»Vi har en kille från Circle K som ger oss massage«

Den 30 september 2011 åkte Joakim Persson med sitt Ängelholms FF till Sundsvall för ett toppmöte i Superettan. En vinst och Ängelholm skulle placera sig i en utmärkt position för avancemang till Allsvenskan. Efter 29 minuter stod det 4–0 till Giffarna, vilket också var ställningen när den första halvleken var spelad. När »Jocke« en kvart senare intervjuades av TV4 för att ge en kort kommentar om justeringar inför den andra halvleken var han illröd om kinderna. Han satte igång:

»De får 15 minuter på sig här att hitta på något, annars kan vi lika gärna gå ut och sätta oss i bussen, för det här är något av det sämsta jag någonsin har skådat på en fotbollsplan!« 

Kort paus följde innan han fortsatte:

»Det är … vi är liksom inte tvåa, vi är inte trea, vi är inte fyra på bollen. Och dessutom spelar vi inte fotboll heller. Vi lyfter upp en boll i mitten och så hoppas vi att någonting ska hända. Nej, vi har sagt att vi ska gå ut här nu i andra och bjuda på show så publiken får något med sig, att vi verkligen kan spela fotboll åtminstone. Försvara oss kan vi absolut inte, det är inget att sticka under stol med. Det här är helt odugligt!«

Tre minuter senare gjorde Gif Sundsvall 5–0.

»Det där är inte Varbergs Bois för mig! Det vill jag tvätta bort fort som fan.«

Nästan tio år har gått sedan 0–6-förlusten när han ger sig på att summera Varbergs Bois genrep inför den allsvenska omstarten, en 0–2-förlust mot Helsingborgs IF. 

– Vi har nog inte varit så dåliga någon gång under min tid i Varberg, säger han. Vi hade ett gäng killar som inte fått den speltid de önskat under de första omgångarna och nu fick de chansen från start att bevisa att jag haft fel. Men de stod kvar på perrongen och glodde! Jag sa i halvtidspausen att det var två positiva saker med den första halvleken. Det ena var att det inte var söndag och match mot Kalmar i Allsvenskan, det andra var att jag härmed visste att de som startade inte skulle spela mot Kalmar. 

Han ler under sitt yviga skägg så att ögonen krymper ihop till två små streck.

– I dag ska jag kalla in killarna här i rummet och be dem skriva upp hur många allsvenska matcher de har gjort, var och en ska skriva dit en siffra. Sedan ska jag kasta fram ett namn på en gubbe i Allsvenskan som har gjort fler matcher än samtliga killar i vår trupp får ihop tillsammans. Poängen är att jag vill visa att vi aldrig någonsin kan nalla på hemåtjobbet, löpmetrar och inställning. Då åker vi rätt ut från Allsvenskan, med huvudet före. Jag sa det i halvtidspausen mot Helsingborg också: »Med all respekt, Helsingborg har fem spelare i sin startelva som har mer erfarenhet än hela vår trupp har tillsammans, ändå tycker vi att vi kan ha lyxen att ställa ut skorna och lira lite skönt så där för att vi spelar i Allsvenskan och HIF i Superettan.« 

Han bankar sin näve i bordet. 

– Det där är inte Varbergs Bois för mig! Det vill jag tvätta bort fort som fan. 

Jag frågar om det är fel att påstå att han är den mest transparenta tränaren i Allsvenskan, att hans ofta publika rättframhet avslöjar hur han är som ledare: en känslomänniska som varken skräder sina ord internt eller externt (han har blivit uppmärksammad mer än en gång för sina sågningar av domare, och i våras insinuerade han att Svenska fotbollförbundet kört »italiensk lottning« när spelschemat släpptes och gav hans Varberg inledande matcher mot sju av åtta lag som i fjol slutade topp åtta i Allsvenskan).

– Jag jobbar på att kyla ner mig innan jag pratar, men ibland står man där med en mikrofon upptryckt i nyllet och då kan det bli som det blir. Jag har som rutin att inte gå in direkt i omklädningsrummet om jag är förbannad över något, att jag först ska stå i städskrubben och lugna ner mig i någon minut. 

