Lifestyle i Utrecht

Det är inte ofta Simon Gustafson pratar med svenska medier längre. Dels har journalisternas intresse svalnat, dels är han själv inte särskilt sugen på att medverka. Första gången vi har kontakt skriver han i ett mejl: »Gör vanligtvis inte så många intervjuer, mest för att det jag säger omöjligt kan vara så vettigt och intressant att det ska publiceras. Men också för att frågorna som föranleder dessa ovettigheter från min sida lider av liknande brister.«

En fotbollsspelare som uttrycker sig så måste givetvis intervjuas.

 

Tisdagen den 8 juni kom han släntrande i solen längs Magasinsgatan i Göteborg. I en annan del av staden, på Hisingen, genomförde svenska herrlandslaget en uppmärksammad träning. Mitt i EM-förberedelserna hade truppen drabbats av två covidfall och alla medier rapporterade om landslagets »coronakaos«. Hade fler smittats? Skulle reserver kallas in?

Simon Gustafson hade just avslutat ligaspelet med FC Utrecht och smällt in en boll i krysset i sista hemmamatchen. Så medan han beställde svart kaffe föreslog jag att han borde vakta telefonen.

– Några coronafall på mittfältet och du blir kanske inkallad.

– Har någon i landslaget fått corona? svarade Simon förvånat.

– Det är ju det enda de snackar om på Hisingen nu, sade jag.

– Är landslaget på Hisingen? sade Simon.

Som 26-åring befann han sig enligt mallen mitt i karriären, i sina bästa fotbollsår. Men efter sex säsonger i Eredivisie var han möjligen lite bortglömd här hemma. Svenskar som flyttar dit brukar antingen lyckas så bra att de snart uppgraderas till en ännu bättre liga, eller så håller de inte måttet och skickas ner på stegen igen. Inte Simon. Han har kört på i Nederländerna sedan Feyenoordflytten efter guldet i U21-EM 2015. Till Utrecht kom han tre år senare och efter sin första säsong i klubben tyckte dåvarande tränaren Dick Advocaat att det var »otroligt« att hans nummer tio inte spelade i landslaget. 

Det tyckte inte Simon. Eller, han verkade snarare inte fundera så mycket på frågan. Och när han väl fick den, av Göteborgs-Posten, sade han: »Det ska vara det största som finns att spela för landslaget, men jag vet inte om jag håller med om det.« Han nämnde också hur »gött« det var att kunna åka hem till Göteborg för några lediga dagar under landslagsuppehållen. »Jag vet inte vad som är bäst, att få vara med och spela i landslaget eller att få hälsa på sin familj några gånger om året?«

Bakom sig hade han en säsong där han som mittfältare gjort åtta ligamål och spelat fram till sju. Det är inte omöjligt att han fanns på Janne Anderssons radar. Men om förbundskaptenen läste de där citaten? Man föreställer sig hur Andersson i så fall med missbelåten min undrade vad det här var för jävla inställning, och sedan ringde Gustav Svensson för att be honom springa livet ur sig på ännu en samling med moroten att kanske få hoppa in och stänga en match mot Rumänien. 

»Jag vill helst spela fotboll, men blir det frysbox blir det kanske i så fall mer tid till annat. Så får man se det.«

Vi pratade om Simons kontrakt som han hade ett år kvar på. Utrecht ville förlänga, mittfältaren tvekade. Efter sex år i Nederländerna skulle artistskatten inte längre gälla vid ett nytt avtal. Samma lön skulle därmed ge honom mindre pengar än tidigare och Utrecht var inte beredda att höja hur mycket som helst. Och dessutom: kanske var det ändå läge att se något nytt?

– Problemet är att jag är kräsen, sade han. Bara kanske inte på samma sätt som många andra. 

– Hur då? frågade jag.

