Från utsidan anar man att det är ett liv fyllt av avgörande beslut, vassa armbågar och strategiska karriärsval som lett till att pojken som växte upp i Lindås i Emmaboda kommun på slutet av 50-talet, som barn till föräldrar som drev en bensinmack i det lilla småländska samhället med knappt tusen invånare och sedan utbildade sig till mellan- och högstadielärare i matematik och samhällskunskap, lyckats bli Uefas näst mäktigaste person.
Norska fotbollsmagasinet Josimar har vid upprepade tillfällen till och med antytt eller velat föra i bevisning att det låg fulspel och vänskapskorruption bakom den i dag 64-årige Uddevallabons inträde i Uefas exekutiva kommitté år 2017. Tydligt och otippat tidigt stöd till den då relativt anonyme Aleksander Čeferin från de nordiska länderna inför Uefas presidentval 2016, där Karl-Erik Nilsson var frontfigur för lanseringen av slovenen, ska enligt Josimar ha resulterat i en återbetalning till Nilsson i form av en plats i den exekutiva kommittén.
En solig eftermiddag drar Uefas förste vice president till sig en hallongrotta över furubordet i IK Oddevolds klubbstuga. Han berättar att han lägger cirka 20, kanske 25 procent av sin arbetstid på Uefa, och resten på det nationella uppdraget som förbundsstyrelsens ordförande, något han varit sedan 2011 då han efterträdde Lars-Åke Lagrell och kommer att vara till år 2023. Jag frågar honom om det har varit en personlig drivkraft att avancera i graderna.
– Inte alls, säger han och läppjar på sitt kaffe. Att göra karriär har aldrig varit något jag har tänkt på, det ena har lett till det andra utan någon som helst plan. Det har varit otroligt mycket tillfälligheter.
Berätta hur det gick till när du blev invald i Uefas exekutiva kommitté.
– Det är ingen hemlighet att när Lennart Johansson lämnat Uefa, och vi länder i Norden inte längre var representerade i den exekutiva kommittén, kände vi att vi behövde arbeta hårt för att komma tillbaka in i värmen. Att kunna vara med och påverka riktningen som den europeiska fotbollen tar är oerhört viktigt, inte minst när man som vi tillhör de lite mindre fotbollsnationerna.
»Jag är inte helt oberörd när det blåser runt mig, det kanske andra kan vara, men sån är inte jag.«
Vad kan bli följderna för ett nationsförbund som Sverige om man inte är inne i »värmen«?
– Det blev påtagligt 2014. Vi hade arrangerat damernas EM 2013 och spelat en final på Friends Arena inför den dittills högsta publiksiffran i ett Europamästerskap på damsidan. Mästerskapet var lyckat och jag satt bredvid Uefas exekutiva kommitté och såg finalen mellan Tyskland och Norge. Alla sa till mig: »Det är klart att ni ska få EM 2020«, och vi kände oss säkra på att Friends skulle bli en av spelplatserna i det mästerskapet. Det framställdes som en formalitet. Bara någon månad innan beslutet skulle tas under en kongress i Schweiz sa man till mig att det var klart. Men i stället fick Parken och Köpenhamn värdskapet, och det var en oerhörd chock för oss. Det var bittert och ledsamt, vi hade varit så säkra. Och kanske hade vi varit för säkra, vi slutade nog att sälja in oss för att vi var så övertygade om att vi skulle bli en av spelorterna.
Så du skulle in i den exekutiva kommittén? Det var en strategi?
– Jag eller någon av de andra förbundsordförandena i de nordiska länderna. Men det här att vi kohandlade … Det stämmer inte överhuvudtaget. Det har ibland framställts som om Aleksander var helt okänd. Han var Sloveniens förbundsordförande, så det är helt fel. Under mina första år som förbundsordförande träffade jag honom flera gånger under Uefamöten, och tidigt var min bild av honom att det var en otroligt stabil och pålitlig person med en värdegrund som stämde överens med vår. När Platini lämnade började vi resonera, och med vi menar jag de nordiska medlemsländerna. Vi ville ha en person på den högsta posten som inte kom från någon av de stora fotbollsnationerna, som brann lika mycket för de mindre fotbollsländerna.
