Rum 217

INLÅSTA DAGAR: 0

Marcus Danielson kastar ett öga på boardingtavlan. 120 minuter kvar innan den nio timmar långa flight CA 912 från Arlanda lyfter mot Beijing. Hans två väskor som mestadels är packade med mat och godis är incheckade och klockan är strax efter fem på eftermiddagen. Kompisar i Stockholm har precis avslutat arbetsveckan och har en helg framför sig av ledighet. Själv blir han snart inlåst på ett hotellrum någonstans i Beijings smogfyllda förorter. 

21 dygn av ensamhet, svettiga nätter, uttråkning, viktminskning, förvirring och oätlig inplastad mat väntar. Ögonblick av så stark längtan efter att bara få promenera i frisk luft kommer att slå till med sådan kraft att det känns i magen. 

När han förra vintern gjorde den obligatoriska statliga kinesiska karantänstiden höll han på att bli galen. Rummet var så litet, luften så dålig, ensamheten så dränerande och maten så usel att han många gånger var nära att bryta ihop. Men efter de jobbigaste stunderna, när solen gick upp utanför fönstret i Beijing dagen efter, skämdes han nästan för sin nedstämdhet. »Jag kan inte tycka synd om mig själv«, intalade han sig.  

Det har varit en tuff dag. Han kämpade mot tårarna när han nyss kramade sin mamma farväl utanför en av entréerna på Arlanda. Nästan lika jobbigt var det att säga hej då till kompisarna i Djurgårdens IF som han tränat med de senaste veckorna. Han hoppas kunna följa polarna i deras jakt på ett nytt SM-guld under hösten över någon skakig stream från sitt rum i Kina. 

Han tittar på sitt boardingkort. Plats 13 C. Lite mer godis? Han lunkar in i tax free-butiken och köper Dumlekolor, chokladkakor och saltlakrits. Han öser ner påsarna i sin svarta ryggsäck. 

Vad ska han äta? Han bestämmer sig för en räkmacka. Räkor, dill, fräsch sallad och majonnäs kommer han inte vara i närheten av kommande veckor. Han sjunker ner på restaurangens stol och beställer en Cola zero. Funderar på om han har lite mer tur den här gången, kanske är hotellet och det rum som han tilldelas i bättre skick den här vändan? Kanske har han en liten kyl på sitt rum? Fungerande AC?

Sedan han skrev på för Dalian Professional FC i slutet av februari 2020, bara några veckor innan världen stängdes ner och Kina införde strikta karantänsregler på grund av covid-19, har han tillbringat fler dagar inlåst på olika hotell än i sin överdimensionerade lägenhet med tre badrum på artonde våningen i en skyskrapa i centrala Dalian. Inget blev som han hade kunnat föreställa sig. 

Han kunde aldrig i sina vildaste fantasier ana att Kina skulle ha hårdare karantänsregler än något annat land i världen, att inresevillkoren är minst lika strikta 18 månader efter pandemins utbrott. Kanske var han, med tanke på de pengar som är i omlopp i den kinesiska högstaligan, naiv inför sin första karantänsinlåsning. Det kändes inte orimligt att fotbollsspelare skulle få somliga privilegier. Lite finare hotell, lite bättre mat, kanske tillgång till ett gym. Men icke. I Kina, landet som han lärt sig inte gör sig till i onödan, behandlas han som vem som helst. Det har han lärt sig efter sina tidigare fyra omgångar i kinesisk karantän.

En timme till avgång. Han promenerar runt på terminalen. Köper en grillad macka med ost och skinka för att verkligen bli mätt. En ung kille känner igen honom och frågar om han får ta ett foto med landslagmittbacken som för bara tio dagar sedan gjorde 90 minuter på Friends när Grekland besegrades med 2–0 i VM-kvalet. Sannolikt vet inte killen som tackar glatt för bilden att Marcus kommer att missa de två helt avgörande kvalmatcherna mot Georgien och Spanien. 

När han intagit plats 13 C i kabinen är klockan några minuter före sju på fredagskvällen. Kvinnan i sätet bredvid honom i första klass börjar tugga på ett äpple. Hon smaskar högt. Han tar på sig hörlurarna, öppnar upp Spotify och trycker igång Lars Winnerbäcks senaste låt, Kallt regn som faller. 

