Det milda soldiset har svept in Hampstead i ett försommarljus som är snällt mot ögonen. Längs Heath Street sitter turister och bofasta på kaféstolar och suger i sig latte eller en eftermiddagslager. Snygga kvinnor och män bär på papperskassar från exklusiva klädaffärer, bilarna – Ferrari, Mercedes, BMW, Porsche – rullar sakta över asfalten.
Rami Shaaban lämnar tillfälligt sitt favoritkafé och kliver ut i gatan – oförsiktigt! En svart mercacab tvärnitar och står inte still förrän den är en decimeter ifrån Ramis värdefulla fotbollsben.
Den vackra kvinnan bakom ratten är Arsenalkaptenen Patrick Vieiras flickvän, hon lutar sig ut och skrattar, de kindpussas och småpratar. Bilkön bakom dem växer.
Momo, kaféägaren, kommer ut från sin lokal och lägger sig i samtalet. Trafikstockningen tilltar, killen i Porschen bakom tutar. Rami och Vieiras tjej pratar obekymrat vidare, Momo tittar åt alla håll utom mot bilkön. Till slut varvar porschekillen motorn, tränger sig förbi och skickar en lång blick efter det pratande sällskapet.
Rami lirkar ut huvudet ur bilen, Vieiras flickvän rullar hemåt och Momo går in på fiket för att servera sin svenske stamkund dagens andra cappuccino.
Det känns som om Hugh Grant ska dyka upp runt hörnet. Men jag har inte hamnat i en engelsk feel good-film. Det ljuva livet i småstadstrevliga Hampstead har blivit Rami Shaabans verklighet, en verklighet han snabbt lärt sig älska och inte vill lämna.
Rami, hans fru Malin och sonen Gabriel har bott in sig i lägenheten, dessutom har Rami ett extra vardagsrum på Momos fik. Stämningen bland arbetskamraterna är också kanonbra. Rami umgås nästan dagligen med Fredrik Ljungberg; på fiket eller när Fredrik släntrar över för att kolla på film hos Malin och Rami. Pires, Vieira, och ibland Ashley Cole och Edu, ingår i samma gäng där alla bor några minuters promenad ifrån varandra.
»Jag skulle aldrig vilja byta bort de fem matcherna jag ändå spelade. Och jag är inte missnöjd med någon av dem.«
Det är mitt i maj och två dagar kvar till den sista ligamatchen för året. Snart har Momo gett Rami en tredje skål med cappuccino trots att det egentligen är stängt. Momo är en fast punkt i tillvaron, som drar torra skämt – »Nej, Rami du får ingen mer cappuccino, du har överskridit kaffekontot« – men som också finns till hands om det skulle vara något strul med försäkringar, byråkrati och administration. Till kaféet tar Rami ofta med Gabriel, ett och ett halvt, som får springa mellan borden och stolarna. Om pojken blir uttråkad tar Rami ut honom till Sammy, kvarterets gamle gatsopare som känner alla, och gärna agerar barnvakt på trottoaren. Livet i Hampstead är så bekvämt att Rami bara åker in till centrala London någon gång i månaden.
Det är bara ett fel: när kompisgänget samlas för att dricka kaffe snackar Fredrik, Patrick och Robert om att spela ytterligare en match i Premier League utan att förlora. Rami kan berätta, men det gör han inte så ofta, om hur det var i reservlagsmatchen med 19-åringarna.
I Arsenals A-lag står numera tysken Jens Lehmann i mål. Rami är andre-, tredje- eller fjärdemålvakt i klubben, beroende på vem man frågar. Den genomsnittlige Arsenalsupportern har nästan glömt att Shaaban finns kvar i truppen. Om Rami ombeds skriva autograf är det oftast för att någon misstar honom för Robert Pires.
Just före dagens kafébesök har Rami suttit i möte med en mäklare, för att förbereda en försäljning av lägenheten. Inte för att Rami vill härifrån. Han inser bara att han knappast har något val.
– Jag skrev på för att få chansen på den högsta nivån, nu har jag bevisat att jag håller där. Jag är vid en tidpunkt i min karriär där jag egentligen har uppfyllt mina mål. Nu måste jag hitta ny motivation att fortsätta någon annanstans. Jag pratade med Wenger i april, då sa han att han hade »funderingar på att inte förlänga mitt kontrakt«. Nu måste jag få veta definitivt. Jag ska ta ett snack med honom i morgon.
– Självklart känns det vemodigt att flytta. Jag har aldrig tidigare varit tvungen att lämna någon klubb, och det verkar ju som om det blir så nu. Det är mentalt jobbigt att inte veta vart man ska ta vägen.
