Du var juniorreporter på Kvällsposten som 17-åring. Ville du bli sportjournalist?
– Jag hade absolut de drömmarna. När jag växte upp i Höör läste jag Åke Stolt intensivt i Sydsvenskan. Jag gjorde min prao på Kvällsposten och fick sedan chansen att skriva för deras bilaga Match. Vi juniorreportrar fick välja någon att intervjua, en idol, och alla andra valde spelare. Jag valde Tom Prahl. Han var i Halmstad då och jag kunde inte komma på någon person jag var lika nyfiken på.
Hur var mötet?
– Nervöst. Dels för att det var Prahl, dels för att jag kände mig som en inkräktare när jag gick runt där i gångar och omklädningsrum. Jag vet inte hur bra texten blev, men jag lärde mig mycket av att höra honom prata om spelidé och system.
I en annan artikel tipsade du om en bok som du kallade »mycket läsvärd och allmänbildande«. Minns du vilken det var?
– Nej.
Djurfarmen av George Orwell.
– Det låter signifikativt för den perioden av mitt liv. Jag ville nog gilla att läsa god litteratur mer än vad jag egentligen gjorde.
Kan man misstänka att du inte var så förtjust i Orwells satiriska roman som du lät läsarna förstå?
– Det kan man definitivt misstänka. Det fanns lättsammare böcker som jag hade större behållning av.
Varför blev det inte mer skrivande?
– Detta är också mindre smickrande. När Svenska Fans drog igång var jag tillsammans med en annan person ansvarig för Himmelriket, Malmö FF:s sektion. I samma veva började jag jobba i MFF:s fotbollsskola – samtidigt som jag kom in på juristlinjen i Lund. Jag skrev några artiklar, men tiden räckte inte till. Jag minns att jag fick ett kritiskt mejl från personen som sedan tog över. Han skrev att bevakningen var alldeles för dålig och att jag hade missat en massa nyheter. Jag kunde bara hålla med. MFF förtjänade bättre, så jag slutade och har egentligen inte skrivit sedan dess.
»Det här är jag inte stolt över, men en gång ringde jag till tränaren för laget vi skulle möta och utgav mig för att vara journalist.«
Hur upplever du sportjournalistiken från din sida i dag?
– Det finns en rolig och en tråkig sida. Den roliga är samtal om ett specifikt ämne där jag behöver reflektera och kanske även får lära mig något nytt. Den tråkiga är inför match-intervjuer. Då får jag frågor om saker jag inte har något intresse av att prata om. Man vill inte ge motståndaren minsta fördel, så varför skulle jag stå och berätta hur vi tänker spela? Det är som om jag skulle ringa till Coca-Cola och be om deras hemliga recept.
Du blir tråkig att intervjua, helt enkelt?
– Jag vet att klubben gärna ser att jag ställer upp på en nyhetsartikel före match eftersom den kan locka några fler åskådare till arenan, så man vill inte vara en fullständigt ogin jävel. Jag försöker säga så lite som möjligt, men tillräckligt mycket så att journalisten kan göra en artikel av det. Det är en slags terrorbalans.
Upplever du självhat när du står där och vaktar tungan?
– Självhat … det kan man nog säga. Samtidigt som jag kan förundras av hur sällan journalisten försöker sig på en ny eller annorlunda vinkel.
Använder du dig av medier i din yrkesroll?
– Ja. Medier är en informationskälla när jag själv läser på om motståndare. Det finns duktiga och pålästa journalister som jag kan dra nytta av. När jag tränade Rosengård hade jag stor glädje av Borås Tidnings Johan Rydén, som driver en ambitiös blogg om damfotboll på elitnivå. Han såg ofta matcher som jag själv inte hann se och då var det värdefullt att prata med honom.
Det måste ändå ha varit svårt att kartlägga motståndare i början av din karriär, när damfotbollen ofta pågick utanför TV-sändningar och analysprogram.
– Jo, men jag var van från Lunds BK:s herrlag. Det här är jag inte stolt över, men en gång ringde jag till tränaren för laget vi skulle möta och utgav mig för att vara journalist. Sedan förhörde jag mig om skadeläget.
Gick han på det?
– Jaja, absolut gick han på det. Jag var bara assisterande tränare i Lund då och ganska okänd.
»När Arsenal dök upp kände jag direkt: detta är ett sådant tillfälle!«
Din pappa är teologiprofessor, präst och – gissar jag – van att tala inför folk. Har du lärt dig något om kommunikation av honom?
– I pappas roll som präst har han inte sällan svåra samtal, med bikt och annat. Och även för en fotbollstränare är »jobbiga« samtal en naturlig del av jobbet. Det kan vara med besvikna spelare som inte får speltid, eller någon som är missnöjd med sin roll. Och det har jag lärt mig: Det blir aldrig bättre av att undvika de svåra samtalen. Jag menar inte bara när en spelare söker upp en och vill ha svar, utan även att man är aktiv och själv initierar en diskussion om man noterar ett problem. Att bara låta saken bero blir nästan alltid dåligt.
Låter rimligt. Men vissa dagar orkar man väl bara inte tjafsa?
– Jag skulle ljuga om jag sa att jag aldrig tog den bekväma vägen i stunden. Men jag försöker att göra det så sällan som möjligt. I längden vinner man på det.
Apropå kommunikation, hur många intervjuer fick du genomgå för att få Arsenaljobbet?
– Fyra räknar jag det som.
Hur går en sådan process till?
– Det började med att jag fick ett meddelande på Linkedin från en rekryteringsfirma. Var jag intresserad av att vara kandidat som ny tränare för Arsenal? Jo, det var jag. Därefter följde en intervju med rekryteringsfirman. Jag fick höra att de förde liknande samtal med 100 andra kandidater och att Arsenal sedan skulle ta ner oss till tio. När jag väl fick intervjutid med Arsenal förberedde jag mig extremt mycket. Säkert för mycket.
Du ville verkligen ha jobbet.
– Jag ska försöka att inte låta arrogant nu, men under åren har jag haft flera erbjudanden om att flytta med min familj. Jag har alltid tackat nej. Om man har familj och barn tror jag att man bara kan flytta ett begränsat antal gånger under sin karriär. Jag har varit väldigt kräsen, men när Arsenal dök upp kände jag direkt: detta är ett sådant tillfälle! Det gjorde att jag satsade hårt på att få jobbet.
Hur var intervjun med Arsenal?
– Folk som jobbar i en klubb är väldigt upptagna av sitt eget lag. De gillar därför att prata med personer som är insatta i något de själva brinner för. Jag hade läst på hårt om Arsenal i både nutid och dåtid, sett alla lagets matcher. Det gjorde att jag kunde föra samtal och själv ställa frågor, istället för att bara bli utfrågad. Och det funkade bevisligen bra.
I arbetsintervjuer upplever nog många att de slits mellan att vilja imponera och samtidigt vara trogna sig själv. Hur var det för dig?
– Jag tänkte mycket på det före intervjuerna. Att inte bara ryckas med utan att själv skaffa mig en så bra bild som möjligt av förutsättningarna, med ett kritiskt öga. Därför hade jag med mig nedskrivna frågor till intervjun, så att jag inte skulle tappa kontrollen över samtalet. Det funkade bra för mig. Efter intervju två med Clare Wheatley [fotbollschef i Arsenal Women FC] fick jag träffa Richard Garlick som är Director of football operations i hela klubben. Sista intervjun var med VD:n, Vinai Venkatesham. Därefter kom erbjudandet.
Vad gjorde du den kvällen?
– Nog inget speciellt. Jobbade och bytte blöjor.