– Precis som vem som helst värderar jag förstås hur bra fotbollen och pengarna är. Men jag tänker kanske ännu mer på hur det är att leva på olika ställen. Man har hört om ligor där spelarna tjänar jättebra men blir inlåsta på hotell kvällen före hemmamatcherna. Klubbar som utövar stor social kontroll. Jag dricker gärna några öl ibland och det älskar väl inte Utrecht, men de skulle aldrig förbjuda mig heller. Och före hemmamatcherna samlas vi några timmar innan bara, ungefär som när man lirade i division två med Fässberg. Det sätter jag ett högt värde på.

Antingen skulle det komma ett erbjudande lockande nog för både klubben och Simon. Eller så väntade en sista säsong med Utrecht efter vilken han då skulle bli gratisspelare med fler alternativ att välja mellan. Men skulle klubben verkligen satsa på en spelare som mest verkade vänta ut kontraktslutet? 

– Vi får se, sade Simon. Jag vill helst spela fotboll, men blir det frysbox blir det kanske i så fall mer tid till annat. Så får man se det. Det är inte synd om mig.

Vi kom överens om att hålla kontakten under sommaren.

 

Några lösare förfrågningar kom. Ryssland. Polen. Andra klubbar i Nederländerna. Saudiarabien. Inget som Simon verkade gå i gång på. Han reste tillbaka till Utrecht för en ny försäsong och skrev i ett SMS att han firade midsommar där, »med snaps från Ikea«. 

Ungefär samtidigt återvände hans tolv minuter yngre bror Samuel Gustafson till BK Häcken efter fem proffsår i Italien. Under pojk- och junioråren i Mölndalsklubben Fässbergs IF hade tvillingarna pappa Patrik som tränare. Som 16-åringar flyttades de upp i A-laget, och frågar man Simon var fotbollen som allra roligast då, i division tre eller två med medspelare som också var nära kompisar och där allt var på allvar men ändå inte. Förstärka juniorlaget när det behövdes. Gothia Cup med polare som tittade på. Gå ut och festa på helgerna som vilken tonåring som helst. Åka på landslagsläger och förvånas av att »Stockholmskillarna« var sådana renlevnadsmänniskor, redan igång med att planera proffskarriären. 

»Jag undrar om jag någon gång har varit lyckligare på en fotbollsplan. Tveksamt.«

Simon tog sig längre än de flesta. Han har gjort två A-landskamper, firat ligaguld med Feyenoord. Han vet hur det känns att göra mål inför 50 000 åskådare på De Kuip i Rotterdam. Han har sänkt Ajax i en cupsemifinal med Utrecht. Men var det mäktigare än den där Gothia-semifinalen med kompisgänget i Fässberg, den som spelades i elljus en sen sommarkväll på Heden och där det kändes som om »hela jävla Mölndal« stod och trängdes utanför linjerna? 

– När vi avgjorde matchen sprang alla in på planen, säger Simon. Jag undrar om jag någon gång har varit lyckligare på en fotbollsplan. Tveksamt.

Eftersom han, och även Samuel, var så framstående blev större klubbar tidigt intresserade. Tvillingarna provtränade med Valencia men ingen var egentligen sugen på att flytta hemifrån så tidigt. IFK Göteborg hade varit det naturliga steget på hemmaplan, men de skrev på för BK Häcken som 17-åringar eftersom de tyckte att det Peter Gerhardsson-tränade laget spelade roligare fotboll. 

Före första träningen, senhösten 2012, ställde sig Peter Gerhardsson framför laget och pratade. Häcken hade precis slutat tvåa i Allsvenskan. Man hade gjort överlägset flest mål i serien men sjabblat bort guldet i en hemmamatch mot Kalmar FF. Den vedertagna sanningen i medierna var att Häcken haft Allsvenskans högsta toppar, men ibland uppträtt för naivt för att bli mästare. 

