Upptrappning

Göran Rickmer kan inte hjälpa det. Han som 53 år gammal sällan går i taket och som knappt ens har skällt på sina barn under deras uppväxt, känner hur det kokar i skallen när juristen från Polismyndighetens rättsavdelning öppnar munnen under videomötet.

Göran hoppades få slippa den här diskussionen under ännu en träff med myndighetens representanter. Han tänker på den gången då han lämnade mötesrummet efter fyra minuter, när polisens jurister – eller »charmtrollen« som han brukar kalla dem – sade att det alltid går att spela utan publik om klubbarna inte kan uppfylla myndighetens tillståndsvillkor. Tillsammans med Djurgårdens säkerhetschef Mats Jonsson drog han ut sin stol och gick därifrån i ett försök att markera på ett sätt som kanske, kanske skulle få dem att reagera. Han tänker på ett annat tillfälle då tjänstemän, för att illustrera problemen med pyroteknik på läktarna, visade bilder på en högerdåre i Aten som kastade bengaler och sköt raketer i ett försök att störta Greklands regering.

Göran Rickmer har insett att det inte är någon idé att försöka diskutera med myndighetspersoner som i slutändan alltid lutar sig tillbaka mot att det är de som bestämmer. Tjafsen leder bara till pulspåslag och förvärrad dialog.

Göran hör sitt namn i rummet. Sedan Mats Jonssons. Han hör polisens jurist bittert säga att villkorstrappan hade funkat perfekt om inte han och Mats varit illojala som öppet baktalat tillämpningen av strategin.

Juristens ord retar honom något djävulskt. Visst, baktala kan man ju tycka att han och Mats gjorde när de framförde kritik i medierna. Men de anser inte att trappan är bra eftersom de inte tror på kollektiva bestraffningar. Ska de inte få säga det då? Ska inte myndighetspersoner värna om demokratin? Är det inte därför vi har den, för att alla ska få sina röster hörda?

Det brinner i Görans hjärna. Han måste släppa ut ilskan. Så han gör klart för juristen att han ser rättsavdelningen som inkompetent, enkelspårig och verklighetsfrånvänd.

När han sätter sig i bilen efter mötet slår hjärtat snabbare än vanligt.

Frustrationen och oron bygger på många års erfarenheter av svensk läktarkultur. Sedan slutet av 90-talet är Göran anställd av Hammarby som evenemangsansvarig, men dessförinnan var han själv en del av supporterkulturen på Söderstadions ståplatsläktare.

På nära håll har han i 40 år följt alla turer, diskussioner, organisatoriska förändringar, konflikter, missförstånd samt lyckade och mindre lyckade försök till en förbättrad läktarmiljö. Men det han har varit med om de senaste två och ett halvt åren slår allt.

 

Egentligen var beskedet som kom i september 2013 efterlängtat. I två år hade de idrottsföreningar som drevs som aktiebolag behövt ersätta polisen för säkerhetsarbetet runt matcherna. För Stockholmsklubbarna kunde det innebära fakturor på en miljon kronor efter högriskmatcher.

När regeringen slopade polisnotorna inför säsongen 2014 kunde klubbarna och polisen reparera sin ansträngda relation. Samtidigt sjösattes en gemensam nationell strategi som syftade till att öka alla aktörers samarbete kring ett idrottsevenemang. Bakom initiativet låg bland andra representanter från Rikspolisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Svenska fotbollförbundet, Svensk elitfotboll och polismyndigheterna i Stockholm, Västra Götaland och Skåne. Parterna åtog sig att arbeta tillsammans för att minska otrygghet, brott och ordningsstörningar. Under de följande åren etablerades ett mer dialoginriktat klimat som fungerade helt okej. Alla parametrar som man brukar mäta läktarkultur med pekade åt rätt håll: högre åskådarsnitt, fler kvinnor och familjer, färre våldsbrott, färre arrester och minskad rasism runt arenorna. Det var bara pyrotekniken som fortsatte att stöka.

