En helt ny karriär

Det är inget litet leende som möter Stefan, Magnus, Olle och Boris i dörren när de anländer till IFK Värnamos vitblåmålade klubbhus efter en halvtimmes bilfärd från Ljungby. Den muskulösa 28-åringen som hälsar dem välkomna är iklädd en svart träningsoverall med Värnamos logotyp tryckt över ena bröstet och initialerna »CK« över det andra. Högt uppe på huvudet spretar svarta rastaflätor ur en tjock tofs.

Bakom Alhassan »Crespo« Haestad Kamaras breda leende döljer sig en nervös klump i magen. Han har bjudit in den småländska stadens pensionärer till en förutsättningslös gåfotbollsträning, men han vet inte hur många som ska dyka upp. IFK Värnamo har 114 medlemmar som är över 60 år, och flera av dem verkade intresserade av den färska pensionärssporten när Ljungbys gåfotbollslag spelade en kort men intensiv uppvisningsmatch i halvtidspausen av Värnamos senaste Superettanmatch. Men kommer det grådaskiga höstvädret att avskräcka dem? Crespo vet inte.

För att försäkra sig om att klubbstugans samlingsrum inte skulle eka helt tomt denna onsdagsförmiddag bad han några av Ljungbys spelare att komma. De har tränat två gånger i veckan sedan 2019 och kan hjälpa till med att dra upp nivån på drop-in-träningen.

Kommande halvtimme trillar fler gubbar in i sällskapsrummet. De hälsar försiktigt på varandra. Några har träffats tidigare, på IFK:s matcher eller på stan, och vissa känner varandra väl. Alla har åtminstone tre saker gemensamt: de är över 60 år gamla, de är män och de är här för att testa på gåfotboll för första gången.

När klockan slår 10.30 tittar Crespo ut över 18 sittande farbröder och ler.

– Hej allihopa, säger han. Jag heter Crespo och jag jobbar för IFK Värnamo som projektutvecklare. I dag ska vi spela gåfotboll! Och sen fikar vi, kaffebulle! Det är lika viktigt som träningen.

Gubbarna flinar nöjt. Efter en kort introduktion av vad som väntar den kommande timmen lämnar Crespo över ordet till en av gästerna från Ljungby, Stefan Lodén, som går igenom reglerna och förutsättningarna. Det visar sig att Stefan är förbundskapten för Sveriges gåfotbollslandslag i åldersgruppen 60 plus. Han berättar att de i Ljungby sällan värmer upp inför träningarna, att vissa bara brukar slå på lite extra värme i bilen, och att skador sker titt som tätt.

– Mest sträckningar och överansträngningar, säger Stefan. Någon hälsena har gått, men …

– Äh, vi skiter i detta! skämtar en man som heter Bengt och låtsas resa sig ur sin knarrande stol.

Crespo skrattar högt med Bengt (som är speaker på Värnamos matcher) och resten av gänget. När Ljungby-Stefan är klar med sin dragning visar Crespo vägen ut till gräsplanen där de ska träna. I den avlånga omklädningsbaracken mellan klubbstugan och Värnamos utbredda fotbollsfält plockar han upp en bunt platta koner, ett nät fyllt med bollar och en ring med limegröna västar. När de beträder den regntunga gräsmattan ler speaker-Bengt finurligt mot Crespo och säger:

– Vi bär ingenting, för vi är proffs.

Crespo lutar huvudet bakåt och gapskrattar i falsett. Några minuter senare ställer han upp två låga aluminiummål ungefär 40 meter ifrån varandra. Han samlar hela gänget och insisterar att de åtminstone ska ägna ett par minuter åt att värma upp.

På den spikraka bilvägen intill fotbollsfältet cyklar tre tonåringar med sportväskor förbi. De saktar ner och vrider nyfiket på sina huvuden när de passerar raden av 17 strosande gubbar som långsamt sträcker armarna mot molnen. Några av gubbarna bär jeans, en går i loafers och vissa har förberett sig noggrannare med vindtäta träningsoveraller.

Framför de 34 uppsträckta gubbarmarna går en leende, yngre man och gör samma rörelser som seniorerna, och honom känner tonåringarna igen. Det är den meriterade anfallaren som IFK värvade i vintras, han som skulle spetsa till Värnamos offensiv. Så blev det aldrig. Istället har laget vunnit match efter match i Superettan utan sin profilvärvning.