– Jag satt där på träningsanläggningen och åt frukost, säger Simon. Så kommer Gerhardsson och håller en halvtimme lång monolog om vad ordet »naiv« egentligen betyder. Jag minns inte allt han sa, men jag vet att jag tänkte: »Det här är en spännande gubbe alltså.«

Peter Gerhardsson skrattar gott i telefonen när jag ringer för att höra om han minns monologen. Det gör han. Men också två spelskickliga tvillingar som ofta sa »varför då?« när han gav instruktioner.

– Jag gillar ifrågasättande spelare, säger Gerhardsson. Tänkande människor som vill veta varför saker ska göras på ett visst sätt. Och skulle man tillrättavisa Simon gällde det att ha på fötterna.

Han berättar om ett tillfälle då han tyckte att Simon jobbat hem för dåligt i en match. För att konkretisera sin kritik visade tränaren ett klipp där Häcken åkte på en kontring och där domaren Jonas Eriksson sprintade ifrån den unge mittfältaren.

 – Utan bevis hade Simon direkt sagt emot. Men nu kunde jag peka och säga: »Kolla, till och med domaren är snabbare än du!« Då lade han sig platt.

Simon, som låg lite före sin bror i utvecklingen, hade inga större problem att ta steget från division två till Allsvenskan. Redan första säsongen etablerade han sig i startelvan. Andra året gjorde han tio mål som mittfältare och fick beröm av spelarkollegan Martin Mutumba som på sitt Instagramkonto utsåg »Simon Gustafson-bröderna« till ett av säsongens utropstecken. Han spelade i U21-landslaget och allt fler klubbar hörde av sig till agenten Carl Fhager. Sommaren 2015 kom de överens med Feyenoord och Simon blev en av 15 svenskar i Nederländernas högsta liga.

Sex år senare är han den enda av dem som fortfarande är kvar.

 

Carl Fhager jobbar fortfarande med bröderna Gustafson. I ett SMS kallar han dem »annorlunda och underbara«. I ett telefonsamtal utvecklar han:

– Annorlunda för att deras bevekelsegrunder i livet och karriären skiljer sig från andra spelares. Underbara för att de är så nyfikna och ger en nya intressen. Man träffar dem i maj och då är de helt insnöade på schack. Så ses man i september och då är det plötsligt bara amerikansk fotboll som gäller.

Sommaren 2021 är det Carl Fhager som förmedlar de intresseförfrågningar som kommer till Simon. Men responsen från spelaren är sval och agenten blir varken irriterad eller förvånad. Han är van från tidigare transferfönster. 

– Han har även tidigare haft ett antal tillfällen att gå vidare, säger Fhager. Men han jagar inte pengar eller karriär på det sättet. Det slutar ofta med: »Men varför ska jag egentligen flytta dit?« 

Jag frågar om inte en sådan spelare lätt kan uppfattas som ambitionslös. Av tränare, sportchefer och supportrar.

– Så är det nog, säger Fhager. Men inget kunde vara mer fel. Det är väl bara lite ovanligt med spelare som både har integritet och ett vuxet intellekt. Många spelare dunkar handen mot klubbmärket på tröjan för att nå supportrarnas hjärtan. Simon är mer: »Känns det här äkta?« Och om svaret är nej så avstår han.

Den 15 augusti, två veckor före transferfönstret stängs, startar Eredivisie igen. Simon är bänkad i premiären mot Sparta Rotterdam men gör mål som inhoppare. Mot Groningen i omgången efter får han 16 minuters speltid. Helgen därpå startar han mot sitt gamla lag Feyenoord och sätter en straff när Utrecht vinner med 3–1. Några av de 16 500 supportrarna sjunger hans namn när hemmalaget går upp som ny trea i tabellen. Det är två dagar kvar till Deadline Day.