Rami Shaaban är 29 år gammal och sitter med ett väldigt annorlunda CV. I Allsvenskan spelade han sammanlagt elva matcher under säsongerna 2001 och 2002. I Premier League har han spelat tre matcher, eller snarare två och en halv, eftersom han fick bryta mot Manchester United. I Champions League spelade Rami två gånger under hösten 2002. Femton och en halv match på högsta nivå under hela karriären. Han är på ett märkligt sätt både orutinerad och meriterad.
– Det är lite konstigt, säger Rami. Men jag ser det som att jag har fått bra utdelning på de matcher jag har spelat. Det finns ju målvakter som spelat hundratals matcher utan att ha fått uppleva det jag har upplevt. Jag skulle aldrig vilja byta bort de fem matcherna jag ändå spelade. Och jag är inte missnöjd med någon av dem.
»Bossen sa att han såg mig som förstemålvakt i somras, men han kände sig tvungen att köpa in en målvakt till.«
Den underliga karriären gör att Ramis rådgivare, advokaten Johan Strömberg, inte har något enkelt arbete när han ska marknadsföra Shaaban för andra klubbar. Strömberg har sonderat marknaden sedan i april, då Wenger antydde att Ramis tid i Arsenal gick mot sitt slut. Han har kunnat konstatera att de heta svenskarna på proffsmarknaden heter Ibrahimovic, Ljungberg och Larsson. Att Strömberg representerar en spelare i Arsenal gör att han slussas till rätt person när han ringer till andra klubbar, men knappast mer.
För Rami Shaaban, som under två år vant sig vid Arsenals standard på saker och ting, gäller det att förbereda sig på en mindre bortklemad tillvaro.
– Man inser inte alltid hur bra man har det när man är mitt uppe i det. Jag är väldigt lyckligt lottad som får träna och spela med otroligt bra killar under fantastiska förhållanden. Jag trivs, familjen trivs. Hade jag bara fått spela lite mer hade det inte varit något snack. Bossen sa att han såg mig som förstemålvakt i somras, men han kände sig tvungen att köpa in en målvakt till. Nu har Jens stått varenda match i ligan, allt i FA-cupen och nästan allt i Ligacupen. Det är extremt. Jag försöker uppskatta det jag har fått här, det är en tid jag alltid kommer att ha med mig. Och har man känt på det bästa är det svårt att gå tillbaka till det normala.
Det finns gott om exempel på spelare som har resonerat som Rami, och blivit kvar – eller kanske klamrat sig fast. Steve McManaman stannade i Real Madrid i tre säsonger trots att han under långa tider inte ens fick plats på bänken. »Har du en gång kommit till en så här stor klubb vill du vara kvar«, var hans enkla förklaring. Ole Gunnar Solskjaer har kunnat byta till nästan vilken Premier Leagueklubb som helst de senaste åren, men har trivts så bra med tillvaron att han hellre varit super-sub i Manchester United än skaffat sig regelbunden speltid i ett sämre lag.
Rami Shaaban skulle nog gladeligen acceptera en roll som superavbytare i Arsenal, om det bara fanns något sådant att hoppas på. Men målvakter byts inte in den sista kvarten för att bli matchvinnare. Istället har Rami gått hela säsongen och väntat på att Jens Lehmann ska skada sig, eller att Wenger åtminstone ska ge Rami chansen. Två gånger har Rami rest sig från bänken och börjat värma upp, medan Lehmann har vridit sig i plågor efter tacklingar ute på planen. Båda gångerna har tysken kommit upp på benen och fortsatt spela.
Under fyra veckor i januari och februari var Rami utlånad till West Ham. Han behövde speltid, både för sin egen del och för att Wenger skulle kunna bilda sig en uppfattning om huruvida Rami skulle få förlängt kontrakt.
Tyvärr blev det bara ett byte av avbytarbänk.
– Det var ett stort missförstånd. Både jag och Arsenal ville ju att jag skulle få matchträning, men jag fick inte spela i West Ham heller. Det var otroligt frustrerade, men också nyttigt att se en annan miljö. Sämre planer, sämre kvalitet på träningen, helt andra faciliteter. Jag blev av med mina målvaktshandskar som jag lagt i omklädningsrummet. »Du kan inte lämna värdesaker här«, sa de. Något sånt skulle aldrig hända i Arsenal.
»Man tar alltid samma pump på macken om den är ledig när man kommer och ska tanka. I alla fall gör jag det. Men man måste våga byta pump.«
Helst skulle Rami vilja fortsätta att spela utomlands, för pengarnas och upplevelsens skull.
– Det är lättare att komma till en mindre klubb i Europa om man har varit i Arsenal än om man går från Allsvenskan. Titta på Kim Källström, han var Allsvenskans klart bäste i två år. Så mycket han fick kriga för att komma till Rennes, som ändå är en liten klubb. En klubb av den storleken borde inte vara omöjligt för mig, men man vet aldrig.
– Jag är lite orolig, det är en naturlig reaktion. Jag tror alla människor är oroliga för det okända, men det gäller att försöka vara nyfiken på det nya istället. Vi är alla vanemänniskor. Man tar alltid samma pump på macken om den är ledig när man kommer och ska tanka. I alla fall gör jag det. Men man måste våga byta pump.