Under tiden höll polisen på att ta fram nya riktlinjer för villkorsgivningen. I en rapport som utvärderade slopandet av polisnotorna hade nämligen förvaltningsmyndigheten Statskontoret kommit fram till att samhällets kostnader för högriskmatcher i fotboll behövde minska. Det innebar att Polismyndigheten skulle begränsa sin närvaro runt matcherna så mycket som möjligt och överlåta säkerhetsansvaret till arrangören.

Utifrån den premissen växte villkorstrappan fram. Redan under 2018 tillämpades metoden i mindre skala, men det var inför säsongen 2019 som polisen bestämde sig för att gå på offensiven. För att få bort pyrotekniken från läktarna började man mer aktivt använda villkor vid tillståndsgivning för matcher. Om villkoren inte uppfylldes skulle åtgärderna bli allt kraftigare och arrangemangstillstånden justeras.

Göran Rickmer och hans kollegor upplevde det som att klubbarna blev »tagna som gisslan av Polismyndigheten«.

– De satte villkor som var helt omöjliga att leva upp till, säger han. Om man som arrangör inte kunde säkerställa att pyroteknik inte togs in på arenan skulle man »inte bedriva arrangemang överhuvudtaget«, lät det. Nä, okej, så vi ska bara skita i att spela fotboll nu? För på en match med 25 000 åskådare kommer det att ske ordningsstörningar.

»Chilla lite, det enda de har gjort är att ta bort begreppet villkorstrappan. Arbetsmetodiken finns fortfarande kvar.«

Svensk elitfotbolls generalsekreterare Mats Enquist hade sedan 2012 fungerat som en länk mellan polisens nationella ledning och elitföreningarna. Nu hamnade han, som han själv säger, »mitt i ett krig mellan supporterrörelsen och Polismyndigheten«.

– När folk flyger upp på varsin barrikad är det jäkligt jobbigt att stå mitt emellan, säger Enquist. När jag fick höra att polisen inte skulle prata med fotbollsrörelsen längre blev jag nästan förtvivlad, det var extremt frustrerande att polisen helt och hållet bytte strategi till att »uppfostra« fotbollen genom att gå på så hårt mot klubbar och supportergrupper.

Alla villkor kretsade kring pyrotekniken. Hårdare visitationsregler skulle stoppa pyrotekniska pjäser från att smugglas in genom entréerna och förbud mot så kallade »overheadflaggor« skulle försvåra för personer att maskera sig och förbereda bengalbränningar. Samtidigt började supportergrupperingarna organisera sina protester. Genom Svenska fotbollssupporterunionen och supporterföreningar till lag i Allsvenskan och Superettan initierades kampanjen »Rädda svensk fotboll«. Synliga, högljudda, konstnärliga, desperata och tysta protestaktioner genomfördes. Mats Enquist, Göran Rickmer och Mats Jonsson ställde upp på varenda intervju de kunde för att belysa problematiken med polisens, som de såg det, oproportionerliga krav. Även inifrån Polismyndigheten hördes oförstående röster som tyckte att ledningen inte använde sig av den kompetens som fanns internt samt att deras strategiska inriktning skiljde sig markant från hur de olika lokalpolisområdena instruerades att jobba operativt.

Men den hårda villkorsgivningen fortsatte. Hela säsongen 2019 präglades av ett tonläge som bara skruvades upp.

Sedan kom pandemin. Ett drygt år av lågmäld krigsföring tog vid.

Men så hände något. Den 31 mars i år meddelade Mats Enquist glatt på Twitter att polisen hade bestämt sig för att skrota villkorstrappan, och på en presskonferens meddelade polisen att de hade en ny strategisk plan på gång. Man bekräftade också att arbetet skulle ske i dialog med fotbollens aktörer och arrangörer.

»Jag tror att de har tyckt att det varit svårt och jobbigt och känt att oavsett vad man kommer fram till så väntar mothugg.«

Trots beskedet ville vissa som hade slitit länge mot villkorstrappan vänta med att korka upp champagnen. Djurgårdens Mats Jonsson var en av de vars förtroende för Polismyndigheten var så lågt efter de senaste årens turer att han helt enkelt inte litade på att de nya riktlinjerna innebar något annorlunda i praktiken.