»Jag åker nog tio gånger hellre hem till kompisar och familj när det är landslagsuppehåll.«

 

Någon sade att Utrecht låter som en halssjukdom, men när man traskar runt i Nederländernas fjärde största stad är det lätt att förstå varför Simon Gustafson blivit kvar här. Universitetet, grundat 1636 och näst störst i landet, ger staden en ungdomlig prägel. Restauranger, kaféer och barer trängs på kullerstensgator och vill man ha ännu mer puls är Amsterdam bara fyra mil bort. Kanalsystemet blir man inte riktigt klok på. Det är broar, kajer och husbåtar vart man än går.

Simon bor i en lägenhet intill en av kanalerna, några kilometer utanför stadskärnan. Området »är väl lite fint och stelt« (hans egen beskrivning) och han sticker ut både till ålder och framtoning. De andra boende man ser på balkonger och promenadstråk är äldre och välklädda. Simon är 26 och har på sig en pösig mysdress. Det är dagen efter Feyenoordmatchen och han har precis tagit sig en lur. 

– Det var faktiskt kul att spela i går, säger han. Publiken är tillbaka nu och man hade nästan glömt hur det är, man anpassar sig så skrämmande snabbt. 

Kul att spela. Kul att göra mål. Men: 

– Jag fick fem kommentarer efteråt om varför jag inte såg gladare ut när jag gjorde mål. Det är inget nytt i och för sig. Varenda tränare jag har haft har framfört synpunkter på mitt kroppsspråk. 

Och vad svarar du då? 

– Inte så mycket. Efter ett tag lär de känna mig och förstår att jag visst bryr mig, att jag visst vill vinna och göra mål. Men jag vill inte förställa mig. Det är heller inte eufori eller ren lycka jag känner när jag gör mål. Det är mer att det känns skönt, liksom. 

Älskar du att spela fotboll?

– Ja, det skulle jag säga att jag gör. Men om vi säger att mitt liv är en cirkel … En tårtbit av cirkeln handlar om att jag är fotbollsspelare. Det är en viktig tårtbit som jag tycker om och tar på allvar. Men det är fortfarande bara en tårtbit. Jag har fler. Du är väl heller inte bara det du jobbar med?

Nej. Men i din bransch kan en spelare som säger så lätt anklagas för att inte brinna tillräckligt mycket.

– Jag vet, men är det inte jävligt sjukt att det är så? 

Det där du sa om landslaget 2019, att du inte visste om det var bättre att få spela där eller att få vara ledig. Hur tror du att en tränare uppfattar det?

– Säkert på det sätt du antyder, att jag inte har den rätta inställningen. Det tycker jag också är sjukt. Jag skulle gärna spela i landslaget och försöka prestera mitt absolut bästa om det, högst hypotetiskt, skulle bli så. Men jag åker nog tio gånger hellre hem till kompisar och familj när det är landslagsuppehåll. 

»Jag gillar också att äta och dricka gott och tillåter mig det, utan att det går till överdrift.«

Har du haft konkreta mål med din fotboll?

– Det där är roligt. Före varje säsong frågar tränaren vad jag har för mål med året. »Hur många mål vill du göra för att vara nöjd?« kan han säga, och jag har aldrig något svar på det. Jag menar, jag vill väl göra mål hela tiden? Nej, jag har nog aldrig jobbat med mål på det sättet. 

Du vill göra det så bra du kan för stunden och så får du se vad det leder till? 

– Exakt så. 

Elitfotbollen är annars målinriktad och full av visioner som ska realiseras.

– Och ännu mer i dag än när jag var tonåring, tror jag. Jag kan tycka synd om dagens talanger som nästan tvingas sätta upp en massa mål. Hur ska de må när de misslyckas? Plus att man, som jag uppfattar det, i dag förväntas vara superseriös på alla plan hela tiden. Då blir fotbollen hela ens liv. 

Och risken då är att man mår som man presterar?

– Jag tror det. Och det låter inte sunt i min värld. 

Många spelare säger att de efter karriären inte vill ångra att de inte gav precis allt. Ger du precis allt? 