Blir du ofta förbannad? 

– Nej, det där är inte rätt. Jag tycker att jag är rätt cool, ganska lugn egentligen. Jag kan nämna åtminstone tolv tränare i Allsvenskan som är mer högljudda än jag vid sidlinjen. Visst säger jag saker i stridens hetta ibland, men det är för tråkigt med alla i branschen som knappt vågar säga vad de heter. Topplocket lyfter faktiskt bara ett par gånger om året nuförtiden och jag var inte arg i halvtidspausen mot Helsingborg, jag var bara ärlig. Äh, jag skiter i vad som är rätt eller fel, man är den man är. 

Från andra sidan de lövtunna väggarna som ringar in Jocke Perssons enkla kontor (tidigare domarnas omklädningsrum) under Påskbergsvallens huvudläktare hörs gälla barnskrik från ett pågående friidrottsläger. 

– Ska jag vara helt ärlig så är jag full av beundran för mina spelare. Fy fan vilket jobb de lägger ner. Vi är ett av de lag som pressar mest i hela serien, vi ligger i topp gällande löpmetrar. Jag gör tydligen flest byten i Allsvenskan (i fjol gjorde Varberg 142 av 150 möjliga byten på 30 matcher), men de gnäller aldrig. Tyvärr har jag lärt mig att jag inte bara kan ge beröm. Varje gång jag hyllat spelarna i en halvtidspaus och kört något i stil med »ni är jätteduktiga killar, bara fortsätt som i första« så går det åt helvete. Jag vet själv hur det var som spelare, man behövde bli omskakad med jämna mellanrum för att inte bli bekväm, och i Varberg är det ännu mer så när vi hela tiden måste besegra sannolikheten. För den säger att vi ska åka ut med råge.

 

Efter en fotbollskarriär som pågick i mer än 15 år på elitnivå, med genombrott i Malmö FF som 18-åring, och som tog honom till Serie A och Atalanta två år senare och därefter till IFK Göteborg, Esbjerg, Hansa Rostock och Stabaek innan den avslutades i Landskrona Bois hösten 2010, tackade Joakim Persson ja till att bli tränare för Ängelholms FF i Superettan inför säsongen 2011. Hans debutsäsong slutade med att Syrianska gjorde ett mål på övertid i det allsvenska kvalet, och därefter var Ängelholm aldrig riktigt nära att slåss om avancemang under hans fyra och ett halvt år i föreningen. Istället handlade det för varje år som gick mer och mer om att reda ut stormar, och när han ser tillbaka på åren i dag säger han att han »borde ligga bra till för ett SM-guld i att prestera under kaosförhållanden«. Det var ständiga konkurshot, nya ordförande varje år som ville göra olika förändringar inför varje säsong och otaliga interna stridigheter, inte minst under hans sista tid i klubben när Sten-Inge Fredin var ordförande. Sommaren 2015 sparkade ÄFF Jocke Persson. Ett halvår senare skrev han på ett treårskontrakt med den storsatsande division ett-föreningen Kristianstad FC. Jocke lovades en ekonomisk stabilitet och trygghet som han inte haft i Ängelholm och såg potentialen i en förening som sade sig vilja göra mer av det som han själv insett att han var bra på: att hitta bortglömda talanger i de lägre divisionerna. 

»Jocke skrev på avtalet. Så snart han gjort det upptäckte han att seniortruppen bestod av fyra kontrakterade spelare.«

Det var många som pratade om Jocke Persson efter hans år i Ängelholm, han gjorde oförskämt bra resultat med extremt begränsade resurser. Och inte minst: hans förmåga att hitta oslipade och ibland lite småstruliga spelare och sedan göra dem till spelare som de allsvenska klubbarna stod i kö för.

Det gick åt skogen i Kristianstad. Det var ännu mer kaos än i Ängelholm och en septemberdag 2017 fick han sparken. En »ny turk« som plötsligt dök upp i klubben meddelade honom om uppsägningen och han kunde knappt hålla sig för skratt när han packade ihop sina grejer efter att ha genomlevt en tillvaro där han bland annat blivit påtvingad »några genomusla argentinare« eftersom »någon inlett något samarbete« med en agent. 