När planet rullar bort från gaten mot startbanan suger det till i magen. En ångestliknande känsla far igenom Marcus Danielsons kropp. Nu börjar det.

 

INLÅSTA DAGAR: 2

– Så här ser det ut.

Marcus reser sig upp från stolen och vänder på sin Ipad så att jag kan se rum 217 på Hotel Aimokehuashuiwan, en avdankad byggnad i norra Beijing cirka 30 minuter från flygplatsen. Marcus tror att hans hem de kommande tre veckorna opererade som ett sämre konferenshotell för några år sedan. Det är slitet med skitiga fönsterrutor som ger en utsikt över en grå byggnad och något slags livlös innergård som han redan nu fantiserar om att promenera runt på. Känslan är att han bor mitt ute i ingenstans, det är knäpptyst när han lyssnar efter ljud. Men han är glad att fönstret går att öppna.

Efter första natten vaknade han genomsvettig. Han uppskattar att det var minst 30 grader i rummet, solen stekte in genom fönsterrutan. Han förstod att luftkonditioneringen inte fungerade. 

– Jag har lärt mig från mina tidigare inlåsningar att jag inte kan tillåta mig att påverkas av såna här saker. Det tar för mycket energi, det blir att man ältar saker, att man tycker synd om sig själv. Men det här gör mig orolig. Ska jag bo i en bastu med dålig luft i tre veckor? Jag har meddelat hotellet att min AC inte funkar, till och med bett om ett annat rum. Men inget har hänt än. Vi får se. 

»Man kan jonglera lite, jobba med teknik på små ytor. Men nej, det är inget som gör mig till en bättre fotbollsspelare.«

Han går runt med sin Ipad. Två »stenhårda« enkelsängar, ett skrivbord, en toalett. Blågulmönstrad heltäckningsmatta, en TV som enbart visar kinesiska kanaler och en telefon. En liten garderob. Han stannar upp där, det här är rummets heligaste ställe. Det är här all mat och godis har packats upp. 18 konservburkar makrillfilé i tomatsås, tio påsar med snabbnudlar, 25 proteinbars, två paket av det grövsta knäckebrödet han kunde hitta i affären hemma i Sverige, 800 gram cashewnötter, en burk Nutella, en kaviartub, 500 gram granola, snabbkaffe, salt och peppar, en flaska srirachasås, ett halvt kilo couscous, tio förpackningar Varma koppen, saft av smaken fläder och citron. Och godis. Mängder med godis. Ett och ett halvt kilo lösgodis, Haribos nappar, Gott & Blandat, Ahlgrens bilar, Dumle, 200 grams chokladkakor (Mjölkchoklad, Mintchoklad och Daim). 

– Godiset är min belöning, säger han. När jag vet att det bara är ett par timmar kvar av dagen får jag äta godis. Jag lägger mig på sängen med en bok och äter, det är dagens höjdpunkt.

Från tidigare karantänsvändor vet han att maten är allt. I februari tappade han sex, sju kilon under karantänsveckorna. Det har funnits dagar då han ätit ett överkokt ägg till frukost, lite ris till lunch och ett äpple till middag. Inget mer. Han menar att han inte är en kräsen person, men den mat som serveras tre gånger om dagen – det knackas på hans dörr och där utanför står en inplastad plasttallrik – går inte att äta. 

– Det har i princip varit exakt samma mat som serverats sedan i lördags, jag räknar inte med att få något som jag kan äta. Jo, förresten, riset som vi får till lunch. Det äter jag. 

Marcus ler in i sin Ipad-skärm.

– Jag förstod att de hade typ room service här. Eller snarare en liten kiosk. Man kan beställa via en app som översätter från engelska till kinesiska och göra en beställning ner till receptionen. Jag fattade att de hade Cola zero och beställde upp en burk till mitt rum. Jag la den i kylen, och tänkte hela dagen i går att »i kväll ska jag få dricka en läsk!«

Det nästan pirrade i kroppen när han öppnade den iskalla burken. Men det lät konstigt när han sprätte upp den.