Karl-Erik Nilsson
Född: 6 maj 1957.
Karriär: Kommunalstyrelsens ordförande (S) i Emmaboda 1994–2006, allsvensk domare 1992–2002 (150 matcher), Fifadomare 1994–2002 (13 Champions League-matcher), organisationsansvarig för U21-EM 2009, styrelseledamot SvFF 2011–2012, ordförande SvFF 2012–2023, förste vice president i Uefas exekutiva kommitté 2017–2025.
Holländaren Michael van Praag hade fram till ett par veckor innan ni plötsligt gick ut och visade ert stöd för Čeferin varit Sveriges, Norges, Danmarks och Finlands favorit. Varför ändrade ni er?
– Vi pratade även med honom, men vi fick intrycket att han närmade sig slutet av sin karriär, att han endast såg sig själv fortsätta i ett par år innan han föll för åldersstrecket. Vi ville ha en mer långsiktig lösning.
Ni gick ut och sade att Čeferin var er kandidat sex veckor innan övriga kandidater hade tillkännagetts, det känns ivrigt.
– Om vi nu hade bestämt oss för att Aleksander var vår kandidat, varför då vänta? Skulle Aleksander bli vald behövde han tidigt få vårt stöd, förbunden i Norden har ett bra rykte och det kunde kanske påverka andra förbund att tänka om. Det var ett genuint förslag från fyra fotbollsförbund som ansåg att det här var det bästa alternativet, inget annat. Sedan visste vi inte om det skulle bli så, det är trots allt 55 medlemsländer som ska rösta. Och jag var inte garanterad något överhuvudtaget.
Jag tolkar det som om du menar att det inte ligger någon som helst sanning i påståendena. Hur känns det då att läsa sådana anklagelser om sig själv?
– Sedan jag dömde min första match som fotbollsdomare på pingstafton 1980 har jag varit van vid att bli utskälld, kritiserad och till och med recenserad. När jag kom lite högre upp skrev man saker om mig i tidningar. Jag är inte helt oberörd när det blåser runt mig, det kanske andra kan vara, men sån är inte jag. Men det är klart … ibland tycker jag att det blir lite orättvist. Och ibland falskt.
När är det orättvist?
– Jag tycker att vi får oförtjänt mycket skit ibland. Generellt är det som om man har högre krav på oss som ideell organisation [Svenska fotbollförbundet] än vad man har på företag och näringslivet. Multinationella företag och stora statliga organisationer får inte lika mycket kritik om de … vi får på något sätt ibland ta på oss en väldigt stor samhällsportfölj.
Tänker du på Qatar nu?
– Ja, för att ta ett exempel. När vi var i Qatar med landslaget förra gången slöt den svenska regeringen ett samarbetsavtal med den qatariska regeringen, men det pratades det inte så mycket om. Men absolut, vi kan bli ännu bättre på att kommunicera hur vi resonerar när vi åker till Qatar. Förklara varför vi åker.
»När vi träffar byggnadsarbetare eller pratar med de internationella byggfacken får vi alltid samma respons: lämna inte de berörda i sticket.«
Det har blivit lite av en tradition: förbundet meddelar att januarilägret med herrlandslaget förläggs i Qatar eller Abu Dhabi, vilket följs av ilskna krönikor och uttalanden från människorättsorganisationer. Ändå upprepas det, år efter år.
– Ja, vi har varit konsekventa där.
Det får man nog säga, ja.