Under säsongen 2002-03 var det vanligt att de som aldrig blev inbytta i A-laget på lördagen fick spela med reserverna i stället. Till den senaste säsongen bytte Wenger, av okänd anledning, filosofi. Ray Parlour har varit med ibland, Martin Keown någon gång, men annars har det varit glest med jämnåriga att prata med för Shaaban.
– Jag har i alla fall fått mina 90 minuter. De tre sista matcherna har känts riktigt bra.
Jag frågar om han känner sig delaktig i ligaguldet.
– Ja, det gör jag faktiskt. Det är väl tränarens förtjänst. Han har en förmåga att få varje spelare att känna sig som den viktigaste för laget, det är nog en av förklaringarna till Wengers storhet. Trots att jag inte har spelat känns det väldigt bra.
– Men nu är det bara några dagar kvar av tiden i Arsenal, säger jag.
– Ja, så är det nog. Men det blir fina dagar. Träning i morgon, match på lördag. På söndag är det bussparad genom Islington för att fira ligaguldet. Det blir fantastiskt. På måndag är det Martin Keowns avskedsmatch och på kvällen middag för honom. Sen åker Malin och jag på semester till Bahrain.
Den rationella, tänkande delen av Rami Shaaban har redan förberett sig på flytten – kontaktat mäklare, bett Johan Strömberg leta efter en ny arbetsgivare och allt sånt där. Men Rami kan ändå inte släppa hoppet om att ödet ännu en gång ska ändra på förutsättningarna.
Han ler, suckar lite och ber Momo byta det bruna sockret mot vitt.
– Man vet ju aldrig. Jens skulle kunna skada sig i morgon och då kanske jag får spela säsongsavslutningen. Då är det ett nytt läge igen.
I slutet av augusti 2002 nåddes Rami av ryktena.
– En engelsk klubb ska kolla på dig, sa djurgårdstränaren Zoran Lukic.
– Det är en riktig storklubb, sa agenten Johan Strömberg.
Rami själv försökte att inte tänka på det. Han är noga med att inte ta ut saker i förskott, och inte skena i väg känslomässigt i vare sig glädje eller sorg. Ändå kunde han inte låta bli att lägga ett eget pussel. En av de stora, i England. I Manchester United hade Alex Ferguson fortfarande fullt förtroende för Fabien Barthez och i Liverpool hade Jerzy Dudek just gjort en succésäsong. I Arsenal, däremot, stod David Seaman, allt äldre och allt mer skadebenägen.
»Jag var helt slut i huvudet. Den ende som var lugn var Rami. Han firade med ett glas juice.«
I Djurgården fick Shaaban chansen när Andreas Isaksson kom hem trött och matchotränad från Japan-VM. Det började med derbyseger mot Hammarby. Han fortsatte med tre bra insatser till, och i derbyt mot AIK gjorde han en drömmatch inför ett packat Råsunda. Alla som var där minns hans räddning på en stenhård nick från Andreas Andersson.
En måndag inte långt senare sa djurgårdsledarna till Rami att det skulle komma ett fax om Arsenal var intresserade. Det kom inget. På tisdag förmiddag, före träningen, hade heller inget kommit. Men på eftermiddagen, när Rami satt i sin bil på en grusväg i Trollbäcken, ringde mobilen.
– Du ska till Arsenal mellan onsdag och fredag, sa Johan Strömberg.
Arsenals spioner hade suttit på Råsundas läktare och sett räddningen på Anderssons nick.
Tankarna surrade i huvudet. Rami åkte hem, berättade för sin hustru Malin som blev jätteglad, och sedan nästan arg på Rami som var så behärskad.
Han ville inte jubla för tidigt. Han drack ett glas juice och försökte intala sig vilken fantastisk chans det var att få träna med Arsenal, oavsett hur det gick. »Ett provspel med Arsenal öppnar hundra andra dörrar«, tänkte han.
Rami flög dit onsdag den 22 augusti, tränade på torsdagen, tyckte att det gick bra och åkte sedan hem till hotellet. På fredagen var det dags igen – ett pass med mycket skott och avslutningar. Rami körde som han brukade, fick beröm av målvaktstränaren Bob Wilson och sedan var det klart.
– Ingen testmatch? undrade Rami.
Arsenal-ledningen var redan nöjd. Klubben hade haft en lång rad målvakter på besök på träningsanläggningen norr om London. Argentinaren Carlos Roa var hetast, men diskussionerna med hans klubb kärvade. Fabian Carini från Uruguay hade inget giltigt pass. Andra som testades var för gamla eller för unga. Rami var varken ung eller gammal, var billig att lösa och kunde vid behov skaffa två pass: ett svenskt och ett egyptiskt.