– Det var ingen kolsyra. Jag blev helt knäckt. Den måste ha blivit gammal, stått i solen eller något. Men i dag har jag beställt nya burkar, jag försökte få dem att förstå att den jag beställde i går var kass. 

Han visar upp resten av rummet. Toaletten, en duschhandduk som ska användas i tre veckor utan att bli tvättad. Han insåg i går att han hade glömt att packa ner tvättmedel men tror att det kommer att funka om han sköljer sina kläder i sin medhavda handtvål.

Han visar upp »gymmet«. Allt är medpackat: hopprepet, några vikter, ett par träningsband och fotbollen. 

– Man kan jonglera lite, jobba med teknik på små ytor. Men nej, det är inget som gör mig till en bättre fotbollsspelare. 

Marcus möblerade om så fort han stängde dörren om sig i lördags. Lyfte bort ett litet bord och en fåtölj så att det finns utrymme att träna. Han har fått hjälp av landslagets naprapat att sätta ihop ett träningsschema som fungerar för små ytor.

Han sätter sig ner igen.

»Rummet är bättre än i februari, det är den tanken jag försöker omfamna.«

Klockan är strax efter tre på eftermiddagen kinesisk tid. För Marcus är klockan som hemma i Sverige, strax efter nio på morgonen. I minst två veckor planerar han att leva efter svensk tid, det blir lättare att klara av tillvaron när han är synkad med kompisarna och familjen hemma i Sverige. Då är de inte på sina arbetsplatser när han ringer, de ligger inte och sover när han behöver ha någon att prata med. 

– De knackar på dörren när frukosten serveras, men då bryr jag mig inte ens att gå upp från sängen, då är klockan 02.00 för mig. När de kommer med lunchen går jag upp, det är min väckarklocka. 

Hans tidigare inlåsningar har lärt honom att hålla hårt på rutiner. En annan sak är att ta dag för dag, att inte tänka: »Nu har jag suttit här i två dagar, nu är det bara 19 dagar kvar.«

– Jag har blivit bra på att stänga av hjärnan. Att bli likgiltig. När jag satt inlåst i februari la jag mycket tid och energi på att irritera mig på den dåliga maten, på småsaker. Jag kunde knappt beställa vatten till mitt rum, hade inte plats att träna … Jag hade inga förväntningar den här gången. Jag kunde inte bli besviken. Och rummet är bättre än i februari, det är den tanken jag försöker omfamna. Det kunde ha varit värre. 

– Jag höll ju på att glömma! 

Han vinklar Ipaden. 

– Mina högtalare! De är bland det viktigaste jag har. Jag har nästan hela tiden någon musik på, någon podd. Det behöver inte vara att jag lyssnar så noga, det är mer att jag känner mig mindre ensam om det pågår något i bakgrunden. 

Han säger att han ska träna snart. I dag blir det fokus på bålstyrka. Men först ska han fixa med en lunch. På menyn: hotellets ris med medhavda cashewnötter som toppas med srirachasås. Sedan några Facetime-samtal hem till familjen och kompisarna, därefter några sidor i boken som han började på i går: Stefan Ahnhems spänningsroman som utspelas i Helsingborg, Offer utan ansikte. Därefter blir det middag, Marcus tror att det blir en påse pasta bolognese som han lagar till genom att tillföra kokande vatten från den vattenkokare som finns på rummet, och förhoppningsvis rundar han av kvällen med en påse godis i sängen och en skakig allsvensk match på Ipaden.

 

INLÅSTA DAGAR: 4

Marcus har precis skickat iväg sin kroppstemperatur i appen, något han måste göra två gånger varje dag. I dag var den 36,4. Han har också hunnit äta frukost: två koppar kaffe, två knäckebröd med Nutella och en liten skål med nötter och granola. 

I går knackade någon på dörren. Marcus undrade vad det var som hände, det var inte dags för måltid. Så fort han såg personen framför honom, iklädd full skyddsutrustning, förstod han. PCR-test. Två gånger i veckan ska det göras. En tops upp i näsan, processen tar tio sekunder och är de enda gångerna han ser andra människor under inlåsningen. Marcus passade på att slänga en blick i korridoren. Längst ner satt en vakt och sov på en plastpall. 