– Det hade varit enklare att åka någon annanstans. Men nummer ett för oss har alltid varit att vi vill ge de bästa sportsliga förutsättningarna för vårt landslag. Vi har fått som svar av ledarna och spelarna att man är nöjda med förutsättningarna och faciliteterna i Qatar, eller i Abu Dhabi för den delen. Men i det här har vi också sagt att om vi ska åka till dessa länder måste vi göra samhällsjobbet, vi måste åka dit och påverka. Det är inte problemfritt. Jag vill påstå att i ett europeiskt perspektiv, med de 55 medlemsländerna inräknade, har inget nationsförbund varit så konsekventa och målmedvetna i sin kritik som vi har varit gällande Qatar. Vi har begärt möte, öga mot öga, och framfört vår kritik mot hur gästarbetare behandlas, hur man hanterat mänskliga rättigheter. VM kommer att spelas i Qatar och man kan tycka att det är fel från början, personligen har jag sagt flera gånger att jag tycker det. Men så kommer det att bli och då är vår inställning att vi ska engagera oss så mycket som möjligt.
Ni hade kunnat protestera, påverka, kräva möten – men åkt till något land som inte har flera tusen gästarbetares liv på sitt samvete.
– Hade vi åkt någon annanstans hade vi inte kunnat påverka, och det hade varit ännu sämre för de som drabbas av villkor och rättigheter i Qatar. Vår närvaro där under ett januariläger öppnar upp dörrar för dialog. När vi träffar byggnadsarbetare eller pratar med de internationella byggfacken får vi alltid samma respons: lämna inte de berörda i sticket. Det blir inte bättre för dem om vi åker någon annanstans och i stället sitter hemma på våra läktare och ropar ut kritik om vad som händer i det berörda landet. Det som hade förändrats hade varit att vi inte hade kunnat sätta press, vilket vi kan göra nu. Vi har varit på Qatars arbetsmarknadsdepartement och fört diskussioner, vilket inget annat nationsförbund har gjort. Inte ens Fifa.
En vecka innan jag träffar Karl-Erik Nilsson publicerade Amnesty International en ny rapport om situationen i Qatar. I pressmeddelandet skrev människorättsorganisationen att en majoritet av de rapporterade dödsfallen (enligt The Guardian har 6 500 gästarbetare omkommit i Qatar sedan landet tilldelades VM i december 2010) i landet inte utreds korrekt. »Myndigheterna i Qatar brister när det gäller att utreda dödsorsaken hos de tusentals migrantarbetare som avlidit de senaste tio åren«, skrev Amnesty. Rapporten sade att sju av tio dödsfall lämnas ouppklarade, vilket innebär att den avlidnes anhöriga inte har rätt till kompensation. Amnesty menade också att Qatar rutinmässigt fabricerar dödsorsaker.
Utifrån det här, och utifrån allt annat som har rapporterats om situationen och villkoren i Qatar de senaste åren, framstår det för en lekman som om det svenska arbetet på plats, »öga mot öga«-samtalen med byggfack och arbetsmarknadsdepartementet, har föga betydelse. Likaså förefaller förbundets huvudargument om varför man envisas med att flyga till Qatar på träningsläger – för att det först och främst är »bra sportsliga förutsättningar« – som hånfullt när människoliven sätts i en kontext. Människor har dött när de under slavliknande former har byggt de arenor som Sverige träningsspelar på.
När jag tar upp den senaste Amnestyrapporten med Karl-Erik Nilsson säger han att det är »frustrerande« och »sorgligt«, men att han ändå tror att Sverige gör skillnad. Han understryker än en gång att Sverige ligger i framkant med sitt engagemang och att det hade blivit ännu sämre för de berörda människorna om de inte hade varit på plats.
»På det stora hela tycker jag att, utifrån den mängd beslut som vi hela tiden tar, att jag ändå kan leva med mig själv rätt hyfsat.«
Oavsett argumentation var det svårt att få ihop logiken när Uefa i våras stolt presenterade statligt ägda Qatar Airways som huvudsponsor till sommarens EM. EM-bucklan flögs till huvudstaden Doha och Uefa skickade ut glada pressmeddelanden om hur stolt man var över att Qatar klev in i Uefafamiljen.