– Jag tänkte: »Vilken jävla bullshit, det här kommer de aldrig att infria«, säger Jonsson. Vi fick signaler inifrån Polismyndigheten som sade: »Chilla lite, det enda de har gjort är att ta bort begreppet villkorstrappan. Arbetsmetodiken finns fortfarande kvar.«

Sedan gick månaderna. Inga besked kom. Efter ett helt år utan några stora idrottsevenemang kunde man kanske förvänta sig att polisen åtminstone skulle ha sina framtida riktlinjer redo att implementera när publiken väl släpptes in på arenorna igen. Istället blev pandemiåret ett slags vakuumår – utan villkorsgivningar, utan ordningsstörningar, utan protestbanderoller och poliskritiska ramsor på läktarna, och utan några egentliga framsteg.

När de första allsvenska matcherna med publik spelades i somras hade polisen ännu inte presenterat sitt nya strategidokument. Deras förklaringar om att pandemikopplade frågor tvingat dem att omprioritera sitt arbete köpte inte Mats Jonsson.

– De har haft goooott om tid på sig, säger Djurgårdens evenemangschef. Jag tror att de har tyckt att det varit svårt och jobbigt och känt att oavsett vad man kommer fram till så väntar mothugg. Antingen internt inom myndigheten där vissa individer tycker att man ger vika för de destruktiva supportermiljöerna, eller från fotbollens representanter som säger »det här var inte det ni lovade, nu är vi tillbaka på ruta ett och har väldigt frostiga relationer«.

På ett efterlängtat möte med polisen i augusti – det första sedan i våras – tyckte sig Sefs generalsekreterare Mats Enquist få en annan förklaring. De nya riktlinjerna tog tid att få på plats i en så stor myndighetsorganisation. Tusentals poliser skulle utbildas i den nya arbetsmetodiken, som nu väntades vara på plats i vinter. Enquist lämnade mötet mer hoppfull igen.

– De signaler jag fick var att polisen backar lite och lyssnar mer på oss, säger han. Jag vill inte framstå som naiv, men jag tycker att hösten får utvisa var det här landar till slut.

Däremot hade Enquist svårare att förstå sig på det motsatta signalvärde som polisen hade skickat ut under sommaren. Inför en hemmamatch mot Halmstads BK den 2 augusti fick nämligen AIK besked om en kapacitetsneddragning på sin klacksektion Norra ståplats. Istället för att få ta in det maximala antalet onumrerade ståplatsbesökare under rådande pandemirestriktioner, 1 200 personer, på sin klacksektion (som har plats för 7 000), fick de bara släppa in 800. Rättsenhetens beslut baserades på ordningsstörningar i form av 23 bengalbränningar, blockering av utrymningsvägar och nio trotsade maskeringsförbud under föregående match mot Kalmar FF.

Så vad är det egentligen som gäller? Har polisen bara bluffat om sin nya, mer dialoginriktade inriktning?

I mitten av augusti kommer åtminstone svaret på den första frågan. För reportrar på Dagens Nyheter och Fotboll Sthlm bekräftar polisen, via mejl, att villkorstrappan fortfarande är i bruk i väntan på implementeringen av det nya styrdokumentet.

 

Dagarna efter beskedet vänder jag mig till polisen för att boka in en intervju. Av journalistkollegor som jobbat med villkorsfrågan har jag förstått att det sedan något års tid är näst intill omöjligt att få till frågestunder med de ansvariga tjänstemännen på polisens Nationella operativa avdelning (Noa), som jobbar fram myndighetens strategier runt idrottsrelaterad problematik på nationell nivå. Alla frågor ska dessutom ställas till polisens kommunikationsavdelning.

För att undvika det mellansteget försöker jag nå fram direkt till någon av de personer som sitter med i polisens nationella idrottsråd. Via omvägar får jag tag i en mejladress till Per Engström på Noa. Han leder idrottsrådet sedan förra hösten, och är någon ytterst ansvarig för polisens nuvarande och kommande strategi så är det han.

