märkbart besviken.
– Det var många fler anmälda, men de vek väl ner sig när de vaknade i morse och insåg att de skulle behöva tillbringa fem timmar i buss. Tänk om vi går upp nu, vad de kommer gräma sig, de som inte följde med. Å andra sidan kan de lika gärna stanna hemma om de inte kunde bemöda sig att pallra sig hit nu.
Efter en knapp mil kommer en äldre herre från bakre delen av bussen fram till Kurt och undrar om han kan få en öl. Samtidigt som Kurt ger honom en burk säger mannen att han »trodde att det skulle bli fler som åkte med«.
– Ja, men det verkar vara en del medgångssupportrar som ballat ur, säger Kurt. De har antagligen inte ens koll på vilka vi möter. Det värsta jag vet är när jag går på stan före en AIK-match och folk frågar mig…
Samtalet avbryts av att någon ropar:
– Det är två tidigare AIK:are i Sportbladet!
Kurt vänder sig nyfiket om.
– Åh fan! Hur kommer det sig?
– Det är Sargon Abraham och Gustaf Norlin som har utsetts till två av säsongens stora floppar i Allsvenskan.
Någon meter bort får Simon en fråga om han har med sig pyroteknik till Linköping. Han svarar »inga kommentarer« och Kurt ber honom att inte tända på något förrän efter matchen.
Det är knappast alla fäder och söner som vill eller kan tillbringa så mycket tid ihop med varandra som Kurt och Simon gör. När Kurt springer på toaletten under resan frågar jag Simon hur det är att umgås så mycket med sin far.
– Alla resor har tagit oss väldigt nära varandra, säger han. Det är mycket på grund av fotbollen som vi har så bra kontakt.
Har du aldrig velat lägga din helg på att göra något annat?
– Nej, det kan jag inte påstå.
Och du har aldrig skämts över din farsa? Många i din ålder hade nog kunnat tycka att det vore lite pinsamt med en farsa som syns och hörs på det sättet.
Simon ler snett och tittar ut genom fönstret.
– Det skulle väl vara när man själv har varit nykter och farsan inte varit det. En gång för två år sedan var jag tvungen att be en kompis köra hem oss efter en match. Farsan hade ramlat på trottoarkanten och slagit sig blodig. Han och en av hans kompisar hade delat på en flaska Minttu under matchens gång. De kunde knappt ta sig hemåt för egen maskin.
Snett framför oss sitter Björn Gustavsson-Lundell, en bilförsäljare i yngre medelåldern som nog kvalar in som Skövdes tredje störste supporter. Han hör vår diskussion och bryter in med en anekdot som tyder på att Simon knappast spottar i glaset heller.
– Jag räddade ju Simon från en hemsk olycka under hemmamatchen mot Lund. Du hade druckit en del, vi gjorde mål och du … ja, vad skulle du göra egentligen?
– Eh, ja…
– Du föll ner med huvudet före mot marken, men jag lyckades få tag på dig och dra upp dig. Det kostade mig en dyr klocka, som Simon lyckades dra ner i backen…
Kurt kommer tillbaka från toalettbesöket och frågar oss om vi »pratar om alla fyllebravader nu«. När det några minuter senare är Simons tur att besöka dasset frågar jag Kurt hur han ser på relationen till sitt enda barn.
– Det är skithäftigt att få uppleva allt detta med sin grabb. Vi åker en hel del på landslaget också. Han fixar allt – biljetter, resor, boende och så vidare. Det är dyrbar tid vi har ihop, men jag vet att jag får passa på att njuta så länge han hänger på. Någon dag träffar han en tjej, och då får man köpa läget. Då kan han inte åka på alla matcher med sin galne far.
»Du skulle ha sett Simons blick efter matchen, det var som om en nära anhörig hade dött.«
Någonstans på vägen myntas ett namn på Skövdes lilla supportergrupp – förslaget »Saikos« tas emot med stor glädje, även om Kurt är snabb med att påpeka att »det blir bättre i tal än i skrift«. De självutnämnda psykfallen från Skövde skämtar om framtida SM-guld och Champions League-spel, till vilket Kurt konstaterar:
– Då får jag vara där med rullatorn. Eller ja, det kommer jag ju vara om vi ligger i division tre också.
Samtidigt är bilförsäljar-Björn tydligt nervös. Han tittar sig omkring och frågar om han ska hålla ett improviserat brandtal när vi nu börjar närma oss Linköping. Till slut tar han mod till sig och snart följer en spretig monolog där det mest kärnfulla citatet lyder: »När vi kommer fram ger vi allt.« Sedan sätter han sig ner och pustar ut. Han förklarar att det är en lättnad att åka på match på egen hand.
– När min fru och hennes bror följer med mig på matcherna får jag inte skrika och sjunga. De skäms för mig då.
Kurt bryter in:
– Skit i dem, särskilt i dag. Vinner vi finns det inget som kan stoppa oss från att springa in på planen. Det gör vi bara. Kommunen motarbetar oss, allmänheten skiter i oss. Vi har en av de minsta budgetarna i ettan. Det saknas ord för att beskriva vad klubben har lyckats med i år. Vet ni att, det värsta jag vet är när jag går på stan inför en…
Tio minuter före avspark på ett ödsligt Linköping Arena. Det finns ingen korv att köpa, ingen matchklocka som funkar, ingen speaker på plats. Trots att Kurt och Simon nu har sällskap på läktaren väljer de att stå lite vid sidan om övriga »Saikos«. Kurt tittar rakt fram, Simon uppdaterar sig själv på olika startelvor runt om i fotbolls-Sverige när helgens fotboll ska dra igång.