Jag frågar Karl-Erik Nilsson hur han personligen hanterar dubbelmoralen: som företrädare för svensk fotboll är han orolig över utvecklingen i Qatar och kräver möten på plats, men som Uefas förste vicepresident har han inga problem med att etik och moral får stå i andra rummet när emiratets miljoner kastas upp på bordet i ett av sina systematiska försök att polera sin image.
– Det är klart att det är … Vi har ett ansvar att optimera intäkterna i Uefa så att pengar kan gå tillbaka till våra nationsförbund. Vi ser att andra nationsförbund och medlemsföreningar också väljer samarbeten av den här typen, så då kanske det inte är något som ska hindra Uefa från att göra det. Men det är klart att varje organisation måste göra en värdering innan man gör ett sådant här ställningstagande.
Pengar trumfar moral, för att tala klarspråk?
– Ja, jo … Men så är det ju. Alla nationsförbund skriker efter resurser och då gäller det att göra så bra avtal som möjligt.
Hur känns det personligen för dig när något sådant klubbas igenom?
– Det är klart att man kompromissar med sig själv i somliga frågor. Ibland kan det vara som så att hjärtat skriker åt ett håll och hjärnan säger något annat. Men jag är invald i den exekutiva kommittén för att arbeta för alla 55 nationsförbund, och det innebär att man ibland får frångå ens personliga inställning i frågor för den breda massans skull. Men på det stora hela tycker jag att, utifrån den mängd beslut som vi hela tiden tar, att jag ändå kan leva med mig själv rätt hyfsat.
I våras var du med och beslutade att Belarus ska stå som värdnation för ett fotbollsmästerskap år 2025, ett land som i princip är en fullskalig diktatur och där presidenten Aleksandr Lukasjenkos meningsmotståndare fängslas och torteras. Hur går det till när Uefa tar ett sådant beslut?
– För det första var det Uefas damkommitté som levererade förslaget till oss i den exekutiva kommittén, sedan var det vi som tog ställning till paketet. Det resonemanget som vi förde handlade egentligen om följande: vi vill att våra fotbollskompisar i Belarus ska känna hopp, att alla fotbollskillar och fotbollstjejer ska kunna förverkliga sina drömmar, inte att Lukasjenko och regeringen ska förverkliga sina drömmar. Vi lade Europamästerskapet för F19 så långt bort i tiden det gick så att vi kan följa utvecklingen i Belarus under tiden.
2017 togs det beslut i Uefa att goda mänskliga rättigheter ska vara ett kriterium om ett land ska få arrangera mästerskap.
– Om det inte blir bättre kommande år i Belarus får någon annan ta över arrangemanget, svårare än så är det inte. För oss är det viktigt att göra något för våra fotbollskompisar, att ge dem framtidstro. Det var helt bärande i det här beslutet.
I slutändan är risken stor att det är Lukasjenko som tjänar mest på ett sådant här mästerskap, han får visa upp Belarus så som han vill. Precis som Qatar när de blir huvudsponsor till Uefa.
– Om det blir så som du beskriver är det så klart allvarligt. Ur myndigheternas perspektiv i Belarus är det givetvis positivt att få ett mästerskap av Uefa, men det perspektivet är fullständigt ovidkommande för oss. För oss handlar det bara om att försöka ge framtidstro till våra fotbollskompisar i Belarus. Och kanske kan omvärlden, likt med Qatar, få upp ögonen och på så sätt få till förändringar.
Likaså gav Uefa regimen Azerbajdzjan och dess huvudstad Baku fyra matcher under EM i somras, ett land som hösten 2020 låg i fullskaligt krig med Armenien.
– Hade det fortsatt varit ett krigförande land hade det varit omöjligt, men bedömningen var att utvecklingen gjorde att det var möjligt. Det var inga strider i närtid.