På förmiddagen den 19 augusti frågar jag Per Engström i ett mejl om han har möjlighet att ses för en intervju, alternativt avsätta tid över telefon. Ett par timmar senare får jag svar. Inte av Per Engström, utan av Malin på polisens nationella mediecenter. Hon tackar för mitt mejl till Per Engström och meddelar att hon ska återkomma för att »se vad som är möjligt gällande intervju«. Eftermiddagen den 24 augusti omber hon mig att specificera mina frågeställningar. Jag ska sedan få skriftliga svar på mina frågor.

»Att klampa in med ordningsvakter är en idiotisk idé av många skäl eftersom det bara skapar ett värre ordningsläge.«

 

Fredrik Söderberg bestiger Friends Arenas betongtrappor i svart långrock, AIK-slips och finskor.

– Lycka till med det där, säger han med ett lika sarkastiskt som beklagligt leende när jag nämner mitt försök till kontakt med polisen.

I sin roll som vice klubbdirektör i AIK har han själv försökt få givande svar från Polismyndigheten den senaste månaden. Varje gång han haft kontakt med rättsavdelningen har han frågat vad klubben ska göra som de inte redan gör, samt försökt få vettiga förklaringar till vilken effekt reducerad publik har för att motverka ordningsstörningar. Svaren blir ofta att AIK som arrangör är ansvarig för att komma med lösningar för att förbättra ordningsläget kring sina matcher, och att de måste kunna ingripa när bengaler tänds på läktaren.

– Ja, men hur anser ni att vi ska ingripa?! säger Fredrik Söderberg irriterat. För det första: att klampa in med ordningsvakter är en idiotisk idé av många skäl eftersom det bara skapar ett värre ordningsläge.

Han skakar på huvudet och fortsätter.

– För det andra är detta ett väldigt behagligt förhållningssätt för polisen. Det enda de gör är att konstatera ordningsstörningar, säga »det här ska bort« och sätta i knäet på anordnaren att lösa det. Automatiskt blir det som om vi är en polisiär myndighet, och det är ju inte vår roll. Vi ska arrangera fotbollsmatcher, det är det vi sysslar med om dagarna.

Eftersom Fredrik Söderberg är en av dem i AIK-ledningen som kopplas in när det blir problem har han ansvarat för de överklagandeprocesser som klubben drivit kring villkorsgivningen. Ingen har hittills varit lyckad.

Fredrik bedömer att han ägnar lite mer än hälften av sin arbetstid åt villkorsfrågan och den brand som nu behöver släckas. Flera av hans kollegor gör samma sak. Tillsammans försöker de hitta åtgärder för att göra rättsavdelningens tillståndsgivare nöjda.

I säkerhetsplanen inför eftermiddagens hemmamatch mot Örebro SK – AIK:s tredje med reducerad publikkapacitet – blev personalökning en sådan åtgärd. Med argumentet »ju fler som arbetar, desto bättre möjlighet att ha god ordning och säkerhet« fick de åtgärden godkänd av rättsenheten och undvek ytterligare publiksänkning efter förra matchens ordningsstörningar.

– I dag har vi ett personalantal för att arrangera en fotbollsmatch för mer än 25 000 personer, säger Fredrik. Så kan vi hålla på. »Nästa match har vi personal för 50 000!« Egentligen blir det bara löjligt, men det verkar ju funka för polisen.

»Jag känner det dagligen i deras desperata ton. De är lamslagna. Deras livsstil är hotad.«

De senaste tre matcherna har de även haft metalldetektorer vid insläppet till ståplatssektionen för att visa polisen att de gör allt de kan för att stoppa pyroteknik från att tas in på arenan.

Där möter Fredrik upp Henrik Koch, som har varit klubbens evenemangsansvarige i 20 år. Medan klubbens fyra operativa SLO:er sköter kontakten med supportrarna i samband med matcherna ansvarar Henrik Koch för dialogen med lokalpolisområdets insatschef. Det samarbetet fungerar lika väl som det alltid har gjort, hävdar Henrik, oaktat de meningsskiljaktigheter som har funnits mellan klubben och rättsenheten inför arrangemanget.

– På operativ nivå förstår vi varandra och jobbar ihop, betonar han.