– Det beror på hur man ser det. 

Skulle du till exempel kunna vara i bättre fysisk form? 

– O ja. Garanterat. Jag hade kunnat träna betydligt mer, vara mer i gymmet. Jag gillar också att äta och dricka gott och tillåter mig det, utan att det går till överdrift. 

Så …?

– Men jag tror inte heller att jag hade spelat bättre fotboll om jag alltid tänkt träning, kost, återhämtning. Jag hade mått dåligt av det och presterat sämre, det är jag säker på. Och när jag lägger av kommer jag nog inte bara att tänka på hur bra karriären blev. Jag kommer också att fråga mig om jag hade det bra. Var jag lycklig?

 

Vi går ut på balkongen. I en korg trängs ett par fotbollsskor med en kartong gatukritor, två flaskor vittvin och åtta burkar av den danska läsken Faxe Kondi. Gatukritorna köpte han för att den tidigare lagkamraten Kristoffer Petersons son skulle ha något att göra när de besökte honom. Peterson flyttade till Fortuna Düsseldorf för ett år sedan. En annan tidigare medspelare och landsman, backen Emil Bergström, har Utrecht lånat ut till Willem II, så nu är Simon ensam svensk i laget. Han tycks inte umgås privat särskilt mycket med någon av lagkamraterna, men har heller inget ont att säga om dem (förutom möjligen en grek som inte vill vaccinera sig »utan att ens bjuda på en spännande konspirationsteori«).

Simon öppnar en burk Faxe Kondi och ser obekväm ut när Offsides fotograf Daniel Nilsson tar några bilder. Sedan nickar han förtjust när Daniel berättar att han nyligen plåtade Klas Östergren och att författaren också uttryckte sitt ogillande inför att bli fotograferad. 

– Du fick träffa Östergren, alltså? Stort. Hans roman Twist är nog den enda bok jag har läst två gånger.

Den senaste boken som verkligen greppade tag i Simon Gustafson var Fjodor Dostojevskijs Anteckningar från ett källarhål. Men det var ett tag sedan nu. Som med så mycket annat i sitt liv är Simon periodare när det kommer till litteratur. Just nu läser han mest om trav och hästavel. Under det kommande landslagsuppehållet ska han åka till Jägersro med sin flickvän Dua, som bor i Göteborg men snart flyttar ner till Utrecht. 

– När något intresserar mig vill jag gärna fördjupa mig ordentligt, säger Simon. Jag kan snabbt slungas in i något, men också snabbt tappa intresset.

Han har exempel. En dag i Utrecht gick han till en musikaffär och köpte sig en keyboard. Helst ville han lära sig spela gitarr men bedömde att han »inte hade fingrarna för det«. Keyboard framstod som lättare. Han gick hem, hittade några instruktionsvideor på nätet och satte igång med klinkandet. 

– Jag överdriver nog inte om jag säger att jag spelade keyboard tio timmar om dagen tio dagar i rad. Den elfte dagen spelade jag inte. Och efter det har jag inte rört den. 

Vad hände den elfte dagen? 

– Jag tappade lusten. Eller, jag insåg att det hade krävt så sjukt mycket nötande för att bli någorlunda bra. Då dog det för mig. 

Står keyboarden i förrådet nu? 

– Den gjorde det. Men Emil Bergström fick faktiskt ta med sig den till Tilburg [staden där Willem II spelar].

I andra perioder har han spelat mycket schack eller strategispel på datorn. Kriminologi var en annan förälskelse. Så pass stark att han påbörjade en universitetskurs på distans parallellt med fotbollen i Utrecht. Men när inlämningsuppgifterna var tvungna att skrivas enligt en angiven akademisk mall var det inte roligt längre. 

– Jag kände mig låst i det. Nästan som att sättet det var skrivet på var viktigare än vad man skrev.

