En vattenflaska. En till. Och så ytterligare en. Sedan kvittorullar, stenar, pinnar och plastbitar… Det regnar konstiga saker från Tripolis himmel. Libyens Al-Ittihad möter marockanska Hassania Agadir hemma i första omgångens returmatch i afrikanska Champions League. Den marockanske massör som vågat sig ut på planen, slår till reträtt och går tillbaka till bänken.
Det är klart väder och brisen är smekande lätt, men på läktarna i rå betong där ogräset förkolnar i solen, där mullrar åskan. Marockanerna tröttnar snart på inramningen och de tre domarna från Benin. En oförklarlig utvisning, en påhittad hörna, tveksamma frisparkar…
De enorma röda matchtröjorna längst upp på läktaren, till den store, skäggige nians ära, han som spelar någonstans mellan Al-Ittihads mittfält och anfall kan göra vilken domare som helst nervös. Alla vet att det bara finns en person som har makt nog att fylla ut en sådan tröja.
Men när man ser honom spela, tar det hela en överraskande vändning. Han saknar inte känsla, men han skyr kroppskontakt som pesten och småspringer ofta lojt över planen på jakt efter yta. Fasta situationer är han däremot snabb att ta hand om.
Saadi Kadafi är ingen ledare på planen. En spelare som inte är som andra, det är han däremot.
Grand Fleuve Artificiel-stadion är hans sandlåda, hans trädgård och hans vardagsrum, allt i ett. Han kommer dit i skottsäker BMW och går omkring i sällskap med ett halvt dussin livvakter, han värmer upp ensam eller väljer själv ut dem som får lov att lattja med honom. Runt arenan finns inte en enda sponsorskylt, det är Saadi som bjuder. Ibland bjuder han in stora internationella lag – som Argentina om fem dagar – för att sätta lite guldkant på tillvaron. Inte ens Sepp Blatter kunde motstå hans inbjudan till finalen i den italienska Supercupen, som spelades här i augusti i fjol.
I slutet av andra halvlek vill marockanerna gå av planen. Den egyptiske representanten för Afrikanska Fotbollförbundet måste ingripa för att alla ska lugna sig. Domarna kan till slut styra denna mållösa match mot ett avgörande på straffar. Saadi Kadafi placerar en av straffarna i mål, men det blir Agadir som tar hem segern med 5-4. Spelarna är riktigt nöjda med att ha dragit Kadafi vid näsan. En av Hassania Agadirs backar kommenterar:
– Det passar oss perfekt att Kadafi spelar. De spelar alla bollar på honom, och så blir han av med den så fort han ska sätta fart. Men domaren, alltså! Det är alltid likadant med stjärnorna, oavsett om de heter Baggio eller Kadafi!
Jämförelsen skulle säkert ha behagat Saadi Kadafi. För det här är en ung arabisk »prins« önskedröm.
Medan pappa – överste Moamar Kadafi, självutnämnd till »Revolutionens Vägvisare« – satte skräck i omvärlden, såg tredje sonen Saadi på världen som en stor leksaksaffär. Han har drömt om att bli professionell fotbollsspelare sedan VM 1986 då han tolv år gammal såg ett argentinskt eldklot korsa TV-skärmen och skjuta rakt genom det engelska försvaret.
»Eftersom ingen här vågar säga till honom hur det verkligen ligger till, blev det en chock.«
På den tiden var Diego Maradona ett geni. 13 år senare var han en liten snubbe, rund som en fotboll, som hyrdes för att ge Saadi privatlektioner på hans personliga miniplan i Tripoli. Pris: fem miljoner dollar. Men Maradona hoppade av dealen och återvände till pensionen på Kuba. Då var Saadi redan president för det libyska fotbollsförbundet. Och sedan 1997 – då Libyen återinträdde i CAF, Afrikanska Fotbollsförbundet – är han en av grundpelarna i ett landslag som rankas kring plats hundra i världen.
För även om Maradona gav sig av så blev den argentinska VM-guldtränaren Carlos Bilardo kvar. Tillsammans med den dopningsavstängde Ben Johnson fortsatte han Saadi Kadafis fotbollsfostran.
Saadi Kadafi utvecklades emellertid inte bättre än att han blev utvisslad av supportrarna i det egna klubblaget Al-Ahli. Istället tog han sin storebror Mohammeds (fortfarande president i den libyska olympiska kommittén) plats i Al-Ittihads ledning. Det är Tripolis andra klubb, som sedan dess åtnjuter hans frikostighet utanför planen och hans fotbollskunskaper på densamma.