Bara någon månad senare kontaktade Varbergs nytillträdde sportchef Kujtim Bala honom. En ny tränare skulle anställas av Superettanklubben som nyligen fått rubriker för sin svaga ekonomi. Jocke tvekade. Inte en gång till. Pengastrul var han rejält trött på. Men Kujtim försäkrade att styrelsen lovat att finanserna var under kontroll och ekonomin sanerad, så även om inte budgeten var stor skulle det inte bli något kaos ovanifrån. Jocke skrev på avtalet. Så snart han gjort det upptäckte han att seniortruppen bestod av fyra kontrakterade spelare. Ytterligare några månader senare visade det sig att klubben stod på ruinens brant, det saknades nästan fyra miljoner kronor och … ja, det var bara att kavla upp ärmarna och sätta igång. 

 

Jocke Persson klappar om sin svarta skinnväska som rymmer hans dator och fyrar av ett av sina många luriga leenden. 

– Jag har klippt ihop alla våra tio mål från vårsäsongen, säger han med stolthet i rösten. Det är till och med pilar och grejer! Grabbarna ska få se målen i eftermiddag så att de ser att vi kommer till fler lägen än i fjol. Så nu kan den där Brännström [Andreas], som hade något uttalande, äta upp sina ord om att jag med min tekniska inkompetens tar tränaryrket 40 år tillbaka i tiden. Och det är inte bara tio mål, det är ytterligare 15 bra målchanser som vi haft. Fattar du, 25 klipp som jag själv har fixat med! 

Han stoppar in en snus och kliar sig i skägget.

– Men det är klart, det kan ju bli lite klabb när jag drar igång datorn. 

Skulle han öppna upp den nu skulle han se sig själv hoppa in med dobbarna före i full kraft mot den gamle Leedsspelaren Eirik Bakke. Skrivbordsbakgrunden har visat tacklingen som i Norge kallas »grisetaklingen« sedan »den förra killen på kansliet« fixade en dator till honom 2018. Men Jocke har ingen aning om hur man ändrar bakgrundsbild och därför är tacklingen från hans tid i Stabaek kvar. 

Jag ber honom berätta om sin första tid i Varberg. 

– Oooh, var ska jag börja? Kanske med att Kujtim lämnade klubben bara några månader efter att jag kom? Jajamän! Det blev ju en del merjobb för mig då, inte minst med tanke på att vi hämtade in 16 eller 17 spelare under min första vår, sedan ytterligare fem eller sex på sommaren. Ett helt nytt lag faktiskt.  

Du måste ha känt dig uppgiven som hade hoppats på lite arbetsro efter dina år i Ängelholm och Kristianstad?

– Det var väl mer att man kände … hur många bisarra saker ska man behöva vara med om i den här branschen? Fotbollen är så jävla fullproppad med High Chaparral-grejer, det är vilda västern och det är löften hit och dit och det är styrelser som är inkompetenta och det är inte klokt. Men efter att det uppdagades att det var ekonomiskt kaos även här kom en ny styrelse in och tog tag i allt. Man redde ut stormen, vi fick ihop ett lag som till sist klarade sig kvar med hjälp av ett bortamål i kvalspelet mot Oskarshamn. Så små marginaler det ändå är!  

»Tjena Toivonen, Jocke här. Sugen på Varberg? Men vi har en kille från Circle K som ger oss massage!«

Tror du att dina erfarenheter från tidigare klubbar var avgörande när det var som mest oroligt i Varberg 2018?

– Jag gick i kaosets skola i många år och man fick lära sig en massa saker som inte står i förbundets utbildningsmaterial för vad en tränare måste kunna hantera. Jag hade tvingats till att hitta fyndiga lösningar på spelarmarknaden i många år och lyckades bygga en grund här i Varberg under mitt första år som vi kunde jobba vidare med under 2019. Vi hämtade in ytterligare några nya killar och fick lite arbetsro och … ja, det gick ju ganska bra 2019. 