»När han marscherade in på planen, bakom Patrick Vieira och framför Thierry Henry, var han nära att nypa sig i armen.«
Bob Wilson gick till Arsène Wenger och sa:
– Om du inte lyckas lösa Roa är svensken det bästa valet som tredjemålvakt.
Förhandlingarna med Rami var över i ett nafs. Rami fick ett kontraktsförslag som skulle ge honom nästan 400 000 kronor i månaden. Han tackade ja på stört.
Förhandlingarna med Djurgården var däremot nära att kollapsa.
– De var fortfarande helt strandade på fredagsmorgonen, minns Johan Strömberg.
– Jag var fruktansvärt stressad. Vid lunchtid var Rami helt borta ur diskussionen, Arsenal hade ju en lång lista på potentiella målvakter de kunde välja istället. På eftermiddagen lyckades jag få klubbarna att förhandla igen, och på kvällen, bara några timmar före deadline, skrev de på kontraktet. Jag var helt slut i huvudet. Den ende som var lugn var Rami. Han firade med ett glas juice.
Rami Shaaban vaktade visserligen Djurgårdens mål när laget tog klivet upp till Allsvenskan, och han begick visserligen allsvensk debut genom att komma in och rädda en straff mot Halmstad 2001 – men han var ändå praktiskt taget okänd utanför klubben innan derbymatcherna och proffsryktena 2002.
Så plötsligt tog Rami farväl av den trånga klubbstugan och de slitna redskapen på Kaknäs och sa hej då till arbetskamraterna på Vattenfall där han, parallellt med fotbollen, jobbat heltid med IT-samordning.
Polarna Samuel Wowoah, Pierre Gallo och Andreas Johansson lämnades i Stockholm. Rami flyttade in på hotell i London och började bila med Fredrik Ljungberg och Thierry Henry till träningarna på en av fotbollsvärldens finaste träningsanläggningar.
Lyckohjulet skulle snurra ännu fortare.
När David Seaman blev skadad på hösten valde Arsène Wenger Shaaban före tidigare andremålvakten Stuart Taylor – mot målvaktstränaren Bob Wilsons rekommendation. Den 12 november fick Rami Shaaban göra sin debut i Arsenal, mot PSV Eindhoven i Champions League. När han marscherade in på planen, bakom Patrick Vieira och framför Thierry Henry, var han nära att nypa sig i armen. 90 minuter senare hade han hållit nollan och bland annat räddat ett friläge från Mateja Kezman. Han fortsatte med att hålla nollan i derbyt mot Tottenham, spelade när Arsenal vann mot Roma i Champions League och i segermatchen mot Aston Villa tre dagar senare. Allt inom mindre än tre veckor.
– Han kan bli vår förstemålvakt, sa Arsène Wenger.
– Han har gjort några otroliga uppvisningar, sa Egyptens förbundskapten Mohsen Saleh som ville ha Rami till sitt landslag.
– Det fanns ingenting att anmärka på i hans spel mot Aston Villa, sa Sveriges förbundskapten Lars Lagerbäck, som rest över Nordsjön för att titta.
I Sverige blev Lagerbäck hårt ansatt av kvällspressen som undrade varför Rami, vår svenske succéman i Arsenal, inte fick chansen i landslaget i träningsmatchen mot Tjeckien. Lagerbäck försvarade sig med att Rami ännu inte debuterat i Arsenal när truppen togs ut. Ingen verkade bry sig.
Själv sa Rami till Expressen:
– Jag är inne i ett grymt flyt just nu.
När samma tidning summerade årets hetaste svenska idrottsstjärnor hamnade Rami Shaaban på tjugonde plats – två placeringar bakom Henrik Larsson, en före Peter Forsberg och tre före Andreas Isaksson.
»Jag viker alltid ihop mina kläder prydligt efter träningen, jag kastar dem inte bara i en hög som många gör.«
Den 7 december var det dags för nästa stormatch. Rami spelade säkert i toppmötet med Manchester United, som pressade Arsenal hårt. I slutet av första halvlek började Arsenal jämna ut matchen och lyckades allt oftare hålla bollen på Uniteds planhalva. Det var också dit Rami skulle sparka den när han tog en inspark strax före halvtidsvilan. Han tittade upp, såg Henry och tog sats. Han fick en bra träff, bollen gick dit den skulle – men all kraft försvann från Ramis ben. Muskeln hade brustit.
– Det känns inte så farligt. Om jag har otur får jag vila i tre veckor, sa Rami.
Han var tillbaka tidigare än så. Strax före jul var han med och tränade med Arsenal igen. Den 24 december, på självaste julafton, bröt han benet under träning.
Jag träffade honom två månader senare. Rami kämpade sig uppför en trappa med två kryckor som mest var i vägen, en liten väska över axeln och ena benet stelt i gips. Han hade eleganta svarta byxor och svart polo, och såg prydlig ut trots ett buskigt helskägg runt kinderna.