»Jag älskar detta, det är ett perfekt sätt för mig att gå vidare och hitta glädje i andra saker.«

 

Det var inte så här Crespo tänkte sig att hösten 2021 skulle bli. Visst började han fundera kring sin fotbollsframtid redan för tre år sedan, när han insåg att hans vänstra knäskål hade delats på mitten och ena halvan klättrat upp längs med låret och stannat först halvvägs till ljumsken till följd av en olycklig landning efter ett bicykletaförsök i Greklands högstaliga.

Operationen av den avslitna knäskålssenan var komplicerad, rehabiliteringen lång och tradig, och att ens kunna spela fotboll igen efter en sådan skada skulle bli näst intill omöjligt, hävdade de specialistläkare som Crespo träffade. Men med hjälp av sin starka fysik och Halmstads BK:s nitiska sjukgymnast Simon Bakkioui lyckades han kämpa sig tillbaka.

Flera allsvenska klubbar hörde sig för om anfallaren som hade gjort 31 allsvenska mål på 91 matcher för Häcken, ÖSK och AIK, men Crespo ville fortsätta vara nära Simon Bakkioui. Inför fjolårets Superettansäsong skrev han på ett avtal med HBK. De kom överens om att han skulle spela utan lön året ut, och om knäet höll skulle han få ett nytt kontrakt till nästa säsong.

– Det var skit, men ingen visste att jag var där utan att få betalt, säger Crespo. Och jag ville inte direkt skylta med det heller.

Medan han under våren och försommaren fullföljde sin rehab och tränade allt mer regelbundet med laget visade fler klubbar intresse. En förfrågan hade han svårt att tacka nej till. I juli 2020 kontaktades Halmstad av en agent som företrädde en klubb i den kinesiska andraligan.

– En superdeal, säger Crespo. De erbjöd mig ett treårskontrakt och tre miljoner per år. Jag hade inte ens slagit mig in i matchtruppen än!

Enligt Crespo skulle Superettanklubben få en och en halv miljon kronor för övergången, men Halmstads tränare Magnus Haglund sade nej. Crespo skrattar när han tänker tillbaka på det.

– Jag sa till Magnus: »Det här är ju mycket pengar. Ta dem, och om det inte funkar när jag är i Kina så kommer jag tillbaka. Det är noll kronor ni har investerat i mig och jag är knappt med i truppen.«

»När jag klev in på planen visste jag att alla förväntade sig att jag skulle spela på en viss nivå, men jag hade inte den nivån i kroppen längre.«

Den kinesiska klubben höjde sedan sitt bud till två och en halv miljon. Magnus Haglund vägrade. I Hallandsposten förklarade tränaren att det inte hade kommit något officiellt bud och att agenten agerat »på ett sätt som var direkt felaktigt«.

– Efter den dealen sa klubben att de borde börja ge mig lön, säger Crespo med ett leende i mungipan. 25 000 …

Han skrattar högt igen. En skyddsmekanism för att slippa tänka på vad han gick miste om för ett drygt år sedan. Crespo blev »jättejättejättebesviken« över de uteblivna Kinapengarna men accepterade läget, skrev på HBK-kontraktet för 25 000 kronor i månaden och längtade efter att spela fotboll igen. Haglund sade att han garanterat skulle bli en startspelare när han var tillbaka för fullt.

Men sin fulla kapacitet kände sig Crespo aldrig i närheten av. Den 29 juli, drygt 19 månader efter skadan (som sjukgymnasten Simon Bakkioui beskrev som »det trasigaste jävla knä jag sett«), smög han igång sin comeback med ett 13 minuter långt inhopp borta mot Västerås SK. Visserligen avgjorde han matchen – en känsla som på ett sätt var värd allt slit – men han kände sig långt ifrån den nivå han spelat på före skadan.

– Jag spelade bara på typ 20 procent av min maximala kapacitet, säger han.

Hur var den insikten?

– Jäklar vad jobbig. När jag klev in på planen visste jag att alla förväntade sig att jag skulle spela på en viss nivå, men jag hade inte den nivån i kroppen längre. Och jag försökte verkligen pressa mig själv, jag hade ont, kände jättemycket smärta efter träningar och matcher. 