Det är den samverkan som AIK hoppas ska få en viktigare roll i framtidens riktlinjer för villkorsgivningen. Men ingenting talar för att det blir så. I går eftermiddag damp ett första utkast på Polismyndighetens nya handbok för villkorsgivning ner i deras mejlkorgar. Fredrik Söderberg och Henrik Koch är överens om att utkastet saknar en tydligare strategi för hur de personer som begår brott ska lagföras, samt hur parterna tillsammans ska arbeta långsiktigt och förebyggande. Deras önskemål är att insatschefen ska få större mandat att tycka till om villkorsgivningen.

– Om insatschefen och anordnaren är överens om säkerhetsplanen borde rättsenheten lyssna på det, säger Fredrik och låter Henrik utveckla resonemanget:

– Vår handläggare på rättsenheten är en civilanställd som har läst juridik. Och så ska han tycka till om operativa åtgärder på arenan. Han har inte samma expertkunskaper som den som är insatschef, som är utbildad att jobba med polistaktik, som vet hur saker och ting fungerar i praktiken och som har jobbat med matcharrangemang i hur många år som helst.

För Fredrik och Henrik är det uppenbart att de poliser som jobbar nära matcherna inte heller anser att kapacitetsneddragningar gynnar ordningsläget under AIK:s hemmamatcher.

– Sedan betyder inte det att de tycker att ordningsstörningar får begås eller att anordnaren är fri från ansvar, säger Fredrik. Det säger inte vi heller. Men vad gäller kontraproduktiviteten i det villkoret upplever jag att vi och den del av polisen som jobbar med matcherna är överens.

 

En stund senare träffar Fredrik Söderberg en annan kollega uppe på arenakragen som omger Friends Arena. Daniel Norlander kommer gående med sin dotters uppsträckta hand i sin nedsträckta. Sedan ett och ett halvt år tillbaka är han anställd som strategisk SLO i AIK. Det innebär att Daniel är den som ansvarar för klubbens löpande supporterdialog mellan matcherna. I och med sin egen supporterbakgrund (under 80-talet satt han i Black Armys styrelse, och senare var Daniel en av kärnmedlemmarna i huliganfirman Firman Boys) har han ett längre helhetsperspektiv än många andra som hanterar villkorsfrågan hos både polisen, fotbollens olika aktörer och i yngre supporterled.

När jag med timmen till avspark slentrianfrågar Daniel om han är taggad på match skakar han på sitt huvud.

– Nej, svarar han. Tyvärr. Villkorstrappan tar bort så jävla mycket sug. Och jag är nog inte ensam om att känna så.

Daniel Norlander känner sig dränerad på energi. Han tänker på alla andra processer som klubben hellre vill fokusera på: att jobba för att äga en egen arena, att bygga ännu starkare sponsorrelationer, att vara bästa Stockholmslag, ta rygg på Malmö …

– Men det går inte. Villkorsfrågan ockuperar ibland åtta personer, och det är mer än halva kontoret. Det får vara så, men då måste vi få energi i frågan. Just nu kommer ingen energi från något håll. Polisen, de garvar, och supporterkulturen har panik.

Hur märker du den paniken?

– Jag känner det dagligen i deras desperata ton. De är lamslagna. Deras livsstil är hotad. Och jag känner likadant. Jag har oerhört mycket känslor i det här, och det är väl det som tar så mycket energi.

Vad skulle kunna ge dig energi?

– Att en varm hand kommer in och säger: »Så här kan vi inte ha det, och vi förstår att det finns en komplexitet i frågan.« Vår styrelse håller på att titta på ett förslag för att få till en statlig utredning, eller någon sorts nationell samordnare som går in och tittar under ett års tid. Innan dess får vi lägga ner vapnen så gott det går.

Får ni indikationer på att något sådant kan hända?

– Ja, men samtidigt ser Sverige ut som det gör just nu. Pandemi, dödsskjutningar och snart valår. Så kommer lilla fotbollen in och vill ha uppmärksamhet.