Om inte historien hade haft sina tragiska inslag, skulle den ha kunnat vara riktigt gullig. År 1996 var Mohammed fortfarande president i Al-Ittihad, Saadi var spelare och boss i Al-Ahli. Derbyt var som vanligt fyllt av känslor. Supportrarna svingade anti-Saadibanderoller. Folkmassan kokade, man började kasta saker, och Saadis livvakter sköt mot läktarna. Antalet offer: 8 döda, 39 skadade. Kanske fler. I dag är historien nertystad. Inget finns kvar utom rykten som man inte berättar för utlänningar. I Libyen finns det ingen information, förutom den som makthavarna har lust att släppa ifrån sig.
Det är dagen efter förlusten och de krossade förhoppningarna, på Al-Ittihads träningsplan. Klubben gick inte vidare till andra omgången i Champions League i år heller. På en stol med en ispåse på knät sitter Saadi, och tittar på de första landslagsspelarna som samlats för matchen mot Argentina.
– Äsch, det är inget. En smäll bara, säger han.
Även här på träningsanläggningen hänger en gigantisk röd matchtröja med nummer nio i ett hörn av arenan. Saadis livvakter är aldrig långt borta, Saadi själv rör sig inte ur fläcken. Med sina gymnastikskor, sin keps och sina träningsoverallsbyxor som går ner över halva vaden, ser han precis ut som andra killar i sin ålder. Vi pratar några minuter om hans ambitioner att få VM 2010 till Libyen, ansökan är redan inskickad till Fifa. Sedan blir det inte något mer – »vi får fortsätta senare«, säger Saadi.
Aboubakr Bani, den libyske tränaren, springer omkring och domderar. Han vet att de kommer att bli utklassade av Argentina, men han passar på att njuta av tjänstens alla förmåner. Bani är bara en förbindelselänk mellan sin efterträdare, som naturligtvis kommer att vara berömd, och sin företrädare, Francesco Scoglio – som i sin tur blev berömd vid återkomsten till Italien då han sa till pressen att han blivit sparkad för att han inte längre ville ha den libyske fotbollens välgörare i laget. En av medlemmarna i Saadis personliga tränarstab tycker att anekdoten är mycket kul.
– Mellan fyra ögon kunde Scoglio säga »Saadi tror att han är Rivaldo«, men inför Saadi sa Scoglio hela tiden att Saadi höll fantastiskt hög klass!
I början av det här året blev Japans VM-coach Philippe Troussier erbjuden förbundskaptensjobbet: ett oväntat telefonsamtal, ett hastigt möte i Rom, och ett expressflyg till Tripoli i privat plan. Enligt den officiella versionen blev den franske tränaren imponerad av de stora summor han erbjöds, men tvingades att tacka nej på grund av en förestående operation.
– Det stämmer inte. Troussier sa till honom: »Om jag kommer hit, får du inte spela«, berättar en av rådgivarna. Eftersom ingen här vågar säga till honom hur det verkligen ligger till, blev det en chock.
Troussiers besked blev ännu en käpp i hjulet på Saadi Kadafis planer. Det libyska landslaget har haft svårt att ta sig ur startgroparna, och det gäller även Al-Ittihad vars tre lyxrekryter M’Boma, Ikbepa och Drobnjak rymde sin kos tre månader efter säsongsstart.
Kadafi är i behov av skicklig och erfaren arbetskraft. Men pengar kan inte lösa allt.
Ett besök på förbundet påminner dock om att pengar är till god hjälp. Det är ett femvåningshus mitt i centrum med folk överallt. Under en period huserade NOC, det statliga oljebolaget, här. Men Saadi gillade huset och NOC blev ombedda att ge sig av.
Vi ska träffa Saadi men det enda vi får är en guidad tur.
– Jo, ni förstår. Saadi är en ytterst upptagen man, förklarar Saalem Sola som är strategisk rådgivare och Saadis femtielfte högra arm.
– Men han kommer att ta emot er. Oroa er inte.
Jag frågar om de enorma byggen som dragits igång för VM 2010, ett projekt Libyen är redo att investera 8,5 miljarder dollar i. Sola går upp i falsett:
– Folk får sluta upp med att säga att Libyen är ett rikt land! I morgon kanske oljan tar slut för oss. Om vi nu vill organisera VM, så är det för att landet ska kunna utvecklas.
Med tanke på landets standard – fem hotell, tre arenor värda namnet, en internationell flygplats där man kan beundra storkarnas glidflykt över asfalten… – verkar det vara ett vansinnesprojekt. Man kan inte ens betala med kreditkort här. Är VM i Libyen verkligen realistiskt?
– Det är bara en fråga om pengar, och pengar är inget problem, säger Moussa Chalabi, som är chef för Libyens försäkringsbolag men också anställd på fotbollsförbundets investeringsavdelning.
– Vad som än händer så har regeringen en utvecklingsplan för landets infrastruktur på 20 miljarder dollar. Vi söker arrangemanget och om vi nu inte får VM, så har vi åtminstone gett en signal till hela världen att här ska ske stora förändringar.