En säsong med arbetsro och du tar upp ett bottentippat lag från Superettan till Allsvenskan?

– Man ska ha flyt, och vi hade flyt den säsongen som vi gick upp. Men det kanske var en viss fingertoppskänsla också, det var hungriga killar som hade något att bevisa, som när vi inledde säsongen 2019 så bra (Varberg hade 21 poäng efter de första sju omgångarna) insåg att de hade en chans som kanske aldrig kommer tillbaka, nämligen att faktiskt nå Allsvenskan. 

Förändrade avancemanget till Allsvenskan hur ni jobbar i dag?

– Nej, inte med rekryteringen av spelare. Vi har fortfarande en så kallad »30-årsallergi«, vi är väldigt försiktiga med att värva spelare som börjar närma sig 30-strecket. Är de så gamla måste de ha unika egenskaper, bensinen börjar ta slut, man har gjort sina år. De flesta 20-åringar brinner, och framför allt en kille som spelat division två-fotboll och som får chansen att gå till en allsvensk klubb. Och det ligger lite i sakens natur, vi kan inte ringa en etablerad allsvensk spelare och erbjuda honom 25 000 i månaden. 

Jocke Persson ringer ett låtsassamtal med handen som telefon:

– »Tjena Toivonen, Jocke här. Sugen på Varberg? Men vi har en kille från Circle K som ger oss massage! Hallå? Hallå, Ola? Är du kvar?« 

En kille från Circle K som ger spelarna massage?

– Ja, Stefan heter han. Han och hans brorsa har en mack tillsammans, och han följer med på våra bortamatcher och ger spelarna lite massage. Han hjälper »Bosse Massör« och de reser i en egen liten minibuss och är framme redan när vi kommer till bortamatcherna. Så vi har proffsat till oss, vi såg ju att de andra lagen gjorde så i Allsvenskan. Det är en lite lyxig känsla för spelarna. 

»Vi har en målvaktstränare som jobbar med glaspartier på heltid, han kommer hit några gånger i veckan när det funkar.«

Gör Circle K-Stefan det här bara för att han tycker det är skoj?

– Ja, förra året fick han gratis mat när vi var iväg. Och Boiskläder. I framtida budgetar kan vi inte räkna med att Stefan och Bosse gör det här utan riktig ersättning. Vi har en målvaktstränare som jobbar med glaspartier på heltid, han kommer hit några gånger i veckan när det funkar. Det är underbart att vi har personer runt oss som gör saker med hjärtat, men den dagen de inte orkar eller kan längre har vi stora problem. 

När du kom till Varberg omsatte föreningen strax över 10 miljoner kronor, i fjol gjorde ni en vinst på nästan lika mycket, exklusive intäkterna från försäljningarna av Selmani och Norlin. Du borde kunna kräva lite mer i dag?

– Vi har satsat mycket på att bygga föreningen, inte minst på ungdomssidan där vi anställt utbildade och erfarna tränare. Vi har utökat kanslistyrkan med några personer och vi kan anlita scouter som hjälper oss. Men vi kan inte ta på oss kostnader som vi har kvar om vi åker ur igen. Och jag klagar inte, klart jag hade velat ha en sjukgymnast som är på plats här hela tiden, men vi löser det. Och även om jag skriker på styrelsen att jag vill ha mer pengar till spelare så gör det ingen skillnad. Skulle jag få ett par miljoner till så innebär det bara att vi kan hämta in ytterligare två eller tre spelare från hylla två eller tre. 

Men lönemässigt har ni gått upp en del?

– Oh ja! Nu är vår snittlön 28 000 kronor i månaden. Martin [Pringle, administrativ sportchef och akademiansvarig, anställd efter det allsvenska avancemanget] räknade ut det nyligen. Men jag är jävligt försiktig med att ha stora nivåskillnader i truppen. Går grabbarna ut och tar några bira en kväll och så kommer det fram att en har 50 000 mer än en annan, det går inte. 

Hur ofta påminner du om Astrit Selmanis utveckling när du pratar med spelare på lägre nivå som det är huggsexa om?  