AC:n har inte löst sig, hettan fortsätter att vara intakt och lakanen är blöta när han vaknar om morgnarna. Han har fått besked om att de ska titta på AC:n, men att det inte finns möjlighet att byta rum. Han har också blivit påmind om den kinesiska luftföroreningen. När han slår upp ögonlocken efter en natts sömn är det som om han har svart grus i ögonen. Torkar han av en yta på bordet med en bit toalettpapper ligger det en hinna av svart damm där några timmar senare. Han vill inte tänka på hur smutsig heltäckningsmattan är.

Han berättar att han nyss snackade med Sam Larsson, hans lagkamrat i Kina som låstes in på ett annat hotellrum någonstans i Beijings utkanter en vecka innan Marcus. Det lät som om Sam mådde okej, men han vet också att isoleringen borde vara ännu mer påfrestande för honom. Dels för att han inte har suttit igenom lika många kinesiska karantänperioder som han själv, men framför allt eftersom Sam har barn och ett förhållande. Han tänker på det ibland, hade han klarat av det här om han hade barn hemma i Sverige?

Det är tyst från hans klubb, ingen hör av sig till honom. Det enda han vet är att det väntar ytterligare en veckas karantänliv när han är klar här i Beijing, en isoleringsvecka till på träningsanläggningen i Dalian. Han fattar inte logiken, men så är reglerna. Därefter räknar han med tio dagar i lägenheten innan en »ligabubbla« sparkar igång. Hans Dalian, som inledde säsongen uselt och fortsatte lika uselt när han var iväg på EM med Sverige i somras, ligger näst sist i ligan. Någon gång i december ska de under tre veckors tid, med cirka tre dagars mellanrum, möta de andra fyra lagen i ligan som ligger i botten. Dubbelmöten. 

– Innan jag lämnade laget i våras för EM-uppehållet spelade vi fem matcher. Vi gjorde totalt två mål. Jag gjorde båda. Och jag har bara kineser i backlinjen, det är inte så lätt för mig att styra dem. Mina kinesiska lagkamrater är inte skolade som de svenska lagkamrater jag haft under åren. För att uttrycka mig snällt.

Det är oklart vad som händer om hans lag fortsätter att gå dåligt, flera klubbar i Kina har stora ekonomiska problem. De som vann ligan i fjol, Jiangsu FC, har lagt ner verksamheten, fler klubbar lär göra det inom kort. Han vet inte om Dalian kan degraderas, kanske får de trots sina svaga resultat stanna kvar om fler klubbar tvingas lägga ner? Däremot har Marcus förstått att det är allt fler spelare i ligan som inte fått sina löner på sistone. Än så länge har hans egen klubb betalat ut hans lön. En gång i månaden trillar det in an ansenlig summa på hans konto, pengar som gör att han orkar kämpa sig igenom ännu en fyreveckorskarantän. 

Det är det här som är hans rädsla när vi pratar. Han vill inte framstå som bortskämd, otacksam, gnällig. Han är medveten om att folk vet att han tjänar mer pengar under sina tre år i Dalian – kontraktet går ut i december 2022 – än de flesta drar in under en hel livstid. Det har talats om att det rör sig om totalt cirka 50 miljoner kronor netto, pengar som förändrar Marcus liv för alltid. Det enda han unnat sig som andats nyrikedom var en »onödig jävla golfklocka«.

– Jag vill inte att det här ska bli någon snyfthistoria, säger han när vi pratar om den ekonomiska ersättning som han får under sina inlåsta dagar. Självklart hade jag inte tvingat mig själv till den här tillvaron om den varit mer än jag kunnat hantera.

Så när han avslutar vårt samtal med att berätta att hans nya beställda Cola zero-burkar också var kassa, helt utan kolsyra, är han noga med att poängtera att det kunde ha varit betydligt värre.

»Vad fan? Jag är knäpptyst i 23 timmar, tränar en timme och det blir klagomål?«

 

INLÅSTA DAGAR: 6

I går låg Marcus på sängen och tittade på sin Ipad när IFK Göteborg besegrade Djurgårdens IF med 3–0. Sam Larsson, med sin bakgrund i Blåvitt, skickade allt gladare SMS från sitt hotellrum. 