Det blev ändå 13 insatser under säsongen, men samtliga var inhopp. Det längsta varade i 32 minuter. Under vintern funderade han på hur hans kommande år skulle se ut. Han ville spela fler matcher regelbundet för att kunna hitta tillbaka till sin form och insåg att det skulle bli svårt i ett nyuppflyttat HBK.

 

I början av mars skrev Crespo på för IFK Värnamo. Tränarduon Robin Asterhed och Jonas Thern gav ett avslappnat intryck, hans Värnamofostrade kompis Joseph Baffo sade att det var den perfekta platsen för att »landa och börja om«, och Crespos fru fick jobb på socialtjänsten i Gislaved en halvtimme bort. Dessutom hittade paret ett hus i Gislaved som de gillade.

Till Värnamo Nyheter sade sportchefen Håkan Söderberg att klubben aldrig tidigare hade haft en så namnkunnig och välmeriterad spelare. Crespo betraktade övergången som ett sista försök att väcka liv i den skadeskjutna elitkarriären. För Asterheds och Therns del fyllde han en viktig lucka i truppen inför årets Superettansäsong.

»Hans öppenhet, och glädjen han sprider, kan aldrig vara en nackdel att ha i en förening.«

– Vi behövde en lite starkare, kraftfullare »nia« i vårt 4–3–3, säger Jonas Thern. När Crespos namn dök upp bestämde vi oss för att chansa och hoppas att han var något sånär fit.

Det började bra. Anfallaren startade säsongens tre första matcher och gjorde ett mål, men efter 90 minuter mot Brage i den tredje omgången kände han att något inte stämde i vänsterknäet. Han åkte upp till Stockholm för att träffa en specialist, som bedömde att Crespo säkert kunde spela fotboll i fem år till, men i så fall skulle han förmodligen inte kunna gå sedan.

De orden var svåra att få ur skallen. När Crespo kom tillbaka till Värnamo berättade han om sin osäkerhet för Jonas Thern, som sade: »Du vet att det alltid finns jobb för dig här i klubben.« Crespo skrattade, men tränaren menade allvar. Bara någon vecka senare bestämde sig Crespo: att fortsätta spela var inte värt riskerna.

– Vi blev så klart lite besvikna, säger Jonas Thern. Men han kunde ju egentligen inte rå för det så himla mycket, skador är ett helvete inom fotbollen. Och vi kände tidigt att vi kunde dra nytta av hans erfarenheter på andra sätt. Hans öppenhet, och glädjen han sprider, kan aldrig vara en nackdel att ha i en förening.

Den första nyttan Crespo gjorde var att hjälpa till med värvningen av sin ersättare. Division ett-laget Linköping Citys målspruta Christian Moses hade mer eller mindre bestämt sig för Västerås SK när Crespo tog bilen till Linköping och övertalade sin landsman från Sierra Leone att komma till Värnamo istället. Dessutom assisterade han sportchefen Håkan Söderberg med scoutning av spelare och började planera ett par ungdoms- och integrationsprojekt tillsammans med klubben och kommunen, där han också är deltidsanställd.

Samtidigt höll han på att smälta sin livsförändring. Att som 28-åring tvingas avsluta den karriär som han ägnat all sin energi under hela sitt vuxna liv åt var inte lätt. Det tog flera månader för Crespo att känna sig bekväm med att berätta för folk om det. Först i slutet av september var han redo att offentliggöra beslutet, och Värnamo såg till att kombinera det med nyheten om att Crespo nu skulle driva ett gåfotbollsprojekt under föreningens tak.

»Jag vill inte att folk ska betrakta mig som ›före detta fotbollsspelaren Crespo‹, utan som en person som jobbar för samhället nu.«

 

 

Crespo kan inte hålla sig, han måste vara med och spela. Han är ju trots allt fotbollspensionär nu. Dessutom tror han att det gynnar gruppandan om han själv deltar på träningen. De spelar åtta mot åtta, och Crespo går in i laget utan västar. Lekledaren varvar taktiska instruktioner med skämtsamma pikar och uppmuntrande kommentarer. »Pressa vänster! Höger! Vänster igen! En touch! Oj, vilken passning, är det du som är Bonucci? Gå, gå, gå, gå, gå! Bra gått! Killar, nu parkerar vi bussen!« I två gånger 20 minuter härjar han runt på planen med ett oavbrutet leende.