»Det är jävligt lätt att låta otacksam när man sitter och pratar så här.«

 

Vid middagstid promenerar vi till en lugn restaurang tio minuter bort. Simon behåller myskläderna och kompletterar dem med en gubbkeps. På menyn: oxfilé, pommes frites, bearnaisesås och två små öl. Han beställer på engelska och säger skamset att det är »för dåligt« att han efter sex år i landet ännu inte talar holländska flytande. Jämför sig med brorsan Samuel som lärde sig italienska redan efter ett år i Serie A. 

Man behöver inte tillbringa lång tid med Simon för att inse att han både är intelligent och snabblärd. Hade han gett holländskan, som dessutom ofta framställs som ett enkelt språk för svenskar att lära sig, samma intresse som han gav keyboarden inledningsvis hade han talat fläckfritt nu. Men dels blir incitamentet att lära sig svagare när engelska ändå funkar nästan överallt, dels tycks Simon vara mer beroende av lust och inspiration än det genomsnittliga fotbollsproffset. 

– Kanske är det så, säger han. Det kanske är därför jag inte tittar så mycket på fotboll heller, fast jag egentligen är intresserad av lagsport och psykologin kring den. 

Att du skulle tappa lusten till din egen fotboll om du också ägnade sporten mycket av din fritid?

– Ja, att det blir lite för nära det man själv håller på med. Jag läser inget om fotboll heller, hänger inte med alls. Och jag finns inte på sociala medier.

Frågan är hur den här inställningen påverkar hans framtid som spelare. När jag frågar i vilket land han helst skulle vilja spela nämner han, efter en del funderande, tre: Spanien, Frankrike och »kanske Portugal«. 

– Antingen att man får ta ett steg uppåt fotbollsmässigt, och det inser jag blir svårt. Eller något ställe där man kan ha en skön lifestyle. 

Går det att ha en »skön lifestyle« i Utrecht?

Simon skrattar till.

– Man försöker! Det är kanske inte ordet som ligger närmast till hands, men Utrecht är bra på många sätt. Förutom vädret. Det regnar ganska mycket.

När du pratar låter det som om du skulle vilja spela i MLS.

– Jag gillar USA och har varit där på semester två gånger, en gång på västkusten och en på östkusten. MLS … ja. Men det är nog ganska många och långa resor, va? Sådana saker väger jag också in. Sedan får folk tycka att man låter hur arrogant som helst. 

Har det kommit några fler förfrågningar? 

– Nej. Vad jag vet är det från länderna vi redan har pratat om. Lite Polen, lite Ryssland, lite Saudi. Det lär nog inte bli så mycket mer action.

Skulle du kunna spela i Saudiarabien? 

– Knappast. Det känns inte toppen med ett land som har ett rättssamhälle från typ 1700-talet och där min tjej knappt får köra bil. 

»Simon kunde själv bestämma när han skulle ge sig ut på sin dagliga joggingtur. Det uppskattade han.«

Din gamla U21-lagkamrat Robin Quaison spelar där nu.

– Jaså? Vad tycker folk om det, då?

En del menade att han vinkade adjö till sin landslagskarriär när han skrev på. En del var kritiska av de skäl du nämner. Men många förstod nog också att en kille som växte upp med en ensamstående mamma som inte hade det jättefett valde att trygga sin ekonomiska framtid. 

– Ja, herregud. Det skulle jag aldrig moralisera över. Jag moraliserar inte överhuvudtaget. Man gör sina egna val och ska inte ta in vad utomstående anser om ens liv.

Är du inte sugen på att återförenas med Samuel i Häcken?

– Jag vill jättegärna spela ihop med honom igen, men det är nog inte aktuellt med hemflytt än. Fotbollen här är ändå rätt mycket bättre än Allsvenskan. 

Varför inte bara förlänga med Utrecht? Du har ändå nummer tio i ett lag som ofta hugger på topplagen i en ganska bra liga. Fotbollen är offensiv och du verkar i stor utsträckning få vara den du är här. 