Under AIK:s förra hemmamatch fick »lilla fotbollen« trots allt några timmars uppmärksamhet. Amanda Lind var på studiebesök för att diskutera pandemifrågor och satt intill Fredrik Söderberg och Sefs Mats Enquist under matchen. Fotbollsföreträdarna passade på att prata villkorstrappa med idrottsministern och fick intrycket att hon var påläst i frågan. Även om hon inte kunde avge några personliga åsikter eller löften så uppmuntrades hennes stolsgrannar av att villkorstrappan åtminstone verkar diskuteras i regeringskorridorerna. 

Möjligen är det Mikael Damberg som har upplyst sin ministerkollega. Inrikesministern är AIK:are och går på nästan alla hemmamatcher. Det är också han som tycks ansvara för villkorsfrågan på regeringsnivå. Hittills har han dock inte velat diskutera den offentligt. För drygt en vecka sedan efterlyste AIK:s ordförande Robert Falck ministerns uppmärksamhet i en Expressenartikel med rubriken »Mikael Damberg, det här är ett rop på hjälp!« Damberg besvarade då desperationen i ett mejl och skrev att »det är upp till polisen att bedöma vilka åtgärder som måste vidtas för att garantera säkerheten och komma tillrätta med brottslighet i samband med fotbollsmatcher«.

 

När AIK:s och Örebros spelare vandrar ut ur spelartunneln till tonerna av Å vi é AIK brinner sex bengaler i AIK-klacken. Elva stora flaggor med budskapen »varning för villkorstrappa« och »rädda svensk fotboll« viftar ett par meter över de 800 sjungande personernas huvuden.

Ytterligare några meter upp, längs med räcket till kortsidans övre etage, sitter den stora banderoll som har suttit där sedan publiken återvände. »Stoppa polisens kollektiva bestraffningar«, lyder texten. En likadan, fast med slagorden »Rädda svensk fotboll – skrota villkorstrappan« sitter fastvirad längst ner, precis bakom målet. Samma fras har gått att läsa på AIK-spelarnas magar när de marscherat in till flera av sommarens matcher.

Tre minuter in i matchen vecklas ytterligare fyra budskapsbanderoller ut bland de svartklädda åskådarna på Norra stå. Tillsammans bildar de ett rimförsök som syftar till de attitydskillnader mellan nationell och operativ polisnivå som Henrik Koch och Fredrik Söderberg tidigare beskrev:

»Rättsenheten & Noa står för ego och prestige

Detta trams ska fortsätta till varje pris

Till och med snuten på gatan börjar fatta

Det funkar inte med er villkorstrappa«

 

Få fotbollsintresserade har missat supportrarnas missnöje mot de kollektiva bestraffningar som villkorstrappan innebär. Men när jag följer händelserna på planen och läktaren i Solna den 28 augusti kan jag inte låta bli att tänka: hur ser egentligen supportrarnas eget ansvar ut i frågan? Visst är det något som både Fredrik Söderberg och Daniel Norlander touchar vid, i en situation där parterna står och stampar frustrerat på varsin barrikad behöver samtliga inblandade rannsaka sig själva – även supportrarna. Men hur kan de agera för att själva bidra till en lösning i frågan? Har inte supportermiljön, precis som polisen och klubbarna, ett ansvar att hitta kompromisser? 

Alla jag pratar med från supporterhåll återkommer till pyroteknikens infekterande roll i det hela. Bengaler var knäckfrågan när polisen införde sin hårdare tillämpning för två och ett halvt år sedan, de är i centrum när rättsavdelningens handledare bedömer AIK:s ordningsläge som allvarligt och de är i fokus när supportrarna manifesterar vikten av att bevara sin läktarkultur. Skulle de inte kunna fimpa sina bengaler under en period för att på så sätt lugna ner situationen och därmed komma framåt? 

Som Daniel Norlander uttrycker det:

– Ingen av oss som jobbar med detta kan gå in och lösa konflikten, men tillsammans kan vi betona vikten av att vi kravställer åt alla håll. Det inkluderar supportrarna. De behöver också vara lyhörda och fundera kring hur viktig pyrotekniken är. Och där pågår hela tiden en diskussion på alla läktare. Just nu är vi i ett läge där pyrotekniken är en jättestark symbol för hela supporterkulturen. Man vill inte bli styrda.