Efteråt serverar han som utlovat kaffe och bullar i klubbstugan. Längs med långborden diskuterar gubbarna helgens Superettanpoäng borta mot Vasalund, den egenfostrade lagkaptenen Freddy Winsths klubbhjärta och de nationella mediernas undermåliga bevakning av Superettans serieledare. Crespo deltar i diskussionen. Medan han trycker in en stor bit bulle i munnen säger han att han hoppas att »hela Värnamo« (runt 34 000 invånare) dyker upp till nästa veckas gåfotbollsträning, och att även några kvinnor vill komma hit och testa.

– Inte minst för att bara umgås, säger Crespo och sveper med handen mot farbröderna som gafflar i munnen på varandra. Det är framför allt den här sociala aktiviteten som detta handlar om – fika, kaffebulle och bygga gemenskap.

Det är den här sortens samhörighet som Crespo har saknat mest de senaste månaderna. Även om han hänger på IFK-Gården om dagarna och är med vid några av A-lagets och ungdomslagens träningar som psykologiskt stöd till vissa spelare, så blir det inte samma sak.

– Det är ganska tufft, säger han. Framför allt när jag tittar på matcherna och går in i omklädningsrummet, när alla sitter och laddar. Jag kan inte låta bli att tänka att jag hade velat vara med och fajtas om en allsvensk plats tillsammans med grabbarna.

Man skulle kunna anta att en 28-årig fotbollspensionär skulle vara bitter över sin avslutade karriär, men Crespos engagemang i sin nya vardag är uppenbart när han går på om alla idéer han vill driva igenom.

– Klart att jag har bittra tankar ibland, säger han. Det är inte lätt. Men jag älskar detta, det är ett perfekt sätt för mig att gå vidare och hitta glädje i andra saker.

Dessutom är han nöjd med den proffskarriär han hade, och han hade inte kunnat göra något annorlunda. Han gav »150 procent på varje träning, varje match«. Knäproblemen var utom hans kontroll.

– Kanske fanns det till och med en mening med att jag fick dem? funderar han. Att jag nu skulle göra något vettigt för samhället, för ungdomar som behöver min hjälp.

Det är det Crespo har intalat sig själv under de här månaderna, medan han på nära håll har följt sina tidigare lagkamraters oväntade segertåg i Superettan. 

– Jag känner ändå att jag har gjort mitt på planen, och nu är det dags att ge någonting tillbaka för vad fotbollen har gett mig. Jag vill inte att folk ska betrakta mig som »före detta fotbollsspelaren Crespo«, utan som en person som jobbar för samhället nu.

I morgon ska Crespo besöka kommunhuset för att presentera sin plan för ett ungdomsprojekt han kallar för »Fredagsfotboll«. Hans förhoppning är att ortens tonåringar ska samlas varje fredagskväll och spela spontanfotboll i centrala Värnamo. Men de kommunala besluten drar ut på tiden och Crespo är redan lite less på den svenska byråkratin.

– Allting går så jäääkla långsamt, säger han. Jag är inte så mycket för tålamod. När man ska göra något i samhället måste man börja med att ta första steget. Om det går åt helvete – ja, då vet vi att vi har försökt. Men man kan inte sitta där och tänka att »det kanske inte går« och skapa problem när problemet inte ens finns. Om man ska få till någon förändring måste man göra något nu. Och jag kommer att sitta och hugga tills det händer något. Vi får se hur Värnamo kommun ser ut när jag har jobbat här i fem år.

Crespo skrattar. Sedan frågar han vad klockan är. Nu väntar en flängig eftermiddag där han ska iväg och hjälpa en gymnasiekille med en provträning, förbereda färdigt morgondagens kommunpresentation, delta på A-lagets träning för att prata med en av spelarna som har dippat lite i form på senare tid, och så ska han diskutera en eventuell värvning med Jonas Thern. Därefter ska han köra hem till villan i Gislaved, värma upp jacuzzin och unna sig en öl. Det ser han också fram emot.