– Jag vet, och det kanske blir så till slut. Vem vet? Det är lätt att bli blind för det man redan har. Och jävligt lätt att låta otacksam när man sitter och pratar så här.

 

Nästa morgon är det meningen att vi ska se Simon träna, men Utrechts presschef har inte besvarat våra mejl om att få släppas in på träningsanläggningen. Istället har hon skällt på Simon för att han inte informerat klubben om att han låter sig intervjuas för en svensk tidning. Utrecht vill ha koll på sådant och det stör honom. Där nio av tio fotbollsproffs tycker det är bekvämt att hänvisa till vad klubben tillåter eller inte tillåter förstår inte Simon varför han skulle behöva fråga om lov innan han öppnar munnen. 

Det är känslan av att bli behandlad som ett barn. När Nederländerna införde lockdown under pandemin fick spelarna sköta sin träning på egen hand. Genom GPS-klockor kontrollerade klubben att de gjorde vad de skulle, men Simon kunde själv bestämma när han skulle ge sig ut på sin dagliga joggingtur. Det uppskattade han. Vad gällde styrkeövningarna hemmavid skulle de däremot utföras på ett visst klockslag framför en datorskärm, så att klubben kunde följa dem över zoom. Det ogillade han. Han hade verkligen inte tänkt att skita i övningarna, men kunde de inte bara lita på att han gjorde dem utan att tvinga honom att ligga och svettas framför en skärm? 

När laget fick samlas igen småsnackade Simon med en psykolog som Utrecht använder sig av. Då förstod han att han nog hade klarat nedstängningen bättre än många av hans lagkamrater. Psykologen berättade att flera spelare mått dåligt av att få sina rutiner brutna. För Simon hade det varit … inte kul kanske, men det fanns ändå något i den plötsliga förändringen som tilltalade honom. Han tyckte heller inte att det var särskilt jobbigt att gå skadad i tio veckor under förra säsongen. Snarare uppskattade han att han på grund av sin onda fot fick träna på ett annat sätt under en period. 

Även denna tisdagsmorgon bryts rutinerna. Efter den imponerande segern över Feyenoord, och med ett landslagsuppehåll några dagar bort, överraskar tränaren René Hake med att ställa in träningen. Istället annonserar han padelturnering och tar med laget till en nyöppnad hall. 

Jag och fotograf-Daniel åker också till hallen och hinner vara där i 20 minuter innan en av Utrechts pressmänniskor ber oss att gå. Jag hinner uppfatta att Simon vill finlira snarare än slugga på banan samt att han är ensam om att spela i långbyxor.

 

Några timmar senare möter han upp inne i stan. Vi sjunker ner på en av de många uteserveringarna vid en av kanalerna. Det känns knappt lönt att fråga om ett möjligt klubbyte längre, det är uppenbart att det inte kommer att ske den här gången heller.

– Jag fick faktiskt beröm av tränaren i morse, säger Simon. Han kallade in mig på sitt rum och sa att han gillade hur jag uppträdde i senaste matchen. Han sa typ: »Jag uppfattar annars dig som en människa som inte har så mycket känslor, åt något håll.«

Det låter ju som en iskall människa!

– Han sa kanske inte precis så, det var menat som beröm. Poängen var väl att jag inte uttrycker lika starka känslor som andra spelare, inte åt det positiva hållet i alla fall. Men nu tyckte han att jag hade gjort det bra och ville säga det.

Blev du glad?

– Det var väl trevligt. Men nej, det påverkar mig nog inte så mycket. Jag tycker att jag vet bäst själv om jag har presterat bra eller inte. 

Alla människor behöver väl bekräftelse?

– Absolut, men man kan ju få det på andra sätt också. Som kompis, som partner. Jag … 

– Gustafson! Hey, Gustafson!