– Jag tänkte att jag inte skulle raka mig förrän gipset åker av, sa han. Men min tjej har börjat klaga på mitt utseende, så vi får se.
Vi var på Arsenals hotelliknande träningsanläggning på landsbygden, intill en liten by som heter London Colney.
Träningscentret har elva gräsplaner, gym, medicinskt centrum, kontor och bassäng för rehabträning. Anläggningen är Wengers skapelse, in i minsta detalj – det sägs att han bestämt vilka tekoppar som ska användas. Hela anläggningen är designad för att spelarna ska ha det så bra som möjligt, och all personal som arbetar där finns till för att serva fotbollsstjärnorna.
Vi slog oss ned i en soffa. I matsalen intill tog Wiltord och Vieira för sig av någon av de tre rätterna – oftast fisk, kyckling, ris och pasta – som klubbens egna kockar tillrett. Fredrik Ljungberg blev vallad av Arsenals pressansvariga mellan intervjuer och plåtningar. Arsène Wenger talade i en annan soffa med en av de franska journalister som nuförtiden heltidsbevakar Arsenal.
– Det är lätt att bli fördummad i den här världen, sa Rami.
– Hur märks det? undrade jag.
– Vissa utnyttjar daddandet. Jag är noga med att tacka efter att jag har fått massage, jag viker alltid ihop mina kläder prydligt efter träningen, jag kastar dem inte bara i en hög som många gör.
– Viker du ihop smutstvätten?
– Ja, så har jag alltid gjort. Jag är pedantisk, nästan sjukligt pedantisk. De andra skrattar åt mig, men jag gör det ju av en orsak. Om alla bara slängde sina kläder i tvättvagnen blir det mycket mer jobb för materialaren och alla kläder kanske inte får plats. Det är ju faktiskt en person som ska ta hand om de där kläderna efteråt. Fredrik säger att jag ger honom dåligt rykte. De andra killarna tittar på våra klädhögar och säger »tänk om alla svenskar var lika ordningsamma som du, Rami«.
Rami Shaaban gör sitt bästa för att vara en god människa – eller en god muslim, om man så vill.
– Man kan väl säga att jag är aktiv muslim. Jag går till moskén här i London ibland. Jag blir stolt över mig själv när jag säger nej till en öl på krogen. Eller när jag håller upp en dörr för någon eller tackar för saker. Det kostar mig så lite att hålla upp en dörr och låta någon annan gå före, men det är nästan ingen som gör sånt nuförtiden. Om man försöker vara en bra människa tror jag att man får igen det. Om man beter sig som en idiot får man igen det också.
Det känns aningen ironiskt att han trots detta goda beteende ändå fick smeknamnet »Usama« av en del i laget, för helskäggets skull. Det irriterade Rami, men han tog aldrig upp frågan.
– Det är löjligt, men det är okunnighet. Det tjänar inget till att bli arg. Ibland kan jag snacka om religion och samhället i dag och sånt, och om varför folk blir terrorister. Jag håller gärna en tyst minut över offren för terrorattackerna, men varför vill ingen hålla en tyst minut för hundratusen irakiska barn som dör? Det får lite konstiga proportioner. Jag försöker gärna få mina vänner att se saken ur ett lite annat perspektiv.
»Du ska inte sitta på bänken, det är du för bra för. Se dig om efter alternativ.«
Jag frågade Rami om tur och otur i hans fotbollskarriär.
– Jag gillar inte riktigt att se det så. Det är klart att jag har haft tur men jag tror inte att det är en slump att jag är här. Jag har arbetat hårt och målmedvetet hela tiden. Mina förberedelser gjorde att jag var redo när jag fick chansen i Djurgården i derbyt mot Hammarby. Om jag inte hade varit förberedd hade jag aldrig gjort de räddningarna, och de mot AIK.
– Varför tror du att Arsenal valde dig?
– Bossen såg väl vilken typ av människa jag var. De tar inte hit folk som är dumma i huvudet och jag känner att Arsène Wenger litar på mig till hundra procent.
Wengers utsända hade alltså sett Rami i aktion mot AIK på Råsunda. Inför nästa match, mot Malmö, var Djurgården i kontakt med Arsenal för att få veta om de skulle ordna biljetter även till den matchen. Arsenal svarade att de redan sett nog och föredrog att stanna i London.
– Den gången släppte du in fyra mål och var ute och sprang utanför straffområdet, sa jag.
– Ja, lite tur var det väl att de inte såg den matchen. Berätta inte om den för bossen, sa Rami och kastade en respektfull blick mot Wenger, som satt kvar på andra sidan rummet.
Rami försökte byta ställning med det gipsade benet som pekade stelt rakt ut. Han var noga med att inte beklaga sig.
– Bossen säger att han gillar mig och jag har visat för de andra spelarna vem jag är, sa Rami.