Även om många supportrar verkar positiva till den återkommande frågan om en legalisering av bengaler tror Daniel Norlander att pyrotekniken som symbol för ultraskulturen skulle kunna förändras om den plötsligt var tillåten att använda.

– Ja, kommer bengalerna fortsätta att vara lika intressanta för ultras då? Eller hamnar fokus i så fall på andra kulturellt viktiga symboler som polisen ger sig på? Risken är att den här konflikten aldrig tar slut.

»Vi står i för mycket motsats till varandra. Det måste till någon form av diplomat här som får ett uppdrag.«

 

Nästa dag spelar Hammarby hemma mot Malmö FF. Några timmar före avspark inleder Göran Rickmer sin arbetsdag med TV- och säkerhetsmöten på Tele2 Arena. Medan han tar plats i en grön fåtölj på »grogghyllan«, som han kallar de rymliga vip-platser på arenans ena långsida där besökarna serveras mat och dryck under matcherna, sammanfattar han säkerhetsmötet med orden:

– Lugnt. Vi har inte haft några ordningsstörningar i år, så det finns inte så mycket att snacka om.

Nu är Hammarby inte akut drabbat av villkorstrappan, men i deras regelbundna möten med AIK och Djurgården stöttar de just nu sin rival i den kollektiva bestraffning och oproportionerliga tillämpning som de är överens om att Solnaklubben drabbas av.

Göran har tillbringat de senaste dagarna i familjens stuga i skärgården utanför Nynäshamn. Där har han plöjt polisens nya utkast för villkorsgivningen. Precis som sina kollegor i AIK saknar han vitala delar om den utlovade dialogen. Han går till och med steget längre och hävdar att den nya strategin är ännu värre än den förra.

– Mats [Jonsson, Djurgården] ringde mig och sade: »Har du läst? Det är ju för fan en jävla hiss de har byggt!«

Vad menade han med det?

– Polisen har valt ut delar som passar deras tolkning av lagstiftningen, och valt bort delar som inte passar. Hänvisar till egna källor, gör de också. De åker upp och ner som de vill mellan sina egna våningar. Det retar mig.

Göran kan ägna timmar åt att rabbla händelser, diskussioner och bemötanden som har urlakat hans tillit för polisen de senaste åren. Det är historier om lögner, falska uppgifter, fabricerade tester, maskningar i dokument, hänvisningar till »rikets säkerhet«, omöjliga villkor och en hel del annat.

– Jag blir så besviken, säger han. Det är ändå en statlig myndighet. Så finns det extremt många poliser som sliter skiten ur sig i den operativa verksamheten. Jag tycker synd om dem som får jobba i den här dysfunktionella organisationen med chefer som … Man ska inte jämföra med det egentligen, men ibland känns det lite grann som Hitlers sista dagar. Man sitter där och flyttar ut låtsasarméer till höger och vänster, men de är aldrig ute i verkligheten och ingen vågar säga till den här chefen. Så får stackarna som är ute på fältet ta smällarna och gå på knäna.

Han säger att han egentligen är »väldigt emot att bulldozra sig fram« på det här viset, men han känner sig ibland tvungen.

– Tyvärr har det visat sig att det är ett effektivt sätt att få myndigheten att lyssna. Att göra frågan tillräckligt jobbig och tillräckligt högljudd.

 

Klubbarna, supportrarna och Sefs företrädare pratar gärna, länge och ofta om villkorstrappans konsekvenser. Men vad säger egentligen de ytterst ansvariga på Polismyndigheten som sitter och snickrar på sin nya strategi? För att vilja »äga narrativet«, som polisen själv uttryckt det, kring villkorsfrågan uttalar de sig alltjämt påtagligt sällan.

Den 31 augusti får jag skriftliga mejlsvar på mina frågor till Per Engström. Att genomföra en utkrävande intervju över mejl är långt ifrån optimalt, men jag har blivit lovad att jag får ställa följdfrågor »tills jag känner att jag får svar«, och efter det senaste årets medietystnad från Noa och rättsavdelningen betraktar jag detta som den enda möjligheten att bli lite klokare på hur de myndighetspersoner som ligger bakom polisens kommande villkorsstrategi faktiskt tänker.