– Det kan så klart dyka upp som en poäng, men framför allt har det gett ringar på vattnet i agentvärlden. Nu ringer det agenter till mig som säger »jag har en ung kille som gärna kommer till Varberg«. 

»Att hitta den där mittbacken som bara går in och dominerar. Jag går igång som fan på den utmaningen.«

Är du tillfreds med att du har fått ryktet som tränaren som kan förädla skadat gods, typ som med Astrit Selmani, eller tycker du att det står i vägen för vad du gör med laget?

– Äh, det är väl kul om det är så, men jag tror att jag bara har en liten del i det. Jag kanske har ett hyfsat bra öga för vilka som kan bli allsvenska, och kanske kan jag med mina erfarenheter från att själv ha varit fotbollsspelare bidra med några grejer här och där, men jag tror att vår miljö här i Varberg är ännu viktigare. Varberg är jävligt tryggt. Man får lite tid på sig utanför rampljuset, tid att växa in i det som man inte får i storstäderna eller de etablerade allsvenska klubbarna. 

Varbergs fyra bästa poänggörare från i fjol (Selmani, Norlin, Barny och Book) hade alla lämnat när ni drog igång i våras. Kan du inte längta efter en tillvaro där du får jobba åtminstone i några år med dina bästa spelare? 

– Jo, men jag tycker det är lika kittlande att tvingas få fram nya poängspelare en gång till, och sedan en gång till. Eller i andra änden så klart, att hitta den där mittbacken som bara går in och dominerar. Jag går igång som fan på den utmaningen. 

Om ni skulle åka ur i år, stannar du i Varberg då?

– Det tror jag. Jag trånar inte efter något annat just nu. För första gången är jag på ett ställe där man har en långsiktig plan, där vi bygger saker på sikt. Det är inte hela världen för oss om vi åker ur, vi ska inte vara kvar om man ser på förutsättningarna jämfört med de andra klubbarna. Och åker vi ur så får vi vara ett topplag i Superettan, det blir en ny utmaning att ha favorittryck på sig. För inte kan väl experterna tippa oss i botten en gång till i Superettan? 

 

Varbergs Bois fjolårssäsong, den första i Allsvenskan, slutade med en elfteplats och 37 poäng. Reportage skrevs och inslag gjordes om den lilla föreningen i Halland som har en loppisbutik som en av sina viktigaste intäktskällor – i fjol gjorde butiken en vinst på 700 000 kronor – och Jocke Perssons förmåga att hitta och förädla talang. Förvånansvärt lite av rapporteringen handlade om hur Varberg faktiskt spelade. Kanske finns det en anledning till det: Jocke Persson pratar inte som många av sina kollegor när han pratar om fotboll. Han klarar inte av en jargong som handlar om »rit med pilar hit och dit« och »snack om possession«. Följden är att han ibland fått läsa att Varberg är ett omodernt fotbollslag som mest springer mycket och spelar enkelt. När årets bästa allsvenska tränare utsågs i fjol röstades Henrik Rydström fram till en tredjeplats, trots att hans Sirius endast fick en poäng mer än Varberg (och gjorde färre mål och släppte in fler). Men spelet som Rydström står för är enligt somliga »modernt«. Stör det Joakim Persson? Han ler när jag ställer frågan.

– Det går en trend just nu där man ska prata på ett visst sätt. Jag tittade på en ungdomsmatch häromdagen och en av tränarna babblade på om ytterzoner, trianglar och spelyta här och där, och jag såg på spelarna att de var helt lost. Och spelet var katastrof. Men det lät bra! Jag pratar hellre på ett sätt som är enkelt. Jag pratar aldrig om spelytor eller sitter och gapar när jag analyserar en match: »Oooh, där hade vi mycket possession!« För mig är det enkelt: jag vill ha en jävla fart på vårt spel, några spelvändningar och sedan en slutprodukt. Jag vill alltid att vi är framåtlutade i vårt spel. Tydliga aktioner! Nej, kom inte med snack om inverterade yttrar och processer och jag vet inte vad det kallas. Det finns en ängslighet i branschen som jag inte älskar. 