Vid snart 30 år fyllda börjar Saadi Kadafi kunna realisera allt fler projekt i fotbollsvärlden. FN har upphävt sanktionerna mot landet – till exempel det besvärande förbudet mot internationella flygförbindelser. Och efter att brodern Saïf al-Islam Kadafi – som ansvarar för Fondation Kadafi för välgörande ändamål – ingrep vid frigivandet av gisslan på Filippinerna för två år sedan, är Libyen långsamt på väg tillbaka in i den internationella gemenskapen. Som fotbollsspelare, affärsidkare och ung modern man med vana att spendera helgerna i Rom och göra utflykter på Rivieran, har Saadi förstått att rätt utnyttja läget. Från en diplomatisk källa får jag höra att han gjorde allt som stod i hans makt för att ta kontrollen över Lafico (Libyan Arab Foreign Investment Company), ända tills hans far satte stopp. Nu använder han sig av fotbollen för att få manöverutrymme.
Moussa Chalabi:
– Fotboll i kombination med goda investeringar har gjort Berlusconi och Tapie framgångsrika. Det ena gynnar det andra, det har Saadi mycket väl förstått.
Moussa Chalabi förklarar att fotbollsförbundet håller på att bilda ett bolag med uppdrag att samla investeringarna. Och att förbundet redan har köpt en strandtomt fyra mil från Tripoli, för att bygga ett hotellkomplex med golf, swimmingpool och allt annat som hör till. Samt att man har skaffat sig andra tomter i ett kvarter – nära Saadis hem – som ska fyllas med hotell och butiker. Lite i förbifarten har Saadi också köpt den närmaste fotbollsarenan, så att han ska komma fortare hem från sin personliga träning. En investering från förbundets sida? Personliga affärer? Det är tydligt att ingen riktigt vet var gränsen går. Familjen Kadafi är Libyen.
Vår chaufför, ledsagare och överrock kör oss till ett av Saadis kontor. Det är en trevånings lyxboutique där man kan köpa varor från Dior, Daniel Hechter och Adidas. Saadi Kadafi har just skaffat sig Adidas-agenturen för Libyen.
Trettio minuters väntetid. Det blir inget möte i dag heller.
I två dagar får jag det ena tipset efter det andra från hans medarbetare. »Ni borde åka till öknen och Sabratas romerska ruiner. Det är fantastiskt!
Vi ringer er när Saadi är anträffbar.«
Hettan tilltar, luften dallrar. Det är eftermiddag, 48 timmar senare, och ny träning. Saadi har fortfarande ont i knät och hinner inte ut på planen förrän han vänder in i omklädningsrummet igen. Och knappt har han gjort det, förrän hans livvakter täcker dörren. Helt omöjligt att komma i närheten. »Oroa er inte. Vi ska ordna ett möte. Det blir säkert redan i morgon. Vill ni åka till Sabrata, kanske?«
Saadi ger sig av. Dubbla led med livvakter, från ratten till sin BMW gör han en furstlig salut. Den vanliga ordningen. Förutom att en gammal upprörd dam den här gången stoppar hans bil för att be om hjälp med sina bostadsproblem. Kvinnan får familjen Kadafis sigill på sitt klagobrev. Jag når förbi livvakterna, förbi medarbetarna som uppenbarligen inte ens vågat framföra mina önskemål om en intervju. Vi bokar ett möte till samma kväll på hotellet där han och de andra landslagsspelarna bor.
20.30. Middagen har just avslutats. När vi gett säkerhetspersonalen det rätta lösenordet, tar Saadi Kadafi emot i sin svit. Och även om han har träningsoverall på sig, så är det inte samme man som sist. Med värdig min sitter han i en fin soffa med blommigt mönster och pratar om sina olika ämbeten och sina representationsförpliktelser. Man kommer kvickt till insikt om den här unge mannens ambitioner.
– Rent officiellt har jag hand om fotbollen och de utlandsinvesteringar som har med den att göra, samt även om lantmäteriet och investeringar i Libyen. Vare sig det är för staten eller för mina personliga ändamål.
Det är inte särskilt klart och tydligt, men man får nöja sig med det.
Fotbollen och VM-projektet är ett sätt för Libyen att närma sig världens stora. Det är ingenting han gör en hemlighet av. Allt har ett samband och det är inte för inte som han vill bli Tripolis borgmästare.
– Om ett eller två år ska jag ha förvandlat den här staden till ett nytt Dubai! Jag vill också gärna bli vårt lands FN-ambassadör.
– Det försiggår stora förändringar i dagens Libyen. Vi är ordförande i FN:s kommission för mänskliga rättigheter, vi har sökt medlemskap i WTO…
Han gör ett uppehåll, ler och fortsätter:
– Vi har numera utmärkta relationer med USA, liksom med Frankrike, resten av EU och Afrika. Vi är redo att slå ihop våra påsar med vem som helst för att Libyen ska kunna utvecklas, och VM är en del av den strategin.