»Vi kommer aldrig att kunna vaccinera oss helt från att politiker utnyttjar fotbollen för att förbättra sin eller sitt lands image.«
Det finns fortfarande armeniska föräldrar som letar efter sina barn, fortfarande kroppar som grävs upp. Precis som i Belarus försvinner regimkritiker i Azerbajdzjan spårlöst, yttrandefriheten är minst sagt begränsad.
– Ja, jo, så är det kanske. Men vi valde att göra bedömningen att det gick att genomföra.
Hur?
– Vi väger in en massa olika saker och tar beslut utifrån det. Vi lyssnar på världssamfunden och låter dem vägleda oss. Det kommer alltid att finnas en gränsdragningsproblematik och det kommer aldrig att vara väldigt enkelt att alltid göra helt rätt.
Så du sitter inte där i Schweiz på något möte och tänker: »Nu är vi på väg att ta ett beslut som vi kommer att få äta upp«?
– Nej, hittills har jag inte känt så. Har man känt att något beslut varit på väg att gå åt det hållet har vi istället tagit det en vända till, resonerat och hämtat in ytterligare information.
När Ungern, som förbjuder »främjande« av homosexualitet, under sommarens EM skulle möta Tyskland på Allianz Arena i München satte Uefa stopp för att tända upp arenan i regnbågens färger.
– Uefa stöttar verkligen allas lika värde, men den här gången blev det konstigt. Olyckligt. Det tyska förbundet ville inte att det skulle ske, det var en tysk politiker som ville kritisera ett politiskt beslut i ett annat medlemslands parlament, och då kände vi att vi var på väg att bli ett beställningsorgan för politiska viljor. Det var mest att vi kände: »Nej, så här får det inte gå till, en politiker kan inte utnyttja fotbollen på det här sättet.«
Viktor Orbáns Ungern får stora Europacupmatcher som Europa League-finalen 2023, Belarus tilldelas mästerskap, Azerbajdzjan likaså, Qatar dansar in i EM … ni radar upp minst sagt kontroversiella och problematiska beslut. Pratar ni om begreppet »sportswashing« inom Uefa?
– Att man vill använda fotbollen som ett propagandaverktyg är allvarligt, men i de här fallen som du tar upp ser vi inte att det är ett problem. Arrangörer kommer alltid att granskas av olika anledningar, det kan vara allt från hur man hanterar djur till hur man handskas med mänskliga rättigheter. Vi kommer aldrig att kunna vaccinera oss helt från att politiker utnyttjar fotbollen för att förbättra sin eller sitt lands image. Tyvärr.
Image, ja. Samma dag som Karl-Erik Nilsson och Uefa tilldelade Belarus ett fotbollsmästerskap pågick ett fotbollskrig som riskerade att förgöra Uefa: Super League-projektet. Tolv klubbar försökte bryta sig loss i vad som bara på några dagar skulle visa sig vara ett misslyckat försök att tjäna ännu mer pengar, och när supportrar runt om i Europa gjort sina röster hörda och bengalröken skingrats stod Uefa för ovanlighetens skull som segrare. Uefa var plötsligt den vita riddaren som galopperat in och räddat fotbollen. Čeferin och Uefa framstod som en person och en organisation som inte accepterade girighet eller arrogans. »Fansen förtjänar bättre«, sade Čeferin i ett av sina bombastiska uttalanden och pratade om att det finns ett »förakt för de mindre klubbarna i Europa« från somliga håll, att några av de stora jättarnas ägare inte respekterar fotbollens själ, att man inte lyssnar på vad supportrarna vill.
Samtidigt i skymundan: Uefas exekutiva kommitté klubbade igenom ett nytt Champions League-format, den så kallade »schweiziska modellen« som ska implementeras år 2024 och som betyder ännu fler matcher, ännu mer pengar till de klubbar som redan får mest av Uefa och inte minst: två garanterade gruppspelsplatser till lag som inte kvalificerat sig till turneringen på sportsliga meriter. Istället ska två klubbar varje år få platser för tidigare års deltagande i Champions League.