Simon avbryts i meningen och tittar upp mot promenadstråket ovanför kanalbanken. Där står en glad Utrechtsupporter som gör tummen upp och gratulerar till målet i den senaste matchen. Simon ler ansträngt och säger tack. Mannen går vidare.

Blev du glad av det där?

– Nej. Irriterad snarare. 

Han tackade ju bara för matchen.

– Jag vet, han menade inget illa. Men han visste inte vad vi satt och pratade om, ändå tar man sig friheten att störa så. Jag vet att jag låter otacksam nu, men jag gillar bara inte att man förväntas reagera på ett visst sätt bara för att man råkar göra det man gör. Aldrig i livet att jag hade gått fram till Roger Federer, som jag beundrar, om jag fått syn på honom på en flygplats.

Du säger ofta så där när du pratar, »det här kommer att låta otacksamt…«

– Att jag helgarderar? Det är väl för att jag är medveten om mina privilegier. Jag tjänar bra och spelar fotboll på heltid, många drömmer om det. Då är det klart att man riskerar att låta bortskämd eller som ett as när man har synpunkter på saker och vill nyansera bilden. Men det får jag ta i så fall. 

»Jag kan sörja att jag aldrig fick stå där och fundera över livet. Ska jag ut och se världen? Plugga? Ta ett jobb? Jag romantiserar att vara 18 och helt jävla lost.«

Gör du intervjuer med holländska journalister?

– Inte annat än efter matchen-intervjuer. Och före varje match kommer alltid samma kille och ställer samma frågor. Det låter likadant varje gång, nonsensfrågor och nonsenssvar. Klyschfest.

Hur kan det låta, om vi leker att jag är du och du är journalisten?

– Heracles på söndag, ni har haft svårt mot dem, varför?

Det handlar om tillfälligheter. Gör vi det vi ska nu har vi bra chanser att vinna. Vi har en bra känsla.

– Vad blir viktigt i ert sätt att spela?

Att vi är med från start och gör de saker vi har kommit överens om.

– Hur ska ni lyckas med det?

Det… eh…

Simon ser road ut när jag famlar efter orden.

– Shit, du måste nöta in dina standardsvar bättre.

Men vad vill du att den journalisten ska fråga, då? Han är där för att ställa några snabba frågor och har väl inte tid att be dig vara djup.

– Nej, jag vet. Han gör bara sitt jobb och jag är aldrig otrevlig eller så. Det känns bara så meningslöst ibland.

 

Kanske är det så att Simon Gustafson passar utmärkt som fotbollsspelare, men mindre bra som fotbollsproffs. När jag säger det till honom rycker han på axlarna och svarar att han inte funderar på hur proffsmallen ser ut. Däremot medger han att han gärna romantiserar andras liv och yrken.

Vad hade du gjort om du inte varit fotbollsspelare?

– Jag vet verkligen inte. Jag har aldrig behövt fundera över det. Är man så pass duktig på fotboll blir det en ickefråga vad man ska göra. Vägen efter skolan är redan utstakad. Nu kommer jag att låta otacksam igen, men jag kan sörja att jag aldrig fick stå där och fundera över livet. Ska jag ut och se världen? Plugga? Ta ett jobb? Jag romantiserar att vara 18 och helt jävla lost. 

Har du haft något annat jobb?

– Nej. Eller, när vi var 15 tvättade jag och Samuel kläderna åt Fässbergs A-lag. Och jag gjorde två veckors praktik som brevbärare på högstadiet. Det var två av de bästa veckorna i mitt liv. Solen sken och jag älskade att trampa runt där med cykeln. Det finns också något hedervärt med att se till att någons brev kommer fram. Jag ser brevbärare som ett ädelt yrke.

Men solen skiner inte alltid på brevbärarna.

– Nej, men finns det inte något gött i att plåga sig igenom de där vintermånaderna också? Man känner att man gör något av betydelse och så har man sommaren som en morot dinglande framför sig. Och fatta helgkänslan på fredagen.