För att ha alla trumf på sin sida, gissa vem som i mars 2002 organiserade en »Afrikansk fotbollskonferens« där 23 förbund deltog, bara tre veckor innan Fifas ordförandeval? Det var på den konferensen Sepp Blatter säkrade de flesta av sina oväntat många afrikanska röster.
Vid den italienska Supercupen ett halvår senare avlade den tacksamme schweizaren visit i pappa Moamar Kadafis tält.
– Blatter stöttar oss, kommer med goda råd. Hans team hjälper oss.
Kommer Blatter kanske även att hjälpa till inför valet till ordförandeposten i Afrikanska fotbollförbundet 2004? Saadi kandiderar.
– Hur är det med fotbollen då, den riktiga – själva spelet? undrar jag.
– Det är en utmaning, säger Saadi. Jag gillar inte när det inte händer något.
Han säger att han skulle kunna spela i Serie A om Triestina, klubben som han nyss har köpt, gick upp. Det låter otroligt, men en dryg månad senare har Saadi Kadafi återigen fått som han vill. Han rekryteras till Serie A-laget Perugia, som redan för två år sedan var intresserade av hans tjänster men då till sist avstod »av säkerhetsskäl«.
Fotbollen är ett nöje för Saadi Kadafi. En mindre försyndelse dessutom, vilket motståndarnas supportrar sällan försitter ett tillfälle att skämta om. För två år sedan drev Benghazis supportrar en åsna genom stan med Saadi Kadafis lagtröja på sig. Nu ser han förvånad ut vid min antydan.
– Vad är det folk säger? undrar han.
– Att det hela bara är ett infall, förklarar jag, och är mycket nära att göra ett diplomatiskt klavertramp.
Översättaren lyckas göra om min förolämpning till något mera taktfullt. Saadi lutar sig tillbaka i soffan.
– Jag gör ingen något ont! När jag spelar är jag bara en ung man bland andra, en spelare bland elva i laget. Det är en sport, det är bra för hälsan. Om jag hade surfat istället, vad hade ni då sagt?
Samtalet är slut. Vi får en inbjudan till Moamar Kadafi i tältet. Artighetsfraser utväxlas. Det är tid att be. Och i morgon är programmet späckat. Möte med Tripolis stadsledning och sedan den stora matchen mot Argentina på kvällen. Förströelse för en miljon dollar.
När matchen mot Argentina startar hänger inte tröjor med nummer nio från läktaren. Denna dag bär Saadi nummer elva på sig.
– Jihad Munassir, vår bäste spelare, har nummer elva i vanliga fall. Eftersom det mest är det numret som supportrarna har på tröjan, så har Saadi tagit det istället, skvallrar min läktargranne.
Officiellt är matchen mot Argentina Saadis »bidrag till landets ungdom«. Och det är sant att Libyen är fotbollstokigt. För att konstatera det behöver man bara gå ut på stadens gator eller titta på TV, där en av kanalerna loopar italienska matcher. Ändå är stadion halvtom. Biljetterna är för dyra: från motsvarande 400 kronor till en tusenlapp.
Onda tungor säger att priserna är högt satta för att undvika den folkliga rivalen Al-Ahlis supportrar. Men biljettpriserna är säkert också en realistisk sida av själva affärsverksamheten.
För även om välgöraren är rik, så är matchen dyr och det är inte längre möjligt att fylla stadion enligt samma metod som i finalen till den italienska Supercupen. För att säkra biljettförsäljningen hade förbundet släppt massor av biljetter till förköp via stora företag och banker, som i sin tur hade i uppdrag att sälja dem vidare.
Moamar Kadafi gillade inte tillvägagångssättet och lät fängsla närmare sextio personer som beskylldes för att ha förslösat folkets pengar. Saadi blev till och med, utan namns nämnande, hårt kritiserad i det tal som diktatorn höll på Revolutionens 33-årsdag. Saadi tvingades avgå från ordförandeposten i fotbollsförbundet, men var snart tillbaka – som vice ordförande.
Argentina vinner lätt (3-1) över det libyska landslag som alltjämt anförs av sin välkände mecenat: han går av plan med kramp, efter att ha lyckats med en tunnel och missat ett vidöppet mål.
Det kunde ha varit värre. Kvällen avslutas i en salong på Libyens första lyxhotell – som varit öppet i en månad – framför en dignande buffé och ett gigantiskt bildspel med kvällens värd i fotbollskläder. Saviola får en stor vit tårta och en Rolex i födelsedagspresent, hans lagkamrater får en vacker fotboll i kristall.
Översättning: Jenny Högström