Du är inte rädd för att framstå som gammaldags?

– Äh, vi spelar inte tråkigare än några andra i Allsvenskan. Och det är inte som att jag bara kastar ut en boll på träningarna och vrålar »kämpa nu!«. Det finns så klart pilar på våra taktiktavlor också. Vi pratar också om taktiska saker, men i grund och botten handlar det om beslutsfattande hos de individer som är ute på pitchen. I slutändan är det bara att hoppas att spelarna har vaknat på rätt humör när det är matchdag. Jag vill ge spelarna mycket frihet, det ska inte vara för styrt. Vi ska njuta när vi spelar fotboll i Varberg. Men med det sagt: Helvete vad vi ska göra det jobbigt för motståndarna! 

Hur mycket förbereder du spelarna taktiskt inför en match?

– Inte mycket. Vi har vårt spel, vi ska inte anpassa oss särskilt mycket. Några få klipp på typiska aktioner. Så att de får en bild av motståndet, inte mycket mer än så. De orkar inte med för mycket. Däremot gillar jag att plantera triggers i mina spelare. 

Hur kan det låta?

– Inför fjolårssäsongen tippade väl alla att vi skulle åka ur, så jag satte upp en sådan tabell i omklädningsrummet och lät den sitta kvar där hela säsongen. Vi gillar att ha den här »vi mot världen«-känslan. Ta bara domarna, de kallar de flesta motståndare vid namn när de dömer våra matcher, men med våra killar är det vid nummer. »Kom här, 7:an!« Och jag förstår det också, domarna är mänskliga och det handlar om att bygga relationer. Precis när de hade lärt sig namnet på Astrit sålde vi honom. 

Vad är den stora utmaningen med att försöka göra allsvenska spelare av spelare som tidigare bara varit på division ett- eller två-nivå?

– Vi hade lite flyt med att det inte var publik under vårt första år i Allsvenskan. Många av våra killar har spelat som mest inför några hundra personer, att de ska spela i Malmö eller i Stockholm inför 20 000 åskådare … Vi får se hur de hanterar det i år när arenorna börjar fyllas igen. Men annars är det ju de små detaljerna ute på planen. 

Som?  

– Jag menar att vi kan vara smartare i avgörande situationer. Möter vi AIK så är »Sebbe« [Sebastian Larsson] framme i precis rätt läge och skriker i örat på domaren. När en av våra spelare ska sätta tryck på en domare ser det bara klumpigt ut och domaren räcker upp ett gult kort i luften. Jag är ofta på mina spelare om att vi inte ska be om ursäkt för oss själva. Sätter Djurgårdens Magnus Eriksson en liten armbåge i ryggen på en av våra spelare innan han går upp i en luftduell, så ska vi inte bli ledsna, vi ska istället lära oss att göra det så att domarna inte ser det.  

Du har pratat om beslutsfattandet flera gånger, kan du påskynda den utvecklingen som tränare?

– Under en match tar ett lag 44 000 beslut, det är nästan 4 000 beslut per spelare. Om man då ställer en av våra killar som kom från Lilla Träslöv inför den här säsongen bredvid Magnus Eriksson, kommer Eriksson att ta rätt beslut nio gånger av tio och min kille kanske fem gånger av tio. Han släpper bollen vid exakt rätt tillfälle, vårt nyförvärv från Grebbestad släpper den kanske två sekunder för sent under sitt första år hos oss. Har man då elva killar som tar hälften så många rätta beslut som motståndarna så inser vem som helst att vi måste vara bra på andra saker. 

Som vad?

– Att ha en vilja att vilja utvecklas. Jag letar efter spelare med ett jävla driv i sig, att man är beredd att ge sig själv alla möjligheter som finns att maxa sin tid som fotbollsspelare.

Jocke Persson slår handflatan i bordet. 

– Det handlar om att man ska ta chansen! Vi ska ta chansen! När vi har match, när vi tränar, när vi umgås som lag. Där kan vi i alla fall vara bäst. Andra saker kan vi vara sämre på. Det är helt okej.