– Det är nervöst så in i helvete, säger Kurt. Men det var värre förra helgen. Du skulle ha sett Simons blick efter matchen, det var som om en nära anhörig hade dött.
Björn frågar vilken ramsa de ska köra när spelarna kliver ut på planen. Han ger både ett och två förslag som Kurt skjuter ner.
– Vi tar det spontant istället. Jag drar igång något och ni hänger på.
Och så blir det. När bortalaget springer in på konstgräset tar Kurt Lindgren ton:
»AIKåååååå, AIKååååååå, AIKååå, AIKååå, AIKååå, AIKåååå, AIKåååå, heja heja AIKåååå.«
Samtidigt trotsar Simon sin pappas önskan om att vänta med pyrotekniken till efter matchen. Tjock, röd rök bolmar från bortaläktaren när matchen börjar och bara fyra minuter senare leder Skövde redan med 2–0. När Viktor Granath stöter in tvåan ger Simon sin pappa en lång kram.
– Just nu är vi i Superettan! utbrister Simon. Jag kan inte tro att det är sant.
»Fan vad sent du vinkar! Det hinner ta en halvtimme. Behöver du så jävla lång betänketid?«
Det märks att »Saikos« är en orutinerad klack utöver Kurt och Simon. Ramsorna överlever inte särskilt länge i novemberkylan, men det är alltid familjen Lindgren som sjunger längst. Vid ett tillfälle drar Kurt igång ramsan »Vi är Skövdefans allihopa«. Två personer, däribland Simon, hänger på.
– Alla tre, muttrar Kurt.
När alla inser att Skövde kommer att vinna sin match utan problem riktas fokus allt mer mot Simons mobil. Där streamas mötet mellan Utsikten och Vänersborg på Ruddalen i Göteborg. Ett stort jubel bryter ut när Utsiktens ledningsmål döms bort. Några minuter senare tar Utsikten ändå ledningen.
– Jaja, säger Simon i ett försök att dölja sin besvikelse.
Den frustration han inte släppte ut vid det tillfället kommer istället ut strax före paus, med riktning mot den ena linjedomaren när ett Skövdemål döms bort för offside.
– Fan vad sent du vinkar! Det hinner ta en halvtimme. Behöver du så jävla lång betänketid?
Just när ilskan lagt sig kommer Linköping Citys ordförande, den tidigare moderate riksdagsledamoten Gunnar Axén, förbi och beslagtar Simons långburk Staropramen.
– Nej, nej, nej, säger Simon.
– Ingen alkohol på läktaren, säger Axén bestämt.
I släptåg till ordföranden går Linköpings sportchef Tore Eliasson. Han övertalar Axén att lämna tillbaka ölen till Simon.
– Okej, du ska få en chans. Den här är oöppnad. Om du inte öppnar den på arenan får du behålla den.
– Tack, säger Simon.
»Simon står kvar. Han vankar av och an och hans besvikelse är påtaglig.«
På planen dominerar Skövde fullständigt, men Kurt och Simon bryr sig knappt. Framför allt inte när Vänersborg får en spelare utvisad och Utsikten utökar ledningen till 2–0 i Göteborg.
– Nu svider det ännu mer att vi inte vann förra helgen, säger Simon förtvivlat och blir tröstad av Kurt.
– Nu får vi hylla Saik istället!
Vid ledning 5–0 får Skövde straff. Viktor Granath kliver fram för att fullborda sitt hattrick. Från Citybänken hörs en trött uppmaning om att hemmabackarna ska vara »först på returen«.
– Tyst på dig! ryter Kurt plötsligt till.
Granath rullar in straffen i mål. Den kommande halvtimmen blir en transportsträcka. Skövde spelar av matchen, medan Utsikten så småningom sätter både trean och fyran i sin match. Med bara någon minut kvar uppmanar Björn alla »Saikos« att gå ner mot avbytarbänken för att ändå fira kvalplatsen med spelarna. De flesta hänger på med en gång, men Simon står kvar. Han vankar av och an och hans besvikelse är påtaglig.
– Kvalplats får man vara nöjd med, påstår han med noll procent övertygelse bakom orden.
Till slut får Björn ropa ner Simon med sin megafon.
På bussen hem är energinivån låg. Hade någon inför säsongen sagt att Skövde skulle nå kvalplatsen till Superettan hade Kurt och Simon sprungit varsitt nakenvarv runt hela stan av glädje. Nu vill Simon mest hem.
– Utsikten är en så himla tråkig förening, säger han. De kommer att ha 50 pers på sina matcher i Superettan och de kommer åka ur på en gång.
Kurt är något muntrare. Medan vi svischar förbi de mörka skogarna i Östergötland och Västergötland diskuterar han möjliga kvalmotståndare och kommer fram till att Akropolis är det lag man har bäst sportslig chans mot.
Med en kvart kvar till Skövde bryts tystnaden av att en av de äldre herrarna i bakre delen av bussen resonerar om framtida resor.
– Får vi inte stryk med mer än uddamålet i den första kvalmatchen hemma ska det mycket till för att jag inte ska åka på returen.
Kurt vänder sig om blixtsnabbt.
– Du åker väl ändå, eller?