Under Champions League-semin mellan PSG och Manchester City i våras skrev du på Twitter: »Är det fotboll vi spelar här i Sverige?« Utveckla.
– Ibland när jag kollar på fotboll slås jag bara av hur sjuk kvaliteten på den högsta nivån är. Spelarnas högsta hastighet när de driver framåt med bollen, de snabba och kontrollerade riktningsförändringarna, fina lugna touchen när de får en hård passning felvänd, hur snabbt de kommer in i press, hastigheten på själva sprinten i pressen, hur snabbt bollmottagaren både måste ta emot bollen och tänka ut nästa steg … Förstår du?
Mycket hastighet. En del svenska supportrar verkade ta illa upp av din fråga och kände ett behov av att försvara svensk läktarkultur.
– Ja, och det är som om jag säger bokstaven A och du svarar: »Varför säger du bokstaven Z?« Jag säger inte ett ord om supporterskapet, det enda jag säger är att det är olika sporter på planen. Och direkt när jag säger »olika sporter«, du vet, då vill de skydda sin produkt så mycket att de slutar läsa vad man skriver. »Va, sa du något negativt om Allsvenskan?! Åh nej, det är … aaaah!« Men vet du, det här är fakta. Det är ingen känsla jag får. Nu borde diskussionen vara: hur kommer vi till den nivån?
När jag läste tweeten fick jag nästan intrycket att du kände dig kass själv vid åsynen av stjärnornas skicklighet.
– Ja, jag är ju en del av Allsvenskan. Och det är inga konstigheter, för det är så. Den som säger annorlunda är nog den som inte har koll på sina egna kunskaper och brister.
Känns tempot på den högsta nivån främmande för dig?
– Från när jag spelade i Spanien vet jag hur snabbt det kan gå. När man möter Barcelona, du vet …
Nej, Henok, det vet jag inte.
– Planen är perfekt, den är vattnad, det går hur snabbt som helst. Hastighet handlar så klart om fysik, men jag tror att många glömmer att hastigheten också är beroende av speluppfattning.
»Jag tror mycket på att ha så många övningar som möjligt där man blir sårad.«
Hur tänker du?
– Att förstå vilka fördelar det finns med att jag agerar på olika sätt i olika situationer. Om jag kommer upp i motståndarens ansikte när han får en passning minimerar det hans tid med bollen. Han vill ju titta upp och se sig om efter alternativ. Och när han sedan spelar bollen vidare, hur snabbt kan jag komma ner i täckning för min medspelare som går in i press? Det handlar om att utsätta sig för det tempot så att kroppen får anpassa sig till det. Det märker jag direkt när spelare som varit utomlands kommer hem till Sverige, de har ett annat tempo i sig, i varenda situation på planen egentligen.
När började du förstå det?
– När jag själv kom till Allsvenskan, 2012. Jag hade lite mer tid med bollen, jag hade lite mer tid i press. Sedan åkte jag en sväng till Getafe efter tre och ett halvt år i AIK. Reality check igen. Även om man inte tänker på det så anpassar man sig till sin omgivning, och när man går ur den bubblan och landar i Getafe märker man vilken skillnad det kan vara.
Det här kanske låter dumt, men hur kan det vara så stor skillnad?
– Det börjar från ungdomsfotbollen. Martin Åslund lade nyligen upp en tweet med statistik som visade att vi gör fler löpmetrar i Sverige, men den höga hastigheten när det kommer till sprints är högre utomlands.
Var vill du komma?
– I Sverige är vi väldigt bra på täckning, vi är bra på att hålla laget kompakt, vi är bra på att flytta över, vi är bra på att vara disciplinerade. Jag tror att vårt nästa steg handlar om hur vi kan öka hastigheten i allt vi gör, att kunna kliva ännu snabbare i press över 90 minuter. Då tvingas de offensiva spelarna behandla bollen snabbare, och tiden med bollen minskar. Allt blir bara bättre. Det är samma som när man spelar kvadraten på träning. Om spelarna i mitten bara promenerar så ställer inte det särskilt höga krav på de som har bollen. Men om spelarna i mitten tokpressar hela tiden, ja, då måste bollhållarna sätta en annan nivå.
Det låter enkelt: ökar vi tempot blir nivån bättre.
– Ja, men maxhastigheten påverkar allt man gör. När man tvingas hantera bollen snabbare blir man skickligare på att hantera små ytor. Den här fina, fina motoriken i förstatouchen blir bättre och bättre eftersom man ständigt utmanas när motståndarna direkt pressar. Annars slappnar man omedvetet av med kroppsspråket, vilket leder till att touchen inte är hundraprocentig när man får bollen. »Jag får inte pressen här, jag kan ta det lugnt.« Det är inte bara touchen, även blicken för spelet utvecklas, så det är också kopplat till speluppfattning. Det är lätt att man jobbar med den fysiska delen men ändå känner: »Varför gör spelarna inte vissa sprints som de borde göra, fastän de orkar?« Det gäller också i offensiva aktioner, att veta när och hur man ska ta en höghastighetslöpning.
Hur jobbar man med den speluppfattningen?
– Jag tror mycket på att ha så många övningar som möjligt där man blir sårad. Där man känner: »Gör jag inte max här kommer de att spela förbi mig, varje gång.« För om jag inte blir sårad i en övning tänker jag omedvetet: »Varför ska jag köra max?« Oavsett om det är en kvadratövning eller en defensiv övning så anstränger man sig så mycket som övningen tillåter. Det gäller att tvinga fram det beteendet.
Du fyller 37 i höst. Lär du dig fortfarande nya saker?
– Definitivt. Jag vore dum om jag var kaxig nog att tänka: »Äh, jag kan allting nu.« Även om man går på en träning för sexåringar så lär man sig något nytt där också. Överallt finns folk som har kunskaper som man själv inte har, och jag vill kalla mig själv en dammsugare som suger åt mig varje typ av kunskap från varje människa. Oavsett ålder och erfarenhet har alla något att erbjuda.
Du spelar i AIK som är ett av de bättre lagen i Sverige, kan du undra varför du inte blir ännu bättre med tanke på alla förutsättningar och träningar?
– Men jag är 37 nu, och jag har spelat i Allsvenskan i snart tio säsonger. Jag pratar om mig själv när jag säger de här sakerna. Och vet du, det är inte så att den självinsikten kom nu heller, jag har vetat det länge.
Om man skulle sätta dig i Manchester Citys anfall, tror du att folk genast skulle märka nivåskillnaden?
– Ja, det tror jag.
Varför?
– Tempot. Men om du tar en allsvensk spelare utomlands och han får träna i den miljön … kolla på Alexander Isak! Bara att han tränade med Borussia Dortmund gjorde att det inte var några problem när han sedan kom till Holland och Spanien. Han hade kommit in i tempot, och när man kommer in i tempot är det kvaliteten som avgör. Jag kommer aldrig att komma in i det tempot, för jag är snart 37 och det finns inte mycket att utveckla. Så om du placerar mig i City kommer du se direkt att jag har det kämpigt.
Men trots att nivåskillnaden är så stor finns det många som bryr sig mer om din fotboll än om Kevin De Bruynes. Kan det kännas konstigt?
– Men nu pratar vi om supporterskap igen? För det blir det. Det är också det jag tycker är underbart med fotboll, att man kan bry sig om sin klubb så mycket och komma till match efter match, trots att man kan se bättre fotbollskvalitet på TV:n. Men då börjar vi toucha vid ett annat ämne, och där tycker jag att Allsvenskan håller världsklass.