Det var överlag en dålig dag i går, säger Marcus. 

– När jag tränade och körde lite upphopp, pulshöjande saker, här på rummet så ringde telefonen. Det var receptionen. De sa att jag »tränade för högt«, någon annan hade ringt och klagat. Vad fan? Jag är knäpptyst i 23 timmar, tränar en timme och det blir klagomål? Jag skiter i dem, jag kommer att köra på. Vad ska de göra? Kasta ut mig? 

Han har börjat drömma om mat. Köttbullar, brunsås, potatismos, rårörda lingon … Han hade kunnat betala mycket för en tallrik just nu. Han fantiserar också om att gå på promenader. 

– Jag vill andas frisk luft, se människor i rörelse, säger han. När jag gjort det här tidigare, både i somras efter EM och tidigare i vintras, har det varit nästan sjuka upplevelser när man väl släppts ut. När man träffar någon man känner, när blickarna möts och man kanske kramar om varandra. Det längtar jag mer efter än vad jag längtar efter mat. 

Han säger också att något skumt är på gång. I går kom skyddsutrustad personal in på rummet och började topsa olika saker: en vattenflaska, telefonen, nattduksbordet. Marcus förstod ingenting och fick inga förklaringar. Efter några minuter hade de lämnat rummet igen.

Dagens kroppstemperatur som rapporterades in: 36,1.

 

INLÅSTA DAGAR: 9

Marcus har haft sin första rejäla dipp. Lördagen var jobbig, han kände sig nere mest hela dagen. Han vet från tidigare vändor att helgerna är jobbigare, han vet att kompisar och familjemedlemmar är lediga, att de planerar middagar, utflykter, promenader. Han vaknade och hade ingen lust att lämna sängen. »Ännu en dag att slå ihjäl, exakt samma saker att göra.« Dessutom fick han dåliga nyheter genom Sam. Ligabubblan är uppskjuten två veckor till, vilket innebär att han inte lär kunna resa hem till Sverige igen förrän någon gång i januari. 

Han tittar ut genom fönstret. Det har blivit kallt, i natt vaknade han för första gången av att han frös. Det positiva är att han inte längre behöver bry sig om AC:n som inte fungerar. 

Han har blivit topsad igen, det skedde bara dagen efter den skyddsutrustade personalen klev in på hans rum. Han tror sig ha listat ut varför: någon på hotellet har testats positiv för corona, vilket innebär att någon på hans flyg kan ha smittat honom. Men själv känner han sig symptomfri och han orkar inte oroa sig.

 

INLÅSTA DAGAR: 11

Marcus ser ut att vara på gott humör. Han dricker ur en vattenflaska som han tryckt ner en brustablett med C-vitamin i. 

– I dag passerar jag en milstople, säger han. Jag har suttit av halva tiden här i Beijing. I kväll ska jag fira med en pulveriserad chili con carne, jag åt den andra för några dagar sedan och det var det bästa jag ätit sedan jag kom hit.

Han gäspar och fortsätter:

– Dessutom är det skönt att det är november, det känns fan så mycket bättre att vara i november än i oktober. Det är i november jag kommer ut, liksom. 

Och så har han fått en ny handduk! 

– Den hade till och med kvar en liten lapp, den är alltså helt ny.

I går presenterade Janne Andersson truppen inför de två avslutande VM-kvalmatcherna mot Georgien och Spanien. Precis som i våras, när Sverige mötte Georgien och Kosovo, är inte Marcus uttagen på grund av att han sitter fast i Kina. 

– Jag har vetat hela tiden att jag skulle missa de här matcherna, säger han. Jag kan inte protestera, jag får trots allt betalt av min klubb för att spela matcher i ligan och det är ju därför jag är här nu, för att bli spelklar till ligabubblan i december. Men det här är så klart inte optimalt. När jag satt i karantän i februari i år var det stressigt, jag visste att jag skulle missa VM-kvalmatcherna i mars, och att någon annan kunde spela in sig bredvid Victor [Nilsson Lindelöf] inför EM i somras. Jag kom in i landslaget när jag var 29, kanske skulle EM vara min enda chans att få delta i ett mästerskap. Men det drev mig också under våren, när jag kunde träna. Jag körde mycket extra, försökte komma i form så att jag kunde ge mig själv en chans om Janne tog ut mig i EM-truppen. 