Karl-Erik Nilsson är tydligare när jag tar upp Super League än i någon annan fråga under vår intervju: det här riskerade att förgöra »allt det som den europeiska fotbollsfamiljen byggt upp under åren« och det var oroliga dagar men en »enorm glädje« när man konstaterade att planerna gick i stöpet. När jag säger att det måste ha känts konstigt att för en gångs skull, i egenskap av Uefapamp, få annat än sedvanlig kritik svarar han:
– Det var några dagar där som Uefa inte hånades, ja, en liten stund där man inte pratade om oss som pampar. Det var oerhört viktigt att det där oförankrade och själviska förslaget dog så fort. Där visade vi hur starka Uefa och dess medlemsföreningar är när vi står enade.
Är du nöjd med den schweiziska modellen?
– Det är förmätet att säga att den nya modellen är perfekt innan vi har prövat den, men den är väldigt flexibel. Den går att justera. Den har mottagits väl.
Jag försöker påtala att det inte stämmer, flera spelare och tränare – bland dem Jürgen Klopp som kallade förslaget för »a joke« – har uttryckt missnöje över ännu fler matcher, ännu mer slitage på spelarna, ännu fler resor för supportrarna.
– Det får vi respektera och titta på, säger Karl-Erik. Som sagt: systemet är flexibelt och vi har tid på oss att justera. Vi behöver vara rädda om våra spelare, det är de som står för underhållningen.
»Som i så många andra processer, ställningstaganden och beslut så handlar det om att ge och ta.«
Uefa gjorde en stor poäng av att Super League var ett upplägg som byggde på gamla meriter – inte sportsliga prestationer. Ändå vill ni i det nya formatet ge två platser till lag som inte ens kvalat in till Champions League?
– Det är en del diskussioner om detta, så vi får väl se hur det blir.
Men vad tycker du själv?
– Nej, vi har varit tveksamma till det, vi tycker nog att man ska kvalificera sig.
När du säger »vi«, menar du den exekutiva kommittén då?
– Nej, nu säger jag det i egenskap av förbundsstyrelsens ordförande. Tillsammans med de nordiska förbunden har vi framfört synpunkter kring just detta. Vi tycker kanske inte att det ska vara så.
Han fäktar bort ett par smulor som landat på hans mörkblåa träningströja med Svenska fotbollförbundets logga på.
– Men som i så många andra processer, ställningstaganden och beslut så handlar det om att ge och ta. Och kanske är detta ett sådant tillfälle där man kan hitta en kompromiss som är acceptabel? Något som man kan leva med.
Han kastar en blick på sitt armbandsur. Intervjun lider mot sitt slut. Dagen efter vårt möte i Uddevalla åker Karl-Erik Nilssons kostym på. VM-kvalmatcher mot Spanien och Grekland som avgör om Sverige blir något annat än ett land som åker på soliga träningsläger till Qatar väntar. Därefter nya möten med Uefas exekutiva kommitté. Vi skjuter bak våra stolar och gör oss redo för att lämna Oddevolds klubbstuga när jag mest för att kallprata oss ut genom dörren frågar om det finns någon i den exekutiva kommittén som han hellre hamnar bredvid under en middag.
– Davor Šuker, kanske? föreslår jag.
– Nej, jag kan inte plocka ut någon enskild och säga att jag tycker mer om den eller den.
– Det var ett politikersvar, säger jag.
– Nej, men det är faktiskt ett riktigt bra gäng som drivs av vårt gemensamma intresse för att göra det så bra som möjligt för den europeiska klubbfotbollen.
– Okej, säger jag.
Sju dagar efter intervjun meddelar Svenska fotbollförbundet att det planerade januarilägret i Qatar ställs in, detta efter att Sef och de allsvenska föreningarna protesterat. »Då hela upplägget bygger på samförstånd med klubbarna så kommer vi att titta på andra alternativ«, sade förbundets generalsekreterare Håkan Sjöstrand på förbundets hemsida.