– Det hade varit en annan sak om jag inte hade hunnit spela före skadan. Ingen här kände ju till mig innan.
Rami Shaaban kunde läka benet och ta sig igenom all tråkig rehabiliteringsträning med vetskapen att han nu var en av Arsène Wengers utvalda. Fransmannen hade till och med satsat på Rami trots att klubbens målvaktstränare förespråkat Stuart Taylor. Det var ett kvitto inte bara på att Rami Shaaban var en duktig fotbollsmålvakt, utan också på att han var av det rätta virket, en man med karaktär nog att vara värdig en plats hos Arsenal.
Benbrottet var ett hårt slag, men Rami hade haft motgångar förr. Nu skulle han bli hel och sedan ta tillbaka målvaktströjan.
Förmiddag, fredag den 14 maj 2004. Det är säsongens sista riktiga träning, och dags för Rami att tala med bossen. I dag ska han få besked. Han måste få veta om det diffusa »jag funderar på att inte förlänga ditt kontrakt« fortfarande gäller, eller om det blivit mer konkret, åt något håll. Lika smickrande och självförtroendehöjande som det är att bli invald i Arsène Wengers krets, lika snopet skulle det vara att få beskedet att man inte längre får vara med i gänget.
Som vanligt är Rami först av alla på träningsanläggningen för att i lugn och ro hinna ta en morgonkaffe i restaurangen. Efter kaffet söker han upp sin chef.
Wengers förmåga att få alla i laget att känna sig uppskattade märks i hans sätt att svara på Ramis fråga den här morgonen. Han säger:
– Rami, du är 28 år, du är i din bästa ålder. Det är nu du ska spela. Du ska inte sitta på bänken, det är du för bra för. Se dig om efter alternativ.
Det är ett perfekt svar, som gör att Rami slipper höra att han inte är önskvärd.
Men det gör också att han har svårt att släppa hoppet om att det trots allt ska bli en fortsättning i Arsenal.
Enligt rotationsschemat för reservmålvakterna – två matcher med reservlaget följs av två matcher på bänken med förstalaget – är det Graham Stack, den unge irländaren, som ska sitta på bänken under sista matchen på Highbury.
När det är dags för tvåmålsspel på träningen knallar Rami och målvaktstränaren Gerry Peyton därför iväg till ett eget mål på en annan plan. Hårda skott från nära håll, efter marken, till vänster. Rami kastar sig: ner, upp, ner, upp, ner, upp. Sedan till höger: ner, upp, ner, upp, ner, upp. Det är ett ensamt slit som Rami har ägnat sig åt i ett och ett halvt år utan att komma närmare spel i förstalaget.
»Keown har tjatat hela säsongen. ›Det där snuset är inte bra för dig, Rami.‹«
Efter träningen pustar Rami ut med de andra spelarna i skuggan av anläggningens huvudbyggnad. Fredrik Ljungberg linkar runt med bandagerad fot och en bandagerad hand, men är på gott humör.
– Jag får nog vänta tills jag slutar spela fotboll innan jag vaknar utan att det gör ont någonstans på kroppen, säger Ljungberg och skrattar.
Ashley Cole märker att Rami har besök av journalister och gastar:
– Berätta om kaféet! Berätta om kaféet, Rami!
Dennis Bergkamp slår av jordkockor från fotbollsskorna och kastar jorden mot Rami.
– Knock it off! fräser Rami.
Sedan säger han:
– Det är för snuset. Han tycker att det ser ut som jord när jag snusar, det är därför han håller på så.
Kaffe och snus, och en dos islam. Rami har gjort avtryck hos lagkompisarna, även om det är mer vid sidan av planen än på. Det där med snuset har fått alla att undra. Allra mest Martin Keown, som blivit mer asketisk för varje år och vid 37 års ålder – under sin sista elitsäsong – fortfarande har stannat extra efter nästan varje träning för att nöta korta passningar, långa passningar, inlägg, uppspel.
– Keown har tjatat hela säsongen. »Det där snuset är inte bra för dig, Rami. Det bryter ner din kropp, du måste verkligen sluta med det.« Jag brukar säga att det inte är så starkt och att jag i gengäld inte dricker någon alkohol.
Vid en av årets sista matcher satt Keown och Rami intill varandra på bänken. Rami plockade upp dosan. Keown blev ännu mer askgrå i ansiktet än vanligt och stammade:
– Herregud, Rami, på bänken också? Du är verkligen beroende!
Rami log.
– Jag spelar med det också.
Sedan dess har Keown varit tyst.
Planen där Rami nyss tränade är tjock som en heltäckningsmatta från 70-talet. Vattenspridare fuktar planerna intill. Lagkompisarna fortsätter att skratta utanför omklädningsrummen, solen skiner, vinden fläktar, till och med en lärka sjunger.
– Det är klart att man kommer att sakna det här, säger Rami och ser sig om.
Han tystnar en kort stund.