»Det var mitt fel att vi inte gick till kvartsfinal. Där och då trodde jag att hela Sverige hatade mig.«

Han berättar att han följde de andra mittbackarnas framsteg och bakslag under våren. Granqvists försök att komma tillbaka från sin skada, Janssons onda fot i Brentford. Helander i Rangers verkade prestera bra …

– Det var också oklart om jag ens fick spela EM. Landslagsledningen försökte få svar från Fifa, klartecken om kinesiska klubbar var tvingade att släppa uttagna spelare. Bara någon dag innan Janne presenterade EM-truppen fick jag besked. Det var en lycklig dag. 

Janne valde att spela Marcus i de två sista landskamperna innan mästerskapet, en gjorde han med Joakim Nilsson som mittbackskollega, den andra med Nilsson Lindelöf. Och sedan blev det Marcus Danielson i samtliga EM-matcher, hela vägen till förlängningen och den 99:e matchminuten mot Ukraina i åttondelsfinalen i Glasgow.

– När domaren visade upp det röda kortet förstod jag ingenting, säger han. Jag kände att jag var först på bollen. Hade han haft sitt ben en decimeter åt höger eller vänster hade det inte ens blivit frispark. Jag hade kanske kunnat agerat annorlunda i det ögonblicket, men samtidigt … en försvarare måste kunna gå på instinkt.

Det var först i omklädningsrummet när han satte sig på sin plats och hörde publikvrålet från läktarna som han förstod att domslutet nog var korrekt. Han såg reprisbilderna på TV:n. Det var ett rött. Alla möjliga tankar snurrade runt. Han såg på TV:n att Sverige blev mer och mer tillbakapressade. »Håll ut nu för fan, ta det till straffar«, var hans återkommande tanke. I den 121:a minuten gjorde Artem Dovbyk 2–1. Sverige var utslaget. 

– Det är överlägset det värsta jag varit med om under fotbollskarriären. Jag kände, och känner än i dag, att jag svek Sverige. Det var mitt fel att vi inte gick till kvartsfinal. Där och då trodde jag att hela Sverige hatade mig. De andra grabbarna var fantastiska efteråt, likaså landslagsledningen, men jag kände ändå att jag hade svikit dem. Jag var ett mentalt vrak i några dagar, helt väck. 

Väl hemma i Sverige igen hade han svårt att sova och knappt någon aptit. Det enda som hjälpte var att promenera, ibland gick han runt på Stockholms gator i flera timmar. Det rensade tankarna, han kunde tänka på annat än utvisningen. Han märkte att människor tittade på honom. Hur de pekade. Men alla som kom fram var snälla, nästan alla som hörde av sig i sociala medier var stöttande. 

»Landslaget är så viktigt för mig. Jag vill inte förlora min plats.«

Han ville verkligen inte åka tillbaka till Kina, han kunde inte föreställa sig att han skulle klara av en inlåsning i tre veckor på ett hotell med sina egna tankar. Utan möjligheten att promenera. 

– Slumpen, ödet, kalla det vad du vill … men jag fick göra min karantänstid i Xian i somras. Det är lite olika regler beroende på var i Kina man placeras. Det blev ett betydligt bättre hotell än det här. Och två veckor istället för tre. Jag hade med mig lika mycket mat som den här gången så att jag inte behövde rasa i vikt. Och på något sätt fick jag tid och ro att bearbeta utvisningen, besvikelsen. Det är fortfarande ett sår i mig, det kommer det alltid att vara. Jag kommer alltid att förknippas med det röda kortet. Men jag vet att jag kan leva med det. 

Jag frågar om han är orolig för sin landslagsplats den här gången med tanke på att han missar nya landskamper. 