Det visar sig vara en naiv förhoppning. Någon fördjupad förståelse för polisens perspektiv får jag inte. Det är mest ytliga upprepningar om »anordnarens ansvar för att det råder god ordning vid deras tillställningar« – samma formulering som används frekvent i den nya handboken – och en hel drös uppmaningar om att jag ska »se tidigare svar«, trots att frågornas enda gemensamma nämnare är att pyroteknik nämns.

På frågan om Per Engström tycker att polisens rådande strategi för fotbollen under 2021 har fungerat blir svaret att det är »för tidigt att dra några långtgående slutsatser av strategin i nuläget, då implementeringsarbetet pågår«. Jag som trodde att den gamla strategin från 2016 fortfarande gällde?

»Hälsningar polisens nationella mediecenter«, undertecknas mejlet.

När jag frågar »polisens nationella mediecenter« huruvida detta är Per Engströms egna ord eller om jag ska betrakta dem som allmänna svar från Polismyndigheten vet jag redan svaret. Raderna är så upprepande och maskinellt formulerade att det uppenbart är någon annan än idrottsrådets ordförande som har författat dem. Någon faktisk person får jag inte möjlighet att prata med.

---

Läs polisens ord:

Polisens fullständiga mejlsvar om villkorstrappan, supporterkulturen, samverkan med fotbollens aktörer, AIK:s publikneddragningar, pyroteknikens roll på läktarna och de nya riktlinjer som snart är på plats.

---

 

Vad som händer framöver vet ingen. Mats Enquist kommer att fortsätta gå på sina möten med Noa och rättsenhetens jurister. Tanken är att de ska mötas minst en gång i månaden under hösten för att Sef ska få möjlighet att ge respons på den slutgiltiga handboken. Dessutom har polisen nu öppnat för att bjuda in supporterorganisationen SFSU för dialog. Ett stort steg i rätt riktning, tror Enquist.

Frågar man Göran Rickmer är han övertygad om att vi kommer få uppleva fotbollsmatcher utan publik inom något år. Det är ditåt »hissen« pekar, menar han. Han hoppas därför att ännu fler supportrar engagerar sig och går på medlemsmöten.

– Jag fattar att gemene man inte är så insatt, säger Göran Rickmer. Många fattar nog inte ens vad villkorstrappan betyder, men det är de starka grupperingarna som behöver samverka och pusha för detta. Nu är vargen här, vill ni gå till historien som de som körde ner svensk supporterkultur i skiten eller som de som lyckades behålla den? Det är där vi är nu.

Tillsammans med AIK:s Daniel Norlander och Djurgårdens Mats Jonsson har han bestämt med deras tre rivaliserande klubbars supportergrupperingar om att ha ett stormöte på Tele2 Arena i september. Deras förhoppning är att grupperna kan samla gemensam kraft och ena styrkorna i supporterkulturen – kanske till och med på andra sätt än med illegala, brinnande pjäser i nävarna? 

Parallellt med supporterspåret är Daniel Norlander fortsatt övertygad om att diskussionen behöver ske även på en politisk plattform. Det är dit upp som AIK alltmer försöker trycka diskussionen i höst.

– Vi kräver inte att politiker ska stå upp i riksdagshuset och debattera det här dagligen, säger han. Men vi skulle gärna se en samordning eller utredning från en oberoende person som går in och tittar på det här på ett lösningsorienterat sätt. Någon som försöker förstå polisens, rättsenhetens och vårt perspektiv. Var någonstans kan vi samlas? Där också supporterkulturen känner: »De här eftergifterna kan vi göra. Det är värt det. Vi kan enas i det här.«

Att få polisen, rättsenheten eller klubbarna att lösa situationen kommer inte att gå, tror Daniel Norlander.

– Vi står i för mycket motsats till varandra. Det måste till någon form av diplomat här som får ett uppdrag. Och det tror jag är möjligt inom närtid. Det tror jag är någonting som Sef och svensk fotboll faktiskt kan kräva. Men vi får inte låta frågan slockna.