– Men vi får väl se hur det blir med Stuart Taylor.
– Hur då menar du?
– Han är skadad på ett väldigt lurigt sätt, en spricka på sidan av bröstkorgen som har väldigt svårt att läka. Specialisten som behandlar honom säger att han aldrig har sett en sådan skada på en fotbollsspelare.
– Du menar att det skulle kunna öppna för ett nytt kontrakt för dig trots allt?
– Kanske. Det är verkligen inget jag räknar med, men det skulle kunna bli så. Om Stuart inte håller skulle ju förutsättningarna ändras.
Jag blir lite ställd. Inte för att jag inte tror att Rami skulle klara av det, men han har nyss fått ett rakt – om än artigt – besked av Arsène Wenger.
Stuart Taylor är målvakt i Englands U21-landslag. Om han inte skulle bli frisk finns Graham Stack, målvakt i Irlands U21-landslag.
– Tror du inte att de hellre satsar på en ung, lovande målvakt?
– Jag är inte helt säker på det. Stack är inte riktigt på samma nivå som Taylor. Och jag vet att Wenger litar på mig.
– Men är du nöjd med att vara andremålvakt? Är det inte som Wenger säger, att du är i din bästa ålder och att du bör spela?
– Jo, visst. Jag måste få känna att jag konkurrerar på lika villkor med Jens, men… det är en väldigt bra klubb att spela för.
På söndag förmiddag småspringer jag uppför Highbury Hill utanför Arsenals hemmaarena. För andra gången på fyra dagar känns det som om jag är med i en engelsk feel good-film. Det här har jag bara sett i Fever Pitch. Kvarteren i Highbury och Islington lyser av rött och vitt. Pojkar och flickor har hela Arsenalstället på, med nyinköpta visslor, trumpeter och harskramlor. Mammor och pappor trängs med barnvagnar pyntade i rödvitt, en blond tonårstjej har Arsenaltröja med »Mrs Ljungberg« tryckt på ryggen. Det är trångt och vänligt och förväntansfullt – och lite stressat.
Arsenal har fullbordat ligasegern och den förlustfria sviten på 38 ligamatcher. Leicester besegrades enkelt med 2-1, efter mål av Henry och Vieira. Rami såg matchen från läktarplats alldeles bakom avbytarbänken. När firandet på planen bröt ut var han mitt i det – han skrattade, skojade, vinkade till publiken och höjde bucklan med Ljungberg. På TV-bilderna som kablas ut över världen ser man Rami jubla tillsammans med alla de stora Arsenalstjärnorna. I segerintervjuerna säger alla spelare samma sak: att lagandan i Arsenal är fantastisk. Henry säger det, Pires säger det, Ljungberg säger det. Till och med Vieira, som för ett par år sedan konstant gnällde över klubbens bristande framgångar och ambitioner, säger nu: »Ingen vill lämna den här klubben. Vi är ett fantastiskt gäng som har kul tillsammans.«
»Deras leenden går från öra till öra och Fredrik knyter näven i en segergest när han spejar ut över folksamlingen.«
Vi är hundratals som skyndar längs samma väg för att få en bra plats när Arsenals hjältar hyllas i busskortegen genom Islington. Från tvärgator och gränder dyker det upp ännu fler – jag är ensam om att inte vara rödvit – som ansluter sig till huvudmyrstigen. På nyheterna säger de att en kvarts miljon människor kantar kortegevägen.
Vid Avenell Road tar det stopp. Trängseln är total. Om en halvtimme ska bussen komma.
Henrys tröja är vanligast, många har Ljungbergtröjor – några meter framför mig står en kille som färgat röd tuppkam i håret. I fönstren som vetter åt gatan trängs grannarna för att få se spelarna och den festklädda gatan. Vimplar och flaggor hänger från fönsterkarmarna.
Under natten har T-tröjetryckarna jobbat övertid. Från knallestånden på gatorna säljs »Wengers immortals«, »Unbeatable, Untouchable, Unstoppable, Uncatchable« och tabellraden som ska bli klassisk: »Played 38, Won 26, Drawn 12, Lost 0«.
Framgång i Europa var målet för Arsenal det här året. Det gick inte den här gången heller, och om säsongen slutat enbart med ett förväntat ligaguld hade det kunnat ses som ett misslyckande. Att Arsenal lyckades gå igenom Premier League obesegrat gör ändå säsongen värd att minnas som året då något fantastiskt hände.
Solen steker oss. Sångerna ökar i styrka, leden tätnar ännu mer och det luktar milt av öl och svett, från mig själv eller någon annan. Runt hörnet hör man sorlet öka, högre och högre, tills den öppna dubbeldäckaren dyker upp i synfältet och sorlet blir ett jättevrål. Flaggor, kameror, halsdukar och mobiltelefoner höjs mot himlen och genom skogen av armar ser jag Fredrik Ljungberg och Robert Pires stå längst fram, med pokalen mellan sig.