– Ja, det är klart. I mitt huvud, beroende på vad som händer mot Georgien och Spanien, har jag lite olika tankar. Landslaget är så viktigt för mig. Jag vill inte förlora min plats. Går vi till VM får jag se vad som händer. Det är så mycket som är oklart här just nu, med ligan, med coronasmittan i Kina, hur saker kommer att utvecklas. Men jag är inte den som ger upp, min spelarkarriär har präglats ganska mycket av att jag aldrig tillåter mig att ge upp. Jag vill inte säga för mycket, men jag har en plan i mitt huvud.

 

INLÅSTA DAGAR: 15

Sista veckan i Beijing är inledd. Det snöar utanför fönstret och det blir allt svårare att motivera sig att träna. Han slogs av sin egen spegelbild i morse, hur blek han var, hur ådrorna syntes på hans bara överkropp. 

I dag samlas landslaget på Scandic Park i Stockholm. Spelarna flyger in från sina klubbar. Om inte Marcus har fel bjuds de på köttbullar, potatismos och brunsås till lunch i dag. Under hans två år i landslaget har det varit en tradition att landslagskocken bjuder på köttbullar första dagen spelarna samlas. 

Han säger att han börjar tröttna på att äta godis, det är knappt att han ser fram emot kvällarna längre.

 

INLÅSTA DAGAR: 17

Sam Larsson, som nu är ute även från karantänen på Dalians träningsanläggning, berättade i morse att det har snöat i staden som han anländer till på söndag. Dessutom tvingas spelarna bo på träningsanläggningen. Coronasmittan har ökat i Dalian, det är lockdown och klubben agerar med beslutsamhet. Sam har släppts ut, men är ändå fortfarande inlåst. 

– Inga spelare får gå utanför murarna på anläggningen, säger Marcus. Jag hörde att skolorna är stängda i en månad. Shoppingcentrum har stängt igen, restaurangerna har bommat igen. Sam är hyfsat glad … Inlåst i 28 dagar på olika hotellrum, för att sedan fortsätta vara inlåst. Så jag vet vad som väntar. Det är tungt nu.

»Man kan bli petad, man kan bli skadad. Utvisad. Sedan är det över. Så när det här erbjudandet kom var det inte ett svårt val.«

Jag frågar om han ångrar sig ibland. Skulle han skrivit på det där kontraktet i slutet av februari 2020 om han visste vad som väntade honom?

– Ja, det hade jag. Det är … Alltså när Bosse [Andersson, sportchef i Djurgården] berättade om Dalians bud för mig första gången och jag hörde villkoren gick det inte att tänka på något annat än att det här förändrar mitt liv för alltid. När sedan Dalian meddelade att de gick för en annan försvarare blev jag helt knäckt. Man hann fara iväg i tankarna. 

Vi pratar om Marcus brokiga väg till kontraktet med Dalian. Om hur han som 17-åring flyttade till Helsingborgs IF för att inte få en minut i A-laget under sina två år i Skåne, om att spela för Västerås SK i division ett utan att få en krona i ersättning, om jobbet som han tvingades ta på ett lager och om perioderna då han flyttade hem till pojkrummet hos sin mamma hemma i Eskilstuna för att ekonomin skulle gå ihop. Han berättar om en känsla som blev starkare med åren under tiden i Gif Sundsvall, att han anade att det kanske inte skulle bli mer än en nivå där han spelade i en klubb som år efter år slogs för sin överlevnad.

När det vände – genombrottet i Djurgården 2018, SM-guldet och uttagningen till landslaget hösten 2019, startplatserna i landskamperna – bestämde han sig för att göra allt för att maximera de sista åren.  

– Fotbollen är en jävligt speciell bransch, säger han. Även om allt känns kanon så kan det förändras på ett ögonblick. Jag vet det, det räcker med att tänka på EM i somras. Man kan bli petad, man kan bli skadad. Utvisad. Sedan är det över. Så när det här erbjudandet kom var det inte ett svårt val. Jag ångrar mig inte. Kanske skulle jag bara ha skrivit på för två år, inte tre.

 

INLÅSTA DAGAR: 19

Det har gått tolv timmar sedan Sverige förlorade med 2–0 mot Georgien i VM-kvalet i Batumi. Joakim Nilsson fick som förväntat förtroendet bredvid Victor Nilsson Lindelöf.

– Det var helt jävla otroligt, jag fick in matchen på en klockren stream med de svenska kommentatorerna, säger Marcus. 