Deras leenden går från öra till öra och Fredrik knyter näven i en segergest när han spejar ut över folksamlingen. Intill dem står Arsène Wenger och vinkar så statsmannamässigt det går från ett busstak med segerrusiga fotbollsspelare.
»Come on Freddie!« skriker tjejen intill mig, hennes man jublar och sonen ser skrämd ut. Man ser inte på Ljungberg att han egentligen är trött och bakis, efter att ha firat på klubben Aura tillsammans med Rami och lillbrorsan Filip till långt in på småtimmarna.
Rami ser nästan tröttare ut, trots att han bara drack cola hela kvällen. Jag skymtar honom längre bak på busstaket, i mörkblå T-tröja, i sällskap med Malin och Gabriel, där han suger ut det sista som går av Arsenalglädje.
»Kontakten med St Etienne är förmedlad av Arsène Wenger, som känner klubbens president.«
Bussen kör sakta söderut mot stadshuset i Islington men försvinner ändå snopet snabbt från oss och vidare till andra väntande. Det stora firandet är över på några minuter och folksamlingen börjar skingras.
Pojken i Arsenalställ intill mig tittar sig storögt omkring. Så vänder han sig till sin mamma:
– Mamma, vilka var dom på bussen?
– Vad menar du?
– Alla farbröderna på bussen, vilka var dom?
– Men älskling… det var ju spelarna… å, de hade inte matchtröjorna på sig… det borde de faktiskt ha haft.
Hon klappar honom på kinden och de börjar gå mot tunnelbanan.
När pojken om tio år berättar för polarna att han var med och firade laget som gick obesegrat genom Premier League är det knappast Rami Shaaban han kommer att minnas.
Men han har varit med om att ge Rami Shaaban ett minne för livet.
Söndag 10 juli. Sedan säsongsslutet har Rami städat ur sina skåp hos Arsenal och haft en skön semester i Bahrain. Nu vilar han ut hemma hos sin mamma i Saltsjö-Boo. Under sommaren har han sprungit och varit en del på gymmet, men det är en och en halv månad sedan han körde ett pass med boll. Därför går han ut den här dagen, tillsammans med en kompis, för att få lite skott på sig vid ett mål på ett tomt Kaknäs i Stockholm. Det är ett sätt att fräscha upp bollkänslan och tajmingen inför nästa uppdrag.
Dagen därpå ska han flyga till Frankrike för att bekanta sig och träna med liganykomlingen St Etienne. Rami och Johan Strömberg har haft lösa krokar ute hos några klubbar i Europa, men kontakten med St Etienne är förmedlad av Arsène Wenger, som känner klubbens president.
»Det är visst lite av en kultklubb som drar mycket folk. Platini spelade där, tror jag.«
St Etienne verkar i princip vara intresserade av att skriva kontrakt. Rami också, kanske.
Bob Wilson, den förre målvaktstränaren i Arsenal, skriver i sin självbiografi om hur det brukar vara när han träffar tidigare Arsenalspelare som har gått vidare i karriären. »Well, Bob«, brukar de säga, »det är en trevlig liten klubb jag har kommit till… men inte är det som Arsenal«.
Rami vet att den insikten kommer att drabba honom, och han vet inte riktigt hur han ska hantera den.
– Jag vet inte hur länge jag ska vara hos St Etienne. Som jag förstår det är de på träningsläger i Biarritz, så jag åker dit för att träna lite och se om det är något som kan passa mig, och de får se att jag är frisk och så. Vi får väl se. Jag vet ingenting om St Etienne, men det är visst lite av en kultklubb som drar mycket folk. Platini spelade där, tror jag, säger han och låter varken ointresserad eller entusiastisk.
Känslan av att han befinner sig i ett vägskäl i karriären har stärkts de senaste veckorna.
Att fortsätta i England i ett sämre lag skulle vara bekvämt socialt, men kännas andefattigt och kanske vara för nära Arsenal. Att åka hem till Allsvenskan och träna »otroligt mycket« och ändå bara spela 26 matcher på en säsong lockar heller inte längre.
Drömtillvaron i Arsenal, som gav Rami en jättekick karriärmässigt och personligen, slår nu tillbaka – den har gjort honom bekväm och kräsen. Spelaren som under ett par höstmånader förmodligen var Sveriges bäste målvakt har tappat sugen så till den grad att han till och med tänkt tanken att sluta spela.
– Motivationen går som en berg- och dalbana. Jag vill ju fortsätta, men hittar jag inget som känns bra så skiter jag i det. Jag har aldrig hängt upp hela mitt liv på fotbollen. Men jag tror att ett nytt land kan vara knepet för att få tillbaka suget. Det kanske känns kanon i St Etienne och då hoppas jag att motivationen kommer snabbt. Då kommer jag väl att undra hur jag egentligen tänkte.