Han berättar att han hade en jobbig känsla efter den första mållösa halvleken, men att det kändes hyfsat lugnt när Georgien gjorde 1–0 i den 61:a matchminuten. Med de offensiva spelarna på planen räknade han med minst ett mål för Sverige. Minuterna gick, han tuggade allt nervösare på sitt godis och plötsligt stod det 2–0 till Georgien. 

– Skitresultat, så klart. Jag kollade sedan på Grekland–Spanien, och grekerna hade väl ett par halvchanser för en kvittering på slutet, vilket hade gett oss fördelen igen. Men nej, det var ingen bra kväll i går.

Istället för säkrad VM-biljett inser han att mycket nu talar för play off-matcher i mars. Avgörande landskamper som han också kan missa.

– Jag räknar med att vara i Sverige i början av januari, sedan är det mycket som är osäkert kring när jag behöver vara tillbaka igen. Jag kanske kan träna, förhoppningsvis med Djurgården, men om jag blir uttagen har jag inte spelat matcher på flera månader. Så jag vet inte … Jag vet inte ens när jag måste åka tillbaka, det kanske inte ens är en fråga om vilken matchform jag är i. 

Från hotellrummet levereras det ett par nyheter: C-vitamintillskottet är slut. Likaså granolan. Knäckebrödet och kaffet kan räcka tills han förflyttas till Dalian om två dagar, om han ransonerar hårt. 

Jag frågar om han kommer att vara extra noga med att packa ner någon särskild mat nästa gång han sätts i karantän – han räknar med minst en vända till i vår.

– I matväg är det nog Blå bands chili con carne. Den har varit överlägset godast. 

Han lämnar sin stol och går bort med sin Ipad till garderoben. Marcus visar maten som finns kvar i »skafferiet«. Lite godis, några påsar nudlar … och en burk chili con carne. 

– Jag har sparat den, det blir min middag här i morgon, min sista dag i det här jävla rummet. Det är så äckligt här nu. Så dammigt att jag knappt vågar tänka på hur dåligt det är för hälsan.

Han sätter sig igen.  

– Handtvättmedel, det ska jag inte missa nästa gång. Mina träningskläder luktar för jävligt. 

Vi säger hej då för i dag. Nästa gång vi hörs befinner han sig på träningsanläggningen i Dalian. Då har han tillgång till ett gym. Han längtar efter att ställa sig på löpbandet, att få ta ut steget ordentligt för första gången på tre veckor.

 

INLÅSTA DAGAR: 22

Marcus vinklar sin Ipad och säger att jag ska få se »världens största träningsanläggning«. 

Det är fotbollsplan efter fotbollsplan, och där bakom skymtar Dalians hemmastadion. 

Även om han har sju dagar kvar av karantänlivet känner han sig nästan fri. Han har rena kläder, kan träna på gymmet och får hyfsad mat till sitt rum. Det är som ett lyxhotell i jämförelse med de senaste 21 dagarna. Nätet är bra också, i går behövde han bara starta om streamen från Spanien–Sverige-matchen två gånger. 

Han kom till sitt eget rum på Dalians träningsanläggning sent i går kväll, klockan var nästan elva på kvällen kinesisk tid. Flyget från Beijing till Dalian ställdes in, så det blev en fem timmar lång tågresa istället. 

– Jag lämnade hotellrummet nio på morgonen och satte mig i en taxi som skulle köra mig till tågstationen. Jag hade sett framför mig att jag kunde gå till McDonald’s på stationen, men bilen körde ut från stan, ut på landsbygden. Det visade sig att jag skulle ta tåget från en sjukt liten tågstation, helt utan kiosk. Det fanns inte en människa där. Stendött. 

Sju timmar att döda innan tåget mot Dalian avgick. Marcus tog sina väskor och började promenera. Det hade han längtat efter mer än något annat. Han gick och gick, nyfikna kineser som körde förbi stannade sina fordon och stirrade. Men Marcus brydde sig inte. Han njöt av solen som värmde kinderna i ansiktet. Till sist hittade han ett litet snabbköp. Marcus köpte en iskall Cola zero. Kolsyran dansade runt i munnen när han tog sin första klunk.